Pengar ångest
Har bokat tid för tatuering, ska bygga på en gammal tatuering och den kommer bli så grymt snygg.
Allt kändes bra, men nu kom pengar ångesten. Den kommer kosta minst 12.000:- Hur ska jag få ihop så mycket pengar? Vad tänkte jag med? Det är långt till Maj men ändå.
Det kommer ta minst 12 timmar att tatuera och han tar 1500:- timmen så han har ändå minskat priset för mig till ca 1000:- i timmen.
Jag har bokat in tre sittningar, motivet är klart och den kommer bli så snygg och den kommer bli stor, men 12.000 kanske 18.000kr jag måste prata med honom. Vad ska jag göra? Jag vill ha tatueringen och jag vill snygga till min gamla tatuering, men det är så mycket pengar.
Ångest, jag har pengar ångest.
Jag vill så gärna förnya mig nu efter allt som hänt. Jag vill bara ge mig själv ett plåster på såret, något kul att se fram emot, något fint, som ett minne av allt.
Jag har sparat ihop till resan i sommar, jag kan ju ta respengarna.
Men är jag dum? Gör jag fel? Vad är rimligt? Jag litar på min tatuerare och den kommer bli grymt snygg, men har jag råd?
Jag blev liksom lite chockad tror jag, vi kom fram till ett bra motiv som skulle bli snyggt och vi pratade så bra och jag kände verkligen att vi kommit fram till en jävligt snygg tatuering, sen när han sa hur mycket det skulle kosta och hur många timmar det skulle ta då liksom blev jag lite förvirrad och fattade nog inte riktigt, det kändes bra, det kändes rätt, men nu har pengar ångesten kommit ikapp mig. Herre gud, hur ska jag göra?
Åh hur ska jag göra? Vad har jag nu ställt till med? Panik.
Sinnesro
Det värsta har redan skett....
Det är många tunga dagar nu efter jag mist mina katter och kanske tycker några av er att jag är ”larvig”. Men mina katter var mitt allt, jag menar verkligen allt!
Så många gånger i livet som jag nästan gett upp, då jag inte orkat kämpa vidare, då jag ärligt talat inte velat leva vidare, men mina katter har gett mig kraft att orka, jag hade dom och att dom behövde mig, de fick mig att känna mig älskad och behövd. För deras skull har jag kämpat vidare genom allt som varit. Dom har gett mig kraft och dom har gett mig mod.
Jag är rädd för hur livet ska bli utan dom, men jag är starkare idag, jag har krafter idag och jag ska klara det, för det har jag lovat dom.
Men det är tomt och jobbigt. Tårarna tar aldrig slut. Saknaden är helt olidlig. Det känns verkligen som om jag aldrig någonsin kommer kunna känna lycka igen, men jag vet att jag kommer det, men det kommer att dröja.
Försöker se framåt nu efter allt som har hänt, försöker hitta kraft och andra saker i livet. Men det är svårt.
Försöker se resor som ett plåster på såret. Att resa utan att lämna någon kvar hemma kanske kommer vara som ett plåster på såret.
Planen är Alanya i sommar. Pratat med mitt x som bor där och han har lovat att ta hand mig och min kompis. Han ska ta oss till ett skit fint badställe uppe i bergen som jag var med när jag var i Alanya samtidigt som en vän till mig som är uppvuxen där. Skit fint ställe och dit har mitt x lovat att skjuta oss till. Det finns massor med fint i Alanya som inte alla känner till.
Sen ska jag åka till London och hälsa på en vän och till Norrbotten och hälsa på en annan vän.
Kanske blir det även New York och så småningom Thailand. Jag försöker dämpa sorgen med massa planer och drömmar om resor, vi får väl se vilka resor som blir sanna. Pengar är ju en sak som krävs till att börja med.
Jag ska tatuera mig, shoppa i Ullared och sola och bada. Jag försöker verkligen att hela tiden hitta på något att se fram emot.
Vardagarna försöker jag fylla så gott jag kan för att inte deppa, jag tränar, städar, tvättar, pratar i telefonen.
Nästa vecka ska jag träffa en vän på måndagen och vi ska gå på stan, om hon nu är någorlunda frisk så vi kan ta en prommis i vårsolen och jag har bokat tid hos min favorit tatuerare för konsultation. Få se vad det blir.
Ska förhoppningsvis ha filmmys dag med I, han betyder mycket för mig. Sen kanske det ska bli en dejt med en kille jag träffade på krogen….fårse. Han var go men har gjort bort sig lite redan så jag är lite skeptisk. Vissa frågor tycker inte jag man frågar, speciellt inte första gången man hörs. Men okej han ska få en chans till att bevisa att han inte är en ”runkis”. Man har ju lärt sig att se lite varnings signaler och tyvärr är det vanligt med killar som bara vill ha snusk via sms, tele, webbcam osv. De vill många gånger inte ens ses i verkligheten utan bara runka. Sen är det ju väldigt vanligt att de inte är seriösa av andra själ utan bara vill ha sex, så man får vara lite på sin vakt om man nu inte själv bara vill ha sex såklart. Men att tillfredställa killar via telefon, sms, chatt osv. är inget som jag gillar, då kan jag ju lika gärna öppna ett 071 nummer och tjäna pengar på det.
Ska försöka träna mycket. Jag riktigt längtar till träningslokalen. Mest spinningen.
Har blivit så besviken så många gånger på det motsatta könet att jag liksom inte orkar mer just nu…tror jag skiter i killar och sattsar på träningen.
Just nu orkar jag inte. Sorgen efter mina katter och allt som hänt har gjort att jag tappat lusten. Orkar inte lägga ner massa energi på killar som behandlar mig illa eller bara vill en sak. De som behandlar mig som en vuxen människa och med respekt får självklart träffa mig, men jag orkar inte lägga ner energi på killar som vars första fråga är om jag är rakad mellan benen.
Om det är det absoluta viktigaste frågan de har så…ja det säger ju en hel del om dom.
Orkar inte med dom.
Äh jag tränar och reser istället så får vi se vad livet har att ge.
Sorgen efter mina katter har gjort mig lite hård. Jag har mist allt, inget kan såra mig nu. Ingen kan lämna mig, de värsta har redan skett. R är borta och mina katter är borta.
Sinnesro
Pms i alla sorg
Magen är så svullen att jag ser gravid ut, jag kan vila händerna på magen så stor är den. Jag är irriterad och trött.
Jobbar dessutom dagpass och var alltså tvungen att gå upp kl 05.00 på morgonen. Kunde inte knäppa de byxorna som jag hade tänkt jag skulle ta, fick ta ett par andra men även dom var svåra att knäppa. Jag bara kände mig så fruktansvärt fet och värdelös. Jag vet att jag samlar vätska när jag ska ha mens osv. Men när man står där framför spegeln kl 5 på morgonen med pms och inte kan knäppa byxorna och ser höggravid ut så skiter man i alla ursäkter, man bara ser så satans fet ut.
Ben och armar klagar jag inte på, det är magen. Hur jävla stor mage kan man ha? Suck…. Känner bara att jag aldrig mer vill äta, känner mig så stor om magen att jag skulle vilja svälta mig tills jag är så mager att jag döööööör. Det är känslan. Men jag ska inte göra det, jag är för hungrig för det och för smart. Men känslan när man känner sig så här uppsvullen och fet är att man aldrig mer ska äta så man får ligga på sjukhus med dropp. Tur att känsla och handling inte är samma sak.
Brukar inte vilja träna när jag har mens men ikväll blir det spinning. Jag skiter i att jag har mens och har blöja och känner mig som en fet kossa. Jag tänker gå på spinningen ikväll iaf.
För även om jag är för smart för att svälta mig så tänker jag tok träna lite iaf.
I går blev det lite styrketräning och sen gick och sprang jag på bandet, jag gick såklart mest men sprang lite i omgångar så länge jag orkade. Jag vill verkligen komma igång med träningen, vill, vill, vill.
Det var skönt att ta steget att våga mig på att springa lite. Har alltid velat springa, ser så befriande och skönt ut, men jag har inte kunnat och vågat. Benen bränner och det låter som om en elefant kommer springande.
Men nu har jag alltså vågat mig på det där med att springa. Benen bränner efter ett tag, men förhoppningsvis blir det bättre för varje gång och jag tror jag hittat ett springsätt som gör att jag inte låter som en elefant.
Det känns skönt att träna när man är ledsen och livet är mörkt, känns skönt att pressa sig och svettas.
Saknaden, längtan och alla tårar blir som en betongklump i magen och när jag tränar så exploderar den.
Hemma är det bara tomt och jobbigt. Jag pratar med mina katter som inte finns, gråter och saknar. Jag längtar hem när jag inte är hemma och när jag kommer hem inser jag att det inte finns något att sakna. Inget att längta efter, lägenheten är tom och tyst, ingen att prata med, ingen att kram, inget att längta hem till.
Jag får panik och bara gråter, när jag tränar så glömmer jag allt för en stund. En timme av frid.
Sen åker jag hem till ensamheten, sorgen och tomheten igen.
Sinnesro
Farväl min älskade katt.
Jag fick 18 fina år med Prins. Vi har gått igenom mycket tillsammans. Saknaden av min prinsessa blev för stor,tillsammans med sjukdom och ålder orkade min älskade Prins inte mer. Han fick somna in i onsdags i min famn. Vi var tillsammans in i det sista. Nos mot Nos somnade han in och nu är mina älsklingar tillsammans.
Saknar er. Ni finns alltid i mitt hjärta. Älskar er.
Hemma är det tomt och ensamt, jag kan inte fatta att han är borta.
När jag håller mig sysselsatt fungerar det ganska bra, men så fort jag har en lugn stund så kommer tankarna och bilderna på honom upp.
Min älskade Prins är borta, allt vi gått igenom, alla år vi haft ihop. Han fanns alltid där. Han var ju mitt allt.
Mina katter var alltid där för mig, de var mina bästa vänner, mina barn och min familj. De va mitt allt. De var anledningen till att jag orkat leva vidare när det varit som värst. De gav mig en mening med livet. Utan dom hade jag aldrig klarat mig.
Jag gjorde allt jag kunde för dom, de var mitt allt.
Nu är de borta. Min familj, mina barn, de är inte hos mig mera.
Jag vet att gjorde rätt som lät honom somna in. Jag hade inget val, efter min prinsessas död så tynade han sakta bort och nu började även njurarna ge upp.
Han hade levt klart och förlusten av min honkatt blev för mycket för honom.
Jag får en känsla av att han levde de här månaderna efter hennes död för att se att jag kom på benen igen, innan han kunde lämna mig. Tre månader efter hennes död gav hans lilla kropp upp. Jag hade nästan precis slutat gråta för henne varje kväll, hade börjat vänja mig vid saknaden av hennes små kassar och hennes vita päls mot min kind på natten.
Då lämnar min älskade Prins mig, han kämpade in i det sista för min skulle, men nu var det dags...
Kan inte skriva min smärta och saknad, hittar inte ord och tårarna slutar inte rinna.
Sinnesro
Orolig
Min älskade lilla katt äter inge bra. Han tar två tuggor sen vill han inte ha mera. Jag har provat allt, i går kväll tog han två ostbågar sen ville han inte ha mera, han brukar kunna äta chipps och ostbågar i massor. Ost vill han inte ta, makrill tog han två tuggor på.
I morse tog han lite räkost och en tugga kattmat, vid lunch tog han lite mera räkost men sen ville han inte ha mera.
Han dricker vatten och fiskbuljong och han kissar men det är allt. Han är lite tagen liksom. Men i morse var han gosig och hoppade upp i sängen och var precis som vanligt. Han rusade fram till maten när jag la upp den och sen tog han två tuggor och sen var det stop.
Han är inte som han brukar och jag har inte fått i honom all medicin.
Han tar två tuggor sen vänder han bort nosen.
Ska åka och handla efter jobbet och köpa massvis av hans favoriter, rökt skinka, leverpastej och vad jag nu kan komma på. Jag ska köpa allt, han måste få i sig lite i kväll.
Så orolig, jag vet att han är gammal och att han sjuk men han brukar vara pigg och han lider inte av sin sjukdom utan är pigg och glad, men nu ser han tagen ut och det skrämmer mig. Vill inte mista honom också, inte nu. Jag är så rädd och orolig. Han är ju allt jag har nu. Han är ju mitt allt.
Sitter på jobbet och bara längtar hem, men jag kunde ju inte vara hemma från jobbet, han är ju pigg samtidigt och kanske är det bara för att är gammal.
Alla hjärtans dag, och istället för kärlek och presenter får man sjukdom och elände.
I sådana här situationer känner man sig så maktlös och ensam.
Jag är så rädd att sista honom, att mista min prinsessa var så grymt tufft, ska jag nu mista även min lilla pins, mammas lille gubbe. Jag orkar inte det, vill inte.
Alla hjärtansdag brukar alltid vara jobbigt för mig, ensamheten och saknaden gör liksom alltid lite extra ont en sådan här dag. Men när min lilla hankatt är sjuk spelar allt annat ingen roll.
Sinnesro
Bloggtomt
Inte vetat vad jag ska skriva, ganska tom i bollen. Jobbar mycket med mig själv och nu även kommit igång med träningen.
Älskar min spinning, kunde jag skulle jag gå på ett pass varje dag. Men mina arbetstider gör att jag inte kan det. Kanske är tur i och för sig.
Var hos min terapeut idag, vi pratade om min tomhet och att jag tar mångas råd ang. dejting och lite annat som kritik och att de vill att jag ska ändra mig. Att vissa tycker jag ska sänka mina krav.
Jag ska absolut inte sänka mina krav på killar, tvärtom jag måste öka mina krav eftersom många killar jag träffat behandlat mig illa och sårat mig så ska jag absolut kräva mer och bättre än vad jag haft. Jag ska minst ha så fin som R var innan han försvann. Absolut inte mindre. Jag är värd mycket mer än jag fått och jag förtjänar att bli älskad precis som jag är.
Det jag måste jobba med är att stå på mig, säga ifrån och se varnings signaler och sticka på en gång. Dyker inte en kille upp på första dejten, radera.
Hör en kille inte av sig, radera.
Dricker en kille för mycket, radera.
Är han kriminell eller håller på med annat tok, radera.
Det är ingen mening med att ödsla tid och kärlek på någon som inte är intresserad av mig och av någon som inte sätter mig som prio 1.
Jag måste lära mig att inte ta skit och ställa ultimatum och dra när det är knas.
Detsamma gäller vänner, jag måste sluta låta mina vänner trycka ner mig och sluta ta skit.
Nästa gång någon säger nåt om att jag ska ändra på nåt ska jag fråga om de inte tycker jag är bra som jag är.
Jag blir sårad när vissa vänner hela tiden verkar leta efter fel på mig.
De tycker jag ska ta bort vissa bilder på facebook för att killar kan ta illa upp om jag har någon bild på någon annan kille.
Jag bör kanske skaffa barn på egen hand för att man förändras så mycket som kvinna och som människa när man blir mamma och man utstrålar en annan karisma och ett annat lugn och man blir en så mycket bättre och harmoniskare kvinna när man är mamma.
Så med andra ord menar de att bara för att jag inte har barn har jag dålig karisma och ingen bra person eller?
Sen säger de att jag ska sänka kraven. Så jag ska alltså skaffa mig en ännu sämre kille än vad jag haft? Det kan ju knappast vara lösningen.
Många av mina vänner får det att låta som om tusen killar vill ha mig men jag bara dissar dom och ingen duger åt mig.
Så är inte fallet. Jag har ALDRIG gjort slut med en kille förutom idioten M som slog sönder min dator, hotade att slå mig och pissa på min grav, var otrogen och stal pengar av mig.
Men annars har jag aldrig dumpat en kille och jag har aldrig dissat någon som uppvaktar mig.
Det är inte så att killarna står och köar för att prata med mig men jag dissar dom för att dom inte är snygga nog. Det är inte så. Tvärtom.
Jag har provat dejtning sidor, krogen, vänners bekanta, flirta på gym, gator och torg. Jag har verkligen provat det mesta, mer än många andra och jag har inte lyckats hitta någon som älskar mig så som jag älskar honom, förutom R. Men alkoholen vann i det fallet och kärleken är alltid större till en drog tyvärr.
Men bortsätt från R så har jag haft på tok för låga krav och accepterat på tok för mycket skit och nu får det vara nog med det, och de som säger jag ska sänka mina krav kommer jag löpa amok på.
Dags för lite förändringar och nu är jag redo för fight.
Sinnesro
2 år av saknad
Idag skulle jag och R firat 2 år om det inte hade skitit sig. 2år av saknad och tårar. Han fattas mig hela tiden även om såren har läkt genom åren och jag lärt mig leva utan honom så saknar jag honom än och jag tänker på honom lite varje dag även om det är mindre och mindre för varje månad.
Idag skulle vi som sagt firat 2 år. Det känns, trots att jag inte sett honom på så länge så är denna dag speciellt. Allt slutade så märkligt och det är så mycket frågetecken kring allt. Jag hoppas han har det bra vart han är.
Jag tänker på honom speciellt idag. Det gör ont och jag saknar hans ord och hans skratt. Ingen är i närheten av honom än.
Det händer inte så mycket i mitt liv på gott och ont. Jag blir rastlös och irriterad av att inget händer. Jag orkar inte slåss för uppmärksamhet eller få vara med och leka i livet.
Jag orkar inte längre, orkar inte denna kamp. Skulle kunna ligga i sängen och glo på tv och äta godis dygnet runt ihop med Malte. Vet att det inte är lösningen, men så är min känsla.
Min bror ringde igår, jag blev glad men samtidigt irriterad, vi har alltid haft en nära kontakt och han har varit min bästa vän, men numera känner vi knappt varandra.
När R försvann så tog min bror och hans fru avstånd av mig. Varför kan man ju undra, men de tyckte väl jag var jobbig och de tyckte jag skulle ta tag i mitt skitliv som de uttryckte sig och sen slutade de helt enkelt att höra av sig och jag slutade att försöka få tag i dom efter ett tag. Jag bad hans fru ringa mig men hon ringde aldrig. Hon har än i dag inte ringt mig en ända gång sedan dess. Min bor och jag har kontakt iaf idag även om den inte är den samma.
Jag är fortfarande besviken på allt de gjort mot mig.
Idag blir jag mest irriterad på att jag inte räknas till familjen. Även om jag vet att min bror älskar mig egentligen så är det helt enkelt så att de inte behöver mig.
När barnen var små satt jag barnvakt och tog dom på fotboll, hockey, skansen och bio. När de hade dåligt med pengar fick de alltid låna och jag bjöd på pizza och köpte presenter.
Jag stöttade dom när min bror gick i behandling och jag satt barnvakt när de var på behandlingen ihop. Jag stöttade hela familjen och tog hand om min bror när han var missbrukare och när han tillfrisknade.
Nu har de gått ställt, barnen är stora och klarar sig själva och min bror är trygg i sin nykterhet och drogfrihet.
Jag som alltid tog med dom på konserter och hjälpte dom med biljetterna får nu inte följa med när de går på konserter eller går på sportevenemang.
Nu ska de åka utomlands hela familjen och barnens flickvänner. Men jag är inte tillfrågad. Jag är aldrig tillfrågad och när jag bjuder hem dom till mig kommer oftast bara brorsan och kan bara stanna en kort stund.
När vi skulle fira jul så kom de hem till mig på en fika på tre timmar. Det var allt, de skulle på middag hos den äldsta sonen sen.
Ibland frågar min bror så hur det är med mig, han låter nästan orolig. Han vet inte något om mig och mitt liv, han vet inte om jag är kär eller har varit kär, om R hör av sig eller ej eller nåt.
Han vet att jag träffar J, men han trodde vi var ihop, vilket vi aldrig varit, vi har ju inte ens knullat på över 1 år med varandra, så jag vill nog påstå att vi bara är vänner. Även om jag tigger till mig en kram eller en puss ibland när vi ses.
Min bror och hans fru var mina bästa vänner och nu vet de inte ett skit om mig. Det känns konstigt och tomt och det gör mig arg ibland.
Men nu är det som det är och jag tänker inte tvinga dom att vara med mig.
Längtar till träningen, men idag blir det ingen träning, kanske hinner med ett Yoga pass i morgon kväll. Ska iaf på en välbehövlig ansiktsbehandling i morgon. Har inte gjort en ansiktsbehandling på salong på många år, måste ju vara ca 15 år sedan. Men nu tänkte jag kosta på mig en eftersom jag är så torr i ansiktet så det svider och inget verkar fungera. Ska bli riktigt skönt. Tror jag behöver det, lite ”tycka synd om mig själv medicin”.
Har ingen bra dag alls idag, känner mig låg och irriterad på allt.
Är det såhär livet ska vara? Är det dehär jag som är anledningen till att jag föddes?
Kan inte låta bli att stilla be en bön att R ska komma tillbaka, nykter och kär som aldrig förr.
Sinnesro
Stött
Min bästa vän har köpt hus. Det har gått över en vecka nu och jag vill ju berätta för alla och gratta dom. Handpenningen är betald och papper påskrivna. Frågade i går om jag snart får gratta dom offentligt och får berätta för andra om deras fina husköp och det var okej.
Jag väntade ytligare 1 dygn efter att fått det bekräftat att nu var det offentligt.
Så idag skrev jag på facebook…
Tog 5 min sen fick jag ett sms att de ville jag skulle ta bort det.
Suck. Ibland blir jag så sårad av så lite men jag ville ju gratta dom och jag ville vara den första som önskade dom lycka till. Jag frågade ju till och med innan, men ändå så blev det fel.
Så nu blir det inga gratulationer. Kommer fan aldrig våga skriva något igen. Vad jag än gör så blir det fel.
Alla skaffar barn och hus, nu är det snart bara jag som sitter ensam i min lilla hyreslägenhet.
Känner mig utanför och fel och nu får jag inte ens gratta min bästa vän.
Tappade humöret helt nu….
Från ett firade med glädje och kärlek till en kall, trist fredag, med snö, kyla och ensamhet.
Ibland behövs det inte så mycket för att bara tappa allt och känna sig fel, ensam och misslyckad.
Sinnesro
Ögon
Jag ska absolut inte ha terminalglasögon då min syn är bra. Jag har inte drabbats av några åldersproblem med mina ögon och passformen på mina ögonlock är perfekta. Jag skelar nästan inget och trycket är bra. Jag ska inte använda ögondroppar då mina ögon är bra som dom är.
Det var alltså inte mig det var fel på!
Vissa på mitt jobb är jävligt snabba på att säga att det är mig det är fel på.
Så när jag fick ont i ögonen så berodde det inte på att datorskärmarna var en halvmil bort och texten mörkgrå på ljusgrå bakgrund.
Nej det var mig det var fel på. Så efter att haft problem med ögonen nu i flera år, haft två sorters terminalglasögon, lagt ut massvis med pengar på olika optiker fick jag remiss till en ögonläkare och efter flertal undersökningar, tester och ytligare massa pengar kom de fram till att det INTE var mig det var fel på alls. Jag är perfekt som jag är!
Sinnesro
