Tyst och många funderingar
Det har blivit väldigt tyst sista tiden, inga samtal, inga sms. Är det hösten som gjort alla så tysta och tråkiga eller vad händer?
I har inte hört av sig, J har inte hört av sig, Jo är fortfarande borta, L har inte hört av sig på flera månader och R har varit tyst sedan augusti.
Försökt få N att kvickna till, känner att jag kanske ska ge honom en chans trots hans låga ålder. 24 åringar kanske är bättre? Vad vet jag. Så här tyst och tråkigt vill jag inte ha det. Men N har inte svarat på mitt sista sms och han kan bara ses på helgerna verkar det som, så vi får väl se om vi ses.
Om jag nu kanske har cancer och ska operera mig i vinter så vill jag ärligt talat knulla runt nu medans jag kan, för sen är det nog celibat som gäller ett tag och gud vet hur lång tid det tar innan jag känner mig redo att visa mig naken iför en främmande karl med två proteser.
Jag har träffat ganska många som opererat sig för bröstcancer eller gjort förebyggande operationer men jag har dessvärre aldrig träffat en ung singeltjej som gjort det. Alla jag träffat har sin man vid sin sida.
Så ingen jag träffat kan berätta hur det går att ragga med två proteser och grova ärr.
Vist det är insidan som räknas och den killen som tycker om mig kommer tycka om mig för den jag är osv. Absolut det köper jag, jag tror säkert att R kommer stötta mig och tycka om mig om han viste och om han kommer tillbaka.
Men om inte R kommer tillbaka, om jag ska ut och ragga eller kanske vill knulla runt lite, hur kommer det fungera? Kommer en KK tycka om mig för den jag är? Kommer en ny kille som inte känner mig kunna se mig naken, eller kommer jag bli tvungen att träffa killen i 6 månader så han får lära känna mig innan vi kan ha sex?
Hur många killar orkar träffas och fika i 6 månader och prata innan de får se lite hud? Och kommer jag orka sitta och prata med en kille i 6 månader innan jag får känna hud?
Herre gud ska jag inte få ha sex på evigheter? Jag som älskar sex, ska jag få nöja mig med tråkig onani i månader?
J kanske kan ha sex med mig trots ärr och proteser, han har ju själv haft cancer och har massa ärr och känselbortfall. Men han bor ju större delen av året utomlands.
Sen är ju frågan, kommer jag njuta av sex på samma sätt som nu? Kommer jag kunna vara naken? Kommer jag kunna slappna av? Kommer jag känna mig bekväm? Kommer jag tycka om mina nya bröst? Kommer jag kunna ha ett bra sexliv?
Som vanligt när det kommer till kvinnan och sex så är det så förbannat tabu, fult, genant och tyst.
Ingen pratar om cancer sex, ingen pratar protes sex, ingen prata om kvinnlig sexualitet knappt och det är 2011.
Jag vet inte alls hur det kommer bli och jag vill verkligen leka av mig medans jag kan. Nu har det gått snart en månad sedan jag hade sex igen, jag har inte tid att låta så många dagar gå till spillo, jag vet ju inte hur länge jag kan träffa killar.
Kanske går denna panik och desperation över, men just nu har jag lite panik. Vill träffa mina ”darlingar” medans jag kan, sen kanske de inte vill eller sen kanske jag inte kan.
Vet inte riktigt vem jag kan prata om detta med och jag vet inte hur det kommer tolkas, låter ju som ja är värsta kåtkärringen som tänker mer på sex än på att överleva cancer, men jag kan inte rå för att tankarna snurrar åt fel håll ibland. Detta är ju mina tankar så öppet och ärligt jag bara kan skriva.
Fan vad jag önskar att jag hade en man vid min sida…..fan fan fan snälla R kom tillbaka, jag behöver ju dig.
Sinnesro
I har inte hört av sig, J har inte hört av sig, Jo är fortfarande borta, L har inte hört av sig på flera månader och R har varit tyst sedan augusti.
Försökt få N att kvickna till, känner att jag kanske ska ge honom en chans trots hans låga ålder. 24 åringar kanske är bättre? Vad vet jag. Så här tyst och tråkigt vill jag inte ha det. Men N har inte svarat på mitt sista sms och han kan bara ses på helgerna verkar det som, så vi får väl se om vi ses.
Om jag nu kanske har cancer och ska operera mig i vinter så vill jag ärligt talat knulla runt nu medans jag kan, för sen är det nog celibat som gäller ett tag och gud vet hur lång tid det tar innan jag känner mig redo att visa mig naken iför en främmande karl med två proteser.
Jag har träffat ganska många som opererat sig för bröstcancer eller gjort förebyggande operationer men jag har dessvärre aldrig träffat en ung singeltjej som gjort det. Alla jag träffat har sin man vid sin sida.
Så ingen jag träffat kan berätta hur det går att ragga med två proteser och grova ärr.
Vist det är insidan som räknas och den killen som tycker om mig kommer tycka om mig för den jag är osv. Absolut det köper jag, jag tror säkert att R kommer stötta mig och tycka om mig om han viste och om han kommer tillbaka.
Men om inte R kommer tillbaka, om jag ska ut och ragga eller kanske vill knulla runt lite, hur kommer det fungera? Kommer en KK tycka om mig för den jag är? Kommer en ny kille som inte känner mig kunna se mig naken, eller kommer jag bli tvungen att träffa killen i 6 månader så han får lära känna mig innan vi kan ha sex?
Hur många killar orkar träffas och fika i 6 månader och prata innan de får se lite hud? Och kommer jag orka sitta och prata med en kille i 6 månader innan jag får känna hud?
Herre gud ska jag inte få ha sex på evigheter? Jag som älskar sex, ska jag få nöja mig med tråkig onani i månader?
J kanske kan ha sex med mig trots ärr och proteser, han har ju själv haft cancer och har massa ärr och känselbortfall. Men han bor ju större delen av året utomlands.
Sen är ju frågan, kommer jag njuta av sex på samma sätt som nu? Kommer jag kunna vara naken? Kommer jag kunna slappna av? Kommer jag känna mig bekväm? Kommer jag tycka om mina nya bröst? Kommer jag kunna ha ett bra sexliv?
Som vanligt när det kommer till kvinnan och sex så är det så förbannat tabu, fult, genant och tyst.
Ingen pratar om cancer sex, ingen pratar protes sex, ingen prata om kvinnlig sexualitet knappt och det är 2011.
Jag vet inte alls hur det kommer bli och jag vill verkligen leka av mig medans jag kan. Nu har det gått snart en månad sedan jag hade sex igen, jag har inte tid att låta så många dagar gå till spillo, jag vet ju inte hur länge jag kan träffa killar.
Kanske går denna panik och desperation över, men just nu har jag lite panik. Vill träffa mina ”darlingar” medans jag kan, sen kanske de inte vill eller sen kanske jag inte kan.
Vet inte riktigt vem jag kan prata om detta med och jag vet inte hur det kommer tolkas, låter ju som ja är värsta kåtkärringen som tänker mer på sex än på att överleva cancer, men jag kan inte rå för att tankarna snurrar åt fel håll ibland. Detta är ju mina tankar så öppet och ärligt jag bara kan skriva.
Fan vad jag önskar att jag hade en man vid min sida…..fan fan fan snälla R kom tillbaka, jag behöver ju dig.
Sinnesro
Kommentarer
Postat av: Anders
Jag är absolut ingen expert men kände ändå att jag ville skriva till dig. Jag har för ovanlighetens skull läst en blogg och din var intressant eftersom du inte skriver om ytliga saker som 99% gör. Jag är övertygad om att du inom snar framtid kommer finna den du är ämnad att leva med resten av ditt liv. Jag tror att din jakt efter den rätta är för planerad och för "tydlig". Jag tror att du behöver bryta mönster och "söka" på ställen du inte räknat med att hitta någon. Slumpen eller ödet kommer göra så att du träffar den rätte. När du träffat din rätta kommer det kännas i hela din kropp och han kommer känna likadant, oavsett hur din bröst ser ut!
Trackback
