Jaha ja så va det måndag…

Måndag, veckan börjar inte bra, vaknade super trött, iskallt i lägenheten, förvaltaren har fortfarande inte satt på värmen, ingen mjölk till kaffet, åkte och handlade. Var på Willys och handlade, en förpackning tomtsoppa gick sönder så jag fick tomatsoppa över hela mig. Hann precis hem, packa upp och lägga byxor och skor i blöt innan jag var tvungen att rusa till jobbet.
Kan en dag börja stressigare? Klart det alltid kan bli värre men känner inte riktigt att denna dag är min. Men det kan ju förändras.

Fick en mysigt sms av I i lördags innan jag åkte på kryssningen så jag åkte nöjd och belåten på kryssning med mina vänner.
Kryssningen va trevlig och vi skrattade mycket, men ingen Love på den båten. Inte min typ av folk och ålder tror jag, men trevligt hade vi.

Jo och jag är vänner, han fortsatte att skriva lite och det känns bra, jag känner mig inte arg längre och vi är vänner.

J kanske ska komma till mig i helgen, jag hoppas verkligen det för jag känner mig sjukt sugen på närhet och sällskap. Om inte J kommer så ska jag nog försöka få träff med någon annan. Vill bara inte vara ensam i helgen.

Snart har jag väntat på provsvaren i 2 veckor och det går bättre än jag trodde. Klart jag tänker på det och är lite nere men inte så farligt och jag har inte deppat ihop eller är orolig speciellt mycket, utan tar en dag i taget och väntar in provsvaret på ett ganska lugnt och sansat sätt.
Men jag kan bli irriterad på många vänner och bekanta som inte verkar orka prata om det eller som inte ser alvaret. Man är ganska ensam om oron.  Ingen vill dela min oro, ingen vill prata om den, inte ens min pappa, alla verkar stoppa huvudet i sanden. Min terapeut säger att jag nog får räkna med det, många orkar inte ta in ordet cancer och orkar inte komma nära en så hemsk sjukdom.
Jag förstår dom men jag kan ändå sakna den där kramen eller telefonsamtalet att någon bryr sig lite extra nu.

Jag tröstar mig med mina älskare, i famnen på dom så försvinner min oro. Det är så skönt att bara knulla bort alla bekymmer och bara få ligga naken i någons famn och få känna sig omtyckt för en stund.

Jag trivs verkligen med att ha I och J men skulle absolut inte banga en till liten sötnos. Jag vill leva livet och bara leka av mig. Jag har aldrig någonsin varit så här, alltid varit rädd för att bli dömd och för att vara ”hora”. Jag har alltid blivit kär eller äcklad av killar, men nu kan jag njuta av livet och underbart skönt sex, skiter i vad andra tycker och vågar prova mina vingar. Dessutom har jag aldrig någonsin haft chansen till så snygga, fina och snälla killar som nu. Dom är så fina och rara. I är så grymt snygg och sexig så klockorna stannar.
Jo var både ung och snygg, han var helt otroligt fin, men han mådde inte bra och då mådde inte jag heller bra. Så det är kanske bra att vi inte har en relation just nu, men jag kan sakna honom ibland. Vi hade mycket mysigt.

Tänk om jag hade kunnat leva så som jag lever nu när jag var yngre, tänk om jag kunde lekt mer under alla år jag varit singel. Provat och lekt runt mera. Men jag tillhör den genrationen som blev kallad ”hora” bara man kysste en kille för mycket. Kvinnans sexuallite är fortfarande tabu och långt ifrån jämställd, men det var ännu värre när jag var yngre.

Om vi tjejer fick njuta av livet och göra det vi kände för utan att bli dömda utan kunde vara precis som killarna så hade det nog sett annorlunda ut.
Jag har liksom varit tillsammans med killar och varit dom trogna och varit super kär i dom men dom har inte varit tillsammans med mig och inte varit mig trogna. Jag har kämpat för deras kärlek men bara ödslat tid. Nu är det min tur att leva livet och jag tänker fan inte bli kär i någon som inte är kär i mig!

R äger mitt hjärta, han tänker på mig, han drömmer om mig och jag väntar på honom för han är den jag älskar. Tror han sitter inne nu. Funderar om jag ska prova sända ett kort till anstalten jag tror han sitter på. Undrar om man kan göra det? Någon som vet?
Saknar honom, saknar det vi hade, saknar hans röst och hans mysiga heta kyssar.
Han vågade prata om allt, cancer, döden, missbruk, det fanns inget vi inte kunde prata om. Han är min själsfrände.

Sinnesro

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0