Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Killen jag började dejta för ca 2 veckor sedan,  är nog inte så intresserad längre.
Första veckan va det puss puss och sötis och vi hördes varje dag och träffades typ varann dag , vi var på bio, vi tränade, hade massa sex och mys och allt var enkelt och bra, kändes riktigt okej och det var mysigt att ha någon vid ens sida igen.
Valborg var vi och handlade lite träningskor, han köpte en dator på dagen, vi hade en jätte mysig dag, sen hade han en träff med sin mamma och jag med en vän, men på kvällen mötes vi upp på gymmet och tränade lite tillsammans.
Sen kramade vi om varandra och sen hörde jag inte ett ljud på en vecka.
När vi var hemma hos honom så sa han att jag inte fick bli FÖR kär i honom FÖR fort, för att en gång hade en tjej blivit det och då ”flippade” han.
jag viste inte vad jag skulle svara så jag log bara och sa jadå jag lovar.
Sen har jag helt enkelt låtit han vara eftersom han inte hört av sig.
Men efter en vecka så skickade jag iaf ett sms och han svarade ganska fort och han var trevlig och vi kanske ska ses till helgen, han skulle kolla sin almanacka.
Inga puss sedan valborg i messen, han hör knappt av sig och när jag frågar om vi ska ses ska han kolla sin almanacka. Trots att vi inte har setts på över 1 vecka.

Länge sedan jag skrev i denna blogg igen.
Vet inte vad jag ska skriva, alla känslor är i huller om buller.
Jag tänker på R och det sårade mig att han har valt som han har valt.
Nu är det bara att försöka glömma allt.

Tränar massvis, tränar nästan varje dag. Lär känna fler och fler på gymmet och ja jag har även börjat träffa en kille på gymmet.
Men vet inte vart det leder, vet inte alls, gick lite fort i början så vi har dragit åt handbromsen. Det var såklart han som ville det trots att det har varit han som stressat och gjort att allt gått så fort.
På gymmet är vi vänner, privat så messar vi puss och vi har precis börjat träffats privat och då har vi super mysigt, eller hade för vi han har bara varit hos mig en gång.
Få se hur det blir på fredag. Vi ska träna först och sen ska vi hem till mig är planen.
Men som vanligt tror jag inte på något förrän jag ser det.

Jag är rädd, vill inte bli sårad och vill faktiskt inte ens bli kär, för jag vill inte bli sårad och speciellt inte olyckligt kär i någon på gymmet som jag måste träffa varje dag.

Han är ung och mysig, pussig och kramig, social och han dricker inte.
Men vill han det jag vill och kan han bli kär i mig?

Jag jämför med R, allt var så enkelt med honom. Vi var lika mycket kära och allt vara så klockrent och enkelt.
Nu är det spel och oklara spelregler, förvirrat och otryggt.
Jag tror han tycker om mig eller han gör det ju, men på vilket sätt vet jag inte.
Rädd för att träffa någon som bara vill vara kk.
Brukar ju ofta bli så.
Men vi har bestämt att träffas och se vart det leder och ta det lite lugnt.

Läskigt, sårbart och förvirrat.
Men jag försöker att inte tro eller hoppas utan bara vara.
Men det är svårt, vet inte om jag ens vill eller vågar bli kär, tycker redan nu det är jobbigt med de känslor jag har. Jag är sårbar igen. Vad som än sker nu så kan jag bli jävligt sårad och sviken.
Är det verkligen värt det?

Sinnesro

Så var det dags igen, var på en trevlig fest igår och allt var trevligt trots att det som vanligt bara var par, barn och sen jag.
Men sen kom diskussionen upp. Hur ska jag hitta en man? Jag fick höra att jag måste letat på fel ställen att jag är för kräsen och måste sänka kraven och att jag inte ska vara så åldersfixerad. Att jag måste sänka kraven. Klockan tickar ju, du börjar ju få bråttom.  osv.
Åter igen fick jag nästan sitta och försvara mig.

Sänka kraven, vilka krav? Det ända jag vill är att bli älskad och att få älska, att få respekt och bli bra behandlad.
Självklart vill jag vara attraherad av den mannen jag ska leva med, jag måste ju kunna kyssa honom och ha sex med honom, med andra ord jag måste väl få kunna bli kåt på den mannen jag lever med och jag har väl rätt att få kräva att mannen behandlar mig bra och är trogen?
Jag letar på fel ställen. Jag har träffat killar på nätet, på krogen, i affärer, genom vänner, fester, kryssningar, semesterresor. Vad för fel är det på dessa ställen och vart fler ställen kan man träffa en man?
Mitt problem är ju egentligen inte att hitta en kille utan att få behålla honom och få honom trogen och ärlig.
De senaste två åren har jag träffat ca nio killar.
1 Ville inte träffa mig igen, utan ville bara ha mig den kvällen (vilket han inte fick)
2 Tog ett återfall på heroin
3 Ville inte ha en relation då han reser och är borta 6 månader varje år, men vi är idag goda vänner och träffas när han är hemma i Sverige.
4 Ville troligtvis inte ha en relation men lekte med mig och mina känslor i ca 3 månader sen försvann han bara.
5 Vill inte ha en relation, vill inte bli kär, vill inte bli sårad, så vi är goda vänner och ses någon gång ibland och har det mysigt
6 Dök inte upp på dejten
7 Vi gick på bio men det klickade inte för någon av oss antar jag för vi har inte hörts sedan dess men har lite kontakt via facebook nu.
8 Bytte nummer på krogen, han ringde på fyllan och sen har vi messat lite men sen skulle han åka utomlands och sedan dess har jag inte hört något från honom.
9 Var respektlös och sa rakt ut efter 1 timme att han ville gå och lägga sig med mig så honom sa jag hej då till direkt.

Åldern på dessa killar har varit från 25år och 37år. Vissa har varit mörka och vissa blonda, några helsvenskar andra inte. De flesta har varit lite kortare än mig eller bara lite längre än mig.
De har alla haft olika yrken, två har haft liknande yrken men annars har det varit helt olika yrken.
Jag har haft sex med tre av dessa nio.
Jag har inte direkt sagt nej till någon som velat uppvakta mig.
Så vad är mitt fel? Vilka krav ska jag minska?

Personligen så tycke jag att jag ska öka mina krav eftersom de relationer jag haft inte varit bra och jag har i vissa fall varit riktigt illa, jag har blivit lurad, sårad, utnyttjad och kränkt och förhållandet har ju uppenbarligen inte hållit
Jag har ju blivit illa behandlad av flera och varit med om riktigt elaka saker så jag kan ju knappast sänka mina krav, jag kan ju inte ha värre än några av mina x.

Jag vet att det är en gudagåva att få barn, eller jag antar iaf det och jag förstår att det är helt fantastiskt att ha en familj och en trygghet. Det är just därför jag så hemskt gärna vill ha allt det där.

Det är också därför vissa meningar sårar och gör ont.
Det där förstår du när du får egna barn. - Ok så jag är dum i huvudet och fattar ingenting bara för att jag inte har barn? Herre gud jag har väl för helvette själv varit ett barn.
Meningen med livet förstår man och inser man när man får egna barn. - Så min mening med livet finns inte?
När man blir mamma så får man ett lugn och en bättre karisma – Jag har alltså ingen karisma för att jag inte har barn, tack för den.
Man förändras så mycket när man blir mamma, man blir så mycket klokare och tryggare i sig själv. – Klart man förändras men jag hoppas väl att man kan vara klok och trygg utan barn, eller?
Meningen med livet är ens barn- Okej så jag borde ta livet av mig eller eftersom jag inte har någon mening med mitt liv, då jag inte har barn och kanske aldrig får barn!
Vill inte du ha barn, det börjar ju bli lite brottom för dig nu- No shit sherlock ! Som om jag inte viste!

En annan mening som inte kanske sårar mig som kanske kan såra andra är:
Varför har inte du några barn? – För mig beror det på att jag inte har någon att knulla fram barnet med, eller så fungerar inte jag, vem vet. Men för andra kan det ju vara betydligt känsligare.
Den meningen kanske man kan säga till någon man verkligen känner och om man verkligen känner någon så vet man nog redan det, men den meningen bör man verkligen tänka över för svaret kanske kan vara känsligt. Det är många som inte kan få barn av en eller flera anledningar och den anledningen kanske dom inte vill dela med dig, det kan vara dödsfall, missfall, steril, inga äggstockar, äggblåsor och gud allt som kan var kans där inne, det kan också manen det kan vara fel på, päronformade spermier, simmar dåligt eller simmar inte alls, kanske är det inget fel men det går inte att bli gravid ändå eller som i mitt fall, jag har inte någon partner att skaffa barn med och eller jag kanske inte fungerar, det vet jag inte eftersom jag aldrig varit gravid.
Sen är det ju faktiskt så att det finns både kvinnor och men som inte vill ha barn.

Som snart 40 år och inga barn och ingen man har man fått höra så mycket och även om de säkert menar väl (hoppas jag) Så gör vissa saker ont att höra.

Att jag som sitter här med barn och man längtan får höra att det bara är att åka till Danmark gör mig arg, för det är verkligen inte att bara åka till Danmark. Så enkelt är det inte. Vissa vet inte ens om att det fortfarande är olagligt att göra insemination i Sverige.  Även om det nu kanske äntligen ska bli lagligt om något år efter mycket om och men här i Sverige.
Men det är inte ett enkelt beslut att inseminera sig på egen hand och när man har bestämt sig så är det ingen enkel resa.
Att vara helt ensam med ett barn och gå igenom insemination, med kanske misslyckanden och sorg, ev. en graviditet, en förlossning och sedan att ensam uppfostra ett barn helt ensam med folks frågor och åsikter om vad som är rätt och fel med att skaffa barn utan en man.
Det svåraste jag upplever är nog beslutet att ” ge upp” familjedrömmen och skaffa barn på egen hand. För att sedan träffa en man som ensamstående mamma är nog inte heller så lätt.
Jag skjuter hela tiden upp mitt beslut, först var det 25år, sedan 30år, sedan 35år och nu är jag snart fyller 39 år så börjar jag inse att jag inte kan skjuta upp beslutet så mycket mera, jag måste bestämma mig men skjuter upp det 6 månader i taget.
Meningar som ”åk till Danmak” sårar mig och stressar mig. Jag vill ju inte åka till Danmark jag vill ju ha en familj. En hel familj.

Sen har jag ju vänner, eller såkallade vänner som ständigt letar fel på mig och som ständigt ger mig råd hur jag ska ändra på mig. Som om jag inte kan bli älskad för den jag är!?
De säger saker som faktiskt sårar, speciellt när man kommer hem och tänker på det.
När de säger det så tar jag tyvärr oftast bara emot och säger inget, jag är så van och på något sätt lyssnar jag som om dom viste bäst. Så van att ta skit att jag inte reagerar.
Men sen när jag kommer hem så växer jag och ilskan och meningarna ekar i skallen och jag blir arg och sårad.
Jag får höra mycket om alla mina fel, som om jag inte var duktig nog själv på att trycka ner mig själv och hitta fel.
Vi flesta är väl ganska självkritiska och behöver ju liksom inte vänner som hjälper till att kritisera och trycka ner, jag behöver det iaf inte, för det är jag så duktig på själv.
Vänner ska ju säga att alla fel jag hittar inte stämmer och att jag är bra som jag är och att jag ska bli älskad för den jag är och inte ta skit och inte ändra mig utan vara mig själv.
Men en del av mina vänner letar verkligen fel och dom hittar självklart också massa fel.
Jag ska ändra min klädstil – men jag trivs ju i mina kläder och jag vill inte bli en tant.
Minska mina krav- jag ska väl ändå höja mina krav så jag inte faller för en idiot igen. Jag ska väl ha en kille som behandlar mig bättre, inte sämre? Jag är väl värd det bästa, eller?
Ta bort kort på mina x, speciellt på den mannen som var turk- men jag kan väl inte sudda ut mitt förflutna och mina x är mina x och om min nya kille inte kan ta att jag inte är oskuld och har haft ett liv innan honom så är ju frågan om han är något att ha?
 När och hur jag ska ligga med folk, hur fort osv. – jag har haft sex efter första dejten och jag har väntar över 7 år, det har inte spelat någon roll. Jag har sex när det känns rätt och de jag haft sex med ” fort” har faktiskt stannat längre än de killar jag ”hållit på mig”  Så det där tror jag inte stämmer.
En kille väntade jag nästan 7 år med att ha sex med och det ända som blev var att jag missade 7 år av bra sex.
Sen går jag aldrig hem med någon från krogen, det är inte min grej. Jag kan inte och vill inte det men det där är ju olika vad man känner och tycker och jag har haft vänner som faktiskt fått sin man och barn just genom att gått hem med en kille från krogen så det behöver inte alls vara fel.
 De tycker att jag borde internet dejta på sidor där man inte visar sitt fotografi. - Varför dom säger så vet jag inte för jag anser mig inte vara ful och jag har aldrig fått höra att jag är ful. Så av vilken anledning skulle det vara en fördel för mig?
Sen att jag ska byta stil- Jag väljer ju inte vem jag faller för, det där är inget beslut jag tar, vissa faller jag för och vissa inte och jag har faktiskt ingen ”stil” på dom jag fallit för, det har varit långa och korta, ljusa och mörka, rakade, korthåriga och långhåriga, med och utan tatueringar, kontors killar, arbetslösa, byggjobbare, rika och fattiga. Men och utan körkort, med och utan utbildning. Svenska och utländska, tjocka och smala, vältränade och taniga, snygga och fula. På 40 år har man hunnit falla för alla möjliga killar. Tro mig.
Jag kan inte påstå att det är en och samma stil jag fallit för iaf. Absolut inte.
Sen har jag fått höra att jag ska vara kvinnligare, varar mera av och mera på och hit och dit.
Ringa mera, ringa mindre  osv.
Vissa verkar tro att det är bara mig det är fel på och vissa verkar tro att det är jag som dumpar och avvisar killar.
Dessa vänner känner uppenbarligen inte mig, jag har aldrig dumpat en kille. Förutom en otrogen sol och vårare som hotade mig och gjorde typ allt en kille inte ska göra.

Vuxenlivet är inte lätt, det är svårt att passa in som vuxen i alla vuxenfack. jag är snart 40år, singel och inga barn och jag passar aldrig in, jag är tryggare i mig själv och men jag känner mig lika utanför som när jag var tonåring....skumt.

Jag menar inte att jag alltid känner mig utanför och felplacerad men många gånger känner jag mig som om jag står utanför och tittar in.
Jag kan inte vara med i samtal om dagis, föräldrar möten, bröllop, ringar, förlossnings smärtor, svärföräldrar, landställen, räntor, amorteringar och de höga blöjpriset.

Jag lyssnar, försöker ge råd, men vi som inte har egna barn är ju många gånger dumförklarade, så många gånger ger man upp.
När man diskuterar ”mitt liv” så är det ju BARA åka till Danmark eller ” skaffa sig en man”.
Ibland känns det som om vissa letar efter felet som gjort att jag inte hittat den rätte.

Har bokat tid för tatuering, ska bygga på en gammal tatuering och den kommer bli så grymt snygg.
Allt kändes bra, men nu kom pengar ångesten. Den kommer kosta minst 12.000:- Hur ska jag få ihop så mycket pengar? Vad tänkte jag med? Det är långt till Maj men ändå.
Det kommer ta minst 12 timmar att tatuera och han tar 1500:- timmen så han har ändå minskat priset för mig till ca 1000:- i timmen.
Jag har bokat in tre sittningar, motivet är klart och den kommer bli så snygg och den kommer bli stor, men 12.000 kanske 18.000kr jag måste prata med honom.  Vad ska jag göra? Jag vill ha tatueringen och jag vill snygga till min gamla tatuering, men det är så mycket pengar.
Ångest, jag har pengar ångest.

Jag vill så gärna förnya mig nu efter allt som hänt. Jag vill bara ge mig själv ett plåster på såret, något kul att se fram emot, något fint, som ett minne av allt.
Jag har sparat ihop till resan i sommar, jag kan ju ta respengarna.
 Men är jag dum? Gör jag fel? Vad är rimligt? Jag litar på min tatuerare och den kommer bli grymt snygg, men har jag råd?
Jag blev liksom lite chockad tror jag, vi kom fram till ett bra motiv som skulle bli snyggt och vi pratade så bra och jag kände verkligen att vi kommit fram till en jävligt snygg tatuering, sen när han sa hur mycket det skulle kosta och hur många timmar det skulle ta då liksom blev jag lite förvirrad och fattade nog inte riktigt, det kändes bra, det kändes rätt, men nu har pengar ångesten kommit ikapp mig. Herre gud, hur ska jag göra?

Åh hur ska jag göra? Vad har jag nu ställt till med? Panik.

Sinnesro

Det är många tunga dagar nu efter jag mist mina katter och kanske tycker några av er att jag är ”larvig”. Men mina katter var mitt allt, jag menar verkligen allt!
Så många gånger i livet som jag nästan gett upp, då jag inte orkat kämpa vidare, då jag ärligt talat inte velat leva vidare, men mina katter har gett mig kraft att orka, jag hade dom och att dom behövde mig, de fick mig att känna mig älskad och behövd. För deras skull har jag kämpat vidare genom allt som varit. Dom har gett mig kraft och dom har gett mig mod.
Jag är rädd för hur livet ska bli utan dom, men jag är starkare idag, jag har krafter idag och jag ska klara det, för det har jag lovat dom.
Men det är tomt och jobbigt. Tårarna tar aldrig slut. Saknaden är helt olidlig. Det känns verkligen som om jag aldrig någonsin kommer kunna känna lycka igen, men jag vet att jag kommer det, men det kommer att dröja.

Försöker se framåt nu efter allt som har hänt, försöker hitta kraft och andra saker i livet. Men det är svårt.
Försöker se resor som ett plåster på såret. Att resa utan att lämna någon kvar hemma kanske kommer vara som ett plåster på såret.

Planen är Alanya i sommar. Pratat med mitt x som bor där och han har lovat att ta hand mig och min kompis. Han ska ta oss till ett skit fint badställe uppe i bergen som jag var med när jag var i Alanya samtidigt som en vän till mig som är uppvuxen där. Skit fint ställe och dit har mitt x lovat att skjuta oss till.  Det finns massor med fint i Alanya som inte alla känner till.

Sen ska jag åka till London och hälsa på en vän och till Norrbotten och hälsa på en annan vän. 
Kanske blir det även New York och så småningom Thailand.  Jag försöker dämpa sorgen med massa planer och drömmar om resor, vi får väl se vilka resor som blir sanna. Pengar är ju en sak som krävs till att börja med.

Jag ska tatuera mig, shoppa i Ullared och sola och bada. Jag försöker verkligen att hela tiden hitta på något att se fram emot.

Vardagarna försöker jag fylla så gott jag kan för att inte deppa, jag tränar, städar, tvättar, pratar i telefonen.
Nästa vecka ska jag träffa en  vän på måndagen och vi ska gå på stan, om hon nu är någorlunda frisk så vi kan ta en prommis i vårsolen och jag har bokat tid hos min favorit tatuerare  för konsultation. Få se vad det blir.
Ska förhoppningsvis ha filmmys dag med I, han betyder mycket för mig.  Sen kanske det ska bli en dejt med en kille jag träffade på krogen….fårse. Han var go men har gjort bort sig lite redan så jag är lite skeptisk. Vissa frågor tycker inte jag man frågar, speciellt inte första gången man hörs. Men okej han ska få en chans till att bevisa att han inte är en ”runkis”.  Man har ju lärt sig att se lite varnings signaler och tyvärr är det vanligt med killar som bara vill ha snusk via sms, tele, webbcam osv. De vill många gånger inte ens ses i verkligheten utan bara runka. Sen är det ju väldigt vanligt att de inte är seriösa av andra själ utan bara vill ha sex, så man får vara lite på sin vakt om man nu inte själv bara vill ha sex såklart. Men att tillfredställa killar via telefon, sms, chatt osv. är inget som jag gillar, då kan jag ju lika gärna öppna ett 071 nummer och tjäna pengar på det.
Ska försöka träna mycket. Jag riktigt längtar till träningslokalen. Mest spinningen.

Har blivit så besviken så många gånger på det motsatta könet att jag liksom inte orkar mer just nu…tror jag skiter i killar och sattsar på träningen.
Just nu orkar jag inte. Sorgen efter mina katter och allt som hänt har gjort att jag tappat lusten. Orkar inte lägga ner massa energi på killar som behandlar mig illa eller bara vill en sak. De som behandlar mig som en vuxen människa och med respekt får självklart träffa mig, men jag orkar inte lägga ner energi på killar som vars första fråga är om jag är rakad mellan benen.
Om det är det absoluta viktigaste frågan de har så…ja det säger ju en hel del om dom.
Orkar inte med dom.

Äh jag tränar och reser istället så får vi se vad livet har att ge.
Sorgen efter mina katter har gjort mig lite hård. Jag har mist allt, inget kan såra mig nu. Ingen kan lämna mig, de värsta har redan skett. R är borta och mina katter är borta.

Sinnesro