Lugn
Jag är lugn, men jag är rädd. Jag är rädd för ensamheten och rädd för svek.
Rädd för smärta och att inte bli omtyckt, rädd för att inte tycka om min kropp efter ingreppet.
Men jag är lugn, för lugn.
Jag oroar mig mera för att inte J ska komma när jag fyller år än för cancern Jag funderar mer på när I och R ska höra av sig än cancern.
Vet inte varför jag inte tänker på provsvaren mera och varför allt fortfarande känns så långt borta och overkligt.
Trött på att prata om andras problem när jag inte får prata om mina, trött på att bry mig om andra och oroa mig för andra. Vill vara jag, vill tänka på mig men jag kan inte säga nej till alla som kommer till mig med sina bekymmer. Men jag får dåligt samvete för mina tankar och lyssnar ändå.
Önskar att jag kände, önskar jag hade någon att prata med, önskar att någon bara kunde hålla om mig. Önskar att en man fanns vid min sida, önskar så mycket att någon förstod.
När jag sitter och känner mig som tommast dyker J upp på facebook chatten, han kommer när jag fyller år och han har lagt undan vin till mig. Jag blev så glad.
Han kontaktade mig på chatten och han skrev kram, precis det jag behövde. Han är go och jag trivs med honom, blev sååå glad när han sa att han tänkte komma nästa, nästa helg, den 15e. Förmodligen kommer han redan på fredagen och jag sa att jan fick stanna hur länge han ville för jag är långledig. Jag hoppas så att festen blir lyckad och att han stannar ett par dagar. Försöker att inte hoppas för mycket, inte få för höga förväntningar, men jag skulle bli så glad om jag fick sällskap den helgen.
Den helgen vet jag förmodligen om jag bär på Brc2 eller ej, den helgen vet jag om det blir operation eller ej. Skulle vara skönt att ha någon som håller om mig då.
Jag hoppas så.
Jag hoppas så att någon är vid min sida nu när R inte kan.
Sinnesro
Rädd för smärta och att inte bli omtyckt, rädd för att inte tycka om min kropp efter ingreppet.
Men jag är lugn, för lugn.
Jag oroar mig mera för att inte J ska komma när jag fyller år än för cancern Jag funderar mer på när I och R ska höra av sig än cancern.
Vet inte varför jag inte tänker på provsvaren mera och varför allt fortfarande känns så långt borta och overkligt.
Trött på att prata om andras problem när jag inte får prata om mina, trött på att bry mig om andra och oroa mig för andra. Vill vara jag, vill tänka på mig men jag kan inte säga nej till alla som kommer till mig med sina bekymmer. Men jag får dåligt samvete för mina tankar och lyssnar ändå.
Önskar att jag kände, önskar jag hade någon att prata med, önskar att någon bara kunde hålla om mig. Önskar att en man fanns vid min sida, önskar så mycket att någon förstod.
När jag sitter och känner mig som tommast dyker J upp på facebook chatten, han kommer när jag fyller år och han har lagt undan vin till mig. Jag blev så glad.
Han kontaktade mig på chatten och han skrev kram, precis det jag behövde. Han är go och jag trivs med honom, blev sååå glad när han sa att han tänkte komma nästa, nästa helg, den 15e. Förmodligen kommer han redan på fredagen och jag sa att jan fick stanna hur länge han ville för jag är långledig. Jag hoppas så att festen blir lyckad och att han stannar ett par dagar. Försöker att inte hoppas för mycket, inte få för höga förväntningar, men jag skulle bli så glad om jag fick sällskap den helgen.
Den helgen vet jag förmodligen om jag bär på Brc2 eller ej, den helgen vet jag om det blir operation eller ej. Skulle vara skönt att ha någon som håller om mig då.
Jag hoppas så.
Jag hoppas så att någon är vid min sida nu när R inte kan.
Sinnesro
Kommentarer
Trackback
