Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Jag kämpar på. Finns inte mycket att göra. Men vissa dagar blir man bara trött och besviken, vissa dagar vill jag bara rymma med R, långt från allt och alla.

Igår pratade jag med min lillebror och jag blev så glad och varm i hjärtat. Han är osams med min bästa vän och hennes pojkvän. För att göra en lång historia kort så jobbade min bror på hennes killes företag och när det företaget gick i konkurs så förlorade min bror massa pengar och blev skitförbannad och ansåg att han hade blivit blåst. Han slutade och började på en annan konkurerande firma och hur detta gick till finns det såklart två olika versioner på.
Dom blev alla fall osams och har inte pratat med varandra på ca 1 år och min bror tog även bort bägge från facebook.

Nu fyller jag snart år och ska ha fest. Jag trodde aldrig min bror skulle komma eftersom min vän och hennes kille kommer komma. Min bror har verkligen varit arg och ett tag var han även arg på mig för att jag umgicks med dom.
Men så igår ringde jag min bror och han var så söt och rar, precis som min gamla goa lillebror innan hans fru vred om skallen på honom.
Han bad om ursäkt för att han inte hört av sig och han sa att han skulle komma på min fest. Jag berättade att min vän och hennes kille skulle komma men min bror sa att det gör inget för honom, han har inget emot dom och har dom något emot honom så är det deras huvudvärk. Han förstod att dom skulle komma eftersom det är mina bästa vänner, så det hade han räknat med. Jag blev glad att det började ordna sig, det är verkligen jobbigt och jag kommer liksom som alltid i kläm. Men nu blev jag värm i hjärtat och blev stolt över att han var så storsint och prioriterade mig framför konfliken och stoltheten.
Vi fortsatte prata och han sa att han älskade mig och vi pratade bättre än på länge. Jag skojade och sa att flera av mina snygga vänner skulle komma men kanske inte hans favoritjej, men han sa att han kom för min skull och inte mina vänner osv. han var så söt och jag blev så glad.
När jag kom hem så ringde jag stolt min vän och berättade hur go min lillebror var och att han inte har något emot som osv. Men då sa hon att dom aldrig någonsin kommer bli vän med honom, han har pratat så mycket skit och förstört så mycket så de vill aldrig mera vara vän med honom och de ska nu prata om hur det ska göra med min fest. De skulle diskutera saken men sen sa hon att de ska ju inte drabba mig, de behöver ju inte prata med honom, men om de inte ska prata med honom och jag blir i en 2a så blir det ju jävligt trist.
Jag blev så besviken och sårad. Nu när min bror varit storsint och lagt detta bakom sig ska inte min bästa vän och hennes kille göra det utan då kanske välja att inte komma när jag fyller år för att min bror kommer, det betyder ju att vi aldrig kommer kunna fira min födelsedag tillsammans och bröllop, dog , begravning osv. Jag kommer åter igen i kläm mellan något som jag inte har något med att göra. Jag blev ledsen och besviken men mest förvånad och sårad. Min bästa vän som jag aldrig känt mig sviken av, som alltid varit en glad och god människa, svek mig. Jag har aldrig någonsin blivit arg, eller besviken på henne, men igår blev jag det. Igår svek även min bästa vän mig.
Men vi får se vad som sker, kanske ordnar det sig. Men bara det att hon ska diskutera och fundera på hur de ska göra med min fest gör ont.
Men de som kommer, de kommer, jag skiter i hur det blir. Jag är redo för att bli besviken igen, jag är van att alla sviker. Snart har jag en hud av stål. Men det gör ont, väldigt ont.
Jag ska kämpa vidare.

I har inte hört av sig än, nu är det över 1 vecka sedan jag skickade ett sms. Vi skulle försöka ses denna vecka, måndag, onsdag eller torsdag, men som sagt i går blev det ju inte av, han hörde inte ens av sig.
Eftersom min träff med min bror i dag blev inställd så skickade jag ett sms till I att jag hade fått ändrade planer och att jag nu kunde ses även på tisdagen. Men än har han inte svarat.
Lite besviken är jag, men inte så farligt. Men jag saknar honom och jag börjar undra när vi ska kunna ses och när han tänker svara på mina sms.
Igår var det exakt tre veckor sedan vi sågs.

Helt ärligt så är min telefon ganska tyst, ingen hör av sig, förutom två vänner som pratar om sitt och sina hela tiden, men det är ju bättre det en ingen antar jag.
Saknar dock sms och samtal från lite av det manliga könet.
Vart är alla karlar? Jag behöver lite närhet.

Fick ett jättefint vykort från en vän som jag inte umgås så mycket med, hon hade hört om mina cancerprover och min långa väntan. Så gulligt av henne att skicka ett vykort att hon tänker på mig, jag blev verkligen rörd.

Snart har jag väntat tre veckor på svaret. Snart borde jag få svaret, 5-6 veckor skulle det ta men de skulle försöka snabba på processen. Vi får se när jag kan få ett svar, men för varje dag som går kommer jag  närmare svaret.

Jag kämpar på, har inget alternativ. Önskar att R va hos mig bara, allt skulle vara enklare med han vid min sida.

Sinnesro