En puff i taget. En dag i taget.
Tackar gud för min terapi. Mådde mycket bättre efter 45 min med min terapeut.
Det är nämligen lite så att det är enda gången jag verkligen får prata om mig och mitt är i min terapi. Jag får 45 min då det är bara jag och mina problem. Hon lyssnar och hon avbryter inte. Det är bara jag i fokus.
Jag älskar mina vänner, men jag har alltid varit den som lyssnar och som finns där när de behöver mig, jag har inte krävt att få vara i fokus eller tagit plats och gjort att jag syns. Ibland har jag försökt och jag har kämpat för att synas men det är svårt och ibland orkar jag inte kämpa för uppmärksamheten.
Jag lyssnar och jag finns där för alla, men i terapin får jag 45 min bara med mig och mina problem, jag blir sedd och jag hörs, men det betalar jag för också.
Efter mina 45 min hos min terapeut mådde jag mycket bättre. Jag kände mig starkare och lugnare. Saknaden efter R är ju kvar men jag överlever och jag vet att jag inte tjänar på att åter igen ringa honom, jag har ringt och jag har skickat ett sms och talat om att jag ringt. Nu är bollen hos honom och hans tur att höra av sig till mig.
Om jag ringer igen och igen så blir jag bara för mycket och jag måste respektera honom och inte kväva honom och stressa honom, det gäller alla människor jag måste ge folk tid och inte vara för på och för tillgänglig.
Jag vet att R kommer höra av sig igen, jag vet att han tänker på mig men jag vet inte om vi kommer ses igen, men jag hoppas.
Jag måste bara se vissa kommunikationer så som ”puff” på facebook. Du kan inte skicka två puffar, du kan bara skicka en och sen vänta på att puffen kommer tillbaka från den du puffade sen kan du puffa igen, Försöker du puffa två gånger på raken kommer en varnings skylt upp ”Ett fel har uppstått, XX har inte fått din senaste puff, han får den nästa gång han loggar in”
Lite så får jag se även telefonsamtal och sms.
Men det är förbannat svårt att låta bli att höra av sig ibland, igår fick jag bokstavligen sitta på händerna för att inte ta upp telefonen och sända ett sms till R.
Men jag klarade mig. Idag känner jag mig starkare. En dag i taget.
Sinnesro
En R saknar dag.
Fan vad jag saknar R idag, det kliar i fingrarna och jag har varit så nära att ringa eller messa honom idag.
Jag saknar honom så det värker inom mig. Det känns som om han är den enda som förstod mig och som kan älska mig, det känns som om han är mitt allt och det enda som betyder något.
Kommer jag någonsin få träffa honom igen? Vart är han och vad göra han?
Om jag inte kommer får träffa honom igen kommer jag då kunna hitta någon annan som kan ge mig det R kunde ge mig? Kommer någon kunna bli så kär i mig som han va i mig och kommer jag någonsin bli så kär i någon och känna mig så trygg med någon som jag var med R?
Mitt liv rinner ifrån mig och allt bara står still. Jag dejtar den ena idioten efter den andra och jag orkar ärligt talat inte ens försöka dejt någon ny. Jag orkar inte och vill inte mer nu.
Jag vill bara hem och dra täcket över huvudet. Orkar inte med något eller någon, jag blir bara besviken och irriterad. Ingen förstår som R förstod. Han fick mig att må så bra och han gjorde mig alltid så glad.
Jag saknar den lyckan som han fick mig att känna.
Vill bara hem och gråta. Saknar honom så mycket idag.
J ringer aldrig, jag skrev att han skulle ringa när han fick tid så vi kunde boka in nåt men han har inte hört av sig. Antar att han inte vill ses eller så har han fortfarande jävligt mycket att göra.
Hade hoppats på att I ville ses denna vecka, men han svarade inte på mitt sista sms så det kommer nog inte bli en träff denna vecka iaf. Kanske nästa vecka, vi får se.
Jag orkar inte bry mig om nåt, allt jag vill är att R ska höra av sig. Jag vill bara veta att han finns kvar och att han tänker på mig. Jag vill höra hans röst, höra hans skratt.
Jag önskar jag fick ligga i hans famn och bara känna hans värme.
Jag saknar honom så enormt mycket.
Before....
Before you judge, understand why.
Before you hurt someone, feel.
Before you speak, think
Sinnesro
8 veckors väntan är bara början...
Nu är vi i vecka 8 i väntan på BRCA2.
Ringde Ks och min läkare Britta hade blivit skeptiskt hur analysen hade gjorts på ärftlighetsmottagningen och ringde avdelningen för ett möte. Mötet skedde snabbt och på mötet beslutades att analysen skulle göras om och i Lund. Så den 11 okt åkte mitt blod ner till Lund för analys så jag måste vänta ytligare ca tre veckor innan jag får veta om jag bär på Cancer genen eller ej.
De skulle ju självklart ringt mig och berättat detta, men något missförstånd hade gjort att ingen ringt mig. Nåja, nu ringde jag själv och fick veta detta och det är väl ingen katastrof men lite onödigt.
Jag är så tacksam att Britta Arver som är min läkare är så otroligt noggrann och verkligen varit noggrann med alla mina prover och genforskat och kämpat för mig.
Men självklart är det jobbigt att vänta på svaret och självklart oroar jag mig en hel del. Men jag är förvånad över hur duktig jag ändå varit på att släppa taget och lämna över.
Det kan jag tacka Al-anon, där har jag lärt mig massivs. Där har jag lärt mig hitta frid och sinnesro och att släppa taget och acceptera det jag inte kan förändra.
Det konstiga är att jag har lättare att hantera cancer och andra problem än R och kärleken det är långt ifrån lika lätt, R har ett grepp om mitt hjärta och längtan efter tvåsamheten och kärleken kan få mig till återfall och få mig att tappa sinnesron och längtan och saknaden kan göra mig galen. Men cancerprovet kan jag liksom inte påverka och även om jag inte kan påverka kärleken och R heller så försöker jag på nåt sätt iaf. Men cancerprovet kan jag inte ens försöka påverka.
Allt jag kan göra är att vänta, vänta på svar Ks och provsvaren och vänta på ett tecken från R.
Släppa taget, lev och låt leva.
Sinnesro
Vad har jag gjort Karlstad?
Det värsta är att jag förut hade en vän i Karlstad och jag är rädd att det nu är hon som sårar mig med att kommentera elaka kommentarer i min blogg, tråkigt.
Hur som helst så är det någon i karlstad som tycker om att såra mig och trycka ner mig.
Men om det nu är hon som jag hade som vän i Karlstad så är det ju extra tråkigt. Jag tyckte om henne. Men det är ju inte första gången en vän vänder mig ryggen.
Eftersom personen tydligen tror sig veta när och hur jag knullar med folk så verkar det ju vara någon som tror sig känna mig. Men tydligen så känner vi inte alls varandra, för hon vet inte ett skit om mig och mitt sexliv. Och jag känner tydligen inte henne eftersom hon svek mig och det trodde jag inte att hon skulle göra.
Men även om jag blir lite sårad och även om jag blir arg ibland så ska inte denna person i Karlstad få trycka ner mig och förstöra min självkänsla. Jag har inte gjort henne eller karlstad nåt och jag har inte gjort någon illa.
Jag är jag och jag är bra och omtyckt för den jag är och jag duger precis som jag är, även om jag inte är perfekt och även om jag älskar sex trots att jag är kvinna.
Att ha sex med en fin och attraktiv man är underbart och det är inget fel med att tycka det.
Om jag blir dumpad av en kille för att jag är så kåt och attraherad av honom att jag inte kan hålla mig så är det ju uppenbarligen något riktigt fel på killen. Inte på mig!
Om en kille inte kan älska mig för att jag tycker om att ha sex med honom så är det ju honom det är fel på.
Jag tycker inte det är fel av någon oavsett kille eller tjej att ha sex med någon de vill ha sex med, huvudsaken att det känns rätt och bra för bägge parter och ingen känner sig pressad eller tvingad till något den inte vill.
Make love not war!
Sinnesro
Ullared here i come
I morgon bitti drar vi. Bussen går kl 05.00 ner mot shopping paradiset.
Denna gång är vi fem tjejer som åker. Vi har längtat och skrivit shoppinglistor länge nu, men nu är det äntligen dags i morn är vi och shoppar bort, ångest, saknad, olycka och sorg.
I morgon är jag fri från allt, i morgon är jag lycklig för en dag. Inget kan stoppa mig i morgon!
Fick sms av I idag igen, han messar tätare och tätare, kanske saknar han mig lite, det verkar faktiskt så. Det ska bli så mysigt att få träffa honom igen. Han är verkligen en av de få killar jag träffat som verkligen är en högpoängare. Klok, snäll, snygg och förbannat fin helt enkelt.
Han skulle jag lätt kunna bli kär i om han nu ville ha kärlek och var intresserad av att bli kär.
Men vem vet, han kanske ändrar sig.
Träffade min nyfunna vän L idag, som har operarat sig i förebyggande för bröstcancer. Hon är en stark och go tjej som har varit med om alldeles för mycket skit i livet men som nu har en underbar man och fantastiska bröllopsbilder. I mina ögon har hon verkligen hittat ”lyckan”.
Operationen har gått bra även om hon fortfarande har så satans ont att klockorna stannar. Sen är vänstra bröstet mycket finare och rundare än det andra och risken finns att de måste göra om det högra.
Vi fikade och jämförde tuttar och när hon fick se mina sa hon att det var de finaste tuttar hon sett och jag blev så glad och stolt över mina tuttar. Hon gjorde mig så glad och en sådan komplimang betyder så mycket och extra mycket när det kommer från en tjej.
Hon förstod verkligen min ångest över att kanske vara tvungen att operera dom när jag har så himla fina och fasta.
Det var så skönt att höra, bara att hon förstod min sorg och min ångest att få fula tuttar när jag är så lycklig lottad att ha så fina som jag har. Hennes ord värmde och lugnade mig så otroligt mycket. De få runt om mig som pratar med mig om detta är bara positiva och säger kommentarer så som att det BARA är att ta bort brösten osv. Alla tar så lätt på det och ingen vill prata om min sorg och min ångest. Alla liksom bara slätar över det eller inte pratar alls om det men L hon förstår och hennes ord gav mig en sådan värme. Äntligen någon som fattar och accepterar min rädsla och sorg.
Jag blir så besviken när vissa inte vill prata om det även om jag inser att jag måste acceptera det och inse att vissa inte kan eller vill prata operationer och cancer.
Sen är det dom positiva klämchecka som tycker att jag ska vara glad som lever och att det bara är att operera bort brösten. Tror inte dom inser ett skit. Fattar de inte att denna operation gör skit ont och ger stora ärr, inser dom inte att jag faktiskt amputerar bort två kroppsdelar?
Jag tappar känseln och kommer förmodligen få fulare bröst efter att genom lidigt flera veckor av extrem smärta. Men det är klart, jag lever ju…..
Ibland vill man ju bara ha tröst, en kram och någon som hjälper till att sörja. Jag vet att jag måste gå igenom detta om jag har cancergenen och jag vet att det är bra att göra det och att jag på så sätt inte kommer behöva dö. Men det betyder ju inte att jag går igenom denna process med ett leende.
Har jag genen blir det operation. Har jag inte genen så återstår risken och tvivlet och att leva med en förhöjd risk men inte säkert. Då kan jag kanske operera mig ändå eller leva på hoppet och hoppas att forskarna tror rätt eller att de forskar fram fler gener så fort som möjligt så jag kan få veta mera.
Så på ett sätt är svaret att jag bär på BRCA2 kanske bättre, för då har jag inget val, då blir det en operation. Men jag har en känsla av att det inte är så, utan att jag får leva med tvivlet och förvirringen
Nåja i morn shoppar jag bort all ångest och oro. I morgon är det Ullared och Gekås som gäller för hela slanten eller för ca 3000 slantar kanske man ska säga.
Sinnesro
Svar till Lina
Kan även rekommendera hennes fina blogg: http://ensmulahopp.blogspot.com/
1. När ingen ser eller hör mig...
Sjunger och dansar jag med stereon på högsta volym. Eller gråter de tårar som jag inte kan eller vill dela med mig.
2. Jag går aldrig hemifrån utan...
Mobilen
3. Min blogg heter som den gör för att...
Det är exakt mina tankar och jag försöker vara så ärlig, rak och öppen som jag bara kan. Jag vill dela med mig av mina erfarenheter av kärlek, olycklig kärlek, missbruk, hur det är att vara uppvuxen i en dysfunktionell familj och hur det är att växa upp utan en mamma samt hur det är att leva med risken för bröstcancer.
4. Om jag vågade skulle jag... Åka till Uppsala och leta reda på R och kidnappa honom.
5. Om tio år kommer jag att...Förhoppningsvis vara gift, lycklig och ha åtminstone ett barn, samt bo i ett fint hus med altan och grönt fint gräs att springa i på sommaren.
Sinnesro
Elak kommentar.
Dessvärre är det alltid någon anonym som ska såra och skiva elaka och obefogade kommentarer och jag vet inte vem denna människa är men han eller hon verkar veta enormt mycket om mig och mitt sexliv.
Personen tycker jag är allmänt knäpp och ska sluta leva i min fantasi bubbla och sluta knulla med folk på första dejten och sluta knulla runt med massa killar och att jag ska sluta vara ett så lätt knull.
Men vem har sagt att jag knullar runt och vem har sagt att jag knullar på första dejten? Om jag nu knullar runt så mycket hur kommer det då att jag inte knullat på två månader?
Original kommentaren kan du se under blogginlägget ”Det gör ont”.
Jag förstår inte hur denna människa tycks veta så enormt mycket om mitt sexliv och varför personen skriver så nedvärderande.
För det första så har jag inte alls sex med alla på första dejten och för det andra så är det väl lika fel av killen att ha sex med mig på första dejten och han är väl ett lika lätt ligg som jag i så fall? Eller?
Jag förstår verkligen inte vad mitt sexliv har med saken att göra och vem har sagt hur mitt sexliv är och hur fort jag knullar med folk? Jag blir så trött.
Varför ska vi kvinnor alltid tryckas ner jämt och framförallt när det kommer till sex. Jag har ju svårt att tro att killar får samma kommentarer i sina bloggar. Vi lägger sällan eller aldrig skuld på den manliga sexualiteten men vi kvinnor sexualitet ska ständigt ifrågasättas eller nedvärderas. Vi är horor och lätta knull.
Suck ! När ska detta samhälle sluta trycka ner oss tjejer?
Sen att jag lever i en fantasi bubbla det får ju stå för den personen, det kanske verkar vara en fantasi bubbla för den personen men för mig är mitt liv högst verkligt.
Min upplevelse är min upplevelse och min känsla är min känsla.
Ha gärna åsikt om mig och det jag skriver. Jag älskar när jag får kommentarer, men ta reda på fakta, läs gärna några fler inlägg innan du dömer mig, och du behöver inte skiva elaka och nedvärderade kommentarer. Konstruktiv kritik finns det något som heter. Pröva det om du nu absolut vill kritisera mig.
Sinnesro
Det gör ont
Ibland ser jag saker som får mitt hjärta att blöda igen trots att det gått 19 månader sedan jag hade R i mina armar.
Idag var en sådan dag.
R´s mamma hade skrivit på facebook till den där Kattis och tackade för i söndags och att det var så kul att träffa dom. Snart är det höstlov då ses dom igen.
Tack för den! Fan va kul att R och hans tjej är och hälsar på R´s mamma och att Kattis har så jävla fin kontakt med sin svärmor.
Det gör ont, jag får ångest och allt känns så långt borta igen.
Vad gör han? När ska han in på kåken? Han skulle ju in tre månader och sen försöka bli nykter igen och då skulle vi ju rymma från allt tillsammans. Vad händer?
Har han inte åkt in än, eller är han nykter nu och valt Kattis?
Det är ju bara 10 dagar sedan han kontaktade mig, inte kan han väl vara lycklig med henne då? Men paniken kommer över mig och det tar ett tag att samla tankarna.
Det är ju faktiskt mindre än två veckor sedan han skrev ”hjärta” till mig och gav mig sitt nummer. Det är mindre än två veckor sedan han saknade mig och sökte kontakt med mig.
Han kan inte älska henne. Han får inte älska henne.
Det gör så ont att dom är med varandra och gör saker ihop som ett par, så som par gör. Hälsar på R´s mamma och har det mysigt. Fan va ont det gör.
Han kändes ju så nära och nu försvann han en bit bort igen….
Sinnesro
Rätt till två föräldrar?
Så trött på alla som tjatar om att alla barn har rätt till två föräldrar. Det låter ju jättefint och rätt men välkommen till verkligheten, hur många barn har två föräldrar?
Hur många ensamstående föräldrar finns det inte? Hur många farsor skiter inte i sina barn?
Är det inte bättre med en förälder som är bra än två som är dåliga och är det inte bättre med två pappor än ingen, eller två mammor än ingen?
Min mamma dog när jag var 12 år så jag har levt bara med en pappa sedan dess, vart tog rätten vägen då?
Ska man tvinga alla pappor att ta ansvar för sina barn? Och hur ska samhället kunna göra det? Vad ska samhället göra för dom barnen vars föräldrar dör?
När min mamma dog gjorde ingen ett skit för mig, inte skolan, inte lärarna, skolsyster eller sociala myndigheter, ingen frågade ens hur jag mådde. Så vart tog min rätt till två föräldrar vägen, vart tog min rätt till en bra uppväxt vägen och vem såg till att jag inte for illa?
Jag hade tur som hade en så bra pappa, även fast han började dricka när min mamma dog så hade jag det betydligt bättre än många andra barn.
Dessvärre kan många knulla men få kan ta ansvar för vad som sker vid ett knull.
Varför kan jag inte som ensam kvinna få adoptera eller få spermier inseminerade i mitt egna land. Eller embryonadoption. När det är helt fritt att knulla runt med vem som helst utan att ta ansvar vad som sker?
Varför skulle jag vara en sämre mamma bara för att jag inte hittat kärleken innan 40 års ålder?
Jag börjar snart bli för gammal för barn, jag börjar få bråttom som alla så snällt säger till mig.
Hur skyndar man på kärleken? Hur skyndar man på en graviditet?
Åk till Danmark säger många, men det är inte bara att åka till Danmark. Det är mycket som ska stämma och mycket pengar som man måste lägga ner och planeringen och steget är stort att lägga ner flera tusentals kronor och snabba resor på något som inte kan ge några garantier.
Dessutom ska man klara av allt ensam, graviditeten, hormoner och krämpor, sen en förlossning och allt som kommer efter.
Det är inte BARA att åka till Danmark och sen är frågan ska jag välja bort kärleken för att få ett barn eller ska jag vänta på kärleken och få ett barn med den jag älskar?
Just nu väntar jag på kärleken, jag vill ha ett barn med den jag älskar.
Om ett år kanske jag blir tvungen att fatta ett annat beslut, men just nu tänker jag vänta på kärleken.
Sinnesro
Träningen Augusti och September
24 Aug Body Pump 1 timme
27 Aug Yoga event 8 timmar
29 Aug Spinning 1 timme + Body Pump 1 timme
11 Sep Zomba 1 timme
Pga. sjukdom m.m blev det lite för lite träning dessa månader.
Sinnesro
Inga svar…
Inte hört nåt nytt från R. Inte sett honom på 19 månader snart.
Ringde J igår men han svarade inte och har inte ringt upp så jag har ingen aning om han kommer ikväll eller ej. Får se om han hör av sig eller ej. Vi bestämde att jag skulle ringde i går kväll och det gjorde jag, vad mera ska jag göra?
I fick jag sms av i går, han är liks söt och go som alltid men vi har inte setts nåt sedan 5 sep så det var ju ett tag sedan, men vi hoppas på att kunna ses i november då han jobbar mindre.
Den där skumma killen M som ville ligga sked efter 1 timme hör av sig fortfarande men verkar bara vilja ses på kvällar eller nätter. Han är skum som fan, men jag har gett honom en chans att luncha någon dag, för om han nu såååå gärna vill träffa mig igen som han säger så borde ju en lunch vara okej, och inte bara nätter och kvällar, eller hur? Men jag är tveksam på att en lunch duger, tror nämligen att han bara vill ”ligga sked” som han säger. Och sedan förslaget om lumch så har han inte hört av sig.
Varför säger han ligga sked? Jag är väl gammal nog att fatta att det är knulla han vill, men han envisas med ordet ligga sked. Jag tycker iaf han är skum.
Jo hör inte av sig nåt, han slutade höra av sig i augusti typ, numera puffar han bara mig på facebook då och då.
Men jag mår ganska bra trots all väntan och inga svar. R känns närmare än på länge och det är han som är viktig. Dessutom kommer nog I och jag snart börja ses lite och då kanske han kan få mig att må ännu bättre, för då får jag iaf sex.
Men sista dagarna har jag haft ont i bröstet, ett tryck som gör riktigt ont ibland. Ibland känns det som om det är i tuttarna och ibland som om det vore i bröstbenet och ibland lungorna, jag känner igen smärtan och förstår att det är ångest, men en lättare variant än jag haft. Tycker ändå det är skumt för jag tycker jag mår ganska bra nu?!
Men nästa helg ska jag shoppa bort all ångest och saknad, nästa helg bär det av till Ullared.
Det är så grymt kul att åka dit att shoppa och adrenalinet av shoppingen gör mig lycklig, jag är inte trött, inte hungrig, tänker inte på telefonen, inte på saknad eller längtan allt jag tänker på är shopping och att fynda. Att förgylla mitt hem med fina saker och förnya min garderob med massa nya billiga och bra kläder.
Längtar så efter stor shopping med vännerna.
Sinnesro
Saknar R
Förstår inte, vart är han?
Igår var han på facebook igen, han skrev inget, han bara städade som han alltid gör. Han tar alltid bort allt i loggen efter han gjort nåt. Men han hann nog inte det när han var inne på natten och skrev till mig, men igår var han inne och städade. Men han skrev inget till mig.
Hoppas han läste meddelandet jag skickade honom iaf, då vet han att jag tänker på honom och att jag försökt nå honom på telefon numret han gav mig.
Men jag förstår inte. Vart är han och varför kontaktar han mig och ger mig ett nummer som sen är avstängt i nästan en vecka och sen när han slår på telefonen och får mitt sms så svarar han inte.
Kanske har han inte tid, kanske mår han inge bra, eller kanske så kommer svaret senare.
Jag saknar honom och blir frustrerad när jag ser att han finns vid nätet eller telefonen och han inte hör av sig, men jag antar det finns en anledning och en förklaring på allt.
Jag saknar honom så mycket nu, och önskar så att jag fick vara i hans famn, han känns så nära nu men ändå kan jag inte nå honom.
När jag ser att han finns på facebook känns det liksom som han är på andra sidan skärmen och jag sträcker ut min hand men når honom inte. Precis som i en mardröm då du sträcker ut handen och försöker nå men hur mycket du en kämpar och sträcker dig så når du inte.
Saknar dig R. Om du ändå vore här….
Inget brev från Ks än, så jag har fortfarande inte fått svar på om jag har BRCA2 i min kropp eller ej.
Min vän har opererat sig och hennes bröst blev riktigt fina som det ser ut nu, men hon har ont och sjukhusvistelsen verkar as tråkig och jobbig. Dela rum med typ sex personer när man ligger och har skit ont och kanske bara vill sova och gråta. Nä fan va jobbigt det verkar.
Men hennes operation verkar ha gått bra och resultatet ser ut att bli bra. Tänker på henne och undrar om jag verkligen kommer kunna vara så stark som hon.
Att vänta på provsvar i sex veckor har iaf gått bra, försöker att inte tänka på det så mycket. Men självklart börjar jag bli lite pirrig när posten kommer och vita kuvert syns innanför dörren.
Självklart så snurrar ju tankarna ibland. Mest över smärtan och hur mina tuttar skulle bli i en operation. Läkarna har ju sagt att jag kommer bli svår att göra nöjd och att jag måste förbereda mig på att det inte kommer bli så fina som jag har och att dom kommer få ett helt annat utseende. Det gör mig ju självklart orolig och osäker.
Alla vill väl se bättre ut, ingen vill väl gå igenom all smärta och se fulare ut.
Men vissa tycker jag ska vara tacksam som får leva och självklart är jag det, men jag har aldrig någonsin tänkt tanken på att jag ska dö, inte nu och inte av cancer. Det trodde jag förr, men den tanken har jag slagit bort. Jag känner mig frisk och jag anser mig frisk och en frisk singel tjej vill vara snygg.
J kanske kommer till mig i morn, men det är fortfarande osäkert och ärligt talat så har jag inte kraft att bry mig just nu. Vill han komma så är han jättevälkommen men jag tänker inte tjata och kämpa för någon och något längre. Jag orkar inte bry mig. Kul om någon vill ses men annars så är jag hemma med katterna och har det helt okej ändå.
Jobbar hela helgen och kommer ändå vara trött och nästa helg åker jag och tok shoppar i Ullared och där blir jag tillfredställd på många sätt och många sinnen får sitt. Så jag klarar mig ett tag till.
Just nu känner jag mig stark men tom och trött. Lite nere men samtidigt stark och orkar inte bry mig om någon eller något. Önskar jag bara kunde fly från allt till min älskade R….
Sinnesro
Födelsedagsfest med gott och ont.
Jaha då var man ett år äldre då.
Fick massvis med fina presenter, och det var kul att så många av mina vänner kom.Sen kommer vi till alla men. För självklart skulle vissa saker göra mig ledsen och besviken.
Förberedelserna inför festen var många och två dagar höll jag på med allt. Det ska handlas, städas, bakas och fixa smörgåstårtor. Efter festen var det städa och diska i två dagar och allt för en fest som varade i ca 4 timmar, så självklart blev jag lite besviken.
Många vänner kom, sammanlagt kom det 19 vuxna och 3 barn. Jag hade bjudit nästan alla som jag umgåtts med senaste halvåret. Ändå så fick kritik för att jag inte bjöd en tjej som jag aldrig träffar. Vi har en gemensam vän och henne umgås jag mycket med och bjöd då därför henne, men inte våran gemensamma vän eftersom jag inte träffat henne, men då blev dom så besvikna på mig. Men de bjuder ju aldrig mig, jag får ju aldrig följa med när dom två gör något så jag träffar ju aldrig henne, så varför ska jag bjuda henne på min födelsedagsfest?
Suck, så nu är de besvikna på mig och det kan dom få vara jag kan inte bjuda alla. Jag valde att bjuda alla som jag umgås med i dagsläget.
Jag fattar inte varför de ifrågasätter vilka jag bjuder på min fest och hur man kan säga att man är besviken på att man inte blir bjuden av en människa som man inte träffat på flera år.
Självklart fick jag trots att jag inte borde så fick jag ju dåligt samvete och det blev ju inte bättre när min vän ältade det flera gånger under kvällen och att våran gemensamma vän satt hemma ensam en lördag kväll. Hennes man och hennes barn var tydligen bortresta.
Hur många gånger har inte jag suttit hemma ensam en lördag medans dom varit ute och ingen bryr sig väl om att de inte bjudit in mig. Men jag ska minsann bjuda alla och tänka på allt och alla, suck vad trött jag blir.
Sen var det konflikten mellan min bror och min bästa vän och hennes kille och jag måste ju säga att det var min bror som betedde sig vuxnast och bäst.
Min bästa vän och hennes kille gick efter en timme och hälsade knappt på min bror.
J kom iaf på min fest och jag blev jätte glad han kom bland de första och gick sist. Han var borta någon timme i mitten på festen för han var och hälsade på en kompis som bor i mitt område. Men annars va han med och pratade med de flesta. Dessvärre sov han inte över då rörmokaren skulle komma till honom dagen efter. Jag förstår honom men det blev ändå tomt och trist när han gick.
Men jag är tacksam för alla som kom och alla fina presenter jag fick.
Trist bara att alla åkte hem så tidigt. Klockan tio på kvällen var vi fyra stycken som satt och snackade vid köksbordet.
Men jag är så glad för alla fina presenter och att så många tog sig lite tid och kom. Men frågan är om jag orkar hålla på med denna tradition.
Hoppas jag kan resa bort med den jag älskar nästa år.
Den bästa presenten fick jag dock på själva födelsedagen, jag fick nämligen leveransrapport på smset jag skickade till R.
Så nu vet jag att han lever och att mitt sms kommit fram. Återstår att se när jag hör nåt igen. Jag längtar så efter honom.
Sinnesro
Lycklig av några rader <3
R har hört av sig! Jag sitter på jobbet och när jag kollar mailen ser jag att jag fått massvis med mail från facebook att R skrivit i min logg och att han kommenterat min status.
Jag skakar, mitt hjärta slår, jag mår nästan illa för att mitt hjärta slår så hårt.
För en timme sedan skrev han ”Hjärta” i min logg och sen skrev han sitt nr och heja bajen.
Sen hade han kommenterat min status , igår skrev jag ”I miss you like an idiot misses the point....” och då kommenterade han med orden Gaaaa eller Jaaaaaa.
Mina händer skakar, jag är så lycklig och kär. Han tänker på mig fortfarande, jag missade honom med ca 40 min på facebook.
Ringde numret men telefonen var avstängd. Ringde igen, händerna skakade, tankarna snurrade, vet inte vad jag ska göra, vill ringa någon och berätta men klockan är 3 på natten. Vill skrika rakt ut hur jävla glad jag är men sitter på jobbet och ska jobba tre timmar till.
Efter 30 min knåpar jag ihop ett sms, vet inte vad jag ska skriva, vad är rätt och vad är fel?
Skrev : Hej Goding. Missade dig precis på facebook. Prövade att ringa men luren va av. Dina ord värmde. Jag provar att ringa dig i morn eller Ring eller messa när du kan. Du ska veta att jag finns här. Hoppas så att du mår bra vart du än är. Puss och kram Fin.
Tankarna snurrar, jag är så himla glad. Han saknar mig, han tänker på mig, han har skrivit öppet i min logg. Klockan två på natten den 14 oktober så skriver han till mig igen.
När saknaden av han är som värst så hör han av sig igen. Min älskling. Min underbara söta R.
Du finns kvar, jag finns kvar, vi finns kvar. Om du ändå va här!
Kan inte sluta skaka, kan inte få hjärtat att slå vanligt igen, jag vill skrika ut min glädje, min längtan min kärlek. R finns och han tänker på mig, han hör av sig mer och mer.
Jag tänker vänta på honom! Han är värd allt!
Sinnesro
Inget brev än om Brca2
Inget brev från ks har dimpt ner i brevlådan än. Jag kommer alltså inte få något svar om Brca2 genen denna vecka. Nästa vecka är det 6e veckan jag väntar. Då borde jag få svar.
Samma vecka som jag fyller 38 år. Är det ett bra eller dåligt omen? Varför dröjer svaret så länge de sa 5-6 veckor om jag minns rätt. Eller minnas jag fel, jag har förträngt allt kring detta för att orka vänta på svaret att jag förträngt när jag ska få svaret.
Idag får ca 10 % av alla kvinnor bröstcancer någon gång under sitt liv. Livstidsrisken för att insjukna i bröstcancer vid en mutation i BRCA1 eller BRCA2 bedöms vara 70-80 %. Vid profylaktisk mastektomi, d.v.s. en förebyggande bröstoperation, så bedöms risken minska med 90 %.
Det är Brca2 de har hittat i min mormor som dog 1979, de tror att min mamma som dog 1986 hade denna gen men dessvärre kunde inget prov tas från det som var sparat från mamma i labbet. Efter 25 års forskning och letande hittade de tillslut brca2 genen i min mormors ”rester”.
För 5 veckor sedan lämnade jag två rör med blod för att ta reda på om jag är bärare av cancer genen brca2.
Jag har levt i 25 år med vetskapen och alla läkare har alltid sagt att de tror jag har genen och att jag kommer få bröstcancer. I 25 år har jag vetat men inte tagit ställning.
Nu ska jag snart få beviset som ska göra att jag måste ta ställning. Jag har redan nu bestämt mig för att hittar de genen så opererar jag mig så snart jag kan.
Kan de inte se att jag har genen så återstår tvivlen och frågan, vad är min risk då? Ska jag göra operationen ändå?
Jag väntar på brevet som ska säga att jag ska komma på ett möte och sen får jag vänta på mötet och sen får jag se vad som sker.
Jag väntar på att R ska höra av sig, jag har väntat sedan mars 2010. Jag väntar på att han ska bli nykter och jag väntar på hans armar runt min kropp.
Jag väntar på att I ska ha tid att trösta mig och fördriva tiden och min längtan.
Jag väntar på att synas, på att bli älskad och jag väntar på att få vara jag.
Sinnesro
I miss you like an idiot misses the point....
Efter 19 månaders av saknad så har man vant sig och lärt sig leva med ensamheten och saknaden, men så kommer det dagar som får saknaden att bli så stark och får känslorna att känna som om det vore igår han var i min famn, jag känner hans doft och jag kan höra hans röst och hans söta ord som om det vore i går.
Jag minns känslan när jag var i hans famn, sov i hans armar och kysste hans vackra mun.
Jag minns pirret i magen när han ringde eller när hans sms kom.
Hur lycklig jag var när jag tittade in i hans ögon och kände hans kärlek.
Jag hade värdens finaste och bästa pojkvän, jag var den lyckligaste kvinnan på jorden.
Blodet rinner alltid lite fortare på uppsalavägen norr ut. För jag minns känslan när jag åkte mot honom, till min pojkvän som jag så mycket älskade och som älskade mig.
Jag minns hans röst, jag minns hans kärlek, ibland är det som om jag fortfarande kan känna hans hud mot min och som om hans värme sitter kvar i mitt skinn.
Just nu saknar jag R så det gör ont, mitt hjärta blöder fortfarande.
Om jag bara fick höra hans röst, om jag bara fick säga att jag älskar honom fortfarande. Om jag bara får var i hans famn igen.
Jag älskar dig R!
Sinnesro
Vecka 5 i väntan.
Börjar bli lite nervös nu, hoppas liksom till lite när posten kommer.
Det är inte så många som vet och av dom som vet är det inte många som bryr sig. Eller de visar inget iaf och de säger ingenting. Jag känner mig ganska ensam i min väntan och ångest.
Men jag ska klara detta ensam, jag har klarat av så mycket i mitt liv ensam så jag ska nog klara detta också.
Min ena katt börjar bli gammal, han fyller 18 år i januari och nu börjar det synas.
Han har fått en vårta på ögonbrynet som nu är som en stor jättevattenblåsa. Den är super stor och skymmer sikten för honom och även om den inte verkar göra ont eller direkt störa honom, men den är i vägen och jag tror han skulle må bättre utan den. Men han kan inte sövas pga sin ålder och jag har varit och tömt den hos veterinären en gång men den fylldes helt på bara något dygn igen, så nu har jag bokat en ny tid för rådfrågning och kanske kan de operera den med lokalbedövning. Jag hoppas. Annars får jag försöka tömma den lite själv, eller låta den vara.
Det tråkiga är ju att veterinären är så dyr, bara att träffa henne och säga hej kostar ju 600kr och självrisken i försäkringen är så hög så det är inte ofta man kommer upp i den summan.
Vet inte om jag gör rätt, kanske ska jag låta den vara? Jag vill ju bara att han ska må bra och leva så länge som möjligt. Mina katter är allt jag har och de har lovat att inte lämna mig förrän jag har R vid min sida och jag inte är ensam längre.
Ringe J idag för att höra när han kommer i helgen. Men han svarade inte och har inte ringt upp, han ringer kanske i morgon, men jag stör mig lite på att han är så svår att få tag i. Kan han inte ringa upp när han ser att jag ringt? Hur svårt kan det vara?
Jo puffar mig på facebook ibland, det är allt och det är nog ganska bra, han gör mig bara arg. Vet inte vad det är med honom men han gör nåt med mig, jag är inte kär i honom och jag vill inte ”ha” honom men jag blir arg och frustrerad av att han lurat mig och att han kastar sten i glashus mitt framför ögonen på mig, samtidigt så saknar jag honom på nåt skumt sätt.
Killen jag träffade i helgen – M, skickade ikväll ett sms, han är skum. Få se om han hör av sig igen. Han frågade bara om jag kollade på fotbollen och jag svarade på hans sms och sen va han tyst.
Önskar att jag fick ett livstecken av R, jag saknar hans röst, saknar hans trygga famn och hans allt.
Han hade allt, han förstod mig, vi hade samma politiska och moraliska värderingar, han var 12 stegare och kunde programmet. Han var så kär i mig och han var inte rädd för att visa det och berätta det. Han var gosig och pussig och vi kunde sova ihop i en 90 säng utan problem. Han var kärleksfull, varm, och snäll. Han var allt jag ville ha hos en man, han hade allt, exakt allt.
Han var precis allt jag någonsin drömt om, han behandlade mig precis så som jag vill bli behandlad, han såg mig, han hörde mig och han hade alltid tid för mig och ville alltid prata med mig och träffa mig. Vi var ett, vi hörde ihop. Jag viste första gången jag kysste honom att han va mannen i mitt liv.
Men spriten tog han och nu försöker han övervinna spriten och jag försöker övervinna saknaden.
När jag tänker på hans röst och på honom så slår mitt hjärta så hårt att det gör ont och jag blir varm i hela kroppen. Ingen har någonsin fått mig att känna så starkt för någon.
Jag har inte sett honom sedan 28 mars 2010 och jag har inte hört hans röst sedan 28 januari 2011 men min kärlek är fortfarande lika stark. Han är mannen i mitt liv.
Sinnesro
Till Jo
Jag skriver av mig allt direkt från hjärtat utan att tänka på rätt eller fel, moget eller omoget.
Detta är mitt brev till Jo. (som han alltså inte fått, inte än iaf )
Du kontaktade mig på nätet, du charmade mig och vi skrev många timmar med varandra, du var annorlunda och jag gillade det, du var nyfiken på mig och mina känslor och du sa du förstod.
Du kom in i mitt liv, sa att du i första hand ville ha ett förhållande i andra hand kk och i tredje hand vänner, du sa att du inte va som alla andra killar, du sa att du förstod och att du viste hur jag tänkte och kände. Du pratade mycket och länge med mig om tillit och förtroende och hur det är att må dåligt och bli sviken.
Jag trodde på dig. Jag började lita på dig och jag släppt in dig i mitt liv. Vi var raka och tydliga och du var pålitlig och jag kände mig trygg. Du svarade alltid när jag ringde och du fick mig att må bra och känna att jag va vacker och att jag var en bra kvinna som du tyckte om.
Du sa vi skulle åka på en kryssning och du sa att du ville gå ut och äta med mig och dricka massa drinkar och jag såg fram emot alla äventyr vi skulle uppleva tillsammans oavsett vad vår relation hade för namn.
Vi lovade varandra trohet och du sa att du aldrig skulle försvinna utan tala om för mig när du inte ville ses mer eller om du skulle vara med någon annan. Jag trodde på dig även om mina erfarenheter sa att jag inte borde lita på dig så fick du mig att sakta, sakta lita på dig och du fick mig till och med gå med på saker jag inte ville.
Vi pratade mycket om tillit för att du blivit så sårad av kvinnor och jag blivit så sårad av killar. Du sa du började lita på mig och att du kanske snart kunde bli kär. Kanske kunde våran sex relation växa till något större. Vi behövde bara tid att våga lita på någon igen.
Veckorna gick och vi sågs ganska så ofta till en början, varje gång du var hos mig så lovade du att stanna längre nästa gång, men nästa gång blev det samma sak, du lovade att stanna längre nästa gång.
Min semester kom och kanske skulle vi åka bort ihop, men all min semester gick och vi sågs mindre än vanligt. Du mådde dåligt och jag förstod och väntade.
Du berättade om hur besviken du blev på en tjej som inte väntade när du mådde dåligt, så jag väntade och ville inte göra dig besviken, jag var ju inte som alla anda kvinnor, jag ville verkligen visa att det finns bra kvinnor som tycker om dig för den du är, och jag gjorde verkligen det. Jag tyckte om dig och försökte hjälpa dig, stötta dig och vänta på dig.
Näst sista gången vi sågs så sa du att allt hade blivit lugnare att vi nu kunde ses 1-2 gånger i veckan och att allt nu skulle bli bättre.
Det blev aldrig någon kryssning, inga drinkar och heller ingen restaurang. Vi var aldrig utan för dörren tillsammans.
Redan innan vi hade sex fösta gången la vi upp regler och jag berättade vart mina gränser var och du sa att du respekterade mig, ändå fick du mig att gå med på saker jag inte ville och det slutade med att du försökte tänja på flera av mina gränser totts allt jag berättat om mina erfarenheter och hur dåligt det fått mig att må.
Jag blev besviken men du sa du respekterade mitt nej och att du inte skulle fråga om trekant något mer och att jag inte behövde vara så upprörd det var bara en fråga.
Jag blev rädd för att förlora dig och jag blev besviken att du frågade den frågan som du lovade att aldrig fråga.
Sen försvann du. Jag väntade så som du sa att du ville, jag viste ju att du mådde dåligt och att du hade börjat med din musik igen så jag höll mig lugn och väntade.
Jag ringde och bad dig höra av dig, du sa att du skulle ringa sen. Du har inte ringt än…..
När jag kom hem från min minisemester från London skrev du till mig som om ingenting hade hänt, som om vi var gamla vänner och inte alls som om vi hade haft en 4 månaders lång sexuell relation.
Du ringer aldrig, och när du skriver till mig så är vi bara gamla polare. Jag försökte skriva att du sårad mig och att jag var besviken på att du gjorde allt som du lovade att inte göra.
Men du svarade inte på det utan bara skev på som om inget hänt.
Jag ser på facebook hur du har andra relationer med andra kvinnor.
Jag ser hur du fortfarande skriver ut ditt hat mot alla kvinnor som sårat dig. Hur illa de behandlar dig och hur du hatar dom.
Jag ser att du blivit kär i någon Sofia och att hon sårat dig och att du åter igen är arg och sårad.
Du hatar och du är sårad.
Men här sitter jag och är sårad och dumpad av dig.
Du svek mig, du gjorde allt du lovade att inte göra, Du lurade mig och jag hatar mig själv för att jag lät mig luras.
Du fick mig att känna mig utnyttjad och manipulerad, som om du använt mig klart och sen bara slängde mig på soptippen när jag inte ställde upp på alla sexuella lekar du ville göra och dessutom krävde respekt och sa ifrån.
Du var tydligen klar med mig så du bara försvann, utan att säga hejdå utan att förklara varför och utan att säga nåt så bara slutade du höra av dig och uppenbarligen började du träffa andra utan att säga det. Medans jag satt och väntade på att du skulle få tid och att du skulle må bättre, jag satt och va den där snälla kvinnan som inte va som alla andra, men jag dög inte.
Du hatar alla elaka kvinnor som utnyttjar dig och som sviker dig, men jag svek inte dig och jag utnyttjade inte dig. Jag gav dig tid och jag tyckte om dig för den du var, men du ville inte ha mig. Jag var tydligen inte ens värd att säga förlåt till eller ens säga hej då till.
Du fortsatte ditt liv med nya kvinnor men du sa aldrig till mig så som du lovade, du sa inte att du inte ville ses mer och du har inte sagt att du varit med någon annan, det fick jag läsa mig till på facebook.
Jag vet att vi inte var ett par, men vi hade en sexuell relation på fyra månader och vi pratade mycket om respekt, tillit och hur ont det gör att bli sårad.
Ändå valde du att såra mig och göra precis så som du inte ville att kvinnor skulle göra mot dig.
Sinnesro
Medberoende till medberoende?
Hon som tjatade och gnatade på mig att söka hjälp och sa att det var onormalt att vara så ledsen över en kille och att jag borde lägga in mig på psyket osv. Hon som övergav mig när jag behövde henne som mest. Hon har nu bekymmer och ett medberoende som heter duga. Hon lever nu med en missbrukare sedan snart ett halvår och det blir bara värre och värre.
Hon ringer honom och messar honom, han svarar oftast inte, han ringer upp när han vill ringa upp men hon ringer och messar honom som en galning.
Han sviker henne om och om igen. Han stjäl och tar droger. Han lovar och han sviker. Han gör slut om och om igen med henne, så fort hon säger ifrån eller kommer med för mycket krav. Efter någon dag så är dom tillsammans igen och sen är cirkusen igång ett tag till, med ”jag ringer om en stund” och han är borta ett dygn eller ”jag kommer sen” och hon sitter ensam hemma hela kvällen och han kommer inte osv.
Hon är medberoende, han är missbrukare men ingen av dom ser sin sjukdom. Ingen av dom erkänner sin sjukdom.
Alla råd jag ger är fel. Många gånger förstår hon inte ens vad jag säger och avslutar med att hon inte förstår vad jag menar och byter ämne.
Jag försöker få henne att släppa taget, att ge upp kampen och lämna över. Det är ord hon inte alls vet vad de betyder.
Hon tror att medberoende är när man sitter passiv och gör inget. Och hon bråkar med honom hela tiden så hon är inte medberoende! Så hon ringer, messar, bråkar, skriker och gråter och hon tar tillbaka honom och hon försöker få honom att respektera henne.
Jag har sagt åt henne att gå på ett al-anon möte, men hon lyssnar inte alls. Hon säger att hon har läst lite på nätet, men hon vet inte vad medberoende är och hon fortsätter sin kamp om att få honom att respektera henne och behandla henne bra genom att bråka och ringa.
Vad jag än säger så skäller hon ut mig. Vilka råd jag än ger så säger hon att jag har fel. Hon vet bäst och hon är bäst.
Hon stöttade inte mig alls när R försvann in i sitt återfall, hon lämnade mig ensam och när jag försökte prata med henne så sa hon bara att jag var sjuk och skulle lägga in mig på psyket.
Hon säger ofta att jag ska gå på ett möte när jag är arg eller besviken på nåt. Men nu när jag säger att hon ska gå på ett möte så svarar hon inte. Hon blir bara arg på mig.
Hon gnäller på andras relationer och att jag blev tillsammans med en Nykter alkoholist tyckte hon var fel men att vara tillsammans med en aktiv kriminell och aktiv knarkare som går på amfetamin är tydligen helt okej. ”Han är ingen missbrukare han självdoserar bara sin adhd.”
Jag försöker att inte prata med henne så mycket då jag känner att jag insjuknar i mitt medberoende av hennes medberoende, men hon har bara mig att prata med och hon ringer mig minst två gånger per dag. Jag blir snart galen av frustration.
Hon lyssnar inte ett ord på vad jag säger och hon förstår inte vad jag säger. Igår sa jag att hon inte borde ringa honom, utan vänta på att han ringer henne, han hinner liksom inte ringa henne eftersom honom ringer hela tiden. Men hon förstod inte alls vad jag menade utan sa bara att han vist har tid att ringa henne. Jo han har tid att ringa henne men han hinner inte ringa henne för hon ringer före. Men hon förstod inte hur jag än förklarade.
När jag sen bara säger, låt han vara, ring honom inte. Då skriker hon till mig att det inte är så lätt.
Jag om någon vet att det inte är lätt och jag har aldrig påstått att det är lätt, men man måste släppa taget. Men hon lyssnar inte och hon är bara arg på mig hela tiden, ändå ringer hon mig och berättar allt.
Jag har erbjudit mig att låna ut bra böcker som jag har om detta, en av de bästa böckerna är ”Kvinnor som älskar för mycket” men hon vill inte låna den boken. Hon vill inte någonting jag erbjuder eller säger. Ibland blir jag så arg och frustrerad, men jag försöker släppa taget och acceptera det jag inte kan förändra.
Men jag är nu medberoende till en medberoende.
När alla missbrukare är borta så kommer medberoende och kväver mig.
Dags för mig att gå på ett möte.
Sinnesro
