Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Vet fortfarande inte om jag får sällskap i helgen eller ej. Så surt, vill verkligen kolla på film och mysa, men J har inte hört av sig än så jag tror inte han kommer, väldigt olikt honom att göra såhär så jag antar det finns en bra förklaring. Men jag blir ändå besviken, jag vill att han kommer till mig i helgen.

Jag är förkyld, ynklig, ensam och orolig för provsvaren. Vill vara hemma med någon som håller om mig, äta tacos och titta på film och mysa i soffan under en filt.
Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill.

Ser ut som om det blir en ensam och tråkig helg, typiskt när man är ledig. Nästa helg jobbar jag och helgen efter det jobbar jag på söndagen så det är denna helg som skulle passa så bäst att J kom ju. Men det finns fortfarande lite hopp om att J hör av sig. Så länge jag andas jag andas hoppas jag.

Annars går dagarna, idag har jag väntat på provsvaret exakt två veckor.
Tankarna snurrar, men jag har kunnat hålla mig betydligt lugnare än jag trodde.
Vet inte om jag förtränger allt eller om jag helt enkelt är ganska duktig på att vänta och se vad som sker.

Min terapeut tror jag förtränger mycket eftersom jag får ångest och tryck över bröstet ibland.
Men jag är ju van efter att R försvann, så på nåt sätt så har jag lärt mig leva med ångest och därför kan jag kanske hantera ångesten lite bättre. Låter ju inte klokt men man vänjer sig vid att må dåligt också och man lär sig leva med saker. Jag har lärt mig leva med att R är borta och saknaden av honom och jag har lärt mig leva med cancer risken. All den ångesten är jag van vid, men den känns ändå och nu är cancer risken kanske inte en risk utan snart kanske jag HAR cancer.

Jag vet inte vad som oroar mig mest, just nu är jag mest inne på det praktiska.
Vem ska ta hand om katterna medans jag ligger på sjukhus?
 Hur kommer brösten se ut?
 Kommer jag någonsin kunna ha bikini igen?
Hur satans ont gör det?
De säger ju att det är en av det smärtsammaste operationerna man kan göra.
Hur kommer det att fungera att ha sex utan känsel i en så viktig del som brösten?
Kommer alla mina piercingar växa igen medans jag är på sjukhuset eller kan de hjälpa mig sätta in alla igen?
Hur ska jag klara mig hemma?
Hur lång tid kommer jag bli sjukskriven, de säger ca 6 veckor.
Har jag råd att vara sjukskriven? Täcker någon försäkring?
Hur lång tid tar det innan jag har bröst proteserna klara?
Tänk om dom blir jättefula! Kirurgen säger ju att de absolut inte kan göra så fina som jag har så det är klart man blir orolig.

Jag har pratat med några, men många skräms av ordet cancer, många liksom vill inte prata om det känns det som och vissa säger att jag bara ska vänta på svaret innan jag funderar över något och det kan väl stämma förvisso men det är ju lättare sagt än gjort.
Jag förstår att det inte är lätt att förstå eller sätta sig in i situationen och jag kräver inte det.
Men ibland vill man bara ha empati och någon som försöker förstå och inte bara försöker pigga upp.

Jag vet att alla menar väl, men ibland får man höra ganska dumma kommentarer.

Det är ingen bröstoperation jag ska göra, det är en canceroperation. Jag kommer alltså inte få några snygga bimbo tuttar utan cancertuttar.
Operationerna går inte att jämföra, det är inte ens på samma karta.

Medans alla springer till kirurgerna och gör sig finare så kommer jag kanske gå till kirurgen för att bli fulare.
Det gör mig arg och jag tycker det är orättvist. Självklart ska jag vara tacksam som får leva osv., men hur många går omkring och är tacksamma för livet? Livet tar man ju faktiskt lite för givet och tanken på att jag ska dö i cancer finns inte. Min tanke slutar vid att jag kommer se ut som ”Jack the ripper” och får två hårda proteser.
Det är det jag är rädd för, inte döden.

Det kanske låter skrämmande och ego att tänka så men det är min känsla och jag vet att många cancerpatienter tänker på utseendet mer än döden. Döden är liksom lite för stort för att ta in tror jag, lite för overklig.

Jag har börja sörja mina bröst, det är ju mina bröst, jag sörjer dom och min kvinnlighet, min känsel. Jag är rädd och jag sörjer samtidigt som jag förtränger att det är mig det handlar om och att det handlar om nu.

Jag önskar att jag hade en man vid min sida, jag önskar att vi var två som tillsammans gick igenom detta. Men jag är ensam och jag får klara detta ensam.
Läkarna säger att det är ovanligt att en kvinna går igenom en sådan här sak ensam och att de kommer behandla mig lite annorlunda eftersom jag är ensam. Jag kommer få vara kvar på sjukhuset längre än de andra eftersom jag är ensam, de släpper inte hem mig förrän jag klarar mig själv.
Men jag önskar jag slapp vara ensam, önskar jag hade en familj som alla andra, önskar jag va vi.
 
Sinnesro