Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Igår hade jag en dejt med en kille - M. Han tog kontakt med mig på via nätet för länge sedan men vi har aldrig setts. För ca 1 år sedan pratade vi lite via msn, men efter ett tag insåg han min ålder och dissade mig totalt pga. detta.
I våras skrev han till mig igen och tyckte jag var så otroligt snygg och ville dejta mig, jag påminde honom då om att han tyckte ju att jag var så extremt gammal. Han bad om ursäkt och nästan bad på sina bara knän om en dejt. Jag dissade honom lite eftersom jag faktiskt tyckte att han var rätt otrevlig och dissade mig på ett ganska taskigt sätt. Men efter mycket om och men så gav jag honom en chans och vi skulle ses.

I går kväll efter kl 20.00 kunde jag ses men då var han upptagen med vänner och hörde av sig kl 22.00 och undrade om det var försent, jag tyckte det väl var okej att ses vid 22.00 tiden en lördag så jag sa att han kunde komma över en sväng.
Han dök dock upp 23.15, så lite trött var jag ju. Men han kom och vi satte oss för att prata, han ville inte ha något att dricka eller äta utan satte sig bara ner och vi pratade i ca 45 min sen sa han att han började bli trött, men sen fortsatte vi prata lite. Jag började misstänka vad han syftade på när han sa att han började bli trött, men spelade lite dum.

Vi tyckte väldigt olika om mycket och hans sätt att resonera var jättemärkligt i många fall. Vi var verkligen olika. Ex. Så har vi bägge mist våra mammor men han tyckte det var mer synd om honom eftersom hans mamma dog knall fall och min mamma var sjuk i 6 veckor så jag hann ju förbereda mig, tyckte han. Jag kan inte fatta hur man ens kan jämföra dödsfall och vems anhöriga det är mest synd om. Han fick det att låta som om att min mamma dog va väl inget, hans mamma dog ju knall fall. Detta diskuterar han dessutom på första dejten!

Han tyckte även att alla i Sverige har samma förutsättningar och att alla får gå i skolan. Jag menade att vi absolut inte har samma förutsättningar i livet, vissa har två föräldrar och ett tryggt hem att plugga och må bra i, medans vissa barn lever i missär hemma och har inga möjligheter till läxläsnings hjälp eller ett tryggt boende att plugga och leva i, vissa barn kan inte gå i skolan eftersom de ex är mobbade eller av annan anledning mår dåligt.
Men han levde i drömvärlden där samhället fångade upp alla barn som har det jobbigt och svårt och han menade att alla barn har samma förutsättningar att ha en bra familj och att alla barn kan anmäla sina föräldrar till socialen. Jag tycker inte att man kan kräva av ett barn att anmäla sina föräldrar så att de ska få gå i skolan. Jag anser det vara ganska naivt att tro att ett samhälle fungerar så. Men han får ju ha sina åsikter, men jag kan ju inte påstå att hans åsikter och tänk fick mig kåt precis.

Efter ett tag frågade han mig om jag tycker om att ligga sked och jag svarade att det är väl mysigt, han tyckte då vi skulle gå och lägga oss och att han vill ligga sked med mig. Jag tyckte väl att det kanske var lite väl tidigt att ligga sked, vi har ju bara träffats i 1 timmer och 30 min. Men han viste efter 10 min att han ville ligga sked med mig och gav mig nu 5 min att bestämma sig och när jag sa nej så åkte han hem, lite sur och sen sa han att han kanske somnar vid ratten och dör eftersom han inte får sova hos mig.!!

Herre gud vad trött jag blir på vissa.  Han kommer hem till mig nästan halv tolv på natten och tror jag vill knulla efter 1 timmes prat.  Vi har aldrig tidigare setts och knappt pratat tidigare, bara lite via msn och det var dessutom länge sedan. Det är alltså första gången vi ses, vi har knappt chattat med varandra, han vet inget om mig typ och tror att jag ska knulla med honom så fort och så enkelt. Lite mera krav har man väl ändå och ärligt talat så var jag inte attraherad av honom och inte blev det bättre av hans syn att se på saker. Han sa så skumma saker så ni anar inte. Vi tyckte typ inte lika om nåt och han tyckte jag var en märklig och omständlig tjej.

Suck.

I har skickat sms och snart hoppas han att vi ska kunna ses och J kommer till mig i helgen när jag ska fira min födelsedag. De är fina och bra killar, synd att de kan ses så sällan bara.
R har jag inte sett eller hört nåt ifrån, han sitter nog inne. Men jag väntar hellre på dessa än att dejta flera puckon!

Saknar närhet och jag saknar allt R och jag hade. Han var och är min tvillingsjäl.

Sinnesro

Jepp, så va det dags igen att låta tårarna rinna.
Min ena katt börjar bli gammal, han fyller 18 år i januari och den senaste månaden tycker jag att han åldrats så mycket, ibland är han riktigt skrulltig. Det gör ont att se honom åldras, det skrämmer mig, hur ska jag överleva utan min katt. Han har funnits där i vått och torrt i 18år, han har funnits där i alla hjärtekross och tårar som fallit genom åren. Han har alltid tröstat mig och funnits vid min sida och jag är livrädd att han ska lämna mig. Han får inte lämna mig nu inte än, inte i år.
Han äter och dricker mycket och han hoppar fortfarande upp i sängen och gosar och spinner, men han börjar bli stel, han har börjat kissa i hallen och han sover mer och mer. Jag är livrädd och idag kom tårarna.

Känner mig bara nere, tycker det känns lite tungt nu. Antar mycket är pms men det gör inte saken lättare.

Det saknas pengar från mitt konto och det har dragits för mycket från hyrbils firman som jag hade hyrbilen från när min bil var på lagning. Avis skulle ju göra upp med Trygg Hansa och Trygg hansa skulle betala 70 % och jag skulle få en faktura på resten. Alltså 30 % skulle jag få faktura på. Men idag drogs 1200kr från mitt konto, det kan väl ändå inte vara 30% av 11 dagar hyrbil?! Eller?
Om jag minns rätt så skulle hyrbilen kosta mig 35 kr /dygn och det blir ju 385 kr och sen tillkommer ju 39 öre milen och 30% på det, så något stämmer inte.
Sen har det dragits 699,23 kr från mitt konto men jag har ingen aning om vad det är eller från vilket företag, den dagen kortköpet skulle ha gjort satt jag i sammanträde på jobbet hela dagen,  så i morgon måste jag ringa försäkringsbolaget, avis, och banken.

Var hos Rehab kliniken med min nacke idag och fick akupunktur, riktigt coolt, aldrig gjort det förut och det kändes inte alls som jag trodde, en skum känsla och inte alls som stick som jag trodde mera som en jävligt hård massarge på en och samma muskel.  Skumt och coolt var det och jag hoppas att jag nu får bukt med min gamnacke. För mycket jobb vid datorn.  Fel hållning. Måste skärpa mig med min nacke.

Annars började dagen bra, fick ett sms av I kl 7 i morse att han vill träffa mig för det va ju ett tag sedan men han kunde inte lova när bara att det skulle bli snart. Han skrev som vanligt gulligt och med pussar. Så jag somnade gott. Det va skönt att få ett sms av honom, saknar hans sms.
Sen kommer  ju J nästa helg.  Så egentligen kan jag väl inte klaga.

Men jag är ändå ledsen och orolig, orolig över ekonomin som aldrig någonsin varit så usel som nu, något måste blivit fel, det stämmer inte. I värsta fall får jag ta av sparpengarna men det vill jag inte göra.
Sen oroar jag mig för min ena katt. Han får inte bli sämre nu. Jag behöver mina katter.
Jag undrar om R tänker på mig och vart han är nu. Snart har det gått 2 månader sedan vi hördes igen.
Tiden går så fort. Jag saknar honom.
Vill inte vara ensam i helgen, men det blir nog så.
Just nu vill jag bara hem och gråta, känner mig bara så himla nere. Förmodligen pms  men dom tårarna känns dom också.

Sinnesro

Jag är lugn, men jag är rädd. Jag är rädd för ensamheten och rädd för svek.
Rädd för smärta och att inte bli omtyckt, rädd för att inte tycka om min kropp efter ingreppet.
Men jag är lugn, för lugn.
Jag oroar mig mera för att inte J ska komma när jag fyller år än för cancern Jag funderar mer på när I och R ska höra av sig än cancern.
Vet inte varför jag inte tänker på provsvaren mera och varför allt fortfarande känns så långt borta och overkligt.

Trött på att prata om andras problem när jag inte får prata om mina, trött på att bry mig om andra och oroa mig för andra. Vill vara jag, vill tänka på mig men jag kan inte säga nej till alla som kommer till mig med sina bekymmer. Men jag får dåligt samvete för mina tankar och lyssnar ändå.

Önskar att jag kände, önskar jag hade någon att prata med, önskar att någon bara kunde hålla om mig. Önskar att en man fanns vid min sida, önskar så mycket att någon förstod.

När jag sitter och känner mig som tommast dyker J upp på facebook chatten, han kommer när jag fyller år och han har lagt undan vin till mig. Jag blev så glad.
Han kontaktade mig på chatten och han skrev kram, precis det jag behövde. Han är go och jag trivs med honom, blev sååå glad när han sa att han tänkte komma nästa, nästa helg, den 15e. Förmodligen kommer han redan på fredagen och jag sa att jan fick stanna hur länge han ville för jag är långledig. Jag hoppas så att festen blir lyckad och att han stannar ett par dagar.  Försöker att inte hoppas för mycket, inte få för höga förväntningar, men jag skulle bli så glad om jag fick sällskap den helgen.
Den helgen vet jag förmodligen om jag bär på Brc2 eller ej, den helgen vet jag om det blir operation eller ej. Skulle vara skönt att ha någon som håller om mig då.

Jag hoppas så.
Jag hoppas så att någon är vid min sida nu när R inte kan.

Sinnesro

Jag trodde aldrig jag skulle säga dessa ord, men jag vill vara ensam, jag vill vara ifred, jag känner mig osocial och orkar inte med folk just nu.

Vet inte vad det är med mig, jag orkar knappt svara i telefonen och jag orkar inte ringa upp, jag orkar inte prata med folk, orkar inte bry mig.
Tom och trött bara. Två av mina vänner, de jag nästan har daglig kontakt med ringer mig numera minst tre gånger per dag med sina kärleksbekymmer, jag har bara idag suttit i telefon minst tre timmar och lyssnat och försökt hjälpa. Jag orkar inte mer just nu.

När jag hade det som jobbigast fick jag 5 min i veckan typ och den andra kompisen kunde bara lyssna på vardagar under kontorstid. Men jag ska lyssna på dygnets alla timmar, jag ska hjälpa, lyssna och förstå. Men jag pallar inte mera nu, jag har nog med mina egna bekymmer.
Jag börjar försöka korta ner samtalen, säga att jag är upptagen lite ibland osv. jag känner mig elak, men jag orkar inte just nu.
Orkar inte prata med någon, orkar inte umgås med vissa, vill bara sova och ha tyst runt om mig.
Jag har aldrig gillat ensamhet och tystnad, men just nu det allt jag vill ha.
Lugn och ro.
Skulle uppskatta en dvd kväll med en snygging och lite massarge det är allt.

Var och handlade lite mat med en kompis idag, det var lagom och hon är lätt att vara med, sen åkte jag till jobbet och ska jobba 12 timmar, men det känns bra, här får jag bara vara.
Längtar dock hem, min ena katt börjar bli så gammal och sista veckorna tycker jag det märks ännu mera.
Var och köpte glykosamin som ska vara bra för lederna, så jag hoppas han snart känner sig lite piggare och smidigare. Hoppas så att det hjälper honom, han ser så stel och skruttig ut just nu.

Vill bara sova och gosa med mina katter och drömma om R och lite om I

Sinnesro

Jag vet att jag klarar mig, jag vet att jag inte behöver någon och att jag klarar mig själv, jag kommer klara operationer och cancer och allt själv.
Men allt är roligare och lättare om man slipper.

Idag strulade mangeln så mitt påslakan fastnade, min hyresvärd slutar tydligen jobba kl 12.00 på fredagar och jouren åker inte på sådana ärenden, efter två timmars ringande och sökande efter hjälp gick jag hem, skrapade ihop mina verktyg och monterade isär hela jävla mangeln själv och tog mitt lakan och gick svettig och arg hem. En bra kvinna reder sig själv. Fuck fastighets jouren!

Ingen har hört av sig.

Jo verkar ha en hel del tjejer märker jag på facebook. Jag skiter i det men det stör mig att jag trodde på honom, att han fick mig att tro och lita på honom och sen va inget sant och allt han lovade att inte göra gjorde han mor mig.
Jag blir arg när jag tillåter folk göra mig illa och när jag tillåter folk att behandla som skit. Jag blir arg på folk som gr så mot mig och jag blir arg på mig själv som går på deras löften och fina ord.
Fan, han tycker så synd om sig själv att folk gör honom illa och så gör han precis samma sak själv mot mig som behandlade honom så bra och lyssnade och fanns där för honom.  Han är ett avslutat kapitel men jag blir fortfarande arg och upprörd. Vet inte varför.

I är sönderarbetat och osocial, men han hörde av sig i onsdags och skrev att han hoppas vi ses snart och massa andra fina saker. Han är en bra kille, vi har en bra och mogen relation men vi har svårt att ses. Jag saknar honom.

J hör inte av sig så ofta, men jag hoppas han kommer när jag fyller år.

N som varit go och en bra kille som jag haft kontakt med i ca 1 år, men vi har aldrig setts, vi pratar i telefon och håller kontakten  och i dag pratade vi på msn och det va kul för jag kände mig ensam och bortglömd. Då gjorde han ett misstag som gjorde att jag nu inte vet om jag vill träffa honom.
Efter alla månader av bra prat och respekt så kom nu frågan om porriga bilder och jag blev så besviken, jag vill inte att killar ska fråga efter porriga bilder, det känns fel och nu när han sagt så blev allt fel och jag tappade lusten och förtroendet för honom.
Så trött på att de ska gå över denna gräns. Även om vi bara ska ha ett kk förhållande som handlar om sex så kan det väl fortfarande vara en mogen och respektfull kontakt man har. Jag är trött på sex bilder och trött på att de vill ha naken bilder innan man träffas. Att skicka naken bilder eller ta naken bilder är helt okej när man varit ihop ett tag, men vi har inte träffats och vi har aldrig haft sex,
jag har haft sådana kontakter förut, killar som bara vill ha sex via sms och mms.
Det leder ingenstans och jag får ingen njutning av det. Jag trodde N och jag kanske kunde ses nästa helg och ha en mys helg med film och god mat, han ville ge mig massarge och det är okej, men sen kom porrbilder på tal osv. , jag blev så besviken. Jag hade verkligen hoppats på att vi kunde haft det nice ihop, men nu vet jag inte. Han skrämde mig med tjat om porrbilder och mms.

Jag vill inte vara ensam nästa helg då jag är ledig, jag vill träffa någon och tillbringa helgen ihop med någon. Lite tända ljus, en bra film och någon att hålla om under varma filten i soffan.

Jobbar hela denna helg, jobbar med dom killarna som inte tycker om mig, vi går inte ihop så med andra ord blir det en låååång helg helt ensam ingen att prata med och inget kul alls på jobbet.
Så nästa helg hoppas jag verkligen på sällskap annars blir det lite väl mycket ensamhet.
Tur man har Idol att titta på igen.

Nåja en sak i taget, en dag i taget.
Jag klarar mig, men det är tråkigt att vara ensam, det suger att vara ensam för mycket.

Undrar hur R har det. Undrar om han tänker på mig.
Jag tänker på honom, varje dag.

Sinnesro

Det har blivit väldigt tyst sista tiden, inga samtal, inga sms.  Är det hösten som gjort alla så tysta och tråkiga eller vad händer?
I har inte hört av sig, J har inte hört av sig, Jo är fortfarande borta, L har inte hört av sig på flera månader och R har varit tyst sedan augusti.
Försökt få N att kvickna till, känner att jag kanske ska ge honom en chans trots hans låga ålder. 24 åringar kanske är bättre? Vad vet jag. Så här tyst och tråkigt vill jag inte ha det. Men N har inte svarat på mitt sista sms och han kan bara ses på helgerna verkar det som, så vi får väl se om vi ses.

Om jag nu kanske har cancer och ska operera mig i vinter så vill jag ärligt talat knulla runt nu medans jag kan, för sen är det nog celibat som gäller ett tag och gud vet hur lång tid det tar innan jag känner mig redo att visa mig naken iför en främmande karl med två proteser.

Jag har träffat ganska många som opererat sig för bröstcancer eller gjort förebyggande operationer men jag har dessvärre aldrig träffat en ung singeltjej som gjort det. Alla jag träffat har sin man vid sin sida.
Så ingen jag träffat kan berätta hur det går att ragga med två proteser och grova ärr.

Vist det är insidan som räknas och den killen som tycker om mig kommer tycka om mig för den jag är osv. Absolut det köper jag, jag tror säkert att R kommer stötta mig och tycka om mig om han viste och om han kommer tillbaka.
Men om inte R kommer tillbaka, om jag ska ut och ragga eller kanske vill knulla runt lite, hur kommer det fungera? Kommer en KK tycka om mig för den jag är? Kommer en ny kille som inte känner mig kunna se mig naken, eller kommer jag bli tvungen att träffa killen i 6 månader så han får lära känna mig innan vi kan ha sex?
Hur många killar orkar träffas och fika i 6 månader och prata innan de får se lite hud? Och kommer jag orka sitta och prata med en kille i 6 månader innan jag får känna hud?
Herre gud ska jag inte få ha sex på evigheter? Jag som älskar sex, ska jag få nöja mig med tråkig onani i månader?
J kanske kan ha sex med mig trots ärr och proteser, han har ju själv haft cancer och har massa ärr och känselbortfall. Men han bor ju större delen av året utomlands.
Sen är ju frågan, kommer jag njuta av sex på samma sätt som nu? Kommer jag kunna vara naken? Kommer jag kunna slappna av? Kommer jag känna mig bekväm? Kommer jag tycka om mina nya bröst? Kommer jag kunna ha ett bra sexliv?

Som vanligt när det kommer till kvinnan och sex så är det så förbannat tabu, fult, genant och tyst.
Ingen pratar om cancer sex, ingen pratar protes sex, ingen prata om kvinnlig sexualitet knappt och det är 2011.
Jag vet inte alls hur det kommer bli och jag vill verkligen leka av mig medans jag kan. Nu har det gått snart en månad sedan jag hade sex igen, jag har inte tid att låta så många dagar gå till spillo, jag vet ju inte hur länge jag kan träffa killar.
Kanske går denna panik och desperation över, men just nu har jag lite panik. Vill träffa mina ”darlingar” medans jag kan, sen kanske de inte vill eller sen kanske jag inte kan.

Vet inte riktigt vem jag kan prata om detta med och jag vet inte hur det kommer tolkas, låter ju som ja är värsta kåtkärringen som tänker mer på sex än på att överleva cancer, men jag kan inte rå för att tankarna snurrar åt fel håll ibland. Detta är ju mina tankar så öppet och ärligt jag bara kan skriva.

Fan vad jag önskar att jag hade en man vid min sida…..fan fan fan snälla R kom tillbaka, jag behöver ju dig.

Sinnesro

Jag kämpar på. Finns inte mycket att göra. Men vissa dagar blir man bara trött och besviken, vissa dagar vill jag bara rymma med R, långt från allt och alla.

Igår pratade jag med min lillebror och jag blev så glad och varm i hjärtat. Han är osams med min bästa vän och hennes pojkvän. För att göra en lång historia kort så jobbade min bror på hennes killes företag och när det företaget gick i konkurs så förlorade min bror massa pengar och blev skitförbannad och ansåg att han hade blivit blåst. Han slutade och började på en annan konkurerande firma och hur detta gick till finns det såklart två olika versioner på.
Dom blev alla fall osams och har inte pratat med varandra på ca 1 år och min bror tog även bort bägge från facebook.

Nu fyller jag snart år och ska ha fest. Jag trodde aldrig min bror skulle komma eftersom min vän och hennes kille kommer komma. Min bror har verkligen varit arg och ett tag var han även arg på mig för att jag umgicks med dom.
Men så igår ringde jag min bror och han var så söt och rar, precis som min gamla goa lillebror innan hans fru vred om skallen på honom.
Han bad om ursäkt för att han inte hört av sig och han sa att han skulle komma på min fest. Jag berättade att min vän och hennes kille skulle komma men min bror sa att det gör inget för honom, han har inget emot dom och har dom något emot honom så är det deras huvudvärk. Han förstod att dom skulle komma eftersom det är mina bästa vänner, så det hade han räknat med. Jag blev glad att det började ordna sig, det är verkligen jobbigt och jag kommer liksom som alltid i kläm. Men nu blev jag värm i hjärtat och blev stolt över att han var så storsint och prioriterade mig framför konfliken och stoltheten.
Vi fortsatte prata och han sa att han älskade mig och vi pratade bättre än på länge. Jag skojade och sa att flera av mina snygga vänner skulle komma men kanske inte hans favoritjej, men han sa att han kom för min skull och inte mina vänner osv. han var så söt och jag blev så glad.
När jag kom hem så ringde jag stolt min vän och berättade hur go min lillebror var och att han inte har något emot som osv. Men då sa hon att dom aldrig någonsin kommer bli vän med honom, han har pratat så mycket skit och förstört så mycket så de vill aldrig mera vara vän med honom och de ska nu prata om hur det ska göra med min fest. De skulle diskutera saken men sen sa hon att de ska ju inte drabba mig, de behöver ju inte prata med honom, men om de inte ska prata med honom och jag blir i en 2a så blir det ju jävligt trist.
Jag blev så besviken och sårad. Nu när min bror varit storsint och lagt detta bakom sig ska inte min bästa vän och hennes kille göra det utan då kanske välja att inte komma när jag fyller år för att min bror kommer, det betyder ju att vi aldrig kommer kunna fira min födelsedag tillsammans och bröllop, dog , begravning osv. Jag kommer åter igen i kläm mellan något som jag inte har något med att göra. Jag blev ledsen och besviken men mest förvånad och sårad. Min bästa vän som jag aldrig känt mig sviken av, som alltid varit en glad och god människa, svek mig. Jag har aldrig någonsin blivit arg, eller besviken på henne, men igår blev jag det. Igår svek även min bästa vän mig.
Men vi får se vad som sker, kanske ordnar det sig. Men bara det att hon ska diskutera och fundera på hur de ska göra med min fest gör ont.
Men de som kommer, de kommer, jag skiter i hur det blir. Jag är redo för att bli besviken igen, jag är van att alla sviker. Snart har jag en hud av stål. Men det gör ont, väldigt ont.
Jag ska kämpa vidare.

I har inte hört av sig än, nu är det över 1 vecka sedan jag skickade ett sms. Vi skulle försöka ses denna vecka, måndag, onsdag eller torsdag, men som sagt i går blev det ju inte av, han hörde inte ens av sig.
Eftersom min träff med min bror i dag blev inställd så skickade jag ett sms till I att jag hade fått ändrade planer och att jag nu kunde ses även på tisdagen. Men än har han inte svarat.
Lite besviken är jag, men inte så farligt. Men jag saknar honom och jag börjar undra när vi ska kunna ses och när han tänker svara på mina sms.
Igår var det exakt tre veckor sedan vi sågs.

Helt ärligt så är min telefon ganska tyst, ingen hör av sig, förutom två vänner som pratar om sitt och sina hela tiden, men det är ju bättre det en ingen antar jag.
Saknar dock sms och samtal från lite av det manliga könet.
Vart är alla karlar? Jag behöver lite närhet.

Fick ett jättefint vykort från en vän som jag inte umgås så mycket med, hon hade hört om mina cancerprover och min långa väntan. Så gulligt av henne att skicka ett vykort att hon tänker på mig, jag blev verkligen rörd.

Snart har jag väntat tre veckor på svaret. Snart borde jag få svaret, 5-6 veckor skulle det ta men de skulle försöka snabba på processen. Vi får se när jag kan få ett svar, men för varje dag som går kommer jag  närmare svaret.

Jag kämpar på, har inget alternativ. Önskar att R va hos mig bara, allt skulle vara enklare med han vid min sida.

Sinnesro

Jepp så var helgen förbi. Den blev ensam men okej ändå.
Fredagen blev det chipps och dipp till Idol och sen somnade jag ganska så tidigt.
Lördagen var jag hemma och städade och fixade hela dagen. Försökte få någon att komma över hem till mig på en filmkväll men utan resultat, de flesta var upptagna och min vän S som är som hon är ville bara gå på bio i stan. Hon orkar aldrig åka hem till mig och precis så blev det denna gång också. Men jag stod på mig för jag orkade inte åka någonstans ville hon träffa mig så fick hon komma till  mig. Så det slutade med att jag blev ensam hela dag och hela kvällen.
Men jag hade det mysigt och skönt, fixade och gjorde fint hemma, pratade i telefonen och kurerade mig.

Söndagen var jag hos en barndomsvän och fikade hela eftermiddagen och sen åkte jag och åt en pizza med en annan kompis på kvällen. Helt okej söndag och hela helgen blev väl rätt okej, även om den blev långt ifrån som jag trodde.

Hade hoppats och trott att jag skulle få träffa I denna vecka då jag jobbar dag och dom tiderna passar honom bättre, men jag har inte hört något ifrån honom och vi sa måndag, onsdag eller torsdag. Idag lär det väl inte bli iaf, börjar tveka på att det blir någon träff denna vecka.

Känner mig lite ottålig och besviken på de mesta.
Ingen kompis som vill komma över, ingen kille som har tid att ses och jag känner mig trött och besviken på folk. Ingen orkar prata om mina cancerprover och ingen vill komma hem till mig. Jag tycker det är skit tråkigt, men är det så de vill ha det så. Jag orkar inte bråka och tjata om uppmärksamhet och empati. Jag ger upp, jag klarar mig själv och jag får helt enkelt vara ensam i vått och torrt.

Jag får ta folk för vad de är och sluta hoppas och förvänta mig saker, de är som de är och jag får helt enkelt ta dom för vad dom är, jag kan inte förändra dom.

Nu ska jag jobba i 8 dagar i sträck och då kanske jag inte är så social. Hoppas jag inte är det iaf för då slipper jag anstränga mig så mycket. Bara jobb och sova och skit i allt runt om.

Sinnesro

Vilken skit dag! På dåligt humör. Allt skiter sig och jag bara känner mig så ensam, värdelös och bort prioriterad.
J ringde inte upp i går och svarade inte heller på smet jag sände. Vill ju veta om han kommer i kväll eller ej.
Han kom in på facebook chatten och skrev till mig, då kändes det lite bättre, han bad om ursäkt för att han inte hört av sig. Han skrev att han väntade på ett samtal från en läkare, han har ju haft cancer så jag trodde det va det och blev orolig, jag skrev massor men det tog lång tid innan jag fick svar och när svaren väl kom fick jag inte svar på om han kommer ikväll eller ej. Så jag vet fortfarande inte om han kommer eller inte och nu har jag skrivit frågan två gånger.
Kan han bara inte säga om han kommer eller inte.

En kompis till mig frågade om jag ville gå på bio i helgen, men hon ville gå på bio i stan. Eftersom jag jobbar i stan så passade fredagen bäst för mig eftersom jag då ändå är i stan men hon orkade inte åka fram och tillbaka, så hon vill gå på lördagen, men jag orkar fan inte åka in till stan när jag äntligen är ledig, dessutom är det så satans svårt att hitta parkeringar i stan. Men jag känner mig anti allt så kanske ändrar jag mig. Men just nu känner jag inte alls för att åka in till stan i morgon när jag är i stan idag. Försökte få henne att komma hem till mig på middag och dvd och ha en myskväll, men hon ville gå på bio. Bara bio. Om vi inte skulle gå på bio så hade hon massa annat att göra.
Tycker allt är på hennes villkor. Hon kommer aldrig hem till mig, max 2 gånger per år kommer hon till mig. Så jäkla trist.

Va på apoteket och skulle hämta ut mina p-piller, då fick inte jag hämta ut dom för receptet hade gått ut för 10 dagar sedan. Suck. Kunde de inte sagt det sist jag va på apoteket, då kunde jag ju hämtat ut dom då. Nu när recepten ligger elektroniskt kan man ju inte själv se datumet på receptet så man kan hämta ut det innan receptet går ut. Så satans irriterade. 10 jävla dagar, suck. Så jag fick inga p –piller. Inte vad jag behövde när jag redan va på dåligt humör!

Nu fick jag svar från J, han kommer inte, han hinner inte, måste fixa rörmokare och massa grejer till huset. Han håller på att renovera källaren hos sin mamma och det finns inga element där så han måste fixa med det.  Men andra ord så kommer vi inte hinna ses på ett par veckor till nu, men det förstår han nog inte.  Men det får han väl märka.
Jag är inte så besviken på honom, han är snäll och har bett om ursäkt och jag litar på honom. Men jag är besviken på situationen för jag ville verkligen vara med J helgen och jag behövde hans närhet och ömhet.  Vill ha någon som håller om mig, vill inte vara ensam i helgen.

Messade till N, en ung kille som jag haft telefonkontakt med snart 1 år men inte träffat. Men han skulle bort på middag i kväll och dop i morn. Men han skulle höra av sig efter dopet så fick vi se vad klockan var och om jag va hemma.
Men det ser ut som om det blir en ensam helg med städning och pyssel och kanske en bio i stan.
I kväll blir det ensam hemma, men jag har ju idol och titta på och eftersom jag hoppades på att J skulle komma har jag köpt chipps och dipp som jag nu kan svulla i mig ensam.
Det blir nog mysigt ändå. Tackar gud för idol.

Men är ändå besviken på allt, vet inte egentligen vad jag är besviken på exakt, utan bara en känsla av besvikelse över allt.
Inte alls fått det stödet och den förståelse av mina nära och kära som jag hade trott när det gäller cancerproverna. Nästan ingen pratar om det överhuvudtaget.
Hade hoppats på lite mysig tid med J och får berätta i lugn och ro situationen och få hans stöd, men han kom inte och när jag skrev att jag väntar svara på provsvar jag också så svarade han inte så jag vet inte om han inte läste eller om han inte svarade bara.
Hur som helst så förväntade jag någonting annat av nära och kära, jag kan inte säga exakt vad, men jag känner mig ensam och som om ingen vill prata om det. Som om alla undviker ämnet. Jag vet inte vad jag vill ha och jag vet inte vad jag förväntade mig, men jag har en känsla av besvikelse i mig.
Tror jag får försöka klara detta ensam. Men jag har ju E, hon förstår ju iaf. Hon ska ju själv operera sig om bara några veckor.

Va inne och kikade runt på facebook. Samma rutiner alltid. Kollar Rs sida, kollar Is sida, J sida osv.
R har ju två sidor, en hemlig där han bara har mig som vän och en med sitt riktiga namn som han startade i somras och hade sina fyllekompisar som jag fattade det. Ingen sida är han vän med den där Kattis. Hur som helst så är hans ”fylle sida” borta och den måste ha försvunnit idag på eftermiddagen. Är han ute? Har han permis? Hur kan han va på facebook och varför kontaktade han inte mig? Hjärtat bultade, blev varm i hela kroppen tills jag lugnat mig och konstaterat att det är ju jättebra att han tagit bort sin ”fyllesida” Huvudsaken är ju att han har sidan vi är vänner på.
Den där Kattis har ju ingen av hans sidor så.

På I´s sida hade någon ful brus skrivit att hon saknade honom och när de hade skitkul. Först kom svartsjukan sen kom insåg jag att det var ju något bra, de har alltså inte träffats på jättelänge.

Känner mig helt slut av dessa bergodalbanskänslor. Upp och ner och hit och dit. Dumpad, inte dumpad, ensam, övergiven, omtyckt eller inte. Hopp och förtvivlan. Hit och dit.
Måste stanna upp och se vad jag vet och vad jag spekulerar i. Måste leva här och nu och bara ta allt för vad det är. Allt ordnar sig , bara man tar det lugnt.
Andas, funderar, tittar på fakta och lämnar spekulationer och känslor utanför.

Hem till min varma one piece, Idol, chipps påse och katterna. En sak i taget, en dag i taget.

Sinnesro

Vet fortfarande inte om jag får sällskap i helgen eller ej. Så surt, vill verkligen kolla på film och mysa, men J har inte hört av sig än så jag tror inte han kommer, väldigt olikt honom att göra såhär så jag antar det finns en bra förklaring. Men jag blir ändå besviken, jag vill att han kommer till mig i helgen.

Jag är förkyld, ynklig, ensam och orolig för provsvaren. Vill vara hemma med någon som håller om mig, äta tacos och titta på film och mysa i soffan under en filt.
Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill.

Ser ut som om det blir en ensam och tråkig helg, typiskt när man är ledig. Nästa helg jobbar jag och helgen efter det jobbar jag på söndagen så det är denna helg som skulle passa så bäst att J kom ju. Men det finns fortfarande lite hopp om att J hör av sig. Så länge jag andas jag andas hoppas jag.

Annars går dagarna, idag har jag väntat på provsvaret exakt två veckor.
Tankarna snurrar, men jag har kunnat hålla mig betydligt lugnare än jag trodde.
Vet inte om jag förtränger allt eller om jag helt enkelt är ganska duktig på att vänta och se vad som sker.

Min terapeut tror jag förtränger mycket eftersom jag får ångest och tryck över bröstet ibland.
Men jag är ju van efter att R försvann, så på nåt sätt så har jag lärt mig leva med ångest och därför kan jag kanske hantera ångesten lite bättre. Låter ju inte klokt men man vänjer sig vid att må dåligt också och man lär sig leva med saker. Jag har lärt mig leva med att R är borta och saknaden av honom och jag har lärt mig leva med cancer risken. All den ångesten är jag van vid, men den känns ändå och nu är cancer risken kanske inte en risk utan snart kanske jag HAR cancer.

Jag vet inte vad som oroar mig mest, just nu är jag mest inne på det praktiska.
Vem ska ta hand om katterna medans jag ligger på sjukhus?
 Hur kommer brösten se ut?
 Kommer jag någonsin kunna ha bikini igen?
Hur satans ont gör det?
De säger ju att det är en av det smärtsammaste operationerna man kan göra.
Hur kommer det att fungera att ha sex utan känsel i en så viktig del som brösten?
Kommer alla mina piercingar växa igen medans jag är på sjukhuset eller kan de hjälpa mig sätta in alla igen?
Hur ska jag klara mig hemma?
Hur lång tid kommer jag bli sjukskriven, de säger ca 6 veckor.
Har jag råd att vara sjukskriven? Täcker någon försäkring?
Hur lång tid tar det innan jag har bröst proteserna klara?
Tänk om dom blir jättefula! Kirurgen säger ju att de absolut inte kan göra så fina som jag har så det är klart man blir orolig.

Jag har pratat med några, men många skräms av ordet cancer, många liksom vill inte prata om det känns det som och vissa säger att jag bara ska vänta på svaret innan jag funderar över något och det kan väl stämma förvisso men det är ju lättare sagt än gjort.
Jag förstår att det inte är lätt att förstå eller sätta sig in i situationen och jag kräver inte det.
Men ibland vill man bara ha empati och någon som försöker förstå och inte bara försöker pigga upp.

Jag vet att alla menar väl, men ibland får man höra ganska dumma kommentarer.

Det är ingen bröstoperation jag ska göra, det är en canceroperation. Jag kommer alltså inte få några snygga bimbo tuttar utan cancertuttar.
Operationerna går inte att jämföra, det är inte ens på samma karta.

Medans alla springer till kirurgerna och gör sig finare så kommer jag kanske gå till kirurgen för att bli fulare.
Det gör mig arg och jag tycker det är orättvist. Självklart ska jag vara tacksam som får leva osv., men hur många går omkring och är tacksamma för livet? Livet tar man ju faktiskt lite för givet och tanken på att jag ska dö i cancer finns inte. Min tanke slutar vid att jag kommer se ut som ”Jack the ripper” och får två hårda proteser.
Det är det jag är rädd för, inte döden.

Det kanske låter skrämmande och ego att tänka så men det är min känsla och jag vet att många cancerpatienter tänker på utseendet mer än döden. Döden är liksom lite för stort för att ta in tror jag, lite för overklig.

Jag har börja sörja mina bröst, det är ju mina bröst, jag sörjer dom och min kvinnlighet, min känsel. Jag är rädd och jag sörjer samtidigt som jag förtränger att det är mig det handlar om och att det handlar om nu.

Jag önskar att jag hade en man vid min sida, jag önskar att vi var två som tillsammans gick igenom detta. Men jag är ensam och jag får klara detta ensam.
Läkarna säger att det är ovanligt att en kvinna går igenom en sådan här sak ensam och att de kommer behandla mig lite annorlunda eftersom jag är ensam. Jag kommer få vara kvar på sjukhuset längre än de andra eftersom jag är ensam, de släpper inte hem mig förrän jag klarar mig själv.
Men jag önskar jag slapp vara ensam, önskar jag hade en familj som alla andra, önskar jag va vi.
 
Sinnesro

Ensam, saknar, längtar. Fan var det är tråkigt att vara ensam, somna ensam, vakna ensam. Ständigt längta och hoppas.

Vet inte om och när jag får träffa R igen. Tänk om han aldrig hör av sig igen, tänk om han väljer ett alkis liv eller tänk om han väljer att lev med någon annan.

Vet inte ännu om J kommer till mig i helgen. Om han inte gör det så kommer jag bli besviken för när kan vi ses då?

Pratade med I idag innan jag åkte till jobbet på msn. Han var sönderarbetad och hade tagit lite ledigt för att vila upp sig. Vi ska försöka ses nästa vecka men inget ät bestämt.

Jag är sällskapssjuk och vill inte vara ensam i helgen, men frågan är om jag får sällskap. Jag vill ha en famn att krypa upp i, titta på film och mysa. Men det verkar svårt att hitta någon som har tid. Sen nästa helg jobbar jag.
Dessutom tappar jag liksom lusten. Ska man behöva tigga till sig lite närhet eller?

Jag vill inte vara ensam med mina tankar och med min saknad och rädsla, jag vill bara ha någon som håller om mig, någon som kan säga att jag är fin med eller utan bröst. Vill bara ha lite närhet och ömhet. Känna att jag lever.

Det är få av mina vänner som pratar om det här med cancern med mig. En kompis tjatar bara om hur svårt det är för henne och hur svårt det är för vänner att förstå mig. Att det är så svårt att sätta sig in i situationen och att det är svårt att förstå känslan.
Men jag tycker inte ens de försöker, jag har ju gett tv programs förslag med de tittar ju inte ens på dom och sen gnäller hon på att det är svårt att förstå och att det är mycket information som hon inte förstår osv. men va fan har hon gjort för att sätta sig in i det då? Inget. Jag orkar inte försöka få henne att förstå mera nu, jag orkar inte förklara om och om igen. De tar ju inte till sig det jag säger. Jag har berättat miljoner gånger hur operationen ska gå till och hur de gör osv. men vissa lyssnar ju inte ens och jag orkar inte förklara gener, dna, operationer osv. om och om igen. Jag kanske är lite orättvis nu men jag orkar verkligen inte förklara mera nu, orkar liksom inte kämpa för att få förståelse eller empati. Jag ger upp.

Kommer folk runt om mig verkligen stötta mig under allt som kanske kommer ske, när de inte ens orkar stötta mig i väntan på provsvaren?

Jag kan inte klandra någon av mina manliga vänner för jag har inte sagt något till dom än, de har ju liksom inte haft tid att prata med mig så det funnits tillfälle att prata om det. Och R ja han kan jag ju liksom inte få tag i.
Vet inte ens om jag ska berätta och hur jag ska berätta det. Få se om det kommer ett bra tillfälle.

Just nu känner jag mig bara trött, förkyld, febrig och ynglig. Längtar hem bara.
Önskar att det var någon hemma som väntade på mig men…..
Jag har ju mina katter och idol att kika på.

Orkar inte jobba, mår inge bra. Vill hem. Bara några timmar kvar.

Sinnesro

Så var det min tur att bli förkyld, halsen gör skit ont och jag känner hur näsan sakta men säkert försöker producera snor.
Proppar i mig halstabletter och dricker varmt i massor, ska ta en stor kopp te av ett special te som hjälper bra mot förkylningar när jag kommer hem. Men föst ska jag jobba klart mitt pass och sen gå ut och äta med en kompis, sen blir det hem till te och sängen.

Annars inte så mycket som hänt, inga mess och inte roliga telefonsamtal. Känner mig ynklig och behöv av närhet. Vill kramas i massor…

Oklart om jag vågar träna i morgon när jag är förkyld. Inte om jag mår som nu iaf. Fan jag kommer inte igång ordentligt med träningen, blir max 1 pass i veckan och det är på tok för lite.
Men jobbar man som jag gör så är det svårt att gå på pass, men det är ju passen jag gillar. Önskar att jag kunde lära mig jogga, ska väl försöka mig på det där men jag tycker det är skit svårt och gör bara ont i knävecken när jag springer. Vad gör jag för fel?

Får väl bli frisk först och sen ta nya tag sen.

Sinnesro

Måndag, veckan börjar inte bra, vaknade super trött, iskallt i lägenheten, förvaltaren har fortfarande inte satt på värmen, ingen mjölk till kaffet, åkte och handlade. Var på Willys och handlade, en förpackning tomtsoppa gick sönder så jag fick tomatsoppa över hela mig. Hann precis hem, packa upp och lägga byxor och skor i blöt innan jag var tvungen att rusa till jobbet.
Kan en dag börja stressigare? Klart det alltid kan bli värre men känner inte riktigt att denna dag är min. Men det kan ju förändras.

Fick en mysigt sms av I i lördags innan jag åkte på kryssningen så jag åkte nöjd och belåten på kryssning med mina vänner.
Kryssningen va trevlig och vi skrattade mycket, men ingen Love på den båten. Inte min typ av folk och ålder tror jag, men trevligt hade vi.

Jo och jag är vänner, han fortsatte att skriva lite och det känns bra, jag känner mig inte arg längre och vi är vänner.

J kanske ska komma till mig i helgen, jag hoppas verkligen det för jag känner mig sjukt sugen på närhet och sällskap. Om inte J kommer så ska jag nog försöka få träff med någon annan. Vill bara inte vara ensam i helgen.

Snart har jag väntat på provsvaren i 2 veckor och det går bättre än jag trodde. Klart jag tänker på det och är lite nere men inte så farligt och jag har inte deppat ihop eller är orolig speciellt mycket, utan tar en dag i taget och väntar in provsvaret på ett ganska lugnt och sansat sätt.
Men jag kan bli irriterad på många vänner och bekanta som inte verkar orka prata om det eller som inte ser alvaret. Man är ganska ensam om oron.  Ingen vill dela min oro, ingen vill prata om den, inte ens min pappa, alla verkar stoppa huvudet i sanden. Min terapeut säger att jag nog får räkna med det, många orkar inte ta in ordet cancer och orkar inte komma nära en så hemsk sjukdom.
Jag förstår dom men jag kan ändå sakna den där kramen eller telefonsamtalet att någon bryr sig lite extra nu.

Jag tröstar mig med mina älskare, i famnen på dom så försvinner min oro. Det är så skönt att bara knulla bort alla bekymmer och bara få ligga naken i någons famn och få känna sig omtyckt för en stund.

Jag trivs verkligen med att ha I och J men skulle absolut inte banga en till liten sötnos. Jag vill leva livet och bara leka av mig. Jag har aldrig någonsin varit så här, alltid varit rädd för att bli dömd och för att vara ”hora”. Jag har alltid blivit kär eller äcklad av killar, men nu kan jag njuta av livet och underbart skönt sex, skiter i vad andra tycker och vågar prova mina vingar. Dessutom har jag aldrig någonsin haft chansen till så snygga, fina och snälla killar som nu. Dom är så fina och rara. I är så grymt snygg och sexig så klockorna stannar.
Jo var både ung och snygg, han var helt otroligt fin, men han mådde inte bra och då mådde inte jag heller bra. Så det är kanske bra att vi inte har en relation just nu, men jag kan sakna honom ibland. Vi hade mycket mysigt.

Tänk om jag hade kunnat leva så som jag lever nu när jag var yngre, tänk om jag kunde lekt mer under alla år jag varit singel. Provat och lekt runt mera. Men jag tillhör den genrationen som blev kallad ”hora” bara man kysste en kille för mycket. Kvinnans sexuallite är fortfarande tabu och långt ifrån jämställd, men det var ännu värre när jag var yngre.

Om vi tjejer fick njuta av livet och göra det vi kände för utan att bli dömda utan kunde vara precis som killarna så hade det nog sett annorlunda ut.
Jag har liksom varit tillsammans med killar och varit dom trogna och varit super kär i dom men dom har inte varit tillsammans med mig och inte varit mig trogna. Jag har kämpat för deras kärlek men bara ödslat tid. Nu är det min tur att leva livet och jag tänker fan inte bli kär i någon som inte är kär i mig!

R äger mitt hjärta, han tänker på mig, han drömmer om mig och jag väntar på honom för han är den jag älskar. Tror han sitter inne nu. Funderar om jag ska prova sända ett kort till anstalten jag tror han sitter på. Undrar om man kan göra det? Någon som vet?
Saknar honom, saknar det vi hade, saknar hans röst och hans mysiga heta kyssar.
Han vågade prata om allt, cancer, döden, missbruk, det fanns inget vi inte kunde prata om. Han är min själsfrände.

Sinnesro

Igår va det tungt, vet egentligen inte varför, jag bara var låg. Grubblade och kände mig tung och deppig.
Somnade kl 21.00 sov hela natten.  Vaknade mindre trött och mindre låg.
När jag kom till jobbet så tog det inte lång stund förrän det kom ett underbart litet sms från I.
klockan 7 på morgonen kom äntligen ett sms från sötnosen.
Han gjorde min dag, han gjorde kanske även min helg, för det va verkligen så skönt att höra hur snygg och bra jag är och hur han längtar efter mina kyssar över kroppen osv.
Han är verkligen så söt och go och även om hans svar dröjer så svarar han alltid på mina sms och han svarar på allt jag skriver.
Jag hoppas verkligen att han och jag kan lika mysigt som sist och mycket oftare sen när våra jobb lugnat ner sig. Jag längtar verkligen efter honom.

Skit mycket på jobbet, jag är helt slut, fördelen är att jag inte hinner tänka men jag tappar humöret när det är så mycket så man tappar rösten på ett pass. Helt slut efter en dag på jobbet.
Men det finns ju iaf ingen tid att tänka på några provsvar och det finns ingen tid att berätta det för någon.

Men jag känner mig iaf bättre idag än i går och det kan jag nog tacka I för. Livet är ju så mycket roligare om man känner sig lite omtyckt.

Sinnesro

Gårdagen var en spännande och bra dag.
Slet satan på jobbet men sen bar det av mor norrort för att möta en av mina bloggläsare.
Hon hittade min blogg via google, då hon som jag har bröstcancer i familjen.
Så himla coolt att hon hittade mig och sån himla häftigt att hon hittade mig just nu när jag väntar på provsvaren, hon skall snart operaras och ”Gensvar ” som föreningen jag är med i heter har möte och jag för en gång skull kan gå.
Vi träffades och som det inte va coolt nog att hon hittade mig så var det ännu coolare när vi sågs och började prata för vi är så lika, klädstilen, livet , ja allt.
Jag är förvisso 10 år äldre och ogift men annars var vi så grymt lika. Det kändes som vi känt varandra länge fast vi aldrig hade setts. Verkligen en go tjej och vi var så lika på så mycket.
Efter lite lunch och några timmar kackel så åkte vi iväg på Gensvars träffen, där en Emma från genitik avdelningen höll en liten föreläsning som var jätte intressant.

Men just nu väntar jag på mina provsvar, allt hänger på det, känner jag.
Men det känns fortfarande overkligt.  Braca1 & 2, ärftlighet & hit och dit. Jag försöker att inte tänka på det, en sak i taget liksom.
E som jag kan kalla min nya go vän ska ju göra sin operation nu i oktober och hon är så satans gullig så jag kommer få titta och känna och klämma hur mycket jag vill och det är precis vad jag behöver, jag vill se och känna hur dom ser ut, jag vill veta och klämma. För jag är rädd att få för hårda. Om hon får acceptabla bröst så kommer jag känna mig tryggare och be om samma kirurg.

Sen var det äntligen någon på mötet som vågade prata om sexualiteten, hur påvekas den. En äldre kvinna berättade att sexet blir annorlunda, att hon inte hade någon känsel alls. Det jag kan tycka är trist med dessa träffar är att det blir så snabba avslut, alla har så brottom hem och man hinner inte prata och diskutera. Hade verkligen velat lära känna flera av dessa kvinnor .
Dessvärre är jag den enda som inte har sambo, så ingen kan riktigt svara på hur det är att gå igenom detta ensam, det enda jag vet är att alla jag pratat med säger att deras man har varit ett stort stöd och att de klarar allt tillsammans. En kvinna sa även att ” alla som går igenom detta gör ju det tillsammans med sin partner” Nu har ju inte jag någon partner så….men jag sa inget, jag bara svalde och tyckte lite synd om mig själv.

Det är liksom ensamheten som skrämmer mest, hur ska jag orka gå igenom allt det där själv? Smärtan är grym säger dom, detta är en av de värsta operationerna man kan genomgå.
Många av mina vänner säger att de ska turas om att ta hand om mig, men det är inte för att jag tvivlar på mina vänner, jag älskar dom och att jag vet dom menar väl. Men jag tvivlar på att de kommer vilja bo med mig när jag ligger drogad i sängen och inte kan röra mig.
En vecka kommer jag vara på sjukhus och jag har problem med att någon ska kunna ta hand om mina katter, så hur ska de kunna ta hand om mig och mina katter när de inte ens kan ta hand om mina katter?
Detta skrämmer mig mest just nu. All smärta och alla känslor kring detta hade jag behövt dela med någon.
Jag är så glad att jag träffat E hon förstår iaf rädslan och allt runt om och hon vågar prata om det.
Många av mina vänner undviker ämnet känns det som och många tycker att jag ska vänta på svaret och självklart ska jag väl vänta på svaret, men jag vill inte stå där i chock och tankarna snurrar ju redan nu. De tror att jag har cancern och snart får jag provsvaren, alla skulle vara orliga om läkaren misstänkte cancer, ingen skulle sitta lugn och sansad och vänta på ett provsvar, men jag ska vara lugn och inte grubbla. Än har jag inte fått något svar men jag grubblar lite ändå, men mindre än jag trodde faktiskt. Jag mår ganska bra, det är katterna jag är orolig för.

I går fyllde J år, lillgubben var så söt, ringde honom, vi pratade en stund han är så go. Men han är tyvärr inte kär i mig, det är jag ganska säker på, men han tycker om mig. Han kanske kommer till mig 24 sep och han kanske ska komma på min födelsedagsfest.  Han är så go och jag hör att han verkligen trivs med mig, det värmer.
Jag tycker om honom, han har ju själv haft cancer och höll på att dö så han kanske kommer förstå mig, om jag nu berättar något.

I har inte hört av sig, saknar honom. Vill ha mer av honom, snart två veckor sedan vi sågs ju.
Men jag jobbar så tokigt så det är inte hans fel. Denna gång är det nog mitt fel.

I morse lämnade jag in bilen på verkstan, snart är jag 5.000 kr fattigare men jag får göra en avbetalning på 4 månader och det känns ju bra.
Kändes konstigt att lämna min lilla pärla där och åka iväg med en hyrbil. Men det var inte så svårt att köra hyrbilen som jag hade trott.

När jag kom hem hade jag fått ett meddelande av Jo. han hade puffat mig på facebook och sen skrivit ett litet meddelande.

Han skrev: Hur är läget? det var inte igår A..Vad görs?
Jag skrev: Jo tack det är väl okej med mig.
Nä det va inte igår, du bara försvann.
Försökte få kontakt med dig ett par gånger men du sa att du skulle höra av dig sen.... så jag antog att du ville vara ifred.
Blev faktiskt ganska besviken. Du gjorde precis som du lovade att inte göra.
Men jag är okej nu. Kanske va det lika bra.

Så hur är det med dig då?
Hur gick det med alla korten?
Ser att du kommit gång med musiken iaf, va kul. Det låter grymt bra. Min favorit låt är superbra, glad att den finns på fejan igen :o)

Hoppas du mår bättre nu och att det går framåt med livet.

Han skrev:  oooooooo jag blir så glad...Jag tänkte på dig när jag satt i studion med den låten...Hoppas man kan höra sorgen i låten?...Hur går det annars med allt? jobbet osv?

Jag skrev: Va kul att du tänkte på mig när du gjorde låten, jag gillar verkligen den låten och Ja man hör sorgen och smärtan.
Jo tack, jag jobbar på som vanligt, det går väl bra. Inne i en intensiv jobbperiod nu så det är lite tufft.
Men Allt knallar på liksom.

Sj då?

 

Han skrev: Jo samma här... Mycket musik just nu

 

Ja vad säger man? Han liksom skriver till mig som om ingenting har hänt och som om vi vore gamla kompisar.
Jag vill inte bråka med honom men jag ville ändå tala om att han faktiskt gjorde fel och sårade mig, samtidigt som jag inte ville verka bitter och jag vill visa att jag blev sårad men att jag klarar mig bra utan honom.
Men jag är ändå så irriterad och förvånad av hans ego och nonchalans, han bara ignorerade det jag skrev och skrev på om sin musik. Inget förlåt, ingen skam ingenting.
Jag blir bara så trött. Vad är det för fel på killar?
Jag vet att alla dom jag träffar även träffar andra det är därför det är viktigt för mig att också träffa andra. Jag är singel och så länge ingen visar något intresse och så länge R är på kåken så får jag träffa vem jag vill och hur jag vill.
Men just nu saknar jag I. Saknar honom på tok för mycket.

Ingeting har känts bra idag, jag känner mig ensam , grinig och stressad.
Ska på kryssning i helgen och har ingen lust alls….vill bara dra däcket över huvudet.

Det är lite för mycket nu…

Sinnesro

Jepp så är det, kärleken gör så förbannat ont när den tar slut eller när den är obesvarad, men av någon märklig anledning så överlever man. Man tror det inte, men man gör det, om och om igen.

Hjärtat krossas och saknaden värker sönder ens insida, det blöder av smärta och tårarna verkar aldrig ta slut.

Jag har gråtit floder, jag har saknat så min insida känts som taggtråd, jag har lidit och jag har trott att jag ska dö av krossat hjärta. Stunder har varit olidliga, jag har velat dö, döden har varit svaret på att slippa smärtan många gånger.

Men jag överlevde, det kom en dag då det inte gjorde lika ont att sakna dig. Jag tänker på R varje dag, jag saknar honom varje dag. Jag längtar varje dag, men jag gråter inte varje dag längre.
Jag kan inte säga när det vände, vet inte vad det va som gjorde det. Tror jag liksom bara lärde mig leva med saknaden av honom.

Jag tröstar mig i andras famnar, jag söker trygghet, närhet och bekräftelse hos andra killar. Jag njuter av andra killars närhet, jag trivs i deras famn. Men jag slutar inte tänka på R, jag slutar inte hoppas på R, jag slutar inte älska R och jag saknar honom varje dag, varje timme och varje minut.

Jag måste leva, jag måste fortsätta leva, det var inte lätt, jag behövde mina månader av smärta och sorg, men nu kan jag leva utan dig, men jag kan inte vara lycklig utan dig.

Jag väntar på att du ska bli nykter, jag hoppas du snart ska må bra igen. Jag hoppas att det är mig du vill leva med när du är nykter, jag hoppas det är vi en dag som ska göra varandra lyckliga igen.
Jag har aldrig varit så lycklig som med dig, jag har aldrig känt att kärlek kan vara så vackert och äkta som med dig. Jag hoppas jag en dag får vara i din famn igen, för det är i den famnen jag är lycklig, Hos dig!

Jag väntar och jag hoppas, men jag lever.

Sinnesro

Fick sällskap av en av mina killkompisar i morse, han är som min bror för mig och det var kul och skönt att prata med honom. Han förstod mina funderingar kring brösten mer än många av mina tjejkompisar, han sa många bra saker som värmde.
Tycker om honom, han är klok. Han är ofta ett väldigt bra stöd för mig i många situationer. Han tyckte det var bra att jag slutat träffa Jo, han tyckte inte han var bra.
Jag ska vara med folk som får mig att må bra, sa han.

Skrev till I på msn idag och han svarade på 2 sek. han var så söt och go och sa att han inte glömt bort mitt sms han ska svara på det och han längtade också tills vi kunde ses igen. Fick lång het kyss via msn och det var skönt att få hans uppmärksamhet för en stund. Han är grymt fin och hitintills så behandlar han mig super bra och han får mig att må skitbra.

Ringde J för att höra om han ska komma nästa helg, men han svarade inte och har inte ringt upp, så kan han vara så jag behöver inte ta åt mig, men tycker ändå att han nån gång kan ringa mig. Speciellt när jag ringt och sökt honom.
Postade ett gratulationskort till honom i dag eftersom han fyller år i morn, hoppas det hinner fram.

Vet inte vem jag ska berätta min oro och allt det där med proverna till. Kanske ska jag inte säga det till flera, kanske ska jag ligga lågt tills jag vet vad som sker? Jag vet inte vad jag vill och vad jag känner, ibland vill jag prata massor om det och ibland bara stoppa huvudet i sanden.

Önskar att R va hos mig, han sa alltid så fina saker till mig och va så go. Han stöttade mig och det skulle han göra med detta också.
Saknar honom så mycket, behöver honom.

Tacksam att I finns i mitt liv och värmer mig medans  R är borta, men hoppas R kommer tillbaka snart…

Vet inte vad jag ska skriva idag, känner mig ganska tom. Känner inte så mycket, mest bara trött…

Sinnesro

Trött, mentalt trött men känner mig ganska stark. Känns som om jag nu börjar få ordning på mitt inre, känner mig rakryggad och stark.
Känns som om jag faktiskt går åt rätt håll. Jag är inte lika rädd, känner mig inte lika ensam och jag känner som om jag börjar få lite ordning på min oroliga själ.
Jag vill jobba mera med mitt inre, jobba med min själ, med mig själv. Lägga balsam på min själ och ta hand om mina sår.
Jag vågar säga nej mera nu, stå upp för mig själv och det är skönt.
Det går framåt även om jag vet att jag kommer ramla ner i gropar igen, det kommer komma många mörka dagar och det kommer komma fler besvikelser och sår. Men jag känner mig lite mera hel, lite starkare och jag känner mig lite friare.

Ska fortsätta jobba med mig själv och mitt inre, träna på att lyssna på mitt inre och på att stå upp för mig själv och inte låta folk behandla mig respektlöst eller dumt.

Det svåra är med vissa av de gamla vännerna, har vissa vänner som tar och tar men är ganska ego och självupptagna, så de ger inte så mycket. Men jag försöker stå upp för mig själv och lära mig att ta dom för det de är. Vissa människor får man nog bara acceptera att de är som de är och ta dom för det.
Jag vet att ex min vän S som absolut inte stöttade mig ett skit när jag mådde dåligt, utan bara sa att jag var knäpp och borde söka hjälp, inte ser att hon inte var en bra vän. Hon fattar inte hur jävla elak hon va och att hon nu vänder sig till mig med sina problem och beter sig värre än jag någonsin gjort. Hon ser inte hur medberoende hon börjar bli och att hon om någon borde söka hjälp nu. Hon gör allt som hon sa att hon aldrig skulle göra och hon följer inte ett enda råd som hon själv ger. Hon är helt ute och cyklar och maler på om sitt om och om igen. Jag försöker vara en bra vän och säga det jag önskade att hon hade sagt och gjort för mig, men ibland kommer tankarna på hur hon va mot mig och då blir jag så arg och trött.
Även nu när jag har så mycket oro och problem så är det fortfarande hon som är i fokus.
Jag väljer att lyssna och att inte gå in i diskussioner med henne, väljer att behålla mina problem för mig själv och hoppas att hon en dag ska förstå. Men vissa dagar orkar jag bara inte med andras problem, vissa dagar har jag nog med mina egna. Vissa dagar orkar jag inte bara, jag kan inte, jag har själv för mycket och jag måste tänka på mig.

Va på mammas minneslund i lördags, det var ju hennes födelsedag och dödsdag.
Jag var på fest/middag hos en barndomsvän och hon följde med mig till kyrkogården, hon lämnade sin egna fest och alla gäster för att hon ville följa med mig, är inte det en underbar vän? Jag bara älskar henne. Hon är dessutom lite övernaturlig och lite av en häxa så hon talade till naturen och fick kontakt med min mamma, det var as coolt, flera ljus sprakade till samtidigt och lågorna blev jätte höga samtidigt som hon sa att mamma va hos oss.
Mamma sa att hon var hos mig mycket och att hon ville krama mig men inte vågade för hon va rädd att smitta mig. Hon var ju så sjuk. Hon nynnade en melodi men min vän kunde inte höra texten.
Jag kände först kyla sen blev allt varmt, jag kände inte marken under mig, kändes nästan som om jag svävade. Min mamma är hos mig det vet jag. Även om jag inte sett henne eller hört henne.
Efter samtalet och tårarna så kände jag en kraft, en styrka. Jag åkte hem och fixade i min lägenhet hela natten, jag  mådde bra trots allt. Jag fick energi.
Så mycket runt om mig, så mycket oro och rädsla, ändå känner jag ett lugn och en styrka.

Idag hörde en tjej som är i samma situation som mig nästan av sig, via denna blogg.
Det gav en otrolig kraft. Hon ska operera sig snart. Jag är övertygad att vi kommer kunna stötta varandra och hjälpa varandra och det känns så otroligt bra och jag är så tacksam till sådana här möten i livet. Tänk va coolt att hon hittade mig precis nu och att vi ska ses redan i veckan.
Vi verkar lite lika på mycket och det ska bli enormt intressant att få träffa henne.
Äntligen någon som kanske kan förstå och stötta. Äntligen kanske jag får en vän som faktiskt fattar situationen.

När man börjar leva och släppa taget så händer det så mycket i livet, det är precis som om livet kommer till en när man bearbetar det gamla och släpper taget och kontrollen om framtiden. När man börjar leva och följa dagen så kommer livet till en och allt blir så mycket enklare.

Jag tror på R, han kommer när han kommer. Jag finns här så länge jag kan.
Jag vågar träffa killar som behandlar mig bra och jag har kul och mysigt med dom, behandlar dom mig illa så gör jag slut.
J och jag ses när vi ses, när han är i Sverige, inga krav, inga problem, vi tycker om varandra och vi ses när vi ses.
I är mannen jag veklingen hoppas på att få behålla som vän och älskare. Han är skitsnygg och super trevlig, vi bor ganska nära varandra och han är grym i sängen, vi kan ha mycket trevligt om han får lite mera tid över. Där kan dock svartsjukan min bli ett litet problem men jag försöker se det för vad det är och jag får helt enkelt också ta och träffa andra precis som han.
Jag vill vara med folk som får mig att må bra och jag behöver det.

Om 5 veckor vet jag om jag bär på cancergenen eller ej och bär jag på den så är det ingen tvekan om vad jag måste göra, då blir det operation så fort som möjligt.
En del av mig hoppas på att jag har genen, för då slipper jag fatta ett beslut och då slipper jag oroa mig, då är det fakta och ingen återvändo.
Jag har levt med oron, beslutsångesten och rädslan i så många år, över 25 år, att jag nu nästan VILL ha genen så jag vet och ”måste” operera mig. Slippa tänka och fatta ett beslut, slippa oron och rädslan utan liksom bli tvungen att hoppa.
Det är svårt att förklara känslan, men jag ÄR liksom hon med cancern, det är en del av mig, min identitet.  Nu ska jag antingen få bevis för att jag är det de alla trott eller så ska jag få veta att jag kanske inte är det jag varit i hela mitt liv.

Tankarna snurrar, snart vet jag……snart är snart NU.

Sinnesro

Idag var jag hos Bilia och värderade min krockskada. Det går över självrisken och bilen kommer vara på lagning i 5-10 arbetsdagar. Så 5000kr är självrisken och det jag kommer få betala, bara gilla läget och betala.
Så nästa torsdag lämnas hon in för lagning, och jag måste ju säga att Bilia gav ett otroligt bra intryck och god service och jag är super nöjd med mannen som ska hjälpa mig men denna ångest.
Sen åkte jag hem och ringde runt till alla service avtal och försökningar och genom min trafikförsäkring på Trygg hansa hade jag hyrbil under dessa dagar för bara 35 kr/dygnet så när jag lämnar in min bil på Bilia så står en hyrbil och väntar på mig.
Smidigt och skitbra service av alla jag talat med under dagen, men en nota på 5.000kr.
Suck. Hade ju hellre gjort en resa eller en snygg tattoo för dom pengarna, men nu är det bara att betala och vara glad. När detta är klart tänker jag radera allt ur minnet som om detta aldrig hänt.

Cancern grubblar jag inte på idag, idag har jag inte orkat och haft tid med dom tankarna, jag har lagt den oron på hyllan idag, Vet inte hur jag gjorde men tror kanske att detta med bilen i morse tog över hjärnan och sen när jag skulle åka till jobbet fick jag ett super gulligt sms från I.
Han tänkte på mig, tyckte det va skitmysigt med mig och han hoppas verkligen att jag skulle orka ha tålamod med honom nu när han jobbar så mycket osv. jag fick pussar och massa fina komplimanger, kallade mig snygging osv. jag blev varm i hela kroppen och jag bara längtar så efter att ha tok sex och massa hångel med honom igen. Shit vad han gör mig pirrig i byxan. Hehe.
Jag hoppas verkligen att han tid över när mitt arbetsschema passar hans arbetstider lite bättre för jag är övertygad om att vi kommer ha grymt nice. Jag saknar hans kyssar och hans hud mot min, hans dominerande sätt att tillfredställa mig och hans kärleksfulla pussar och smek efter vi haft hett sex.
Han var absolut inte som jag trodde, men jag trivdes med honom och jag kände en trygghet hos honom. Han är ärlig och inte en lögnare och manipulerare som Jo va.

Jo snackade bara massa skit för att få mig dit han ville och sen när jag sa ifrån och inte gick på hans spel och lögner och tomma löften så stack han.
Jag tar inte skit längre, inte från någon. Och om det krävs av mig att inte bli kär för att kunna stå upp för mig själv så får jag skita i att bli kär och bästa sättet är nog att ha flera på lagom avstånd.
Ingen får komma för nära och inte för ofta. Lagom av allt och sen gärna flera som kan hålla mitt bekräftelsebehov stillat på ett lagom sätt.
Jag vill inte bli sårbar igen, vill inte släppa in någon för mycket, vill inte ge massa och sen inte få något tillbaka. Jag vill se först vad de går för innan jag släpper in dom.

R verkar sitta inne nu. Inget skrivs om honom och han syns inte till någonstans. Han sitter nog inne nu och bör då komma ut om ca 3 månader och under dom 3 månaderna tänker jag leka av mig som aldrig förr. Jag ska bara vara och göra det jag vill.

Skulle vilja göra något i kväll, bio eller bara ut och äta, men alla är upptagna. Två kompisar ska ut och festa och gå på krogen, men det känner jag inte alls för. Alkohol är jag inte sugen på, mera en film och varma mackor eller nåt. Vill bara inte vara ensam liksom.

Men jag känner mig ändå stark och på ganska bra humör, det är fredag och jag har inget att göra, jag har krockat bilen och måste betala 5.000 kr. Dessutom väntar jag på ett cancerbesked och min älskling R sitter på kåken.

Men jag har fått sms av I och jag mår ganska bra.
Men hur kan jag må så bra, varför? Vet inte men jag känner mig stark, jag klarar detta. Jag bara är stark just idag.

Men jag är besviken på vännerna igen. Ingen har tid att prata när jag ringer. De säger att jag kan ringa när jag vill men när jag ringer så är det upptagna med sin kille eller jobb osv.
Jobbet kan jag väl fatta, men 5 min av killens tid kan jag väl få iaf.
Ingen såg dokumentären som jag bad om, ingen verkar ta min oro och min sorg över mina bröst så allvarligt.
Jag orkar inte bry mig. Jag skiter i dom med. De ringer och pratar på om deras kärleksbekymmer och killar hit och dit. Jag lyssnar och lyssnar men nu börjar jag stänga av. Jag orkar inte längre. Jag har nog med mina egna bekymmer och kan de inte lyssna på mig så….ja då behöver inte jag lyssna på dom heller.

Om inte ens cancer kan få dom att ge mig uppmärksamhet så vet jag inte vad som kommer ge mig uppmärksamhet.
Självklart gäller det inte alla, och inte alla hela tiden, men ibland bara blir jag så trött och då måste jag skriva av mig i min lilla blogg.

I morgon skulle min mamma fyllt 65 år och i morgon är det 25 år sedan hon dog. Ska nog till minneslunden med ett ljus.

Tänk att just idag för 25 år sedan levde min mamma sin sista dag.

Sinnesro

Sov oroligt, vaknade med huvudvärk. Tog bilen till karolinska sjukhuset, lite nervös men okej, dock huvudvärk. Jag var förberedd på vad som komma skulle, anade ju ganska väl vad som skulle ske och jag hade så rätt.

Min läkare är underbar och har alltid stöttat mig och förstått mig i mina beslut och mina tankar, jag litar på henne, jag har en av Sveriges bästa, det vet jag. Jag har tur som fått henne, jag är tacksam för det.
Hon berättade tydligt och rakt på sak att de hittat BRC2 på dna analysen av min mormor. Den mutationen har bröstcancer, äggstockcancer, förhöjd risk för bukspottkörtel cancer och troligtvis även prostatacancer, men prostatacancer kan jag ju iaf inte få. Min läkare log åt mig och sa att hon gillade min positiva inställning. Hon är bra min läkare. Hon gör mig lugn.
Remissen till labbet var redan skriven men hon frågade ändå om jag ville veta. Jag måste ju veta, sa jag och hon höll med.

Min mormor och min mamma dog bägge unga av en väldigt aggressiv cancer form, nu kan de spåra om jag har samma mutation och har jag det så kan de med 98% säkerhet säga att jag kommer få samma cancer och att jag förmodligen får den som ung. Min mamma var exakt lika gammal som jag är nu när hon blev sjuk första gången och sen tog det 6 veckor för henne att dö efter det sett att det hade spritt sig.

Mitt släktträd har hela tiden visat att det förmodligen är precis så som det är men nu kan de bevisa och denna dna analys förklarar och bevisar en hel del.

Vi pratade lite om hur jag känner och resonerar och hon tycker jag resonerar bra och rätt, hon förstår mina tankar och tycker jag är klok.

Sen efter vårat samtal va det raka spåret till labbet, remiss och allt var förberett och klart. Det var bara att tuta och köra, inte tänka utan bara gå till labbet och där tog de två låååånga rör blod och sen va det klart.
Nu är det bara vänta, ca 6-8 veckor sen vet jag. Om jag är bärare av BRC2 så blir det operation så fort som möjligt, min läkare slänger in mina papper mm. på stört. Det kommer bli magnetröntgen och massa andra läkarebesök, kirurgsamtal, psykologiska samtal och läkarna kommer ha konferenser om mig, och om jag har BRC2 genen så kommer mitt ärende skyndas på, så senast till våren blir det operation av mina bröst i så fall. Ca 6 månader får jag kanske vänta alltså.

Tankarna snurrade men det kändes ändå bra, nu var provet gjort och nu var det bara att vänta och se. Jag kände mig lugn men ensam och tom på nåt sätt.
Ringde pappa och några vänner innan jag satte mig i bilen för att åka hem.

När jag skulle svänga vänster så va sikten lite skymd så jag åkte in en bit för att se bättre då kom en bil och självklart tyckte jag stod i vägen och tvingade mig att snabbt backa, men självklart står då en bil i rumpan på mig som jag då backar i. inget hände på hans bil och ingen kom till skada men min nya fina bil fick ordentliga repor.
Tid bokad i morgon kl 10.00 på Bilia. Vagnsskadegarantin kommer att gälla, dock självrisk på  4500:-.

Trött, tom och helt blank. Känner inget, vet inget, tänker mer på bilen och pengarna. Men det är väl det jag orkar ta in just nu.

Men självklart kommer tankarna om operationen också, vad jag ska göra, hur jag kommer se ut, hur ont det kommer göra och allt det praktiska.
Jag vet att mina bröst inte kommer bli så fina som de är nu, de har de redan sagt. Men de ska göra så gott de kan. Men de säger att jag måste förbereda mig på att jag inte kommer få alls så fina bröst som jag har, jag kommer bli besviken. Det måste jag förbereda mig på.

Jag vet att det kommer göra jävulskt ont och att jag kommer ligga på sjukhus minst en vecka. Och jag vet att jag kommer vara sjukskriven ca 6 veckor.
Förmodligen kommer jag inte ha någon känsel alls i brösten och om jag har det få blir det bara i skinnet, inte i bröstet. Ärren kommer gå rakt över bröstet och jag kommer förhoppningsvis få behålla bröstvårtan även om den kommer vara ”död”
Detta är vad jag vet. Protesen är vald och allt är förberett.  Nu är det bara provsvaret vi väntar på.

När jag fyller 38 år så vet jag om jag har cancer eller ej.

Jag vet att jag inte kan kräva att folk ska förstå, jag vet det men ändå blir jag besviken.
Ingen såg dokumentären jag bad dem se, det var två avsnitt på 30 min. Ingen såg något av avsnitten. Min pappa och min moster såg iaf avsnitt nr 1.
Hade de sett dokumentären hade de förstått mera, men ingen hade tid att se den.

Många tycker jag ska vara glad som får chansen att slippa dö i cancer, och självklart är jag det, men jag sörjer min kvinnlighet och jag är orolig för min sexuella lust. I Brösten sitter mycket av mina erogena zoner, bröst är en del av sexet och kvinnan.
Jag är orolig för att få fula bröst. Bröst är viktiga, mina bröst är mina bröst och dom är fina och dom är mina. Jag vill inte bli amputerad, jag vill vara hel, jag vill vara fin och normal.
Hur ska jag kunna ragga med två proteser? Kommer jag kunna ha bikini kommer jag kunna bli nöjd med mina proteser, kommer jag kunna se mig själv i spegeln?

Jag vet att jag ska vara tacksam över livet men just nu så går tankarna inte på livet, livet tar man ju lite förgivet, jag är ju jag, jag kan väl inte dö?!

Om jag bär genen så kan de operera bort min cancer innan den får fäste så då slipper jag cellgifter osv. jag slipper bli sjuk. Det känns enormt bra, jag behöver inte tappa håret osv. Det är ”bara” brösten som försvinner. Senare i livet tar de äggstockarna osv. men dom får jag ha kvar så länge banlängtan finns.
Men jag sörjer redan att jag aldrig kommer få känna hur det känns att amma, att få ha mitt barn nära och att få känna brösten svullna under graviditeten. Många säger att det inte är så speciellt och att många inte kan amma, men jag kommer inte ens få chansen att prova, jag kommer aldrig få veta.
Kvinnlig sexualitet är ju alltid lite tabu men jag tycker brösten är viktiga i sexet, det är ju inte så att jag kan börja ha en ny erogen zon, min erogena zon är bl.a. brösten och jag är rädd att jag tappar lusten, tänk om jag tappar min kåthet? Tänk om killar inte kan bli kåta på mig.

Tänk om ärren skrämmer dom, tänk om de blir äcklade.
Jag kanske låter ytlig men detta är mina tankar och jag är övertygad om att många tänker som jag gör. Det är mina bröst, mina, mina bröst.

Försöker ta en dag i taget, försöker vänta på svaret innan jag målar fan på väggen, jag försöker, Ibland går det bra, ibland vill jag bara spy.

Provet är lämnat, om 6 veckor ca vet jag. Vågar jag veta, vill jag veta. En del av mig vill bara höra svaret och lägga mig på operationsbordet på en gång, sen är det ju klart. Orkar inte mer ovisshet och oro, tvivel och beslut. Lika bra att ta steget. Jag har cancer och jag ska operaras.

Har jag inte genen så görs en ny risk analys den kommer ju vara betydligt mindre såklart men jag kommer alltid ha lite högre risk en ni andra. 1 av 9 får bröstcancer och jag kommer i bästa fall ha en liten högre risk än så. Men i värsta fall så bär jag redan på den - cancern.
De har ju alltid sagt att jag är som en tickande bomb och kanske är det just så det är.
Men jag måste vänta på svaret först, jag vet ju inget förrän svaret kommer.
Allt jag vet nu är vad läkarna alltid trott, att jag bär på genen, men nu ska de alltså ev. kunna bevisa det. Betydligt enklare att besluta en operation med bevis, jag är tacksam för forskningen och tacksam att jag kanske kommer slippa gå igenom det som min mamma fick gå igenom i så ung år, jag är tacksam att jag har en så grymt bra läkare, Britta Arver men jag är rädd och jag känner mig ensam.

Ärligt talat så skulle jag vilja ha sex i massor nu, så där galet mycket sex så kroppen släpper allt, så att jag inte kan tänka och inte känna bara tok knulla tills jag somnar.
Jag önskar jag hade någon hemma hos mig som kunde hålla om mig och trösta mig och ha sex med mig tills alla känslor släppte.
Men nu är det som det är och jag får klara av detta själv, utan man och utan ömhet, sex och närhet.

Självklart pratar jag i telefonen med mina vänner, de försöker pigga upp och förstå och trösta på sina sätt, men det finns inte så mycket att säga, det är ju bara att vänta på provsvaren. Bara vänta……

Sinnesro