Åter i den svarta gropen.

Inte skrivit här på länge, ber om ursäkt för det. Min andra blogg har jag hållit i liv, har börjat skrivit ganska öppet där också men vissa saker vill jag inte att alla ska veta och då skriver jag ju här.
Är någon intresserad av att komma åt min andra blogg så hör av er.
Vill bara inte att denna blogg ska bli offentlig för mina kollegor, vänner och bekanta, i denna blogg vill jag vara anonym.

Månaderna som gått har varit jobbiga och är fortfarande jobbiga.
M gick igenom sin separation och den var tuff, jag väntade och hoppades och pressande honom inte. Han behövde sin tid och jag ville inte göra samma misstag som jag gjort tidigare i livet och vara för på. Så jag låg lågt.
Men en annan tjej kom och tog honom, många tårar och svartsjuka blev det för mig, den där lilla fittan kom och tog honom. När jag så snällt väntade och gav honom tid.
Han var som vanligt gullig, ärlig, snäll och omtänksam, men vad spelade det för roll, han var åter igen någon annans.

Han är mogen för sin ålder, han har två barn och tänker och är så mycket klokare och mognare än de andra i hans ålder. Men han vill ha en tjej i hans ålder och det går ju inte så bra, de är inte så många småtjejer som vill sitta hemma och vara familj, ta ansvar och vara klok.
Han ville chansa, han ville tro på henne, jag kunde inget göra.
Såg deras lycka på facebook, hur de var på bio, gick på parmiddagar och hade kul. Mitt hjärta blödde, mina tårar rann.

Orkade inte mer, stack utomlands i 3 veckor för att komma bort, för att glömma och komma över honom, jag var tvungen, jag orkade inte mera vara olyckligt kär, jag ville bara bort och glömma, komma över honom, ge upp.
Tre veckor reste jag runt i Asien, det va bra, nyttigt och skönt.

När jag kom hem skedde det jag misstänkte hela tiden, de tog slut mellan dom, hon pallade inte med det lugna livet, hon ville leva sitt ungdomsliv, inte vuxenliv.

Vi började ha kontakt igen, han messade varje dag, vi pratade i timmar, han förklarade att jag var speciell, men att han var för feg och för trångsynt. Åldern skrämmer honom, han vill  ena sekunden men vågar inte och backar andra sekunden.
Vi drar till varandra men han backar av rädsla.
Men en kväll bestämde vi oss för att ses, en underbar natt i hans famn, våra kroppar möttes, varsamt, kärleksfullt och ögonen slukade varandra.
Vi sov tätt , tätt ihop och vi kramades länge farväl på morgonen som om vi aldrig ville släppa varandra. Så mycket värme, så mycket kärlek, hur kan det vara fel, hur kan något skilja oss åt.
När vi är tillsammans är allt så enkelt och självklart, när vi skiljs åt börjar han tänka och allt blir svårt och komplicerat för honom.
Han bad om tid att fundera, jag gav honom tid och jag hoppades att han skulle komma fram till något bra.
Men som vanligt så går det aldrig min väg.
Han vill inte såra mig mera och känner att han måste göra ett slut på detta för en sista gång, han vill inte att jag ska hoppas på något han inte tror på och han kan inte såra mig om och om igen.
Förkrossad, tårar i massor och åter igen dumpad och ensam, inget hopp kvar. Jag fick aldrig chansen, vi fick inte chansen.
Någon vecka senare raderar han 120 personer från facebook och jag är en av dom.
Allt hopp är ute, allt är borta. Kontakten bruten
Åldern blev mitt fall denna gång.

Men trots det kan jag inte släppa, kan inte glömma och jag tänker på honom hela tiden. Ser honom på en dejtingsida på nätet, ser hur han söker efter någon ny, någon som har det jag inte har. Det gör så fruktansvärt ont.  Han är singel, han är på jakt, men jag får inte ens chansen.
En bit av mig kan förstå honom, men jag vill ju så gärna ha en ärlig chans, övertygad om att vi skulle kunna bli lyckliga och att ålderskillnaden inte skulle märkas.  Han tror inte på oss….han vill inte såra mig mer…men jag är sårad, och jag ville ju visa att han kan tro på oss.

Orkar inte mer, vill inte mer, aldrig mer kär aldrig mer hopp, aldrig mer lycka.
Det blir aldrig min tur, ingen kan, vill eller vågar älska mig.
Mitt liv är åter igen svart,  jag är långt ner i gropen. Och jag vet inte om det är värt att klättra upp hela vägen igen.

/Sinnesro

Hemlig igen

Nu blir det mera bloggande här igen.
Bloggat mycket i min “öppna” blogg men det är svårt, mina känslor bubblar och jag skriver på, det har funkat bra, även om vissa tycker jag är rätt patetisk.

Sen upptäckte jag att “han” Han som jag kallar “ de blå ögonen” eller M, har börjat blogga och då blev jag livrädd att han hittat min blogg. Vill absolut inte att han ska läsa mina tankar om honom.
Han kommer ju veta direkt att det är han och dom känslorna jag har för honom är han nog inte riktigt beredd på att läsa i ord.
När jag upptäckte hans blogg första gången i så hade han inte skrivit ett ord sedan 2008 men när jag kikade in där i går igen hade han börjat blogga igen bara 3 dagar efter jag hittade hans gamla blogg. Är det inte kusligt?
Tack och lov skrev han bara två inlägg den helgen och nu har det varit tyst där i över 1 vecka.
Vet inte om jag är beredd på att läsa hans tankar. Rädd att läsa något jag inte vill veta.
Men de flesta killar startar ju massa saker men pallar inte fortsätta så jag hoppas att hans bloggande inte blir så stor grej.

Hans tjej flyttade iaf för 1 ½ vecka sedan. Separationen är nu klar och den verkar blivit tuff sista veckorna. Vi har inte haft så mycket kontakt under separationen.
Han sa förlåt till mig men att han inte orkade ha kontakt med någon just nu och det har jag accepterat och respekterat. Så vi har inte haft någon kontakt sedan slutet av september.
Ibland gillar vi något på facebook osv, så helt dött är det ju inte. Han skrev förra lördagen hur tufft det var med allt och då skrev jag “styrkekramar” vilket han gillade. Så vi har kontakt men ändå inte.

Jag går ärligt talat och väntar som en idiot på att hans ska ringa. Längtar ihjäl mig och ältar varje liten grej om och om igen.
Har min absolut bästa vän just nu S, hon lyssnar på allt och tar emot mina tårar. Hon är just nu mitt absoluta allt.
Annars är det mest tankar som snurrar och en väntan på att telefonen skall ringa.
Jag blandar väntan, med lite oro och svartsjuka, gamla erfarenheter och ångset till en riktig soppa.
Jag funkar dock lite bättre än när R var på tapeten, så lite ara väl terapin gett.

Det blir iaf mer bloggande här nu och mer ytligt bloggande i min andra blogg.

Ska försöka sammanställa lite vad som hänt senare.

/Sinnesro


Åter Ångest och rädsla

Hade ett långt och bra samtal med en manlig kollega och vän i natt. Han är verkligen gullig och vi hade ett bra samtal och han hjälpte mig bli av med ångesten och lite av rädslan.
Han vet hur det är och vi deppade ihop och stöttade varandra.
Det vad precis vad jag behövde i natt.

Sen när jag kom hem i morse sov jag i två timmar, drömde om M och vaknade av att telefonen ringde men det var inte han.
Sov orolig någon timme till men sen va det dags att gå upp och fixa sig till överrasknings festen som vi skulle ha i Sigtuna för min kära vän som fyller 40år.
Jag hann kommentera M´s status på facebook, han är verkligen nere och har det tufft nu, han saknar sin morfar och jag gav honom några tröstande ord som han gillade och bara det lilla gav mig kraft.

Jag vet att jag är sjuk i huvudet, men jag är van vid att folk dissar mig, försvinner och bara ignorerar mig helt och det är min stora fobi och rädsla, så bara ett litet tecken av bekräftelse håller mig på bättre humör ett tag.

Sen gillade han ett kort på en annan tjej, som visserligen är tillsammans med en kille som är hans kompis, men han gillar inte mina kort, men hennes, svartsjukan började pyra.
Sen blev han kompis med en ny tjej på facebook…..paniken och ångesten var tillbaka.
Så trött på mig själv.

Nu jävlar ska jag sätta fokus på träningen och spara pengar.
Tänker inte kontakta en kille, är det någon som vill prata med mig eller träffa mig så kan dom höra av sig.  Jag måste sluta tänka och hoppas, helt enkelt försöka bara låta alla vara tills dom vill ha kontakt med mig.
Lättare sagt än gjort .

Behövs så lite, så är jag där igen. Det är verkligen jobbigt, jag vill inte må så här. Jag orkar inte vara rädd för att han inte ska vilja ha mig.

När jag ser att han varit inne på facebook och skrivit eller gillat något men inte gillat eller skrivit något till mig, blir jag svettig, pulsen ökar och det hettar i ansiktet och paniken kommer innan jag hinner tolka vad han sagt eller gjort. Rädslan av att se något som gör ont är så stor och eftersom jag så ofta i mitt liv fått se saker på det sättet så reagerar min kropp direkt.
I psykologin pratar de om Pavlovs hundar, hundarna fick höra en klocka plinga innan de fick mat och efter ett kort tag började hundarna drägla när de hörde klockan plinga. Betingad respons.
Precis så är det för mig, jag blir rädd, blir varm, svetten kommer, pulsen ökar, ansiktet blir varmt och rött så fort jag ser att han skrivit på facebook, sen när jag läst och analyserat allt han gjort kan jag sakta lugna mig, ibland tar det bara några sekunder och ibland tar det minuter eller timmar, det beror ju på vad han skrivit eller gjort.
 
Hur störd har jag blivit av de störda relationerna jag haft? Helt galat ju. Den första relationen när jag var 16-17 år har nog skadat mig mest, det var då allt började, sen har det bara rullat på. Folk har behandlat mig illa och sårat mig och jag har skapat panik ångest och andra sjuka beteenden.
Jag har jobbet mycket med mig själv och gör än och jag vet att det är fler än jag som känner så här, tror alla som varit riktigt kära blivit sårade känner igen sig. Men folk pratar inte om detta.

Först förlorade jag min mamma och sedan rullade det på att förlora och förlora och förlora.

Orkar inte förlora mera, vill bara känna trygghet och kärlek.
Börjar ge upp.

/Sinnesro


Buller och bång

Vi hade kontakt varje dag tills de förlovade sig och jag blev så ledsen, han förstod och tröstade mig . Sen kom deras semester och vi kunde inte höras av. Han ringde en gång men sen fick jag otåligt vänta i veckor.
Jag misstänkte att något var fel och jag hade så rätt, deras förhållande knakade och hans morfar gick bort i samma veva. Tror kanske det var droppen för helt plötslig var deras förlovning bruten.

Dagen efter chattade vi lite men han hade och har det tungt, begravningen av morfar stod på tur och hans numera X har ingen stans att ta vägen så de måste bo ihop ett tag.

Men efter en vecka och två dagar efter förlovningen var bruten kommer han hem till mig och vi njuter av varandra och håller hårt om varandra hela natten. Mina känslor för honom skrämmer honom då han är förvirrad och samtidigt inte vill såra mig. Han håller om mig hela natten och våra kroppar får inte nog av varandra, jag var världens lyckligaste och njöt av varje sekund.
På morgonen tvättade han mitt hår varsamt och kysste mig hej då om och om igen innan han åkte, vi skulle höras och ta det lugnt.
Jag åkte till Turkiet dagen efter, lycklig och kär.

Nu har jag varit hemma i en vecka och en dag, vi har inte setts men vi har skrivit till varandra och han skrev i söndags att han behövde lite tid för sig själv, han viste det var egoistiskt och han hoppas jag förstod. Jag förstår men är rädd och dagarna utan att vi hörs känns som år.
Självklart förstår jag att han behöver tid med sig själv, han ligger i en separation och förlovningen bröts för bara några veckor sedan, han älskade henne och självklart måste det vara tufft även om det var han som fattade beslutet.  Jag förstår och självklart är jag beredd på att ge honom tid.

Jag väntar och hoppas. Ser honom på facebook ibland och varje gång rycker jag till, hjärtat slår och jag är rädd att få se något som jag inte vill se.
Svartsjukan växer, rädslan av att förlora honom växer som en tumör i min mage.
Kan inte sluta sakna och hoppas och jag är åter igen ensam, sårbar och nere.
Han får hellre gå tillbaka till henne än att skaffa en ny, hon är en sak men en ny skulle döda mig.
Jag  är rädd, sårbar och ensammare än på länge.
Det var nästan lättare när han var lycklig med henne än nu när han är nere och singel.
När han var lycklig med henne var han min vän. Nu vet jag inte vad han är och vad som hankan bli.
Jag saknar våra samtal och jag saknar våran vänskap, men jag saknar även hans kärlek och värme.

Är det värt att bli kär? Jag börjar tro att lycklig kärlek inte finns.
Om inte M är den rätta och om inte M blir min, så vet jag ärligt talat inte om jag orkar mera.
Att genomgå detta om och om igen sliter sönder min ensamma själ.

Natten vi hade ihop känns som en saga, en vacker underbar saga och jag är livrädd att jag aldrig mera ska få känna hans närhet och känna lyckan av att vara i hanns famn.

På lördag har det gått tre veckor….

/Sinnesro

Rädd igen

Måste skriva av mig lite, blir inte av med klumpen i magen.
Är som en envis baksmälla.
Det är som om hela min självkänsla vore borta och jag väntar bara på att bli dumpad, ratad och bortkastad.
Känns bara inget bra, kan inte förklara, jag är rädd, svartsjuk och osäker helt plötsligt.
Klumpen i magen försvinner inte och det gör ont i skelettet.
Han behöver tid för sig själv, det har inte med mig att göra, sa han. Varför kan jag inte tro på det han säger? Varför räknar jag varje dag vi inte hörs som ett tecken på att jag inte duger?
Jag vet att jag gör fel, tänker fel och känner fel, men oron försvinner inte. Orkar inte med känslan, orkar inte tycka om någon.
Orkar inte vara sårbar och orkar inte vara rädd.
Vill bara vara i hans famn och känna hans tröstande och fina kyssar mot min hud. Vill att det ska vara som förut.
Det är ju bara 2 veckor och två dagar sedan han var i min famn, och bara två dagar sedan han skrev att han inte orkade prata med någon just nu, ändå tvekar jag, känns som en evighet sedan vi hördes. Känns som en dröm när han var hos mig.
Känns som om jag går sönder utan honom. Men vet att det värsta jag kan göra är att kväva honom.

/Sinnesro

Orkar inte mer

Satan vad ont det gör. Jag vet inte vad jag ska göra. Han måste bli min, jag kan inte leva utan hans kärlek . Det gör så ont att se dom så lyckliga.

De skriver till varandra på facebook hur mycket de älskar varandra, idag kallade han henne ängel.
Folk lägger upp tipps på bröllopstårta och jag bara sitter med mitt blödande hjärta.
Jag kommer aldrig få leva med honom, jag får glädjas åt våra telefonsamtal. Allt jag får är hans vänskap och hans samtal. Hon får allt, jag får titta på med tårar i ögonen och ett hjärta som värker.

Jag vet att jag borde sluta titta på deras lycka, men jag kan inte låta bli.
Saknar honom, saknar hans röst, hans omtanke och hans värme. Men han kommer aldrig bli min och det gör så jävla ont.
Hur ska jag kunna leva utan hans kärlek? Hur ska jag orka leva i denna ensamhet utan honom.
Jag orkar inte, vill bara hem och gråta, hem och gömma mig för livet och all smärta.
Orkar inte, vill inte. Hur i helvette ska jag kunna leva utan honom och se deras lycka?

Kan man dö av avundsjuka som kommer jag nog göra det.
Hjärtat mitt blöder och när blodet landar på botten av min själ torkar det till en tjock svart sårskorpa.

Hur kan han vara så lycklig med henne? Varför fick jag inte ens chansen?
Jag får aldrig chansen till lyckan, jag får bara titta på och det kväver mig långsamt.

Önskar jag inte kände, önskar att tårarna tog slut.
Hans samtal är mitt allt, utan dom så fanns jag inte.

Jag vill inte gå igenom detta igen, orkar inte, vill inte, kan inte.
Det känns som om jag faller i bitar som om jag går sönder och dör.

Saknat honom så in i helvette i helgen, helgen var ju en dag längre pga midsommar, så jag har inte pratat med honom sedan i torsdags, det är vårat längsta någonsin.
Var övertygad om att han skulle ringa idag, att han saknat mig, men han har inte ringt idag. Han ringer nästan alltid, speciellt efter en helg, han ringer ju alltid direkt på måndagsmornarna kl 5.00-6.00 men inte idag. Idag ringde han inte alls. Han har aldrig gjort så här, jag har aldrig behövt sakna honom mer än två dagar.
Jag är rädd, jag är ledsen och jag saknar så jag går sönder.

Fan fan fan, varför blir det såhär?
Jag vill aldrig någonsin bli kär igen. Nu ger jag upp. Jag vill inte leva, jag orkar inte med ensamheten och bristen på kärlek.
Jag vill inte , jag orkar inte.
Åh gud varför gör du så här mot mig, vad fan har jag gjort för att få all denna skit?

Sinnesro


Tårar

Tårar rinner än, saknaden gör ont och vetskapen om att någon annan gör dig lycklig gör så fruktansvärt ont.
Jag hade hoppats så att våra samtal betydde nåt att alla ord och all tid förändrade oss.

Kanske spelar det ingen roll vem som gjorde vad, men det kändes bättre när du sa att du inget viste att allt var en överraskning än nu när hon skriver att det var du som friade.

Längtar tills jag får höra din röst, livrädd att du ska sluta ringa. Din samtal är mitt liv nu, det ända som spelar någon roll, jag lever för att få höra din röst igen.
Varje dag ringer du, varje dag ger du mig kraft. Varje dag föds hopp och tårar rullar på min kind.
Jag kan inte leva utan dina samtal, men jag kommer aldrig få leva med dig.

Om du är så lycklig med henne varför ser du mig och varför tänker du på mig. Jag vet att du tänker på mig, vet att jag finns i ditt hjärta. Hur kan du vara lycklig med henne när jag finns där?
Är jag åter bara en vän? Hur kan jag bara vara en vän, hur kunde jag bara bli din vän när mitt hjärta brinner så för dig?

Orkar inte se eran lycka, orkar inte känna all avund och sorg. Men jag kan inte leva utan dig, så rädd att du ska ge dig av och lämna mig ensam kvar.
Saknar din famn, dina kyssar och din varma hand mot min kropp.

Vill inte ge upp dig, vill inte släppa, så rädd att mista det lilla jag har av dig.
Trots alla tårar och all sorg så är dina samtal värda det, antar jag.

Hur hamnade vi här? Hur kunde det bli såhär? Vi var ju menade för varandra, du var ju min prins, hur kan du då vara med en annan?

Sinnesro


Nu har det hänt igen

Det finns två killar som betytt något extra i mitt liv, två stycken som fått mig att tro på livet och som fått mig att känna ren kärlek och lycka.

Den ena förlovade sig idag med sin tjej och det fick jag se på facebook utan en förvarning. Det gjorde så satans ont att jag slutade andas. Jag hade väl någonstans trots allt hoppats, byggt ett sandslott igen. Trott att det skulle vara min tur nu. Där satt jag med bilden på hans hand i hennes, tårarna rann och jag kunde inte andas, tiden stannade, livet stannade, en våg kom och tog mitt sandslott.

Den andra sitter i en husvagn på husvagns semester med sin nya tjej. Det känns, även om jag för första gången på över två år faktiskt inte orkar fälla en tår mer för den mannen. Han har valt sitt missbruk och ett liv med sin nya tjej och jag har lärt mig leva med hans val. Även om det självkart känns och minnena fortfarande gör ont.
Men för första gången på över 2 år så känner jag inger för R, de blå ögonen fick mig att komma över R, fick mig glömma och se att det fanns någon ännu finare som inte hade missbrukarproblem.

Men vad  hjälper det nu, jag sitter här ensam, sårad, ledsen, sakar och har ångest.
Vill att han ska ringa, vill prata med honom, vill träffa honom.
Hur kunde det hända igen?

Att se den jag har så starka känslor för förlova sig med sin tjej och att jag helt oförberedd ser deras händer i varandra med nya fina ringar på fingret på facebook, gjorde så grymt ont. Tårarna slutar inte rinna och jag orkar inte åter igen gå igenom detta.
Jag vet att jag inte ”har rätt” att känna så, men min känsla är min känsla och jag är ledsen och det gör så jävla ont, sen om det är rätt eller fel skiter jag i.

Det gör så satans ont att se att deras liv går vidare och att de är så lyckliga och älskar någon annan och jag fick aldrig chansen.
Allt jag fick var minnen, minnen som blir till öppna sår. Minnen som bara gör ont.

Försöker stänga av, försöker åter igen glömma, men det är svårt. Nu sitter han där nyförlovad med henne, tittar i hennes ögon så som han en gång tittade i mina. Hans hand är i hennes, när den en gång var i min. Jag hade ju hoppats att det vi hade betydde nåt, att jag skulle få hans kärlek. Hans fina ögon skulle se mig och bara mig.

Igår när allt detta skedde så stannade mitt liv, jag hamnade i chock och det kändes som om han dumpat mig. Som om han lurat mig och som om han lämnat mig.
Idag har jag rensat tankarna, han är alltid varit ärlig med att han är lycklig med sin flickvän, att han vill se om hon är kvinnan han ska leva med resten av sitt liv, att de precis bestämt för att satsa, sen kom jag och allt blev snurrigt men han är fortfarande kär i sin flickvän, men han kunde inte släppa mig, han ringer och vi är telefonvänner som är väldigt gulliga mot varandra och säger puss till varandra. Han ringer mig varje arbetsdag minst en gång, många gånger har det blivit två gånger. Jag hör att han tycker om mig, men han säger han är lycklig med sin tjej.


 

Han har varit rak och ärlig, jag kan inte vara arg, men jag är så ledsen över att han inte förvarnade mig om förlovningen, att han inget sagt, att jag ska sitta och se allt på facebook med bilder och allt, han vet ju hur kär jag är och han måste ju förstått min chock.

Hur kan han vara lycklig med henne, när han ringer mig?
När bestämdes förlovningen? Varför har han inget sagt? Hur känner han?
Vad händer nu? Kommer han ringa i morgon som han sa? Vad kommer han säga, vad ska jag säga, frågorna bara snurrar och jag mår illa och har ångest men samtidigt längtar jag och saknar jag på ett fint sätt.

Sen kommer de där hoppet…Vad är en ring på fingret, det förändrar ju inget, de kan väl fortfarande göra slut, förhållanden spricker även med en ring på fingret. Varför gör det så ont, han är ju samma upptagna kille som i fredags, är en ring så himla farlig?
Kanske har de planerat detta länge och han kunde inte dra sig ur för en fling på en båt, eller kanske viste han inget, kanske överraskade hon honom? Kanske hade han inget val, kanske finns det en förklaring. Kanske kunde han inte backa, kanske är han kär i oss bägge?
Får jag chansen ska jag då försöka förföra honom? Ska jag försöka få honom otrogen?
Ja det är inte snällt mot henne, jag vet, men vem har varit snäll mot mig? Hon är ung hon kan hitta en ny, jag har ont om tid och är det inte så att i krig och kärlek är allt tillåtet?
Eller ska jag göra som på båten, hjälpa honom att vara trogen.
Vad är rätt, vad är fel? Hur vinner jag hans hjärta? Kommer jag kunna vinna hans hjärta?
Ska vi vara telefon vänner i evigheter, tills hon lämnar honom eller vad?
Ringer han i morgon bitti eller är allt över nu?

Jag vill ju bara hålla om honom och att han ska torka mina tårar. Jag vill ju att han ska älska mig. Vi hör ju ihop.

Känns som om detta liv inte var meningen för mig. Vad är vitsen, vad är meningen, vad är det jag ska lära mig av allt detta? Varför händer detta mig? Vad har jag gjort för att förtjäna denna ensamhet och sorg, att hela tiden bli sviken.

Fortsätt att drömma, varför? Det är försent nu, det är ingen mening med att ha drömmar, det är ingen mening med att tro och hoppas. Det är bara att inse att jag får inte kärlek och barn i detta liv. Det är dags att vakna ur drömmen och inse att det är kört.
Jag måste sluta drömma och bygga sandslott. Det är kört.

På dessa veckor jag varit tok kär i honom har jag gått ner 4 kg, hur ska det bli nu när jag är så ledsen så jag inte kan tänka på mat?
Kanske kan jag iaf få den där kroppen som jag vill ha, men vad tjänar det till om ingen ser den?

Kärlek är bara till för några få, eller som Thåström sjunger, Kärlek är för dom, dom som har tur.
Jag tillhör uppenbarligen inte dom.

Utan mina katter vet jag inte hur jag ska orka få mina sår att läka.

Sinnesro


Minnen

Allt blir så snurrigt ibland och man vet inte vad som är rätt eller fel.

Jag har alltid försökt följa mitt hjärta men ibland tvivlar jag på om det är rätt. Jag har träffat många idioter i mitt liv och det har tagit olika lång tid att se vilka idioter det är. Alla har inte varit idioter men ändå varit taskiga då de utnyttjat mina känslor. Medans vissa bara velat vara vänner och vi har förblivit vänner. Känslor kan man inte fåför men vist har det sårat när jag bara “dugt” som vän eller som sexpartner. Varför blir ingen kär i mig?

Jag har levt i relationer med svek på olika sätt och allt detta har satt sina spår.

Men jag har även träffat folk som stannat i mitt hjärta för evigt, som jag har älskat vissa från första stund.

Jag har lärt mig att stänga av, lärt mig att överleva.

R var en människa som var en sådan speciell person, när jag träffade honom kändes det som jag hittat hem. Jag tror mig veta att det var samma för honom. Men vi skildes åt tyvärr även om vi inte ville så gjorde livet så med oss. Livet försökte sedan gå vidare trots saknad och många månader av tårar. Jag vet att han tänker på mig och att jag kommer finnas i hans minne resten av hans liv, men jag vet inte om vi kommer ses igen.

Nu har det hänt igen, jag har mött en man, han med de blå ögonen. Han var något speciellt och han ger mig sådan värme och det är något magiskt mellan oss. För andra gången i mitt liv kände jag mig hemma. Han kommer finnas i mitt hjärta och jag vet att jag har satt spår i hans hjärta men åter igen tar livet något ifrån mig, vi kommer kanske aldrig ses igen. Kanske är allt en dröm, kanske är jag galen. Men jag får helt enkelt acceptera det jag inte kan förändra. Ses vi igen så är det en mening med det, men varför gör livet såhär med mig? Varför tas allt jag tycker om ifrån mig?

Ensam sitter jag nu och drömmer mig tillbaka till minnen , allt jag har är små korta minnen. Är det allt jag ska få? Minnen?

Sinnesro


Kär

Ja det är precis vad jag är, kär så in i helvette.

Har inte känt så här för någon annan än R i mitt liv.

Jag har mött den finaste mannen på denna jord och jag kan inte sluta tänka på honom.

Han ringde i onsdags och i fredags, vi pratar i över en timme varje gång, vi pratar om allt och inget och han säger att han saknar mig och att det vi hade var något speciellt han alltid kommer minnas och att jag har tagit en bit av hans hjärta. Men han säger också att han har det bra med sin flickvän. Men om han var tok lycklig borde han ju inte ens sett mig, eller?

Vi dras till varandra och vi har något speciellt ihop. Det måste ju ändå betyda något.

Jag bara måste ha honom, jag skiter i rätt och fel, jag dör utan honom. Han är något så stort och speciellt i mitt liv som bara R har varit tidigare.

Om jag kunde vänta på R i två år ska jag väl klara av att vänta ut M och hans förhållande. De har bott ihop i 1 månad och ärligt talat tycker jag hon verkar vara ganska jobbig och omogen. Men det är ju jag det och jag ser väl kanske inte saken så objektivt.

Han sa att han skulle ringa på måndag, jag kan inte kontakta honom, jag kan bara vänta på att han ringer mig.

Timmarna känns som år, dagarna går så sakta, jag saknar honom så mycket så det värker inom mig.

Jag minns hans blå ögon som tittade så djupt i mina, jag känner fortfarande hans händer mot min hud och hur han torkade mina tårar när vi skildes åt.

Han gav mig så mycket under vårat möte, allt var som i en dröm, det var magiskt.

Jag bara måste få ha honom i mitt liv.

Sinnesro


Oförglömliga timmar

Jag har mött kärleken igen. Han stod där med sina blåa ögon och vi kunde inte sluta titta och le mot varandra, han var så vacker och hans leende gjorde mig så varm.
Efter någon timmes ögonkontakt vinkade han till sig mig, jag kramade om honom och hans famn kändes så rätt, det var som om jag hittat hem.
En gång tidigare i livet har jag känt så det var när jag höll om R första gången.

Vi pratade i timmar, vi höll varandras händer hela tiden, vi kunde inte släppa varandra, vi hörde ihop. Vi stod i timmar och bara log och drunknade i varandras ögon, vi pratade om allt och inget, det vara som om vi hittat våran tvillingsjäl.
Vi släppte aldrig taget, vi var med varandra varje sekund, bara höll om varandra, våra fingrar flätades ihop och vi släppte aldrig taget.

Jag har bara känt en sådan kärlek och en sådan lycka en gång tidigare i mitt liv och det var med R. Jag hade hittat lyckan.

Vi stod och höll om varandra och tittade på soluppgången, det var som en film, hela livet stannade upp det fanns inget annat än vi.

Vi var med varandra så mycket vi bara kunde, vi tittade varandra i ögonen timme efter timme, pratade om allt och inget, vi förstod varandra, allt var så klockrent, allt vara så vackert och enkelt.
Vi kysstes om och om igen, vi ville att klockan skulle stanna för alltid. Det var han och jag för alltid.

Vi kunde inte slita oss från varandra, vi hörde ihop. Folk kom fram och gratulerade oss för vi såg så lyckliga ut, vi var så lyckliga tillsammans. Vi ville inte skiljas åt, tårarna rann och det tog långtid innan vi kunde släppa varandras händer…

Men vi blev tvungna….han skulle hem till sin flickvän och sen hämta sina barn hos sitt x.
Jag åkte hem till min ensamhet och saknaden.
Vårt möte var det vackraste jag varit med om. Ett minne för livet för oss bägge.
Vi har detta minne och varandra i våra hjärtan för evigt. Om vi ses igen eller ej får framtiden utvisa.
Men vi kommer alltid att minnas vårt dygn ihop.
Kanske hör han av sig, kanske fungerar inte hans förhållande, kanske kan han inte glömma mig eller så blir vi lyckliga på var sitt håll.

Men jag kommer aldrig glömma vårad dygn ihop.

Sinnesro


Så var jag där igen

Killen jag började dejta för ca 2 veckor sedan,  är nog inte så intresserad längre.
Första veckan va det puss puss och sötis och vi hördes varje dag och träffades typ varann dag , vi var på bio, vi tränade, hade massa sex och mys och allt var enkelt och bra, kändes riktigt okej och det var mysigt att ha någon vid ens sida igen.
Valborg var vi och handlade lite träningskor, han köpte en dator på dagen, vi hade en jätte mysig dag, sen hade han en träff med sin mamma och jag med en vän, men på kvällen mötes vi upp på gymmet och tränade lite tillsammans.
Sen kramade vi om varandra och sen hörde jag inte ett ljud på en vecka.
När vi var hemma hos honom så sa han att jag inte fick bli FÖR kär i honom FÖR fort, för att en gång hade en tjej blivit det och då ”flippade” han.
jag viste inte vad jag skulle svara så jag log bara och sa jadå jag lovar.
Sen har jag helt enkelt låtit han vara eftersom han inte hört av sig.
Men efter en vecka så skickade jag iaf ett sms och han svarade ganska fort och han var trevlig och vi kanske ska ses till helgen, han skulle kolla sin almanacka.
Inga puss sedan valborg i messen, han hör knappt av sig och när jag frågar om vi ska ses ska han kolla sin almanacka. Trots att vi inte har setts på över 1 vecka.

Han är helt enkelt inte så intresserad längre.

Det är inte speciellt kul, det gör faktiskt lite ont. Dumpad och värdelös är vad jag känner mig.
Det värsta är att vi tränar på samma gym och går på passa pass ihop, så jag måste helt enkelt träffa honom.
Känns så jävla trist och jobbigt. Även om jag inte är dödligt förälskad kanske så tycker jag om honom och jag vill absolut inte bli dumpad eller se honom med någon annan tjej.
Nu kommer jag vara tvungen att träffa honom och se honom prata och träna med alla andra och så ska jag stå där som en använd disktrasa.
Fy fan, vill bara gråta.

R har ju gjort slut med sin tjej och i mina drömmar kommer han och räddar mig från allt, men han kommer inte. Jag sitter här, dumpad igen och hopplöst ensam.
Ingen prins och ingen kung, inget!

Sinnesro

Nere

Ja nere är precis vad det är, allt bara känns tungt och ensamt.
Killen jag träffar tycker det går lite för fort och nu har han inte hört av sig på snart tre dagar. Får se vad det leder till men nu kommer vi inte kunna ses på ett tag så jag hoppas han kommer undra vart jag tog vägen och sakna mig. För på gymmet kommer han inte se mig på länge. Just nu har jag träningsförbud i en vecka och sedan kommer jag jobba kväll så om han inte hör av sig så kommer det dröja länge innan vi ses och hörs.
Så trist om det blir så, men det är upp till honom, det är han som inte vill att jag ska bli för kär för fort och att allt gått så fort så nu får han väl ta kotakt med mig.
Jag backar, både känslomässigt och kontaktmässigt.

R har gjort slut med sin tjej, snart en vecka sedan och han har inte kontaktat mig än. Bra på ett sätt för det är ju underbart att han tar slut med sin tjej utan att han är pressad eller stressad pga mig utan att han lämnar henne av egen fri vilja. Hoppas nu att han tar tag i sitt liv och blir nykter och att vi sen kanske kan återförenas, för som det ser ut nu så kommer jag ju förbli singel.

Pappa var på akuten igår, kraftiga blödningar från ändtarmen, förhoppningsvis bara kraftiga hemorrojder men kan även vara cancer. Remiss skickad och han ska träffa massa andra läkare innan vi vet säkert.

Min bästa vän är gravid och jag är så glad för hennes skull. De har kämpat så länge och det är så kul att de nu äntligen är gravida. Men självklart blir jag rädd, utanför och stressad över mitt egna liv, så är det ju bara när man snart är 40 år och inte har någon man och inga barn.

Tatuerat mig men ingen har haft tid eller lust att träffa mig och kika på underverket. Så är det i mitt liv, jag är mest hemma ensam, ingen kommer hit och ingen har tid. Jag är van men ibland är det ändå jobbigt och ensamt.
Trodde väl iaf att killen jag träffar skulle vara lite intresserad av att se vad jag gjort men han har inte ens gillat nåt jag skrivit på facebook eller kommenterat ett skit, inte ett sms , inget.
Han är ju uppenbarligen inte så intresserad med andra ord.

Min andra bästa vän har ny kille, hon var singel ca 2 veckor och mannen hon träffat älskar henne redan över allt annat. Fattar inte hur vissa lyckas.
Glad för alla andras skull , men självklart är man avis och undrar vad det är för fel på en själv som ständigt är singel och aldrig får skaffa familj.

Känner mig utanför, som alltid i mitt liv känns det som om jag inte tillhör någon eller något. Alla tränar ihop och alla är familjer eller grupper och jag står utanför och tittar in.
Känns som om alla står i en stor ring och jag får inte komma in.

Killen jag träffar verkar ha så kul på gymmet utan mig, tror inte han saknar mig ett dugg. Han verkar ju stormtrivas utan mig i sin stora grupp av vänner och alla har så roligt och taggar varandra inför träningen men han undrar inte ens vart jag är, det är trist och det gör ont.

Arg, rädd och ledsen på livet.

Sinnesro


Skitdag

Fortfarande tungt, så satans nere.
Känns som om jag aldrig mer ska kunna le, som om hela mitt liv var fejk.
Jag vet inte vad det är med mig och nej jag ska inte ha mens.

Känns som om jag ger upp nu. Inser att det blev inte det liv jag hade tänkt mig, jag känner mig mer och mer utanför. Som om jag står ute i kylan och tittar in i alla varma hem.

Det blir nog inte bättre än såhär.
Det går inte förklara, men jag känner mig liksom inte hemma och jag känner inte någon kärlek.
Jag känner mig onödig och överflödig. Känns som om alla har roligare utan mig.
Vill dra mig undan, vill låta alla slippa mig. Det så det känns när jag har mina mörka dagar. Vill bara gråta och gömma mig.

Så satans jobbigt när man känner såhär, det går liksom inte att fixa det själv, hjärnan tänker bara fel.
Det är nu man skulle behöva någon som höll om en. Någon som bekräftade mig och älskade mig.
Men nu är den platsen som sagt ledig så nä, ingen jävla kram får man.

Det blir ju inte bättre av att killen jag trodde jag dejtade inte hört av sig idag,
Inte ens ett jävla sms.
Jag skickade det förra messet det är för ca 24 timmar sedan. Inget svar.
Vi ska ses i morgon men jag vet inte när och hur.
Vi skulle träna först och sen hem till mig, men jag vet inte när och jag vet inte om det fortfarande gäller.

Varför utgår jag från att han ska såra mig? Varför utgår jag från att han inte vill ha mig?
Allt bara snurrar i skallen och jag är bara så nere.
Gamla minnen, gamla svek, gammal sorg. Allt kommer upp.

Han gillade min status på facebook nyss, känns lite bättre och han skrev puss i chatten och att vi ses i morn. Men kan inte påstå att jag mår bra, men lite bättre iaf.

Fan för att tycka om någon, sårbarhet och rädsla. Men jag tror jag ska våga prova ändå…

Sinnesro

Sårbar

Länge sedan jag skrev i denna blogg igen.
Vet inte vad jag ska skriva, alla känslor är i huller om buller.
Jag tänker på R och det sårade mig att han har valt som han har valt.
Nu är det bara att försöka glömma allt.

Tränar massvis, tränar nästan varje dag. Lär känna fler och fler på gymmet och ja jag har även börjat träffa en kille på gymmet.
Men vet inte vart det leder, vet inte alls, gick lite fort i början så vi har dragit åt handbromsen. Det var såklart han som ville det trots att det har varit han som stressat och gjort att allt gått så fort.
På gymmet är vi vänner, privat så messar vi puss och vi har precis börjat träffats privat och då har vi super mysigt, eller hade för vi han har bara varit hos mig en gång.
Få se hur det blir på fredag. Vi ska träna först och sen ska vi hem till mig är planen.
Men som vanligt tror jag inte på något förrän jag ser det.

Jag är rädd, vill inte bli sårad och vill faktiskt inte ens bli kär, för jag vill inte bli sårad och speciellt inte olyckligt kär i någon på gymmet som jag måste träffa varje dag.

Han är ung och mysig, pussig och kramig, social och han dricker inte.
Men vill han det jag vill och kan han bli kär i mig?

Jag jämför med R, allt var så enkelt med honom. Vi var lika mycket kära och allt vara så klockrent och enkelt.
Nu är det spel och oklara spelregler, förvirrat och otryggt.
Jag tror han tycker om mig eller han gör det ju, men på vilket sätt vet jag inte.
Rädd för att träffa någon som bara vill vara kk.
Brukar ju ofta bli så.
Men vi har bestämt att träffas och se vart det leder och ta det lite lugnt.

Läskigt, sårbart och förvirrat.
Men jag försöker att inte tro eller hoppas utan bara vara.
Men det är svårt, vet inte om jag ens vill eller vågar bli kär, tycker redan nu det är jobbigt med de känslor jag har. Jag är sårbar igen. Vad som än sker nu så kan jag bli jävligt sårad och sviken.
Är det verkligen värt det?

Sinnesro


Om

Min profilbild

RSS 2.0