Suckar
L hörde inte av sig mer i går och det var skönt, för jag kan ändå inte hjälpa honom. Jag har sagt allt som jag kan säga, nu är det upp till honom att göra sitt val.
Men när jag slog på datorn i morse så hade han skrivit där, han skrev att han skulle åka till Stockholm och att om jag vill så kan vi ses på kulturhuset annars får jag ha ett underbart liv.
Jag försökte ringa honom, men hans ena telefon var avstängd och jag kom bara till hans telesvar och den andra telefonen var avstängd för inkommande samtal?! Vad det nu beror på, antar att numret upphört eller nåt?! Men vad det nu är så kan jag inte smsa till telefonen ens, så numret verkar avstängt på nåt sätt.
Jag skrev på facebook att jag jobbar och inte har möjlighet att komma in till stan och att han får vara rädd om sig.
Jag sa till honom igår att jag jobbar hela veckan och att jag inte kan möta upp honom någonstans. Men han verkar helt borta. Ärligt talat tror jag att han går på heroin. Jag har aldrig hört någon så borta som han och jag börjar tveka grovt på att han någonsin varit drogfri, han kan aldrig varit drogfri i 5 år som han sa. Skulle han ärligt talat vara drogfri i 5 år och ta ett återfall på heroin nu?! Den sannolikheten tror jag inte på. Han måste ju haft värre motgångar under åren. Eller?
Jag har iaf fattat ett beslut att inte ha något med honom att göra, det går inte. Jag kan inte börja dejta en kille som strular så här redan från början, det spelar ingen roll om han drogar eller ej, han strular till det för sig hela tiden och jag behöver en trygg och reko man som kan stötta mig inte en som drar ner mig ännu längre ner. Han är säkert en jättefin kille när han är nykter och drogfri men inte nu, han får höra av sig när han varit nykter och drogfri minst ett år. Innan dess, ingen dejt. Jag måste vara stenhård på det.
Men det är inte lätt att vara stark och hård när någon ringer och säger att han ska ta en överdos, när han ringer och säger att jag är så fin och han vill träffa mig, men att han ska knarka ihjäl sig nu när han sumpat chansen att få vara med mig osv.
Det är skitsvårt och jobbigt och jag vet inte vad jag ska säga eller göra, men nu verkar han inte ha någon mobiltelefon längre så nu kanske det blir lugnare. Jag hoppas att han inte hör av sig så länge han drogar. Jag orkar inte med mera missbrukare och just nu suckar jag bara åt allt, jag kan inget annat göra än att sucka. Jag tackar gud att jag inte hunnit träffa honom och blivit kär, jag tackar gud att jag inte är mer inblandad än såhär, detta är klart jobbigt så det räcker.
Att komma över R genom att dejta andra går inte så bra. Men jag är nu så trött på missbrukare att jag snart dör, så en sak är säkert, det blir fan pissprov innan nästa dejt. Hur ska jag lyckas träffa någon som inte missbrukar alkohol, droger eller spel.
Flirta på gymmet säger alla, hälsomänniskor är bra. Men ärligt skulle inte jag träffa en anabola missbrukare eller nåt där? Jag vet inte vart jag ska leta och jag vet inte hur jag ska göra. Men jag tänker inte dejta L.
Sinnesro
Trött på motgångar och strul.
Vet inte vart jag ska börja. Helgen har varit fullt upp och känslorna svallat upp och ner.
Vi börjar med fredag, jag ringer L för att säga hejdå och önska honom en trevlig resa.
Han svarar och jag hör ganska fort att han är berusad, vi pratar en kort stund, han har förfestat hos en vän och nu har de tappat bort varandra och han står på perrongen ensam, han ska ringa mig senare. Men jag hör inget mera.
Lördagen är det fest med tjejligan och sen krogen. Förfesten hemma hos mig va lyckad och vi blev fem tjejer som dansade, sjöng, åt massa gott och drack massor. Kanon kul hade vi, men hur mycket jag än drack så blev jag inte ett dugg påverkad. Jag drack 2 glas rött, 4 glas bubbel, 2 groggar, 1 st barcardi brezer, en cider, 1 st Smirnoff ice, en turkisk peppar, men jag kände inte av ett dugg så jag började dricka vatten i stället. Jag är gärna nykter på krogen men nackdelen är att när man är nykter så stör man sig mera på alla som är fulla och alla som knuffas. Men vi hade kul på krogen och jag dansade massor. Men störde mig enormt på alla som var tvungna att gå på mig och dansa på mig hela tiden, men folk har ju ingen koll när de är berusade.
Det var ett jättebra live band som spelade , 100% hette dom och var ett riktigt bra party band. Så vi rockade på och hade kul till ca 3 på natten då jag och min kompis som skulle sova hos mig, tog en taxi och åkte hem. Ingen flirt och inget strul, inte ett telefonnummer men två danser och två heta blickar fick jag iaf, men som sagt inget ragg.
De hade tagit pissprov på honom och även husrannsakan så hela lägenheten upp och nervänd.
Han har ju lagt av med allt sedan flera år enligt honom så enligt honom så finns inget i hans lägenhet.
Han är arg på polisen som förstört allt och han har missat sin resa, så han satt hemma och var bitter och tyckte synd om sig själv. Vi pratade lite när jag kom hem från krogen och efter ett tag lät det som han somnat i telefonen. Han lät inte riktigt okej, tror iaf att han var berusad.
Söndagen hör han av sig och han låter piggare och klokare. Vi bestämmer att vi ska ha en dejt och han gör sig redo för att åka till Stockholm, resan från hans stad till min är på ca 3 timmar. Vi har kontakt när han sitter på tåget men sen blir det tyst.
Efter ett tag skickar jag ett sms men hans telefon är då avstängd. Jag hatar avstängda telefonen och misstänker nu att det inte kommet bli någon dejt.
Men efter några timmar ringer han igen. Batteriet var slut och han var tvungen att hjälpa hans bror i Bålsta och vara barnvakt, men nu är telefonen laddad och han redo att komma till mig så fort hans bror kommer tillbaka. Jag är tydlig med att han bara är välkommen hem till mig om han är nykter och drogfri och det har harjag varit tydlig med från början, jag påpekar det ytligare ett par gånger och förklarar att han fortfarande är välkommen men bara om han är nykter och drogfri, han säger att han absolut är det och att han ska åka till mig. Efter någon timme ringer han igen då är han i kalhäll och blivit avslängt från pendeltåget om jag fattar det rätt, han är med sina kusiner och ska nu fortsätta att åka hem till mig. En timme senare ringer jag men ingen svarar, när klockan är 21.15 skickar jag ett sms att jag går och lägger mig nu och att vi får ta våran dejt en annan dag då han verkar upptagen med dina kusiner och turen inte verkar vara med oss när det gäller våran dejt.
Jag hör inte ett ljud från honom mer den dagen. Men idag vid 14.30 ringer han, då påstår han att han blivit gripen och slagen av polisen när han pratade med några gamla vänner på plattan och nu har han precis blivit släppt och sitter på Nks toalett och tänker ta en överdos för han hatar sitt liv och jag vill säkert inte träffa honom mer nu när allt har skitit sig så det är lika bra att han tar en överdos. Sen dör hans batteri. Jag sitter på jobbet och kan inget göra, en del av mig bryr mig såklart och blir orolig men en större del av mig blir bara irriterad.
Några timmar senare ringer han till mig hå är han på H&M och fått telefonen laddad, han mår okej men hatar sitt liv osv. jag försöker tala honom till rätta och säger att han är myndig och gör sina egna val i livet, jag kan inte hjälpa honom, jag vet inte vad jag ska göra och jag är på jobbet. Jag säger åt honom att åka hem men han vill inte åka hem till sin tomma lägenhet, han pratar på och jag fattar ärligt inte vad han pratar om, han har en veckas semester som han nu måste tillbringa hemma och ensam, så därför ska han knarka ihjäl sig?! Och han har varit drogfri i över 5 år och mår bra? Nä något stämmer inte. Jag är så irriterad och arg och jag fattar inte hur det är möjligt att jag lyckas träffa alla missbrukare som finns. L tar nog rekordet av allt och alla. Jag är så tacksam att jag inte hunnit träffa honom och att jag inte inlett något. Det är jobbigt nog med den telefonkontakten vi har nu. Han ringer och tycker synd om sig själv och hotar med att ta en överdos, men han säger inte vad som är fel och vad han vill. Jag svarar när han ringer men säger att han har ett eget val och att han är myndig, han bestämmer vad han vill göra med sitt liv, knarka och förlora allt eller vara drogfri och bevisa alla att de har fel om honom. Det är upp till honom.
Om han är beredd att ta ett återfall efter 5 års drogfrihet bara för att hans semester är förstörd och han förlorat massa pengar så är ju frågan hur trygg han är i sin drogfrihet. Och vad fan gjorde han på plattan och hälsade på gamla vänner?? Han skulle ju på dejt hos mig! Jag väntade på honom, det vista han ju, så varför gå och hälsa på gamla vänner när han redan var försenad? Nä det där går jag inte på. Just nu är jag så trött och irriterad.
Jag sitter på jobbet och det vet han, vi hade en dejt igår som han sumpade och sen ringer han till mig för att säga hej då innan han ska ta livet av sig…..varför? Är det någon som ska vara ledsen och deppig är det väl jag som satt och väntade på honom en hel söndag utan att han ens hörde av sig.
Att han på 3 dygn blivit gripen av polisen 2 gånger och hamnat i ”fyllecell” och dessutom åkt fast på pendeltåget och fått böter för plankning är lite väl otroligt för att vara sant! Eller?
Jag orkar fan inte med fler problemkillar. R var aldrig så här strulig, R var inte i närheten av detta. Kanske är det han jag ska fortsätta vänta på trots allt?!
Sinnesro.
Det går bra nu
Han har inge problem alls att planera jul och nyår med mig och han pratar redan som att vi är ett par. Det går väldigt fort nu och jag stormtrivs ju med det, men kanske är det bra att han åker på semester med sina vänner i en vecka nu. Jag vill inte tappa detta. Han är jätte go mot mig och verkligen super på alla sätt i telefonen. Han har redan planer för våran dejt den 17 dec och jag måsta ha bikini med mig. Undrar vad han har för planer he he.
Nu börjar den 17 dec kännas väldigt långt bort och han var så nära på att sätta sig på ett kvällståg hem till mig igår kväll. Men jag avstyrde det lite fint då jag skulle upp och jobba kl 5. Men kanske hinner vi ses den 10 dec. Planen är lite så.
Det går fort fram nu, men jag tycker ju om det så mig passar det. Men jag är rädd för att bli sårad och jag vill inte bli så där kär som i R. Men om han fortsätter att vara så här bra kille så kommer jag falla. Jag känner redan nu att livet är kul att leva igen och hur det pirrar i magen.
L sa lika dant och han var jätte rädd för att inte jag skulle ringa i går. Söt han är va?!
Försöker att stanna i nuet och inte springa iväg i tankarna, men det är svårt. Ibland bara rusar dagdrömmarna iväg och vi ligger och hånglar på en sandstrand osv. jag är en nörd, jag vet men dagdrömmarna bara rullar på av sig själv, inget jag rådför.
Nu ska jag strax ringa och väcka honom, han hade massa med saker att göra innan han ska åka på semester så han ville att jag skulle ringa och väcka honom kl 08.00.
Pratade i telefonen i 2 ½ timme med L igår, och nu på morgonen ringde jag som vi bestämde för att påminna honom om lite grejer innan resan.
Han är jätte go och söt men förvirrad, jag blir orolig när han beter sig så förvirrat. Han säger att han är grymt flygrädd och har resfeber så han skakar, han har fått lugnande av läkarna till flygresan. Jag tycker inte om att han ska ta det, men vad ska jag säga, han är super flygrädd och han är myndig så jag antar att han vet vad han gör.
Men både igår och idag låter han nästan full, men jag känner honom för lite för att veta säkert och för att döma, men jag håller mig helt klart på min vakt. Full kanske är fel ord, men förvirrad var han både i går och idag, han kommer inte ihåg ett dugg och ställer samma fråga flera gånger. Igår vet jag att han hade druckit lite vin så igår var han nog lite lurig men idag klockan 8 på morgonen? Han var förvirrad iaf, tror han frågade mig 3 gånger idag vilket datum det är eftersom han får lön den 27e. Han var grymt förvirrad en om det är pga. Han är full, påtänd eller bara resefeber, är jag inte kapabel till att avgöra.
Men han har inte varit så förut så kanske är det resfeber/stress?
Tycker det är jobbigt att hela tiden leta efter signaler, jag gör så med alla. Men jag antar att jag inte kan se och klura ut allt innan jag lär känna dom. Jag får helt enkelt vänta och se.
Jag kan inte döma honom redan, han ska ut och resa och har resfeber, han är flygrädd och om han är förvirrad eller tagit en drink är hans problem. Inte mina. Vi får se hur han är sen.
Han har bjudit några av hans bästa vänner till Tunisien eftersom han ska flytta så ska detta bli en avskedsgrej med hans vänner. Om han vill supa och ha kul så får han väl göra det. Jag är inte hans mamma. Men hans förvirring igår och idag skrämmer mig lite. Men han är ju inte alkoholist säger han iaf, så en drink med vännerna när man ska ut och resa är väl okej antar jag. Eller?
Jag är så rädd för alkohol och missbruk, vill inte hamna i ett sånt förhållande, men det finns ju fan inte killar som dricker normalt, speciellt inte när de ska ut och resa med vännerna antar jag.
Kanske överdriver jag, han var ju vaken när jag ringde och höll på att dammsuga och fixa hemma.
M var ju också full och ringde mig på fyllan och dessutom var han bakis varje söndag och orkade då inte prata med mig, om det är normalt kanske detta också är normalt. Kanske ska jag sluta noja mig och sluta leta efter signaler och tecken och bara se vad som sker?!
Äh det är säkert jag som är fånig och paranoid.
Har fortfarande dåligtsamvete inför R, fattar inte varför. Jag får dåligt samvete över att jag mår bra för en gång skull och att jag vågar leva igen.
Men det känns som om jag sviker honom, som om jag borde vänta på honom resten av livet, men det kan väl inte någon kräva? Gör jag fel som försöker leva vidare efter 8 månader?
Varför förstår jag inte att R inte vill ha mig och att det var han som valde att lämna mig. Jag kan ju inte vänta på någon som inte vill ha mig?! Varför får jag dåligt samvete?
Nu ska jag njuta av att en kille är förtjust i mig, han smickrar mig och vill skämma bort mig och det ska han få göra. Sen om det är den nya mannen i mitt liv eller ej får vi se. Jag tycker om honom och han är skitfin, men återstår att se om han kommer fortsätta vara gullig eller ej.
L är iaf super go och han önskar så mycket att det var jag som han skulle resa bort med. Han verkar seriös så jag får väl ge honom en chans.
Men fan vad rädd man är att bli sårad igen. Fan vad rädd jag blir att det ska bli nåt knas. Men vi har pratat mycket om ärlighet och återfall och han har som sagt inte haft ett återfall på 5 år med drogerna och han känner inget sug så jag får väl hoppas att han är okej. Det finns ju aldrig garantier med någon och med något.
Jag är bara så rädd att bli sårad.
Sinnesro.
3 timmars sömn
Sitter på jobbet, trött, men ändå förvånansvärt pigg, sovit 3 timmar i natt, men det var det värt.
Helt otroligt, men kanske har kärleken varit närmare än jag någonsin trott?!
2005, 2006 var jag med på spraydate och där lärde jag känna en fin kille - L. Vi träffades aldrig men haft kontakt till och från under åren. Ett tag för några år sedan var vi nära på att ses men det blev aldrig något. Men titt som tätt har vi tagit upp kontakten och under den senaste månaden har kontakten blivit tätare igen och sista veckorna väldigt tät, igår pratade vi 4 timmar i telefonen och herre gud vilken underbart trevlig och fin kille! Detta kan faktiskt bli nåt….
Person kemin per telefonen var klockren och vi tyckte så lika om så mycket. Vi är väldigt lika och pratade lätt med varandra. Han kände samma sak och planerna att ses är i full gång. 17 dec ska jag hem till honom och om allt klaffar ska vi fira jul ihop. För han är ensam på julen precis som jag. Allt bara rullade på. Helt sjukt, men det kändes så bra.
Jag kunde helt klart bocka av ganska mycket på min checklista. He he.
När vi pratat ett par timmar kom vi in på alvarliga samtal och djupa grejer, vi plöjde igenom väldigt mycket under dessa timmar, religion, politik, livet, döden m.m. och tro det eller ej, men självklart är han en fd missbrukare han också, helt otroligt, jag fattar inte hur det är möjligt!!
Han är 12 stegare och han har varit drogfri i 5 år så denna gång är det ju lite tryggare. Han dricker nästan inget och som sagt inte drogat på 5 år. Han har dock aldrig haft problem med alkoholen. Men när han drogade gick han på riktigt starka saker, vi pratade mycket om drogmissbruk, fängelsestraff och hans liv nu och då. Jag berättade om mitt och vi hade samma längtan efter kärlek och ett lugnt familjeliv med villa och barn. Han har massor med snygga tatueringar och han är en riktig läckerbit. Dock betydligt kortare än jag men va fan man kan ju inte få allt.
Kan detta vara mannen som får mig komma över R? och som får mig att våga känna och tro igen? Han fick mig på väldigt bra humör och trots att jag bara sovit 3 timmar i natt så är jag inte speciellt trött. Han var så söt i telefonen att jag blev varm i kroppen. Ärligt talat så påminde han väldigt mycket om R i hans sätt.
Vi avslutade samtalen mitt i natten med att han sa puss puss och vi bestämde att jag skulle ringa honom i morgon när jag kom hem. Han åker till Tunisien på semester på fredag så han är ledig och ska vara hemma och packa hela dagen idag. Han sa att han önskade att jag kunde följa med och om vi börjat prata tidigare hade han bjudit med mig.
Han sa att han skulle shoppa en present till mig och sen skulle han köpa julklapp eftersom vi ska fira julen ihop. Han verkar vara en toppenkille på alla sätt och vi hade mycket gemensamt och vi kunde prata med varandra jättelätt. Återstår att se vad som sker, men nog känns det lite bra i maggropen. Han är en riktig pudding och så förbannat trevlig så….detta kan bli riktigt bra.
Helt otroligt att vi känt varandra så länge och aldrig kommit till skott, men kanske var det en mening med att det tog så lång tid, nu har han ju varit drogfri i 5 år och singel i 2 år så det kanske är precis vad vi bägge behövde. Han ville ha en trygg och mogen tjej som han ville stadga sig med och vem är bättre än jag ;o)
Kanske ska ta fram min lilla checklista sen och kolla vad jag kan bocka av he he….Men vi måste träffas först. Längtar faktiskt ska ni veta…..
Men varför känns det som jag sviker R? Varför känns det som om jag är otrogen? Är jag inte knäpp? Hur kan jag känna som jag överger honom, det är ju han som övergivit mig och hur kan jag känna mig otrogen när han uppenbarligen lever med en annan tjej? Men jag känner mig som en svikare som går vidare.
Snälla hjälp mig att släppa R nu, jag orkar inte mera.
Ska till min terapeut idag och det kan nog vara bra, behöver få hjälp att släppa R och våga tro på L trots alla gamla motgångar.
Jag säger som jag alltid säger….Den här gången kanske det är den rätta!
Sinnesro
Inte så mycket klokare på nåt.
Blev inte klokare av samtalet med läkarna igår. Känner mig snarare mer osäker.
Ska försöka sammanfatta lite.
Här är några av frågorna och svaren jag fick av läkarna.
· Måste jag få bröstcancer, finns det någon chans att jag inte får det?
SV: Det är en stor risk att jag får det, men jag måste inte få cancer.
· Hur stor är risken att jag får cancer?
Sv: Risken är 38 % bevisat högre. 20 räknas som mycket och då får man göra denna operation, jag har alltså 38% vad de kan se nu. Men en ny riskanalys skall göras och de ska försöka att leta efter gamla psp (eller vad det hette) från min mamma som dog 1986, kan de göra dna analys på henne och se om hon hade en mutation i Brc1 eller Brc2 genen, har jag samma mutation som min mamma så vet de garanterat att jag får cancer men så länge de inte kan spåra mutationen och genen så kan de inte bevisa att jag får sjukdomen utan bara se på statistiken och sannolikheten pga. mitt släkt träd.
· Hur stor är risken att jag får cancer som ung/snart?
Sv: Risken anses som stor att jag får den vid 40 då många i min släkt insjuknat tidigt. Så bär jag genen så får jag förmodligen cancern tidigt, men inget de kan säga till 100% men som forskarna ser det.
· När misstänker ni att jag får cancer?
Sv: Svårt att svara på men risken är större ju äldre jag blir
· Ökar risken när jag är gravid?
Sv: ja under graviditeten och amningen ökar riken markant
· Hur mycket ökar risken om jag blir gravid?
Sv: Mycket under själva graviditeten och amningen, samt under ev hormonbehadling.
· Är risken stor under graviditeten att drabbas av bröstcancer?
Sv: Ja under graviditeten och under amnings perioden ökar risken mycket.
· Kan man behandla cancern under en graviditet?
Sv: Ja detta har gjorts med goda resultat, men upptäcks cancer under början av graviditeten, rekommenderas abort.
· Hur går ingreppet till?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Hur länge blir jag sjukskriven?
Sv: ca 6 veckor
· Hur länge ligger jag på sjukhus?
Sv: ca 5-6 dagar
· Hur länge kommer jag ha ont?
Sv: Ja men de kommer spruta in lokalbedövning i brösten under de första dagarna.
· Hur länge blir jag beroende av hjälp?
Sv: De släpper inte hem mig från sjukhuset förrän jag klarar mig.
·Får jag hemtjänst, om jag behöver det?
Sv: Jag kommer vara på sjukhuset tills jag klarar mig.
· Kommer jag kunna behålla lite av känseln?
Sv: Nej. I ett fåtal fall kan har de dock haft kvar lite lite känsel. Men jag kommer inte kunna känna njutning osv.
· Kommer min tattoo skadas?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Kommer jag kunna välja stolek?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Kommer jag få snygga bröst? Kan de garantera det?
Sv. Jag kommer garanterat INTE få lika fina som jag har. Men de kan bli okej.
· Om de blir fula/fel, får jag göra om operationen?
Sv: De är måna om att jag ska bli nöjd.
· Hur länge operaras jag?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Hur länge pågår ingreppen, när är jag helt klar?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Hur ont gör det?
Sv. Mycket ont men jag kommer få lokalbedöning insprutat hela tiden de första dagarna, sen starka tabletter med mig hem.
· Hur mycket kommer ärren synas?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Kommer jag kunna ha bikini osv?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Om jag inte får barn hur stor är risken då?
Sv: Samma som nu.
· Om jag får barn hur mycket ökar risken?
Sv: Risken ökar kraftigt under graviditeten och amningen men sen blir den samma som idag.
· Vad rekommenderar läkarna?
Sv. Hon förstår mitt delemma, men tycker min risk är väldigt stor, så hon tycker jag ska tänka att ev operera mig.
· Sövs jag?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Vilka risker tar jag?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Hur mycket minskar jag risken med om jag gör operationen?
Sv Ingen kvinna som varit frisk när hon gjort operationen har insjuknat i bröstcancer. Finns inget sådant fall.
· Hur lång är kötiden?
Sv : Jag kan få operationen om ca 1 år.
· Hur stor är risken är något går fel? Ex hon som hamnade i koma osv.?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Risk för allergi av protesen?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Hur handikappad blir jag efter ingreppet och hur länge?
Sv: Det beror på vilken metod de opererar mig med. Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga.
· Hur lång tid tar det innan jag kan vara normalt klädd och leva normalt?
Sv: Remiss skickad till kirurg som kan svara på denna fråga. Men ju högre Bmi desto svårare blir operationen och ju mera komplikationer brukar ske.
· Kan jag hoppa av om jag ångrar mig, innan ingreppet?
Sv: Ja, jag kan hoppa av när jag vill.
Ja jag vet inte vad jag tycker. Men nu är bollen i rullning och jag ska få träffa kirurg, psykolog, riskanalytiker samt min läkare igen. Detta kommer börja så smått i januari och rulla på remiss efter remiss. De ska som sagt försöka forska på min mammas gamla blodprov ( om det finns något) och se om de kan göra en tydligare riskanalys, så det blir enklare för mig att fatta beslut. Men som det är nu kan de bara gå på statistik och erfarenhet. Alla kvinnor på min mammas sida har drabbats av bröstcancer och många har varit väldigt unga.
Nu ska jag försöka släppa detta ämne tills jag varit hos nästa läkare som blir kirurgen och se vad han har att säga. Hur bra kan de göra mig? Sen får jag fortsätta väga för och nackdelar.
Många tankar har gått till R de senaste dagarna, varit riktigt jobbigt. Tänker på honom hela tiden och undrar hur han mår och vad han gör?
Men idag kom ett sms från en kille som jag flirtat lite med till och från sedan 2006 tror jag. Vi har dock aldrig setts live. Om jag minns rätt så träffades vi på spraydate för många år sedan men det blev aldrig någon dejt utan bara internet kontakt lite då och då. Nu är den kontakten lite intensivare och idag kom första smset. Han bjöd över mig hem till honom någon helg på mys pys delux. Hur gulligt var inte det? Så jag blev lite glad. Hoppas han är lika sexig och fin som på de bilderna han hade på nätet för massa år sedan, ha ha. För då var han grymt fin med massa snygga tatueringar. Vi har varandra på facebook men han har nästan inga bilder där tyvärr och det står inte vilket årtal han är född, men minns jag rätt så är han typ 80a -77a. Tror nåt på 70 talet iaf. Han var yngre än mig men inte så jättemycket yngre, har jag för mig. Intressant iaf och kul att han hörde av sig.
Jag försöker desperat komma över R.
På lördag ska det bli krogen och fler och fler tjejer hakar på. Ska bli riktigt kul och i morgon ska jag till Willys och storhandla mat och dryck inför lördagen. Ska bli så enormt kul att festa loss med tjejligan igen, var ju nästan 1 år sedan sist. Ska bli så kul att gå ut och dansa, hoppas bara jag slipper ångest och massa tankar om R. För jag vill verkligen ha kul.
Pratade med en kompis idag ibland blir jag inte klok på henne. En annan vän till henne är deprimerad och hon vet inte hur hon ska bete sig mot henne, hon sa att hon tycker det är jobbigt för hon förstår inte hur det är då hon aldrig varit deprimerad. Jag försökte då ge henne råd, då jag som sagt själv varit deprimerad ett bra tag och hon har varit en av de vänner som klämt fram den ena efter den andra dumma kommentaren.
Jag sa att ibland behöver man bara en vän som lyssnar och förstår och en som bara håller med och tröstar. Men hon menade att hon inte kan säga så eftersom hon inte förstår då hon aldrig varit deprimerad och att hon tycker det är så frustrerande då ingenting hon säger hjälper. Att hon tycker att det bara är att skärpa sig. Jag försökte förklara att man är sjuk, att vara deprimerad är en sjukdom och att man kan inte bara rycka upp sig, precis som en sjuk inte bara kan bestämma sig för att bli frisk. Att bita ihop är ingen bra medicin utan snarare en av anledningarna till att man blir deprimerad är att man bitit ihop för länge.
Men hon blev nästa arg på mig och sa att det är så otacksamt att vara vän men någon deppad och att det är svårt som vän att veta vad som är rätt då vi aldrig säger tack.
Jag förstod att hon menade mig också, det är kanske mig hon bara menar men använder sin andra kompis depression som en anledning att säga åt mig, jag fick dock inte möjligheten att prata klart då hon bytte samtalsämne fort och avslutade samtalet.
Jag kan förstå att det som vän kan vara svårt att trösta en vän som mår dåligt, men orden ”ryck upp dig” eller ”bit ihop” är inget man vill höra.
Jag kräver inte att folk ska förstå men ibland vill man bara ha en kram och någon som säger att de förstår att det är tufft. Sen om de förstår till 100% eller inte spelar ju ingen roll. Man måste inte varit med om exakt samma sak för att förstå och man måste inte förstå till 100% för att använda ordet förstår. Att säga att man förstår att det gör ont innebär inte att man förstår exakt hur ont det gör.
Min vän försvarar alltid allting med att hon inte vet då hon inte varit deprimerad, eller inte varit i den situationen osv.
Jag blir galen, jag har aldrig brutit benet eller fött barn men jag fattar väl ändå att det gör ont?!
Men min vän kan som sagt inte förstå oss som är deppade då hon själv aldrig har varit det. Så empati från henne kan man inte räkna med. Hon tycker att jag och alla andra ska rycka upp oss. Så är det. Hon är min bästa vän. Eller hon var min bästa vän kanske jag ska säga för hennes stöd de senaste två åren är av blandad åsikt.
Jag börjar bli så trött på att jag ska trösta alla och förstå alla, men ingen kan eller vill förstå mig! Folk vänder sig alltid till mig när de bråkat med sina gubbar eller barnen är jobbiga, eller när någon är otrogen eller någon blivit bedragen, vad som än händer så ringer folk till mig och jag förstår och jag tröstar, jag ger dom hopp och jag ger dom ork, jag låter de prata och jag ger råd och framför allt, jag förstår.
Men när jag mår piss så ska jag inte oroa mig, jag ska bara rycka upp mig och gå vidare och ”allt löser sig ska du se”
Är det jag som har väldigt bra inlevelseförmåga som förstår alla andras plågor och problem eller är det bara så att de andra inte orkar höra?
Sinnesro
Radiumhemmet
Idag är det dags för besöket på radiumhemmet. Konstigt nog är jag inte nervös. Fast vad är det att vara nervös för. Det är ju bara ett samtal. Men det känns lite som om detta samtal är det samtalet då jag kommer få domen, fast så är det ju inte riktigt. Ingen kan ju tvinga mig operera mig och att jag har enorm stor risk att få bröstcancer det vet jag ju redan. Men kanske kommer detta samtal få mig att fatta HUR stor risken är och kanske får jag information som gör det lättare att fatta ett beslut.
Hur ska jag göra? Ibland önskar jag att någon annan kunde fatta beslutet åt mig. Jag önskar så att jag hade någon vid min sida som kunde stötta mig i detta, någon som jag vet tyckte om mina bröst lika mycket som jag eller mer än jag. Hur ska jag kunna fatta detta stora beslut ensam när jag inte ens kan bestämma mig för aftonbladet eller expressen själv?!
Jag vet att R hade stöttat mig, han hade förstått. Han älskade mina bröst, tyckte dom var super fina. Varför är han inte hos mig mera? Jag kan inte fatta att han bara försvann sådär. Allt var ju på väg åt rätt håll, vad hände? Kommer jag få se honom igen?
Om jag inte kommer över honom snart, om inte någon annan kan skingra mina tankar så kommer jag snart inte kunna låta bli att försöka kontakta honom igen.
Jag har ju inget telefonnummer och han är borta från facebook och mailen vet jag inte om han har kvar, så det får i så fall bli ett vykort till adressen han är skriven på, sin systers.
Om tre timmar ska jag åka till Ks.
Här är några av frågorna jag kommer försöka ställa till läkarna.
· Måste jag få bröstcancer, finns det någon chans att jag inte får det?
· Hur stor är risken att jag får cancer?
· Hur stor är risken att jag får cancer som ung/snart?
· När misstänker ni att jag får cancer?
· Ökar risken när jag är gravid?
· Hur mycket ökar risken om jag blir gravid?
· Är risken stor under graviditeten att drabbas av bröstcancer?
· Kan man behandla cancern under en graviditet?
· Hur går ingreppet till?
· Hur länge blir jag sjukskriven?
· Hur länge ligger jag på sjukhus?
· Hur länge kommer jag ha ont?
· Hur länge blir jag beroende av hjälp?
· Får jag hemtjänst, om jag behöver det?
· Kommer jag kunna behålla lite av känseln?
· Kommer min tattoo skadas?
· Kommer jag kunna välja stolek?
· Kommer jag få snygga bröst? Kan de garantera det?
· Om de blir fula/fel, får jag göra om operationen?
· Hur länge operaras jag?
· Hur länge pågår ingreppen, när är jag helt klar?
· Hur ont gör det?
· Hur mycket kommer ärren synas?
· Kommer jag kunna ha bikini osv?
· Om jag inte får barn hur stor är risken då?
· Om jag får barn hur mycket ökar risken?
· Vad rekommenderar läkarna?
· Sövs jag?
· Vilka risker tar jag?
· Hur mycket minskar jag risken med om jag gör operationen?
· Hur lång är kötiden?
· Hur stor är risken är något går fel? Ex hon som hamnade i koma osv.?
· Risk för allergi av protesen?
· Hur handikappad blir jag efter ingreppet och hur länge?
· Hur lång tid tar det innan jag kan vara normalt klädd och leva normalt?
· Kan jag hoppa av om jag ångrar mig, innan ingreppet?
Vissa frågor vet jag svaret på och vissa frågor vet jag att de inte kommer kunna svara på , men jag vill ställa alla frågor jag kan komma på iaf.
Kommer förhoppningsvis på fler frågor när jag sitter där.
Sinnesro
Ryck upp dig
Fler ord jag hatar är, det blir inte bättre än vad man gör det till. Okej man kan göra det bästa av saken det köper jag men, det blir inte bättre än vad man gör det till, låter som om folk görs sig ensamma, hemlösa, olyckliga osv. Men varför säga så till någon som är ledsen? Kan man bara inte få en kram och någon som säger att det är okej att vara deppig och gråta?
Jag gör så gott jag kan, jag har inte varit sjukskriven en dag under dessa månader jag varit nere, deprimerad och haft grym ångest. Jag jobbar och betalar skatt. Jag försöker, men ibland vill jag bara att någon förstår. En kram och någon som förstår ibland är allt jag begär.
Jag mår piss men det är inget jag valt och det är inget jag tycker är kul. 8 månader har varit vidriga men jag tror att det kanske är på väg att vända nu, kanske lite iaf, peppar peppar. Jag gråter inte lika mycket iaf. Men dessa kommentarer gör mig galen.
Sen har vi ju uttryck så som, mister du en står det tusen åter, ren lögn och finns det tusen killar som är bättre än R som vill ha mig så kan ju någon visa mig vart fan dom är, för mig pratar de inte med iaf.
Ja det finns massor med kommentarer och jag har hört de flesta. Men när någon är ledsen, försök ge han eller hon en kram och försök förstå. Nästa gång är det du som är ledsen, kanske blivit sårad, lämnad, bedragen eller någon som dött och jag tror inte du då vill höra, ryck upp dig!
I helgen var jag på Magnus Ugglas revy, kan absolut rekommenderas, det blev mycket skratta och massa härlig musik. Men självklart så påmindes jag om R. De sjöng ”Just i dag är jag stark” med Kenta och den låten är helt och fullt bara R, han hade till och med den som ringsignal när han ringde mig. Vi sjöng den mycket ihop. Bajen och den låten är bara R.
Men jag överlevde det med…men det kändes i bröstet ska ni veta.
Svartsjukan har varit tuff i helgen, börjar oroa mig inför jul och nyår, ska han fira den med henne? Tänk om de förlovar sig, tänk om hon blir gravid. Tänk om de har det jätte bra. Tänk om han glömt mig helt. Tänk om han gör allt vi skulle göra men med henne?! Det värker inom mig, jag vill kräkas och ångsten kommer smygande, svetten på ryggen kommer, hjärtat slår och bröstkorgen känns som om den krympt minst 2 stolekar, jag kan knappt andas och paniken kommer. Gäller att tänka på annat. Han är full, han älskar inte henne, han är inte hos henne och är han det så är han full….
Måste bli kär i en ny, måste hitta någon annan, innan jag får veta något som tar död på mig.
På lördag blir det krogen, sprit och bubbel och sen dansgolvet och förhoppningsvis hångel. Jag bara måste få hångla. Måste få glömma allt för en stund.
Jag har aldrig någonsin tagit hem någon från krogen och jag har aldrig haft ett ”one night stand” Kanske är det dags? Kanske är det precis vad jag behöver? Ett rejält knull?!
Hur kommer man över någon? Supa skallen i bitar? Knulla runt och leva livet? Gråta floder månad ut och månad in? Ta en dag i taget och hoppas såret läker? Terapi? Flirta runt? Dejta?
Jag vet inte men jag har provat allt utom att supa och knulla så….kanske?! Jag ska iaf dricka mig lite berusad och jag ska släppa loss och dansa, kanske hångla och sen får vi se.
Men kanske är det dags att vid 37 års ålder prova att släppa loss och dra hem någon? Om man nu hittar något som attraherar en. Men just nu är jag grymt sugen på sex…..jag är på ren svenska kåt och vill ha sex med en attraktiv man nu och på en gång!
Tjejer har också rätt att vara kåta och sugna. Det får vara slut på att vara fina flickan jämt. Jag vill ha sex nu!
Men jag vill ha kärlek också, så då är frågan, tappar man chansen till kärlek om man har sex första kvällen? Tappar man chansen till kärlek om man har sex för fort? Mister man chansen till kärlek om man hånglar på dansgolvet? Någon som vet?
På lördag smäller det, om det inte blir lyckat så drar jag till E-tuna den 4 dec och provar turen på Harrys. Även om krogen kanske inte är rätt tillfälle så har jag inte någon annan stans att prova.
Inga vänner parar ihop mig med någon, det är aldrig några som har hemmafester längre, utan det som är, det är parmiddagar, gubbmiddag eller tjejmiddag. Gymmet har jag inga pengar att köpa nytt kort för än och inget ragg blev det de gånger jag gick på det andra kortet. Kurser är inte min grej och internet har jag provat och prövar titt som tätt. Efter nyår blir det en ny singel site igen. Jag måste komma i kontakt med andra människor, antar jag. Men det är inte så lätt och dessutom är det faktiskt jobbigt och läskigt, det tar på krafterna att bli dissad om och om igen och att våga älska och bli sårad är läskigt.
Men jag måste komma över R, jag måste sluta sakna och älska honom.
Fram till dess så får jag drömma mig bort och för att inte tänka på R så tänker jag på snyggingen Jay Smith i Idol. Hihi
I morgon klockan 14.00 ska jag ha samtal med min läkare på radiumhemmet ang mina risker att få bröstcancer och om och när jag ska göra en förebyggande operation, såkallad profylax operation.
Måste tänka ut fler frågor, men just nu står det bara stilla kommer inte på fler frågor. Det ända som snurrar i skallen är:
Ska jag göra det? Ska jag inte göra det?
Detta beslut är inte lätt och det är ännu svårare när jag måste fatta beslutet ensam.
Berättade för mina två vänner som jag träffade i lördags, de sår chockade ut, de hade inte förstått att risken var så stor för mig. De tyckte att jag absolut skulle göra ingreppet, att min hälsa går före allt.
Den mannen som kommer älska mig kommer älska mig ändå.
Jag vet att R hade stöttat mig och jag är övertygad om att han hade tyckt att min hälsa var viktigare än snygga tuttar. Men att göra detta ingrepp utan hans stöd, helt ensam, känns tufft.
Kanske hinner jag träffa en ny man som kan stötta mig innan operationen, kanske inte.
Mina vänner vill stötta mig och försöka hjälpa mig så gott det går. Men problemet är vem som kan och vill hjälpa mig när jag knappt kan röra mig. Att bo ensam när man inte kan röra sig är kanske ingen hitt, jag vet faktiskt inte hur jag ska lösa det.
Fan vad jag hatar att vara ensam. Hur många vänner jag än har och hur mycket de än tycker om mig så kan de nog inte hjälpa mig med detta. Jag behöver ju hjälp med allt första tiden och jag kommer ju inte vara så social då jag kommer ha väldigt ont. Så vem kan och vill vara min pass upp och titta på när jag sover och hjälpa mig med ALLT?
Nåja en sak i taget, först ska jag träffa läkarna i morgon, sen ska jag säkert träffa kirurger och andra läkare också innan jag måste fatta beslut. Men i morgon sätts bollen i rullning.
Önskar att R fanns vid min sida…Men,med eller utan karl måste jag klara detta.
Sinnesro
Många vänner, ont om tid
Idag pratade jag med en av mina bästa vänner som varit ute och rest i fem veckor. Vi pratade på om resan och lite annat och hade jätte trevligt, tiden rann iväg och vips så hade det gått 1 ½ timme. Då avslutar hon med att säga att det finns så mycket bättre vettigt man kan göra av 1½ timme än att sitta i telefonen och att hon tycker det är bättre att ses. Jag svarade att ses är toppen men att det är svårt att hinna ses och att det är viktigt i en vänskap att ha lite längre samtal ibland för det är då man kommer in på de djupa samtalen. När man bara pratar korta snabba samtal medans man sitter i bilen så är det svårt att komma in på djupa och alvarliga ämnen och att man lätt tappar kontakten om man inte har djupa och lite längre samtal ibland, sa jag. Jag syftade då på att hon inte vet ett skit vad som hänt mig medans hon varit borta och hon har inte haft tid att prata och stötta mig under dessa 7 månader jag mått piss.
Hon svarade att hon inte har så mycket djupt att prata om och att hon ska sluta prata så mycket i telefonen men att vi kan träffas och på en fika på stan. Jag tappade orken och faktiskt sårad av att hon inte är mera intresserad av saker som jag vill prata om och mitt mående. Att hon vill ses är kul och jag vill gärna träffa henne också men saken är den att hon aldrig har tid att ses när jag kan så det är väldigt sällan vi ses, mycket pågrund av att hon inte kan planera. Men nu är det som det är och hon har sagt att hon inte vill prata i telefonen och jag har sagt att långa samtal är viktiga för mig för vänskapen då jag tycker att det är då man kommer in på alvarligare och ett djupare plan.
Tror dessvärre att vi kommer tappa mer och mer kontakt då hon inte har tid med det som jag nu behöver.
Ingen av mina vänner förutom en killkompis och min kompis som har samma cancerrisk som jag vet att jag ska till läkaren på tisdag och eventuellt operera mig för ingen har tid att lyssna. Ingen har tid att lära känna mig och mitt nya jag, ingen är intresserad av mig, de vill att jag ska fortsätta spela på och vara vanliga jag.
De säger att jag ska rycka upp mig och inte låta killar vara allt i livet, att det finns så mycket mer i livet än R. Men ingen har tid och lust att ta del av mitt inre. Jag försöker att ge mina vänner en del av mig, men ingen förstår eller har tid att lyssna och det känns jobbigt.
Vissa saker kan man inte prata om på en mobiltelefon i en bilkö lite snabbt, vissa ämnen måste få ta tid och plats.
Det är få av mina vänner som känner mig och ju mera jag jobbar i min terapi ju mera känner jag att ingen vet vem jag är. När jag försöker prata om det så har ingen tid, så jag lägger ner.
Ingen behöver veta och ingen behöver förstå. Vill de inte så kan jag inte tvinga dom. De tycker om mitt gamla jag och de vill att jag ska bli hon igen, men jag tror inte jag blir hon helt igen. Ibland tar jag återfall och ramlar in i mitt gamla teater jag, men jag hoppas att ju mera jag jobbar med mig själv ju mera kommer jag att förändras och vill de inte lära känna mig så ska de få slippa.
Jag kan bara inte förstå att en av mina bästa vänner som vet att jag mår dåligt och går i terapi och är deprimerad inte vill ha långa telefonsamtal när jag säger att det är viktigt för mig för att komma in i samtal som är mer på djupet.
Det hon egentligen säger är ju att det finns viktigare saker att göra än att prata i telefonen med mig i 1 ½ timme och att hon inte behöver ha djupa samtal i en vänskap.
Vi glider ifrån varandra mer och mer och mycket beror på att jag insett att hon inte ger mig något, hon bara tar.
En annan av mina bästa vänner har även hon dragit sig undan, hon har mycket med sin familj just nu, hon och hennes sambo ska kanske skaffa ett barn och hennes son är nu tonåring och hon har blivit chef och hon har mycket med allt. Jag saknar henne och hon betyder mycket, men just nu har hon bara tid att prata med mig samtidigt som hon går ut med hunden och de senaste veckorna har hon inte ens haft tid då. Jag känner mig i vägen och onödig.
Detta får mig att sakna R ännu mera. Han hade alltid tid att lyssna och han förstod mig alltid. Han var nyfiken på mina tankar och min erfarenhet. Han ville veta allt om mig.
Mina vänner och min familj vill bara att jag ska acceptera min ensamhet och rycka upp mig.
Hur ska jag rycka upp mig när ingen vill höra mina tankar?
Ingen vet att jag skär mig, ingen vet om mina ätstörningar, svälta och svulla. Ingen vet om mitt förflutna och ingen vet om min barndom. Ingen vet vem jag var och vem jag är och ingen vet längre vem jag håller på att bli.
Ingen frågar, ingen lyssnar. Jag vet inte längre om jag vill berätta, jag har försökt så många gånger, tror jag ger upp nu.
Det är bara några dagar kvar nu till jag ska till läkaren, nästan ingen vet. Jag försökte säga men jag tror jag skiter i det nu, jag kan berätta sen när det blir aktuellt för ingreppet.
Om det nu blir något ingrepp.
Kanske låter jag bitter, kanske har jag offerkoftan på mig. Men jag känner mig bara mer och mer utanför och mer och mer ensam.
Jag börjar hitta en del i mig själv som R hittade i mig, den lilla tjejen vill bli sedd och hörd. Men hon orkar inte slåss. Hon vill att folk ska upptäcka henne så som R gjorde.
Kanske har jag höga krav men jag vill omge mig med folk som ger mig något, folk som får mig att må bra och känna mig älskad. Just nu känner jag mig bara som om jag vore något onödigt jobbigt och som om jag bara var till besvär. Det gör ont, men det är precis så jag känner mig.
Jag känner mig oälskad, onödig och till besvär.
Sinnesro
Terapidag
Idag var det dags för 45 min terapi igen. En gång i veckan går jag till min terapeut. Många tårar och mycket prat har det blivit och jag är långt ifrån färdig.
Det är skönt att prata med henne och jag hoppas att jag blir friskare, men än har jag inte märkt någon skillnad direkt, men det är klart jag kanske skulle vara ännu mera deprimerad om jag inte gått hos henne.
Jag börjar förstå varför jag är som jag är. Separationsångest och rädd att bli lämnad. Jag har svårt att släppa när folk bara försvinner. De värsta som finns är att folk försvinner och det händer mig om och om igen. Min Mamma var den första, hon dog. Men när min mamma dog förlorade jag allt, min familj, min trygghet, mina släkt och allt som betydde något för mig. Min familj var mitt allt. Hela min värld rasade samman och jag förlorade allt.
Att folk försvinner från ena dagen till den andra är min mardröm och det händer mig om och om igen. R var inte den första mannen som bara försvann, men helt klart det värsta försvinnandet. R var den som fick mig för första gången våga och kunna släppa masken, kontrollen och han fick mig att börja leva och tro. Jag vet inte när och om jag någonsin kommer känna så igen.
När min mamma dog stängde jag av och låtsades om som om ingenting hänt. Jag förlorade allt i min tillvaro. Min mamma var död och min släkt tog avstånd och min pappa gick in i en depression och alkoholism, några år efter gick även min lillebror in i missbruk.
Jag hade få vänner som barn, nästan inga utan min familj var mina vänner och de var min mamma och pappas bekantas barn som var mina vänner. Jag hade ett fåtal vänner i skolan och jag hade svårt för det sociala spelet i skolan. Jag hade ju nästan bara lekt med mina killkompisar och med min lillebror. Allt förändrades efter min mammas död och jag började spela ett spel, teater.
Men varför träffar jag om och om igen folk som försvinner, varför? Och hur ska jag göra för att få folk att inte lämna mig eller åtminstone lämna mig på ett normalt sätt, inte bara dra och dissa mig.
Hur ska jag kunna träffa någon som respekterar mig och ser mig.
Jag vet att jag kanske sätter R på en pedestal. Men han var den första som verkligen såg mig och som lyssnade och var nyfiken på mig och mitt liv, han frågade om min mamma och vi kunde prata helt öppet om allt. Han blev ju också övergiven som 12 åring så vi hade mycket gemensamt, vi förstod varandra och vi kunde prata i timmar. Det finns många i mitt liv som känt mig i många år men vet inte ens vad min mamma hette eller såg ut, de har aldrig frågat och aldrig undrat om mig och min barndom. R viste nästan allt om mig, och han lyssnade för han kommer ihåg vad jag sa, han viste om våldtäktsförsöken jag varit med om, mina ätstörningar, att jag skurit mig, att min pappa och bror var fd missbrukare, ja han viste nästan allt om mig och då hade vi bara börjat.
Jag önskar jag hade mera människor runt om mig som var nyfikna på att lära känna hela mig och som tog sig tid att lyssna och förstå, inte ens mina vänner lyssnar och förstår så som R gjorde.
Kanske är jag inte så ofta den jag egentligen är för jag minns inte vem jag är längre, jag har levt så länge i detta spel så jag vet inte längre när jag spelar eller när det är äkta, men R gjorde något med mig som gjorde mig äkta, jag bara blev mig själv med honom och ingen annan har lyckats få mig så och nu har jag tappat bort mig igen. Vem är jag och vad gjorde R som ingen annan gör?
Är det bara han som förstår och lyssnar? Är det bara han som kan se mig?
Kär kan jag nog bli igen, men kommer jag hitta en man som ser min insida så som R gjorde? Jag hoppas det.
Min terapeut försöker få fram lite vad jag kände när min mamma dog, men jag minns inget och kände inget, allt är borta och jag saknar inte mamma eftersom jag inte minns henne längre. Jag har förträngt allt, jag har levt så länge utan mamma att jag inte minns hur det är att ha en mamma och jag kan inte föreställa mig hur det är att vara vuxen med en mamma. Men jag minns min barndom och hur bra allt var, hur kärleksfulla mina föräldrar var både mot oss och mot varandra och jag ser att det är precis det jag söker.
Jag vill ha det jag hade med min mamma och pappa, jag vill ha det de hade. Det jag söker är det mina föräldrar hade.
Deras kärlek var enorm, och de fick aldrig nog av varandra. Mina föräldrar gick hand i hand till och från arbetet varje dag, de pussade varande ofta och mycket och vi hade aldrig några bråk hemma, mamma och pappa var precis så som jag vill ha det med min man, mamma och pappa var som R och jag var. Det är det jag söker, jag söker det jag förlorade. Min familj.
Sinnesro
Uttråkad
Lugnt på jobbet och det är ganska skönt, man får lite tid att prata med kollegor och det behövs på en arbetsplats, vi har alldeles för lite umgänge på mitt jobb. Ingen rast och ingen ro.
Men nu har jag ingen att prata med, inget jobb att göra och jag har gått igenom facebook om och om igen. Ingeting händer i mitt liv och jag är så rastlös emellanåt. Allt står still och jag väntar på att något ska hända.
Innan jobbet idag så tvättade jag och sen tänkte jag baka men jag hade inget mjöl hemma så det blev att jag tog ett varv med dammsugaren idag igen.
Chattade med en kille på nätet, han började flirta med mig för länge sedan men vi började inte prata så mycket förrän igår, men när han fick veta min ålder så slutade han skriva och jag har inte hört något sedan dess. Kan väl förstå honom då han var ett par år yngre en mig, men det var ändå trist, det var ju han som började flirta med mig så då trodde ju jag att han viste vad han gjorde, det står ju på facebook hur gammal jag är, men tydligen har han missat det och nu när åldern kom fram så försvann han.
Det gjorde ju inte mig starkare utan tvärtom jag trycktes ner lite i skorna igen, inte jätte allvarligt men lite. Jag är så trött på att bara få negativ respons på allt, kan inget ske åt rätt håll?
Jag är uttråkad, rastlös och lite ivrig. Vill ha förändring nu, vet inte vad jag ska göra för att det ska ske nåt.
Flirtar med alla jag kommer åt, tittar och ler mot alla killar på gatan, t banan, byggjobbare. Alla jag har på facebook som fortfarande är singlar. Jag har ju skaffat mig en del internet vänner genom åren som gått på alla sidor man varit med på, men många har förblivit internet vänner och många har gått in i förhållanden men många har även gått ut ur förhållanden, så nu tar jag upp kontakten med alla som står som singel, lägger in en liten puff eller kommenterar nåt, så får vi se om någon fattar tycke.
Jag måste ju försöka få kontakt med folk, men varje gång jag lägger ut ett försök kommer ju även risken att bli besviken, de svarar inte, eller svarar negativt, eller som sagt börjar prata och sen dissa. Dessa saker är en risk man får ta men vissa dagar gör det ont och jag har en tendens att ta det jävligt personligt när de inte är intresserade. Värsta sorten är ju en sån som M som ger mig massa förhoppningar och sen försvinner som en avlöning. Men absolut värsta sorten är dom som drar efter de fått sex, men tack och lov har det inte drabbat mig då jag är ganska svårt att få i säng. Aldrig direkt från krogen eller första dejten.
Jag undrar egentligen vad som hände med M, va det något jag sa eller gjorde eller var jag bara inte tillräckligt snuskig i telefon? Vad va fel?
När jag blir så här ivrig på förändring blir jag så sugen på en ny piercing eller ny tatuering, kanske färga håret . Frissan var jag nyligen hos, piercing har jag gjort lite överallt så jag vet inte var jag ska tänka mig ha en till någonstans. Tatuering har jag flera projekt på gång, men jag har inte riktigt bestämt mig och jag har inte pengarna än, så det måste få vänta ett tag till. Så vad ska jag förändra?
Klädstil? Sminkningen? Hm…vad kan jag ändra fort?
Jag är faktiskt sugen på att träna nu, men jag har inga pengar till ett gymkort så jag måste dessvärre vänta. Hade hoppats att den nya lönen skulle komma och att de retroaktiva pengarna skulle komna i november, men de kommer inte förrän i december, så kanske har jag inte råd med träningskort förrän i december när alla andra köper. Suck.
Så vad ska jag ändra på, vad ska jag göra med mitt liv? Vad vad vad???
Men ska jag inte duga som jag är? Har jag inte rätt att bli älskad för den jag är? Måste jag förändra mig?
Men en gaddning till kommer det garanterat bli vare sig det blir någon man eller ej.
Börjat knåpa ihop lite frågor till läkarna nästa vecka. Jag ställer alla möjliga frågor även dom jag vet svaret på och dom frågorna jag vet det inte kan svara på, jag ställer dom ändå. Jag ställer alla frågor. Bättre det, så jag inte missuppfattat nåt.
Det är inte så många som vet att jag ska till läkarna för detta samtal, nästan ingen vet, jag vet inte om jag tänker berätta. Samtidigt känner jag att jag har ett behov av att bolla detta problem med någon, men det känns inte rätt att ta det på mobiltelefonen i ett stressigt samtal, folk har inte tid att sitta ner och prata och jag vet inte om jag är redo. Kanske bättre jag träffar läkarna och sen pratar med mina vänner och min pappa. Min Pappa kommer ta det hårt, han mår dåligt bara när jag ska på mammografi, han vill liksom inte prata om det riktigt och han skjuter bort ämnet. Han mår inte alls bra när jag pratar om det och då är det bara en undersökning. Hur ska han reagera nu?
Min moster som jag tappade kontakten med helt efter min mamma dog har jag vid flera tillfällen försökt få upp kontakten med och bl.a. prata om detta men hon svarar inte på mina brev och verkar bara vilja ha en kort och ytlig kontakt. Vilket jag såklart måste respektera, vill hon inte så är det inget jag kan göra.
När min mamma dog så försvann alla från oss, en efter en och när pappa skaffade en ny kvinna så stack alla. Min morfar avskrev mig och min bror från testamentet och när han dog fick vi inget veta förrän det började bli dags för bouppteckning och då fick vi veta att morfar skrivit av oss helt. Jag min pappa och min lillbror blev helt ensamma och ensammast av alla blev nog jag, eftersom min pappa och min bror började missbruka. Jag har inte förstått det förrän nu hur ensam och övergiven jag var och hur skadad jag blev. Att jag lider av en kraftig separationsångest är kanske inte så konstigt. Det svårt att ändra på sina känslor och sitt bagage. Jag måste försöka komma över min rädsla och ångest att bli lämnad och folk runt om mig måste sluta att lämna mig så jag vågar tro och lita på människor.
Jag skulle behöva lugn och ro. Tillit och kärlek och 100 kg sinnesro
Sinnesro
Så mycket bättre
Fredagar har jag mitt idol och Jay Smith och på lördagar Petter, så nice.
Men en sak som är så mycket bättre är mina besökare på denna sida :o)
Jag har haft över 500 besökare och sista dagarna har det ökat betydligt. Jättekul.
Igår var jag ledig. Skönt. Men var tvungen att gå upp tidigt då jag skulle till läkaren med mitt ena öra. Hade fått en remiss till en specialist och dom var verkligen jättebra. De gick in med en kamera i näsan och kollade polyperna m.m. De gjorde hörsel test och tittade noga i mina öron. Verkligen en grundlig undersökning. Kändes bra att de va så noggranna.
Jag får som ett lock i mitt öra, ex när jag gäspar och det släpper inte. Det känns som om det blåser i örat när jag andas och jag hör bara mig själv. Otroligt obehagligt och ibland sitter det i, i flera timmar.
Nu har de tittat och fixat och specialisterna såg direkt vad det var. Jag har fått en defekt på min trumpet i mitt öra. Detta kan bero på spänningar i nacken pga. stress m.m. Och som ni vet har jag ju inte mått så bra sista tiden så det kan ju stämma. Sen kan det bero på att jag gått ner i vikt ganska fort, även om det bara är 5 kg så tror de att det kan vara en av anledningarna, mitt öra har inte hängt med i viktnedgången typ. Skumt eller hur och uttrycket en ”defekt trumpet ”får ju mig att tänka på något helt annat he he.
Men min hörsel var det inget fel på men jag måste nu börja skydda mina öron för buller efter alla mina konserter och sport evenemang, så börjar öronen nu ta stryk men inte så allvarligt än. Men jag måste börja tänka mig för. Men den här defekten jag har på trumpeten finns det inget att göra något åt, lite nässpray kan hjälpa. Sen tror de att det eventuellt kan läka för sig själv.
Träna och få bort spänningarna i nacke och axlar är medicinen.
Efter läkarbesöket åkte jag och köpte nytt munstycke till min dammsugare och sen hem och storstäda. Bäddade rent, dammsög sängen, överkastet, soffan och hela lägenheten sen skurade jag golven innan det var dags att åka in till stan och äta med en vän.
Hon och jag lärde känna varandra i en cancergrupp för ca 15 år sedan då både hon och jag lever med en betydligt förhöjd cancerrisk. Hon har nu bestämt sig för att inte skaffa barn då det ökar risken betydligt när man kommit upp i våran ålder. (Hon är dock 4 år äldre än mig)
Jag kommer ju eventuellt ta bort mina bröst. Den 23e ska jag träffa läkarna.
Både hon och jag har väldigt snygga bröst. Fasta och fina även om jag skulle kunna tänka mig lite, lite större men jag är grymt nöjd med mina bröst och det är ett svårt beslut att ev. ta bort dom.
Jag ska rådfråga läkarna och höra mera fakta. Men dessvärre så ser det inte så ljust ut för verken henne eller mig, men hon kommer nu inte skaffa några barn och det minskar risken för henne betydligt. Jag vet inte alls vad som händer i mitt liv och det känns jättesvårt att fatta detta beslut ensamt. Barn, inte barn, amma, inte amma, ta bort brösten, behålla dom. Det är stora frågor som är svårt att fatta utan en partner. Jag vill ha barn, men jag kanske inte hinner få barn och då kanske jag kan behålla brösten eller så tar jag bort brösten innan jag skaffar barn, eller så tar jag risken och skaffar barn och sen tar bort brösten , men då är risken att jag får cancer under graviditeten och då riskerar jag både barnet och min hälsa. Hm….mycket att tänka på och få att bolla med.
Men ska se vad läkarna säger. Kanske kan de ge mig mera fakta som gör det enklare att fatta beslutet.
Ska skriva ner massa frågor. Kan vara bra att ha med sig. Man har ju en tendens att glömma alla frågor när man sitter där i rummet med läkarna. Ska nog börja skriva ner alla frågor i morgon.
Längtar så himla mycket till den 27e, jag är så sugen på att parta, dessvärre kunde inte så många, men vi verkar ju bli fyra stycken iaf. Ingen bor år mitt håll så jag får åka taxi hem själv sen, men det kan det ju vara värt. Jag kommer ju ut iaf.
Jag åker alltid kommunalt hem från krogen men nu ska vi ut på ett ställe ute i förorten och kommunikationerna där ifrån hem till mig funkar inte så bra.
Men annars känner jag mig tryggare på tunnelbanan än i en låst taxibil om jag ska vara ärlig.
Jag har redan nu börjat planera vad jag ska ha på mig. Mina nya höklackade stövlar, svarta skin med jättehöga klackar, svarta strumpbyxor och svart kortkjol med snörning i sidan, sen tror jag att jag ska ha ett linne med färg men jag vet inte vilket linne?!
Sen blir det utsläppt hår, det har jag nästan alltid när jag går ut. Men vet inte om jag ska locka det eller ha rakt? I landsproblem kallas det va?
Nåja förladdningen inför den 27e är redan i full gång. Planeringen är ju en del av själva utgången, älskar laddningen och planeringen. Jag ska verkligen ha skit kul nästa lördag.
Om det inte blir kul vet jag en som kommer bli grymt besviken….jag.
Sinnesro
Äntligen lite kommentarer
Ni ska veta att jag verkligen blir superglad av era kommentarer och av att se att någon läser mina inlägg.
Reprisen av Idol går på tv och Jay Smith röst får mig varm igen he he. Helt otroligt att man som 37åring kan bli kär i en idol ha ha ha. Men faktum är att han är grym och jag har överskott på kärlek och trött på att älska R som jag inte vet något om och inte kan nå. Trätt på att gråta, trött på att sakna och ha ångest.
Kanske hör han av sig en vacker dag, kanske inte. Men jag försöker leva och söka efter lycka.
Så varför inte lägga lite känslor och lust på en Idol, han kan ju iaf inte såra mig.
Tänk om jag kunde hitta en så snygg och sexig man, jag tror jag skulle falla på stört, jag är så desperat på ömhet, närhet, sex och kärlek. Kan låta sjukt men jag har aldrig känt mig så här förut. Jag känner mig så ensam och desperat, min kropp skriker av längtan efter närhet.
Skulle en så sexig man som Jay ta i mig skulle nog jag dö just nu.
Ibland kommer tankarna på att åka till Uppsala och leta efter R. Tänk om jag såg honom, tänk om jag fick träffa honom och prata, tänk om jag fick kyssa honom.
Jag undrar vad han skulle säga om vi pratade, jag undrar vad han har att säga. Hans sista meddelande till mig var så konstigt, jag kan liksom inte fatta att han menade det han skrev. Det var konstiga ordval och märkligt innehål. Inte alls han liksom.
Jag undrar vart han är och vad han gör, jag undrar vad som hänt och vad han varit med om. Jag undrar vad han skulle ha att berätta om vi sågs och kunde prata i lugn och ro.
Varför kan jag inte släppa taget? Varför kan jag inte gå vidare?
Måste ha en mans händer på min kropp igen, måste få känna närhet. Kanske kan det få mig att glömma. Snälla sexiga, snygga man där ute, älska mig, se mig, uppvakta mig, få mig att glömma R!
Denna blogg har ju bara handlat om elände och tårar, men det är så mitt liv sett ut den senaste tiden. En skiva som är underbar att gråta till är Simon Elvnäs skiva, Words Unspoken. Hela skivan är grymt bra och vissa låtar kan man bara gråta floder till.
Min favorit låt på skivan är ”Naive” Meningen, Call me dumb,call me blind, call me naive. I just asked you to love me, säger väl en hel del? Är det inte den meningen som skuren för mig. Hela låten är så passande, och mina tårar bara rinner från ton 1 till slutet.
Skivan kan vara svårt att få tag i då den inte säljs på statoil som all annan musik. men är ni nyfikna så kika på Facebook, YouTube m.m.
Kan tänka mig att skivan är minst lika bra att hångla till eller ligga i ett bad och njuta av ett lugn, men för mig har det varit tårar och smärta. Men det beror ju på mitt allmänna tillstånd antar jag.
Fan vad jag längtar efter kärlek och lycka.
Jag minns hur bra jag mådde med R, varje dag var en gåva och varje andetag jag tog njöt jag av. Jag Trodde verkligen på oss och jag var så lycklig och trygg med honom, jag var aldrig orolig, han var mannen i mitt liv och vi skulle klara av allt ihop. Så levde vi och så skulle det ju vara, det hade vi ju bestämt. Fan kan inte fatta, kan inte förstå vad allt tog vägen. Hur allt som var så bra och all lycka bara försvann bort från mig.
Undrar om han tänker på mig ibland. Undrar vad han tänker och undrar om han saknar mig.
Hoppas dagarna fram till den 27e nov går fort för jag bara måste ha lite bubbel och sen krogen. Jag längtar ut nu. Jag har inte druckit sedan januari och jag har bara varit på krogen vid 3 tillfällen i år. Men nu känner jag mig så redo för Stockholms nattliv, en kväll iaf. Jag bara måste ut och träffa folk nu. Jag orkar inte längre…..
Sinnesro
Saknad och Ångest
Hammarby spelar nu mot Helsingborg. Jag hejar ju på djurgården så resultatet spelar egentligen mindre roll, men mitt hjärta slår, jag har ångest, svettas, fryser och mår illa.
Tv´n på jobbet står på, ljudet ekar i rummet av supportrarnas sång och rop.
En del av mig hoppas så att Hammarby vinner. Många av mina vänner hejar på Hammarby och framförallt. R lever för sitt Hammarby.
Undrar om han står i publikhavet och hoppar och sjunger. Min blick kan inte låta bli att leta efter honom, men ångesten är så stor att jag inte orkar, måste skriva istället, tänka på annat. Hjärtat bränner, jag får svårt att andras och jag mår illa.
Någonstans i detta publikhav av Hammarbysupportrar kanske den mannen jag älskar så mycket står. Om han står där är han med all sannolikhet full. Han kan knappast redan nu vara redo att gå nykter på fotboll, eller hur?
Någonstans bland alla dessa människor står han kanske på söderstadion och sjunger om sitt bajen.
Jag minns när vi var på bandy finalen ihop. Han hade gjort en fin flagga som vi turades om att hålla i, han skickade mig ett youtube klipp till mig i augusti där man ser våran flagga. Det var alltså inte länge sedan han skickade länken med våran flagga, kallade mig baby och skrev att det var våran flagga vit och grön som syntes på filmen.
Nu står han kanske i detta publikhav med en annan flagga, jag sitter här med flackande blick, letande efter min R . Ångest, saknad. Orkar inte. Fan. Sista Hammarby matchen för i år, men sen är det ju bandyn. Allt med Hammarby påminner ju självklart om honom och det gör skit ont.
All sport påminner om honom, vi tittade mycket på sport ihop. Vi älskar ju alla sport både han och jag men nu kan jag inte titta på något, allt gör ont och ger ångest. Mår piss av alla minnen, orkar inte.
Googlade lite på hans namn, fastnade en bra stund, fast i letanden, fast i det jag inte ska göra. Men hittar inte mycket. Men 2 september skriver han på en sida om bajen osv. Ett tecken på att han förmodligen dricker. Han satt mycket och skrev Froza bajen och massa bajen grejer på olika bajen sidor när han drack. Han gjorde det inte lika mycket nykter. Nästan inget. Så jag står kvar vid min teori att han tog ytligare ett återfall vid den 25 augusti och drack hela september och förmodligen än.
Självklart önskar jag att han var nykter och mådde bra, jag vill att han ska bli hel och må bra. Han är den finaste människan på jorden och han bör få må bra.
Men en del av mig hoppas att han är full, as packad, odräglig. Då finns det en förklaring till hans beteende och det finns en förklaring till att han inte hör av sig och är med den där jävla Kattis.
Så länge han dricker så kan han inte ha ett bra förhållande och vara speciellt bra pojkvän.
Så jag hoppas att han är full, odräglig. Jag hoppas han söker sin botten och att han lämnar henne, går in i en behandling och blir nykter med mig!
Snälla gud låt han stå i publikhavet med supportrar, låt han supa en sista gång. Låt han få insikt och komma in i en behandling och komma tillbaka till mig.
Fan vad jag har ångest och vad jag saknar honom. Plågan är enorm. Varför skulle Hammarby ha match idag när jag är fast på jobbet med Hammarbymatchen på storbilds tv.
Saknar min galna Hammarbysupporter.
Sinnesro
Tack Jay Smith
Hur desperat är jag inte på kärlek? Jag har så mycket kärlek och lust att ge så det väller över.
Jay Smith i Idol är min nya kärlek, han lägger jag mina fantasier på när jag inte envisas med att drömma om R.
I går ringde jag och röstade på Jay Smith 4 gånger, inte för att han egentligen behöver min röst utanför att jag ville höra hans sexiga röst i min telefon. Det kändes nästan som om det var på riktigt, att han pratade med mig!!
Jag vet att han är en ”kändis” från Idol, jag vet att han är upptagen och att jag förmodligen aldrig kommer att se honom på riktigt, men…. Hans röst gjorde hela min kropp varm och ärligt talat, får jag inte sex snart så dör jag nog.
Tills jag hittar en ny kärlek eller tills R kommer tillbaka så får jag förgylla mitt liv med några minuter varje fredag framför tv´n och Sveriges sexigaste och mysigaste man- Jay Smith i Idol.
Jag är som en patetisk tonåring men vad ska jag göra? Mina känslor svämmar över och Jay Smith är klart den sexigaste jag sett på länge. Han påminner ganska mycket om R men Jay är mer rock och han har längre hår. R var ju korthårig. Men de påminner mycket om varandra på nåt sätt.
Inget nytt om R, han har fortfarande inte kommit tillbaka på facebook. Hans mamma har gjort sin sida hemlig och Kattis har inte skrivit något nytt. Men han verkar ju uppenbarligen vara kvar i hennes liv för det står att hon har ett förhållande och någon kommenterade ju att R skulle serva henne när hon hade ont i ryggen och migrän så han finns ju kvar i hennes liv. Det är dock mitt och Rs datum som fortfarande står kvar som deras årsdag, vilket är märkligt tycker jag.
Jag kan väl bara trösta mig med att han förmodligen är full och att inget förhållande kan vara speciellt bra när han är full.
Men jag saknar honom och det gör så ont när jag tänker på att han är med henne.
Fick ett meddelande på facebook av mitt gamla x från Turkiet. Jätte gulligt skrivet faktiskt. Även om jag vet att han inte har sådana känslor för mig sedan länge och jag kommit över honom också för väldigt länge sedan så var det ett gulligt och fint meddelande och det behövde jag.
” hey there
has been long tıme
ve not hear from u. mıss u girll
and u know what ı get so sorry to forget ur bırthday. ı am so sorry. and u know what whatever ıts or whatever how may girls ı ve been wıht ı want u to know that u were the best ..lıke honest always .. good personalıtyyy and good on sex .. everythıgn were perfect wıth uu.. ı wısh we never went antalyaa for second tıem and never meet that girl and make me feeel counfuse about uu... u were the best anyway.. u deserve the best ı swearr .. mıss uu ı realy doo”
Vist va det fint skrivet på hans lilla gulliga turk engelska? Jag blev glad även om jag skulle blivit gladare för 1 år sedan.
Tror kanske att han börjar inse lite hur mycket jag faktiskt gjorde för honom och hur bra jag var. Men han älskade mig aldrig, han var nog tok kär i mig i början, så långt kan jag nog tro honom men han älskade mig aldrig. Då skulle inte alla känslor försvinna så fort.
Vi var på semester ihop och hade det bra, sen en dag kom två kvinnor fram och frågade om vi ville vara med och spela spel, vilket han sa ja till. Spelet var ett turkiskt brädspel som jag inte kunde och ingen orkade lära mig, så de spelade någon timme medans jag tittade på och sen var vårt förhållande över! Han var totalt förändrad och flera månader senare fick jag bekräftat det jag trodde var sant, han blev kär i en av tjejerna. Hon hade kille och det blev inget mellan dom men alla känslor han hade för mig försvann under den timmen.
Om man älskar någon så händer inte det. Nej han älskade mig nog aldrig och det har jag accepterat för länge sedan. Jag ångrar ingenting. Vi hade det kul ihop och jag lärde mig massor. Att resa till Turkiet själv och vara tvungen att använda min engelska var nyttigt och jag växte. Men jag var nog lite naiv som trodde han älskade mig och att vi skulle kunna leva ihop. Att han skulle kunna göra mig lycklig och att vi skulle kunna ha det så där underbart ihop som jag drömde om.
Han gav mig inte det jag vill ha hos en man, men jag accepterade det då jag inte trodde att jag kunde få allt jag ville ha. Men efter att ha träffat R så vet jag att det finns killar som faktiskt har allt jag värdesätter hos en man. R hade faktiskt allt innan han gick ut på sitt långa återfall.
Jag måste våga tro att mina krav är viktiga och att jag har rätt att ställa krav. Jag förtjänar det bästa och jag måste ha vissa saker för att må bra, jag har rätt att ställa massor med krav på min partner, ja på alla.
Älskar han mig så vill han att jag ska må bra. Jag måste lära mig att våga ställa krav och våga lämna och gå när mina krav inte uppfylls. Mina krav är inte höga och absolut inte omöjliga om man nu älskar mig. R uppfyllde allt, men det stora men….han höll sig inte nykter.
Jag vet att jag är för förlåtande och ger alla alldeles för många chanser och så har jag alltid gjort. Men varför?
Jag är rädd för att bli lämnad och ensam , jag är rädd att inte bli omtyckt, jag är konflikt rädd och jag är rädd att jag ska ångra konfliken om jag startar den , så jag startar inga konflikter. Jag är rädd att allt jag säger och gör ska bli en höna av en fjäder och då säger jag inget istället. Accepterar allt och drar ett streck över allt. Förlåter, biter ihop och låtsas som om allt är bra igen.
Det är lite så jag har levt sen min mamma dog. Låtsats om som om ingenting har hänt. Stängt av och låtsats om som om ingenting har hänt. Min mamma , min drickande pappa, min drogande lillebror, problemen i skolan, mina känslor, allt. Jag bara låtsades om som om allt var okej.
Jag måste lära mig att ställa krav och erkänna för mig och för andra att allt inte är okej,
Jag är inte glad, jag är inte lycklig och det är faktiskt okej att vara deprimerad ibland. Jag hatar att vara singel och jag hatar att vara olyckligt kär och jag älskar fortfarande min fd pojkvän som är alkoholist och som förmodligen dricker nu och är med en annan tjej.
De vänner som inte orkar med mig är inte mina vänner och de som inte fattar kan faktiskt försöka lite till eller dra.
Jag har rätt att känna och vara den jag är och jag har rätt att ställa krav på folk i min omgivning. Jag har rätt att tycka och tänka och jag har rätt att må dåligt.
Men först måste jag nog lära mig att acceptera det själv också, jag spelar liksom teater på rutin, jag har spelat teater så många år att jag glömt bort hur man inte gör det.
Ibland är jag äkta men ibland vet jag inte.
Med R kunde jag vara 100 % jag och jag behövde inte anstränga mig, jag blev jag ihop med honom, han fick mig att ta av mig masken och bli jag. Om inte det är kärlek så vet jag inte vad kärlek är.
Han var/är min tvillingsjäl. Jag kan bara be att han kommer tillbaka eller att det finns en man till där ute som är som R.
Men till dess får jag drömma mig bort i Jay Smith famn, drömma mig bort till hans otroligt sexiga röst. Glömma livet för en stund och bara försvinna från all min kärlek till R.
Sinnesro
Utekväll planeras
Nu ska jag ut på krogen. Nu jävlar ska jag ut på marknaden igen!
Den 27 nov ska jag ut med vänner. Jag har lyckats samlat ihop iaf 5 vänner som jag kan gå ut och festa med och denna gång tänkte jag även dricka lite alkohol och flirta satan.
”Det bästa sättet att komma över någon är att komma under någon” lyder ett nytt ordspråk och kanske är det rätt. Jag tänker iaf prova.
Jag måste bli kär igen för att komma över R. jag måste få någon annan att tänka på. Sen menar inte jag att jag ska ut på krogen och släpa hem första bästa, men jag tänkte gå ut och ragga och nypa killar i rumpan lite och den som vill ha mitt telefonnummer ska få det och sen får vi se om det ringer någon. Först dejt sen får vi se vad som sker.
Nu ska jag köra så det ryker, jag måste komma över R och vad är bättre än att träffa en ny?
Funkar det inte så gör det inte, men hoppas på R kan jag ju i sådana fall fortsätta med sen. Jag kan ju iaf försöka krogen, jag har ju inte mycket att förlora. Många tror ju inte på krogen och det gör väl inte jag heller direkt, men vad har jag för val? Det är ju bara på krogen eller nätet som finns. Jag har ju provat både krogen och nätet i många år, utan bra resultat men jag antar att jag inte får ge upp riktigt än. Även om jag är väldigt nära.
Vad har jag egentligen för alltentativ? Lägga mig ner och dö eller vika mitt liv åt att vänta på R?
Om R kommer tillbaka så väntar jag gärna på honom, men om han inte kommer tillbaka, om han nu väljer spriten eller den där haggan Kattis, ska jag sitta här då och vänta? R kanske inte når sin botten på flera år och sen ska han jobba med sin nykterhet och sen ska han bli kär i mig på nytt. Vi kanske pratar år eller vi kanske pratar om evigheter.
Måste väl försöka inse att det finns en del hinder för mig att få tillbaka R. Måste väl försöka tillåta mig själv att ge upp och tillåta mig att prova kärleken på nytt. För nu har jag gråtit, saknat, hoppats och sörjt i ca 8 månader. Nu måste jag söka efter någon ny att falla för.
J var förlovad, M försvann, kanske är det tredje gången gillt nu?
Krogen en löningshelg, kanske mycket folk, kanske mycket firmafester, kanske folk som är ute som inte brukar vara ute. Kanske någon ensam och sviken som jag. Hoppas, hoppas.
Om inte annat tänker jag ha en helkul kväll med mina vänner och jag tänker prova att dricka alkohol.
Jag har inga problem med alkohol, men jag har varit arg på alkoholen som tagit så många i min närhet och eftersom jag varit så ledsen och haft en sådan ångest har jag varit försiktig med alkoholen, drack 26 januari, sen någon öl på semestern i maj och sen en gång i somras på semestern.
26 januari var jag” på kanelen” men de andra gångerna har jag inte känt av alkoholen. Men nu tänkte jag se om jag kan ha kul med alkohol i kroppen, men jag ska inte dricka mycket, bara lite lagom. Några glas vin med tjejerna. Men känner jag att jag blir ledsen så blir det alkoholfritt. Jag tänker inte utsätta mig för ångest i onödan, det räcker med den ångest jag redan har titt som tätt.
Men kan jag ha lite kul så ska jag njuta av att ha lite kul, kanske är det precis vad jag behöver. En krogkväll med tjejligan. Jag hoppas det kan hjälpa. Jag provar allt som går att prova för jag orkar inte sakna R och må dåligt längre.
Alla medel är värda att prova. Bara jag får må bra igen.
Börjat träna lite också, det gör ont i hela kroppen av träningsvärken, tränade måndag, tisdag och ska träna idag. Skönt att träna faktiskt, men väldigt jobbigt och svårt att komma dit, men när man väl är där är det riktigt kul att träna, dessvärre kommer jag inte kunna fortsätta träna på detta gym, kostar för mycket för mig. Men mitt förra gym som jag tränade på förr på kostar mindre så där ska jag nog prova köpa ett nytt kort. Då har jag förvisso ingen vän att träna med för hon tränar på det gymmet som jag går på nu, men 650kr i månaden är för mycket pengar för mig just nu och gymmet ligger långt ifrån där jag bor så det får nog bli mitt lokala gym. Men detta provapåkort som jag fick när jag fyllde år fick mig att börja känna lust och sug till att träna, så det var en riktigt bra present, även om jag kanske inte har råd att träna där just nu.
Men nu ska byggas en grym kropp. Smal är jag ju redan och med alla dessa tårar och sorg som jag haft sist tiden har jag gått ner ännu mera så nu är det bara att bygga snygga muskler.
Alla sätt att försöka må bra på är väl bra antar jag.
Jag orkar inte må så här piss mera. Orkar inte älska R mera nu när han inte finns kvar i mitt liv. Men han kommer alltid ha en speciell plats i mitt hjärta. Alltid.
Sinnesro
Full fart på Ks
När jag kom fram fick jag beskedet att min läkare inte hade någon tid förrän till våren men att de kunde lägga in dubbla tider på mig när jag ska till henne i maj, och att jag kunde ringa en annan läkare och prata lite med henne innan min läkare Britta kan träffa mig så jag iaf får lite information och rådgivning.
Jag ringer denna läkare Ulla för att boka en tid, hon tar emot mina uppgifter och vill läsa min journal innan vi bokar tid. Men redan efter någon timme ringer hon tillbaka och säger att min läkare Britta som inte har en tid för till våren absolut vill träffa mig och därför ordnat om så jag fått en akut tid redan 23 nov. För hon ansåg det väldigt viktigt att träffa mig!
Så det blev en väldig fart på läkarna på radiumhemmet. Vilket förvånade mig och gör mig lite konfundersam, de verkar väldigt angelägna om att operera mig. Är det så allvarligt? Det verkar vara värre än jag trott. Nog för att jag veta att jag ligger i högriskgruppen men detta verkar vara värre än jag fattat, eller? Men nu är en tid bokad så får vi se vad som sker efter det.
Jag har valt att inte berätta detta för någon än, jag har inte bestämt mig vilka jag orkar och vill prata med om detta. Det är ett känsligt ämne och jag vet inte om jag är redo för att ta emot folks åsikter.
De diskussioner jag haft tidigare med folk har de flesta tyckt att jag ska operera mig för länge sedan, att det bara är att ta bort allt. Viktigast är ju att jag överlever. Kanske har de rätt.
Men för mig har det inte varit så enkelt. Jag tycker om mina bröst, jag har gansak snygga och väldigt fasta bröst. Jag har alltid velat amma mina barn och känna hur det känns att få ha den egenskapen som mamma, känna mammakänslan och få känna hur kroppen förändras under graviditeten. Få vara med om den underbara kraft som alla säger att det är att få bli mamma. Jag vill dessutom fortfarande ha känsel i mina bröst då jag personligen tycker det är en viktig och underbar känsla i sexlivet. Jag har velat vara så naturlig och fin som möjligt. Sen måste jag ju inte få bröstcancer även om risken är betydligt högre för mig och jag måste ju inte få bröstcancer som ung, jag kanske dör i någon annan sjukdom innan jag får bröstcancer eller jag kanske får bröstcancer som 90 åring, eller jag får bröstcancer i morgon. Vem vet?
Men nu börjar åren rinna iväg och min risk att få cancer ökar nu mer och mer för varje dag. Min risk att få cancer ökar numera om jag blir gravid, jag är helt enkelt för gammal för att barnafödandet ska minska risken för cancer, nu ökar risken istället för att minska.
Läkarna tycker inte jag ska gå igenom detta ensam utan att jag bör ha en partner att dela detta med, då det är enormt krävande både fysiskt och psykiskt, men nu har jag ingen partner och jag har inte lyckats få någon heller så nu måste jag nog försöka inse att jag kanske inte hinner få någon partner. Tiden är liksom emot mig. Jag måste iaf börja ensam, sen får vi se vad som sker.
Den 23 nov ska jag träffa läkaren för mer fakta och information sen får vi se vad som sker, jag kommer självklart blogga om detta. I denna blogg ska jag vara så öppen som möjligt är tanken, så jag får och kan skriva om allt, det är ju därför jag valt att vara anonym och ingen jag känner har denna adress, förutom ett undantag.
Har börjat få lite kommentarer nu i min blogg vilket jag tycker är jätte kul. Tack alla ni som kommenterar.
Självklart ska jag även försöka besvara era kommentarer, de kommentarer som går att besvara.
Fick ett tips av en läsare: ” Mitt tips är att även träffa folk som du normalt sett inte skulle vilja träffa för att dom inte är din typ.” Mitt svar: Jag har som motto att alla som vill ha mitt telefonnummer på krogen, fester eller efter ett tags chattande på internet får alltid mitt nummer och den som vill bjuda ut mig på en dejt har alltid fått svaret ja och den som bjuder upp på dansgolvet har alltid fått iaf en dans. Det är ett motto jag har. Det är så sällan killar uppvaktar eller bjuder upp så man får vara tacksam för det lilla man får. Men okej, lite åldersgräns har jag ju på vissa saker. Dansa kan alla få göra men dejt eller telefonnummer så får de inte vara i min pappas ålder iaf. He he.
Men självklart ger jag alla en liten chans, nu är de ju inte så många eller ja just nu är det ingen alls som visat intresset, men skulle någon flirta så flirtar jag tillbaka, sen får man ju se om det säger klick. Men som sagt just nu är det inte någon av det manliga könet i min närhet, så jag behöver inte oroa mig precis.
M har iaf inte hört av sig mera, så jag antar att jag aldrig mera kommer få höra något från honom och därför aldrig få veta vad som hände, om jag sa något tokigt eller om han bara kände att han inte var intresserad. Jag vet att han tyckte jag var skit snygg och sexig men kanske sa jag något fel eller kanske var jag inte tillräckligt snuskig i telefonen, han fiskade ju lite efter små kommentarer men jag spelade dum då jag inte var intresserad av något som lätt kunde bli kk eller telefonsex. Vill inte ramla in på det ämnet liksom. Så när sådana saker kunde antydas så styrde jag samtalet till ett annat håll. Att han fick stånd av min röst var ju trevligt men jag valde att inte spinna vidare på det, så kanske var det därför jag var ointressant? Vad vet jag.
I går bestämde jag mig nästan helt för att skicka ett julkort till R iaf. Känner jag som jag känner nu när det är dags att skicka ett julkort så har jag ett kort hemma med en Miranda nalle på som jag kan skicka. Tänkte kanske inte skriva så mycket, kanske bara: ” Kan inte sluta tänka på dig, du vet vart jag finns och sen mitt nummer. Eller ” Du finns fortfarande i mitt hjärta och sen bara mitt nummer”
Kanske är det fel, men jag älskar honom och känner att jag inte har något att förlora om jag nu fortfarande känner så här i mitten på december.
Men som det känns nu så är han fortfarande den mannen som äger mitt hjärta. Men jag önskar att jag mår bättre om en månad jag önskar att jag är starkare och att mina sår läkt lite mera, kanske nykär eller åtminstone intresserad av någon annan, allt blir ju liksom lite lättare att ”gå vidare” som det heter när man har någon annan att tänka på, sakna och hoppas på.
Men just nu älskar jag fortfarande min fd pojkvän, min lilla alkis som var så kär i mig, han som jag skulle vara med resten av mitt liv och han som ville förlova sig med mig.
Jag älskar R, för allt han var och allt han sa, jag älskar honom för att han såg mig och att han lyssnade på mig och förstod mig. Han är min tvillingsjäl. Jag kan bara hoppas att det finns flera som han eller att han blir nykter och kommer tillbaka.
Ska till terapeuten idag, ska bli skönt för jag står still i mitt liv och har panik, ångest och sorg. Vet inte vad jag ska göra, vet inte vad jag vill och tycker ingenting i livet är meningsfullt eller kul. Min depression blir inte bättre även om jag inte gråter lika mycket varje dag så känner jag att livet har stannat. Jag lever för att jag måste och för att jag hoppas att allt ska bli bra, men tvivlet blir större för varje motgång och jag vet inte hur länge jag ska söka och kämpa.
Jag har så svårt att ta in hans meddelande som han skickade på facebook, har svårt att förstå det, tror inte det är han, det är inte hans ord och hans sätt att utrycka sig på så jag har svårt att ta in dom orden och ta dom på allvar, jag vet att det kanske är fel och att jag kanske måste ta dom orden vare sig det är han eller inte, men jag har svårt att ta meddelandet på allvar liksom. Svårt att tro att det är han. Kan inte ta in det. Önskar att jag fick prata med honom, vill veta mer, vill höra vad som hänt. Vad gör han? Jobbar han? Är han full eller nykter? Bor han hos henne? Är han på hem? När, var och hur skedde allt?
Han skrev till mig i augusti och då var han gullig och kallade mig baby, vad hände sen? Han vet ju att jag väntade på honom och fanns där för honom, vad hände sen?
Jag misstänker att han var nykter när han skrev till mig i augusti och hade planer att komma tillbaka till mig nykter men tog ett till återfall och då valde han att gå till haggan Kattis som han uppenbarligen kan supa med.
Det är en av mina teorier, kanske får jag aldrig veta om jag tror rätt. Kanske spelar det ingen roll, men jag kan ändå inte sluta älta mina teorier. Varför?!
Hur ska jag komma över honom, hur ska mina sår läka? Hur ska mitt liv fortsätta när det ända jag vill är att bli älskad och hel?
Sinnesro
Orden Vi och Ni gör ont.
Kan inte låta bli det, men oren Vi och Ni gör så jävla ont just nu , jag är så grymt avundsjuk på alla som har någon att kalla Vi.
Jag vill också vara Vi och jag vill också dela allt med någon.
Jag är så trött på ensamheten och att sitta här ensam och blogga istället för att vara med en man och hångla och har det mys pys på de lediga dagarna.
Det var så underbart med R, det va alltid vi och vi planerade helgerna och vi fanns där för varandra, vi gick och fikade hos hans syster eller mina vänner. Vi var ute och gick. Vi tittade på film, Vi hånglade i timmar och vi sov i varandras armar och vi hade tok skönt sex och vi vi vi vi vi.
Fan vad jag saknar VI!
Jag blir nervsjuk av att vara ensam hela tiden. Det är så tråkigt och jag har ingenting att se fram emot. Trots att jag på pappret har så enormt mycket vänner som tycker så mycket om mig så är jag så jävla mycket ensam för ingen har tid. Alla har fullt upp med sina familjer och sina egna liv. De har inte tid ens att fika. Trots att jag är så grymt trött på att fika med vänner hela tiden så saknar jag även det just nu.
Jag som hade hoppats på att M skulle komma till mig i helgen så jag fick ha lite tvåsamhet för en stund, lite sex och lite mys men nej då han försvann och hörde som sagt inte av sig, han svarade inte ens på mitt sms och bad om ursäkt, utan hans liv rullar på som om ingenting har hänt. Som om jag aldrig har funnits.
Lördagen var jag ensam hela dagen fram till klockan 18, igår var jag ensam hela dagen och kvällen bortsätt från mellan 18 och 20 då jag var på ett al-anon möte och idag sitter jag åter igen vid datorn, bloggar, läser aftonbladet om och om igen och sen sitter jag på den där facebook och gör mig själv illa genom att titta på den där jävla Kattis sida och hur hennes faster skriver att R får hjälpa henne osv. Sen går jag in på den där killen jag hånglade med i E-tuna. Han jag kallar J. Hans sida händer det inte mycket på men på hans flickväns sida står det så fint att de fått så fint hemma och att hon har världens finaste pojkvän och nu har de skaffat en till katt osv. De verkar ha det så mysigt och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk även om han uppenbarligen kanske inte är den trogna typen då han stod och hånglade med mig i flera timmar men han var ju uppenbarligen trognare än många andra då han faktiskt tackade nej till att ses igen. Hur som helst verkar hon lycklig och de verkar verkligen ha ett fint och mysigt hem tillsammans.
Jag vill också dela mitt liv med någon, jag vill också ha en familj och massa kärlek. Varför är jag alltid så ensam?
Min mamma dog när jag var 12 år och då blev min pappa deprimerad och började dricka, så sedan jag var 12 år har jag varit ensam.
Nu har jag bott själv i över 16 år. Och mitt förhållande med R var det som jag räknar som den tiden jag delade mitt liv med någon som förstod mig och såg mig. Han såg in i mig och för första gången sedan jag var 12 år kände jag mig hel och trygg.
3 månader senare tog även alkoholen honom från mig och jag står åter igen ensam och övergiven. Ingen ser mig, ingen förstår mig. Jag lever för att jag måste, men jag lever inte för jag syns inte.
Jag är nu 37 år, jag har varit ensam och osynlig större delen av mitt liv. I 24 år har jag varit osynlig. Jag har varit osynlig så länge så jag inte vet vem jag är. Bara R kunde få fram den där tjejen i mig som jag glömt bort och jag vet inte hur jag ska kunna hitta henne igen.
Just nu vill jag bara att någon håller om mig. Jag vill känna att jag lever.
I ett försök att förändra mitt liv ska jag nu börja träna, jag har ingen lust alls men jag måste väl försöka. Så i eftermiddag blir det träning på ett gym i stan. Inget gym jag kommer hänga på sen, för det är för dyrt för mig och för långt ifrån mitt hem, men jag fick ett prova på kort på 10 dagar när jag fyllde år som jag tänker utnyttja iaf.
Medberoende som jag är skulle jag ju få så dåligt samvete om jag inte använde presenten som jag fick så jag blir ju liksom tvungen att träna nu. Allt med medberoende är ju inte dåligt. Jag kan som sagt inte säga nej och inte göra någon besviken, men i detta fall kanske det är bra för nu kommer jag iväg och tränar vare sig jag vill eller inte.
Jag slipper iaf vara ensam en stund i kväll.
Sinnesro.
Åter tårar
Idag har det redan nu varit många tårar och mycket ångest, ändå har dagen precis börjat.
Känner mig ensam och misslyckad, varför klarar jag inte av att hitta någon som vill leva med mig? Varför vill eller kan ingen älska mig?
Drömde härliga drömmar i natt. Nördigt, jo som fan, men det va underbart. Jag drömde att det va jag och Jay. Ja, just den Jay. Jay Smith, han som sjunger så satans bra i idol just nu.
Han och jag var ett par och vi hade tok mycket sex utomhus. Minns inte så mycket nu men vi var så kära och vi låg i gräset och hånglade i massor, minns att han hade bar överkropp och var underbar på att kyssas. Minns hans varma bröstkorg mot min och jag minns hur värmen och lyckan spred sig i min kropp.
Det var skönt att drömma om någon annan än R. Det var skönt att vakna tok kär i en annan än R. Men när jag vaknat och insett att jag drömt som en tonårstjej, om en kille som jag aldrig träffat utan bara sett på tv blev jag rätt generad och insåg vilken nörd jag är. Men drömmen va ändå underbar och det var så skönt att få vara lycklig en kort sekund och jag var enormt lycklig i min dröm, jag låg och hånglade med en sexig underbar kille och vi var så kära.
Efter lite morgonkaffe kom jag åter tillbaka till verkligenheten och saknaden av R är enorm idag.
Vill bara kontakta honom, bara skriva några rader att jag fortfarande tänker på honom.
Kanske kan jag sicka ett julkort om en månad? Bar skriva några rader, typ, Förlåt att jag skriver men jag kan inte sluta tänka på dig, du finns fortfarande i mitt hjärta. God jul XXX
Är det helt sjukt att göra så tro?
Funderar på om jag ska gå med i mötesplatsen på nätet och se om jag kan hitta någon att dejta. Jag är ett desperat behov av ömhet och sex och jag vill bli lyckligt kär igen. Jag vill träffa någon som kan överträffa R. Jag vill att någon ska visa mig livet, att någon ska visa att det går, att även jag kan bli älskad att även jag kan bli omtyckt. Vågar jag prova igen? Ska jag prova igen? Hur ska jag prova igen? Eller ska jag vänta på att R blir nykter och att han kanske kontaktar mig igen?
Pratade med min pappa i går om livet och hur trött jag är på min ensamhet. Han tycker att jag ska lära mig leva med ensamheten och att livet är så här. Eller så får jag ta och ändra stil.
Vet inte riktigt vad han menar med det men jag antar att han menar klädstil och sånt. Men jag vet inte. Men att jag inte duger som jag är var vi ju båda överens om. 37år singel, utan barn, aldrig förlovad eller älskad mer än några månader av en man som valde spriten och en annan kvinna istället för nykterhet och mig.
Ensamhet, tomhet och saknad är allt jag känner. Jag försöker hitta saker att vara tacksam över, men det är svårt ibland. Det är svårt att hitta meningen med kivet bara för att jag har jobb lägenhet och två katter. Jag är enormt tacksam över dessa saker såklart men är det meningen med livet?
Min brorson hade tydligen fest förra helgen, han fyllde 19 år. Trodde först att festen bara var för ungdomar men har nu fått höra att många var bjudna , bl.a. en av mina bästa vänner och hennes sambo. Min bror va där också det såg jag på korten som las upp på facebook. Men jag var inte bjuden. Det gör ont när jag inte får vara med min familj. Jag är inte välkommen och jag vet faktiskt inte varför.
Ingen katastrof kanske men när man känner sig ensam och oälskad gör sådana saker ganska ont. Om inte min familj vill vara med mig, vem vill då vara med mig?
Hade hoppats på en helg med sex och kärlek, en helg som skulle få mig att glömma alla tårar och sakanden av R. Men jag blev istället dumpad igen och helgen blev tom, och ensam. M har fortfarande inte hört av sig, han svarade inte ens på mitt sms, han bara ignorerar mig helt plötsligt. Tycker att ajg iaf borde vara värd ett förlåt. Han gjorde det inte speciellt snyggt.
Men trots allt så går dagarna och snart är denna helg över.
Fredagen blev det några skräck filmer med en vän och I går var jag dock på middag hos en gay vän. Det var trevligt. Men ensamheten är så enormt jobbig när man kommer hem och tystnaden är så grymt tyst och min kropp skriker efter närhet.
Idag blev det ingenting, bara ensamhet, försökt hitta någon att fika med iaf men inte ens det lyckades jag med så det blir nog att bara vara hemma och surfa omkring och zappa på tv´n och sen gå på ett al-anon möte till kvällen.
Jag vill inte sitta och självömka, jag vill inte ge upp men jag vet inte hur länge till jag orkar sakna R. Vet inte hur länge jag orkar älska utan att bli älskad.
Nästan alla har sina familjer nu, det går på parmiddagar och olika evenemang med barnen. Jag kan inte råför det men jag känner ingen glädje i saker jag gör, jag känner mig bara så misslyckad som inte klarar av att uppfylla den enda drömmen jag haft i mitt liv. Att få bilda en egen familj med massor med kärlek.
Jag hittar inget som kan ge mig mening med livet, jag brinner inte för något och jag tycker ingenting är speciellt meningsfullt och kul.
Jag vet att jag låter som en tragisk bitter fitta och kanske är det just det jag är, jag vet inte men det enda jag vill med livet är att få vara men en man som älskar mig och som jag älskar. Jag vill krypa in i en trygg varm famn och känna mig betydelsefull och älskad.
Det ända jag vill är att bli älskad.
Sinnesro
Fan vad jag saknar R
Det är mitt i natten och mitt hjärta blöder. Fan vad jag saknar R. Det värker i bröstet och alla minnen känns som om det vore igår.
Va inne på facebook och tittade på den där Kattis sida, hon hade ont i ryggen och hade migrän och någon som jag tror är hennes faster hade kommenterat att hon fick be R serva henne. Det gjorde så ont att se hans namn ihop med hennes status. Inget säger ju att han är nykter och att de har det bra, snarare tvärtom om han är hos henne så är han inte på behandling och är han inte på behandling nu så tror jag att han fortfarande dricker för han var garanterat full i september och förmodning även nu.
Så länge han dricker så har de ingen vettig relation, det vet jag. Kanske är han inte ens hos henne. Men det gjorde så ont att se att hans namn fortfarande finns med i hennes liv.
Kan inte sluta hoppas att han fortfarande tänker på mig, kan inte sluta undra vad som hände och vad som är sant och falskt. Kan inte fatta och kan inte riktigt ta in att han är hennes.
Dum som jag var googlade jag hans namn igen och nu hittade jag en gammal myspace sida och där fanns en bild och massa text som fick mig 100% säker på att det var hans, känner igen hans sätt att skriva och även om hans bild var maskerad så kände jag igen honom. Gjorde så ont och jag saknade honom mer än det går att beskriva. Fattar inte varför jag plågar mig själv sådär. Jag vet ju att jag mår piss och får kraftig ångest, svårt att andas och värk i flera timmar. Ändå gör jag det. Saknar honom så jävla mycket.
M svarade inte på mitt sms idag. Jag var tydligen inte ens värd en förklaring.
Såg på facebook att han drack öl hos någon kompis och sen skulle ut på krogen. Så jag är väldigt dumpad och jag kommer aldrig få veta varför. Han bara försvann och jag verkar totalt bortglömd. Som om jag aldrig hade funnits, som om vi aldrig hade haft kontakt. Inte ett spår av mig i hans liv. Suck.
Kanske va det inte meningen att jag skulle komma över R ännu, kanske var det inte meningen att jag skulle glömma och hitta någon ny. Kanske , kanske inte. Men för M var jag tydligen bara någon han tycke va kul att prata i telefonen med någon månad.
Min självkänsla och mitt självförtroende är inte på topp. Vet inte hur jag ska orka försöka igen.
Jag måste inse att R inte vill ha mig, att han vill supa med den där fula haggan Kattis.
Kan inte förstå att han valde henne, det gör så ont att han är med någon annan. Jag sitter här ensam med mina tårar och han är med henne.
Jag försöker trösta mig och inbilla mig att den nyktra R älskar mig men den fulla R väljer Kattis för henne kan han supa med utan att få dåligt samveta, eller nåt.
Vad ska jag göra, jag kan inte glömma honom, inte ensam. Inte utan nya hopp om livet.
Snälla älska mig, kom tillbaka. Jag kan ju inte leva utan dig, R du finns i mitt hjärta än…. för alltid.
Sinnesro
Dumpad igen….
Jaha då va det slut för denna gång. Blev ingen dejt och inte något sex. Åter igen försvann han bara.
“Jag ringer dig om en stund” sa han i Tisdags, men blev vist slutet.
Idag är det Lördag och han har fortfarande inte ringt. Han som ev. skulle komma till mig i helgen. Dåligt och märkligt. Varför försvinner folk bara, kan man inte iaf säga hej då?
Jag bestämde mig för att ta mod till mig och faktiskt säga ifrån denna gång, så för någon timme sedan skickade jag ett sms.
“ Vad hände? Vart tog du vägen? Jag fattar att du inte kommer till mig i helgen och jag förstår att du av någon anledning tappat intresset, men du kunde väl sagt nåt. Tråkigt / xxx”
Inget svar har kommit än, det var med andra ord inget missförstånd. Jag är dumpad igen!
Vad hände? Vad gjorde jag för fel? Vad sa jag som va så otroligt fel eller vad va det som blev fel? Åter igen får jag inget svar på vad som är fel på mig, är det något jag säger, är det mitt utseende eller vad är det? Alla bara försvinner, utan att ens säga hej då? Varför gör man så?
Inger på internet om R, inte ens på någon Bajen sida. Den där jävla Kattis har inte skrivit något om honom heller, på gott och ont. Jag är så sugen på att försöka kontakta honom igen. Saknar honom fortfarande. Ingen är som han.
Hittade en låt på en tjejs blogg. Underbar låt “Gubben i låda” med Daniel Adams. Ray. Kan lyssna på den om och om igen. Blir lite peppad av den. Sjunger den högt, högt i min lägenhet som om att min röst ska höras till Uppsala där jag tror att R är kvar.
“Jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks, för dig ska jag göra det 1000 gånger om.”
Grym låt.
Nu när M dumpat mig så är varje tanke hos R, jag väntar och hoppas än. M va inte mannen som kunde ta mig med storm och få mig att tro på kärleken igen. M var inte den mannen som kunde hjälpa mig läka såren och få tilliten tillbaka, M var bara en som gav mig vatten på min kvarn, det är bara R som är rätt, alla killar sviker. Jag kan lika gärna vänta på att R ska bli nykter och frisk. Om nu inte det kommer en man och visar mig att jag har fel.
Jag vill att någon ska ta mig med storm, älska mig, se mig, visa mig att det finns hopp kvar.
Idag, just nu är jag arg och besviken. Far åt helvette alla svin! Jag ger upp. Ni vinner, jag fattar piken…jag kan inte bli älskad. Men jag skiter i det, det är ändå bara R jag vill ha. Utan han, ingen kärlek, utan honom inget liv.
Men det får gärna komma en snygg, trogen, pålitlig och underbar man och bevisa att jag har fel ….
Sinnesro
Same old story
Jaha så var vi här igen.
M har fortfarande inte hört av sig och han har åter igen ignorerat min puff på facebook.
Jag antar att hans tystnad betyder att han inte kommer i helgen. Men varför säger han inget varför hör han inte av sig, varför bara försvinna?
Han sa Jag ringer om en stund och sen är han borta.
Jag fattar verkligen inte. Vad fan hände? Varför?
Jag tänker inte tjata, vill han inte träffa mig och vill han inte prata med mig så ska han få slippa. Det är inte okej att bara försvinna såhär. Jag har bjudit hem honom till mig och han svarar inte på om han kommer eller ej och nu är han borta. Det är inte juste. Jag blir så trött.
Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Ingenting känns kul eller vettigt just nu.
Saknar de där samtalen på kvällarna, att ha någon att prata med och dela dagens händelser med, någon att pussa god natt, någon att längta efter.
M verkar fått kalla fötter eller nåt. J verkar ha tjej och var inte sugen på mer än lite hångel utanför krogen och min älskade R är borta, förmodligen i sitt missbruk eller så är han så där lycklig och gullig som han va med mig med någon annan.
Jag mår illa av den tanken, det gör ont och jag får yrsel och svettningar när jag tänker så.
Jobbar sista natten nu, tack o lov inte med idioterna som tycker jag skriver för högt.
Efter denna natt så är jag ledig i flera dagar, hade hoppats på en dejt men nu blir det dvd med en god vän och depp talk istället. Tänker inte hyra någon jävla kärleksfilm iaf så det blir väl någon skräckfilm och massa chipps eller nåt.
Va hos terapeuten i dag, givande samtal men jag stör mig lite på att hon säger jag förfinat R. Men bortsätt från att hon försöker få mig att inse att han inte va så bra som jag trodde och jag envisas med att försvara honom så har vi givande samtal.
Hon försöker få mig att säga ifrån och avsluta relationer med folk som inte behandlar mig juste och det låter ju som en självklarhet men för mig känns det omöjligt att dumpa folk och att säga ifrån, jag vet inte om jag överdriver min reaktion eller om jag kräver för mycket så jag knipet käft till folk gått över gränser alldeles för många gånger, då kanske jag kan säga stopp och hejdå. Men min gräns är långt bort och jag accepterar mycket för att jag är osäker på om jag har rätt att bli arg, besviken osv.
Jag vågar inte, jag vill inte vara en subba och jag vill alltid ge folk 10000 chanser.
Ex M. Jag vill inte ha en kille som inte ringer när han säger att han ska ringa och jag vill inte ha en kille som kommer och går som det passar honom.
Jag tycker inte man säger att ”jag ringer om en stund” och sen hör man inte av sig på flera dygn. Jag tycker inte heller att man uppvaktar någon i över en månad och säger att man ska ses men sen inte ens kan svara ja eller nej när jag bjuder hem honom.
Jag vet att jag kanske sätter R på en pedestal men när han va nykter innan hans återfall var han precis så som jag vill ha en man, Exakt! Han ringde alltid mig, vårat samtal var dagens höjdpunkt. Han hörde av sig hela tiden, tänkte på mig och saknade mig och han visade det. Om han missade mitt samtal så ringde han upp inom 10 min han VILLE alltid prata med mig och han ville ALLTID träffa mig. jag vill att det ska vara så, jag vill känna mig betydelsefull och älskad, jag vill vara någons allt. Prio 1 liksom.
Jag har aldrig fått vara det förutom med R och jag känner att det är så jag vill ha.
M har redan nu sårat mig så varför fortsätter jag? Varför ber jag honom inte dra? Varför väntar jag på att han ska bli värre eller dumpa mig, varför säger jag inte till honom att jag tycker han gör fel? Bara tanken på att skriva ett sms eller ringa och säga till honom att jag tycker han är dum som gör så här mot mig, bara tanken får mig att må dåligt. Varför är jag rädd? Varför anser jag mig inte ha rätt att ställa krav och säga ifrån?
Varför anser jag att jag inte att jag har rätt att kräva att nästa kille ska vara bättre än R eller åtminstone liks bra men nykter?
Varför kan jag inte släppa R och inse att han inte vill ha mig? Varför vill jag envisas med att det måste ha skett något missförstånd? Eller att han är full och dum och allt blir bättre när han gjort en lång och bra 12 stegs behandling och sen kontaktar mig?
Varför envisas min hjärna med att tänka och hoppas så, eller kanske är det mitt hjärta som envisas med att älska och hoppas?
Sinnesro
Surt
Denna dag har varit sur på alla sätt.
Jag retar mig på mina kollegor som var så jävla larviga och elaka i natt och jag blev riktigt stött och känner att jag är sur och besviken på dom och det kommer jag vara ett bra tag. Så irriterad och sur på dom, hur kan man gnälla på att kollegan skriver för högt? Hur kan man skriva högt över huvudtaget? Jag kan ju bara trycka ner tangenterna på ett jävla sätt, sen att jag skriver väldigt fort gör väl kanske att det låter lite mera vad fan vet jag men vadå, om det är det ända jag gör så borde de ju vara tacksamma, de får ju äga tv n och jag har ingen musik på, jag pratar inte med någon, jag sitter så osynligt jag kan i mitt hörn, alldeles tyst och skriver lite försynt och ändå stör jag herrskapet! Suck vad sur jag blir,
Sen är jag sur på M, han skulle ju ringa mig igår ”om en stund”, han har fortfarande inte ringt. Orden ”om en stund” har jag nu tappat förtroendet för.
Inte ett sms eller nåt har jag fått, men idag har han puffat mig på facebook ett par gånger iaf. Men det var efter jag sänt en ny puff för han måste ha ”råkat” ignorera min senaste puff
men som sagt han ringde aldrig i går och inte idag heller så jag har ingen aning om han kommer i helgen eller inte, jag misstänker att han inte kommer och då vet jag inte om det är någon ide att fortsätta, men kanske är det bra att ligga lågt och vänta lite till på R. Jag vet inte.
Men jag blir ändå besviken om han inte kommer, skulle behöva lite hångel och sex. Jag behöver komma bort från alla minnen med R.
Sen är det ju så att om vi inte ses denna helg så kommer det dröja ytligare en månad innan vi kan ses. Det blir liksom lite segt, ju längre tid man bara pratar i telefonen ju mera förväntningar bygger man kanske upp och sen kanske det inte klickar.
Men som sagt jag har ingen aning om han kommer i helgen eller inte, för han säger ju inget.
Ikväll bokade jag iaf upp min fredag med en vän, jag kan inte vänta på att M ska bestämma sig. Jag var tvungen att ge henne ett svar, så nu är fredagen bokad. Lördagen och söndagen håller jag öppen tills i morgon kväll om jag kan.
Jag blir så tveksam på killar, jag förstår inte. Jag orkar inte med allt spel och krångel. Jag förstår inte spelet, jag förstår inte det här med att försvinna några dagar, att dissa eller att ena dagen visa intresset och sen helt dött.
Jag har svårt att lita på folk och det blir värre när jag inte vet om personen kommer ringa eller ej, om de ringer upp eller ej. Jag tappar intresset när inte känner mig förvirrad, om de är så här redan i början hur blir det då senare om det skulle bli ett förhållande?
Men samtidigt vet jag inte hur mycket jag kan förvänta mig, vilka krav man kan ha, det kanske aldrig mera finns någon som R. Allt var ju så enkelt och rätt med R.
Jag har inte hört Rs röst på över 7 månader, jag har bara fått 3 korta meddelanden på facebook. 2 gulliga i augusti och sen det korta och kalla ”jag har gått vidare” meddelandet i slutet på september. Ändå tänker jag på honom varje vaken timme. Är det normalt? När läker såret? Hur går man vidare som alla tjatar om? Vart går man?
I morgon är det terapeuten igen, sista samtalen har inte gett så mycket, jag gråter och berättar vad som skett under veckan som gått men det händer inte så mycket, men kanske händer det saker utan att det känns men jag gråter fortfarande varje gång hos henne, jag känner mig så ensam och så sorgsen. Jag känner mig ensam och övergiven och har den känslan släpper inte.
Jag känner mig utanför. Annorlunda, det går inte att förklara men jag har bara känt mig hel när jag var med R.
I morgon ska jag också till veterinären med min hankatt, nya prover och det är jobbig då mina katter är mitt allt. Men jag hopps det ska gå bra. Det måste gå bra, mina katter är mitt liv.
Fan vad jag saknar Rs pussar, fan vad jag saknar honom, undrar hur han mår.
Googlat hans namn men inte hittat något sedan början på oktober i år. Undrar vart han är?
Fan måste tänka på annat, måste koncentrera mig på något, vad som helst, bara inte alla minnen igen. Hjälp!!!
Allt är enklare när M ringer och är gullig, men han är väl i den där manliga grottan vissa killar tydligen kryper in i ibland. Jag fattar inte. Varför ska det vara så jävla svårt att säga till när man vill vara ifred så man slipper sitta och vänta på ett telefonsamtal som inte kommer?!
Sur är jag, trött är jag, trött på allt och alla. Sur på allt och alla.
Vill hem och dra täcket över huvudet nu…..
Sinnesro
Tveksam
Varför ska allt jävlas med en när man har pms? Känner att marken viker sig under mig snart, orkar inte mera. Vågar inte lita på folk och tycker att alla beter sig så jävla märkligt.
Saknar R så in i helvete och är väldigt nära på att försöka skicka ett mail till honom. Hoppas att han har kvar sin mailadress. Men jag försöker att inte skicka något ännu. Försöker få hjärtat att läka lite till.
Men just nu fuckar sig allt och alla och jag saknar R för han kunde jag tro och lita på innan han gick ut och söp. Kanske är han nykter snart igen, kanske finns det hopp. Jag önskar så att han hörde av sig.
Såg en intervju på tv om en kille som va fd missbrukare han la av och då han träffade kärleken och han ville leva ett tryggt liv med henne. Så sa ju R till mig med, men varför är han nu med en annan tjej, vad gjorde jag för fel, varför va jag och vi inte själ till att lägga av? Har han ett nyktert och tryggt liv med henne nu tro? Vad hade hon som inte jag hade? Jag förstår inte, han var ju kär i mig, det var ju han och jag mot allt, vi skulle ju fixa det här.
Jag saknar honom så mycket och det gör så ont utan honom och det är så mycket som påminner om honom.
M är konstig igen, eller kanske är han inte konstig men jag tycker han beter sig märkligt. Jag har bjudit upp honom till mig till helgen två gånger nu men får inget svar på om han kommer han mumlar något om att det är struligt med biljetter osv. Men så kommer det ju alltid att vara, hur vi än vänder och vrider på det så är det 35 mil i mellan oss. Om vi någon gång ska ses så måste vi åka 35 mil dit och 35 mil hem och eftersom han inte bjudit över mig till helgen men jag bjudit honom hem till mig i helgen så är det han som får resa 35 mil först. Vad är problemet? Vill han att jag åker till honom så får han väl säga det.
Ska vi aldrig ses är det väl meningslöst att sitta och prata i telefon och skicka massa sms och uppvakta varandra, eller?
Sen tar han bort nästan alla inlägg jag gör på hans facebook. Alla inlägg jag skrivit, kram, kramiz , pok eller puss tar han bort väldigt fort. Är inte det skumt?
Nu har han fått något virus i datorn och han har inte haft tid idag att ens skicka mig en puff på facebook men han tog bort musiklänken jag skickade, som vi bestämde att jag skulle skicka, men det är klart jag skickade med en kramiz, så det var han tvungen att radera tydligen.
Sen tycker jag att det är lite konstigt att man tar bort en musiklänk och inte gått med i den facebook gruppen när vi diskuterat den musiken och han ska lyssna och säga vad han tycker, ska bli intressant och se vad han säger, för hur har han kunnat lyssnat på alla låtar om han inte gått med i gruppen och sen tagit bort länken? Det går ju förvisso ändå men det blir ju betydligt krångligare.
Det är ingen viktig sak med musiklänken, skit samma men jag blir sårad när han eller andra inte verkar vara intresserade av mig och mitt. När jag är intresserad av någon vill jag veta allt om honom och om han ber mig lyssna på två låtar skulle jag göra det på en gång med glädje.
Jag har ju självklart tittad igenom alla korten M har på sin sida och jag försöker fråga honom om massor. M är helt okej och frågar mig också massor men han verkar inte lika så intresserad av mig och mitt som jag och inte som R va när vi träffades.
Sen glömmer han att ringa mig ibland, somnar ifrån mig ibland och vissa dagar ex söndagar orkar han inte ens lyfta luren när jag ringer. Hm nä frågan är hur intresserad han är, men samtidigt så ringer han nästan varje dag och han låter glad när jag ringer så jag vet inte om jag överdriver eller inte, dessutom har jag pms men jag tycker inte han verkar så intresserad ibland. Idag pratade vi 10 min sen skulle han fixa en grej med dator och ringa mig sen. Men han ringde aldrig sen.
Men värsta orosmomentet är nog att han tar bort allt jag skriver på facebook om det innehåller en kram eller ännu värre PoK.
R gjorde aldrig så han va stolt över mig, ville alla skulle veta om mig, han skyltade mer än gärna och skrev puss överallt. Kalla mig flickvän stolt och högt.
Han tittade och kommenterade mina kort på facebook och la allt jag sa på minnet, han hade kollat in på korten vem min bror var och hur han såg ut och var intresserad av hela mig. Aldrig något snusk utan bara gullig och fin på alla sätt. Han fick mig att känna mig betydelsefull, omtyckt och viktig. Jag var viktig för honom, han glömde aldrig mig.
Ingenting känns bra nu, jag vill hem och gråta, saknar R och tycker M är go men skum. Kanske behöver han mera tid, men jag vet om han är så intresserad av mig.
Men o andra sidan ringde han mig två gånger på fyllan i lördags, han verkar dock inte komma ihåg detta men är det inte av fyllon och barn man får höra sanningen?
Äh jag vet inte, jag förstår mig inte på killar, vad fan vill dom?
Hade mitt ena gudbarn hela dagen idag, han är så go. Han säger att jag kommer få två barn och han tycker dom ska heta Maja och Linus så nu är namnen på mina ofödda barn bestämda. Fina namn tycker jag.
Nu ser jag att M varit inne på Facebook han har gjort andra saker men inte puffat mig eller sagt något, han har dock låtit mitt sista inlägg stå kvar, men där va det inte en kram eller nåt utan ett kallt och trist, ”Här är länken jag lovade” Men han har inte ringt mig. Han som sa att jam skulle ringa om en stund….hm 3 timmar har gått och han är uppenbarligen vaken. Men inget sms eller telefonsamtal. Han vet att jag jobbar hela natten. Nä fan jag är väldigt tveksam till om han är intresserad av mig.
R gjorde aldrig så, inte innan återfallet.
Nä jag får nog börja inse att jag inte kan vänta på någon man. Jag får nog acceptera att det nog inte blir familj för mig.
Ska nog boka tid hos läkaren och låta de ta bort mina bröst. Jag får nog acceptera att jag måste det och att jag inte hinner få barn. Ska nog ringa dom i veckan, för ett samtal iaf.
Först var jag så trög så jag fattade inte, ena killen frågade vad jag skriver och jag sa att jag rensade bort massa mail och massa annat jobb. Jaha sa han, du knapprar så mycket, ja sa jag, jag skriver väldigt fort. Sen efter ett tag så frågade han om jag hade mycket kvar att skriva, då sa jag att nä nu chattar jag med en kompis på msn sa jag och då suckade han typ lite och sen säger en annan kille något till honom som jag inte hör men han svarar till denna kille att det låter så mycket och att knapprandet ekar, då börjar jag fatta. Sen höjer killen som gnäller tv volymen jätte högt, demonstrativt liksom. Så jävla fjantigt och jag som känner mig så jävla ledsen nog idag med allt och pms på det känner att jag bara vill hem och gråta.
Fan det är ju fan fel på allt hos mig, nu skriver jag för högt också.
Nu kom killen fram till mig och frågade om jag fattade vad han menade och jag sa nej vadå, det låter så högt när du skriver, jaha vadå sa jag vad ska jag göra? Sa jag Skriva tystare sa han, det låter jätte högt och smattrar över hela rummet när du skriver.
Men jag kan inte rå för det, tangentbordet är så och jag skriver fort. Men med två killar emot sig som uppenbarligen tycker att jag kan skriva tystare på tangenterna eller inte skiva så mycket så orkade inte jag, jag vägrar böla inför dom och nu är tårarna så nära hela tiden.
De tittar på tv och väljer kanalerna jag blir aldrig tilltalad, jag har ingen att prata med på jobbet, jag får inte bestämma vad vi ska titta på för program, jag klagar aldrig på deras ljudnivå eller smak av film eller tv program. Jag sitter i mitt hörn och skriver när det är lugnt på jobbet och nu LÅTER det för mycket
Jag bar orkar inte mera, allt är skit och jag fattar mig inte på folk. Är det mig det är fel på eller är det alla andra?
Sinnesro
Måndag
Åter måndag, veckorna bara rullar på, tider går så fort men samtidigt står den så stilla. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.
M har varit jättegullig och ringt och smsat jättemycket sista tiden nu och det har börjat kännas riktigt bra men igår när jag ringde svarade han inte och nu har det snart gått ett dygn och än har han inte ringt upp, inte ens skickat ett sms. Sånt har jag lite svårt för och R gjorde aldrig så.
Jag har bjudit upp honom till mig i helgen, men han har inte svarat än. Så jag vet inte om han kommer eller ej. Det är förvisso bara måndag men om han inte kommer denna helg så kommer det dröja innan vi kan ses, men det vet inte han eftersom han inte frågat mig när jag kan ses osv. Frågan är om han vill ses och i så fall när och hur?
Igår ringde jag med hemligt nummer till Rs telefoner men ingen av dom var påslagna så jag antar att han bytt nummer. Jobbigt som fan att höra hans telefonsvarare och ännu jobbigare att veta att jag inte kan nå honom om jag nu skulle vilja, och ibland vill jag det så innerligt mycket. Hur ska jag komma över honom? Ingen verkar ju vara lika bra som honom. Jag kan inte låta bli att jämföra. R hade allt jag önskat hos en man förutom det där jävla återfallet.
Jag kan fortfarande inte fatta att allt det som hände har hänt, kan inte fatta att all min lycka och kärlek och all våran tro på framtiden bara är borta. Jag kan inte fatta hans hårda ord han skickade i september och jag kan inte förstå vad som händer.
Jag försöker gå vidare, jag försöker ge M en chans, men när han försvinner ett par dagar så tvekar jag. Kan jag verkligen lita på denna man? Om han nu är intresserad av mig varför ringer han inte upp när jag ringt? Hur viktig är jag om han glömmer eller väljer att inte ringa upp?
Jag har ingen lust att bli sviken igen, jag vill känna mig trygg och jag vill känna mig betydelsefull och när någon inte ringer upp när jag ringt känner jag mig jävligt dissad. Jag känner mig inte speciellt viktig eller älskad iaf.
R ringde alltid upp efter max 10 min, det var därför jag så fort förstod att något var knas när han tog sitt återfall.
Att M var full i lördags skrämmer mig lite, han lät ganska så packad faktiskt och han var säkert grymt bakis i går, det betyder att han nu varit bakis nästan varje söndag. Med andra ord har han varit full nästan varje helg. Är det en tillfällighet eller en vana?
Singel killar brukar ju träffa kompisarna på helgerna och då blir det ju gärna att de dricker öl, så kanske är det normalt eller så är han alkis som alla andra, hur ska jag veta?
Ska jag våga och ska jag vänta på att han ska vilja ses eller ska jag redan nu ge upp?
Mitt humör går upp och ner, jag vet inte vad jag känner eller vad vågar känna. Önskar fortfarande att R skulle höra av sig. Önskar att han åtminstone kunde ge mig svar på alla frågor och all förvirring jag har. Och jag skulle vilja veta om det finns det hopp eller är det helt kört?
Jag vet att det inte finns svar på alla mina frågor och jag vet att det aldrig finns några garantier. Men jag vill inte bli sårad igen och jag vill inte bli sviken och lurad igen men samtidigt vill jag ha närhet, sex, ömhet och jag vill bli älskad.
Jag är trött på allt tvivel, trött på ensamheten, trött på alla tårar och all sorg och saknad men jag fattar mig inte på folk.
Jag är nog ingen dejting typ, det är bara jobbigt att dejta. Jag vill känna rätt på en gång och jag vill att det ska vara rätt för bägge samtidigt, det ska vara enkelt och gå fort. Så gjorde det med R och det va så skönt och så enkelt, alla pusselbitar ramlade på plats på en gång. Det kändes så rätt och jag kunde redan efter andra dejten känna att det var mannen jag ville gifta mig med.
Det tog inte lång stund förrän vi planerade förlovning och vi ville ha barn ihop och allt var så rätt och så enkelt, fanns inget fel på något. Men sen tog han återfallet som tog honom från mig. Fan fan fan. Jag kan inte glömma, kan inte acceptera och jag kan inte fatta.
Hur ska jag kunna hitta kärleken igen? Alla bara sviker…
