Ljudet av mitt hjärta behöver ljudet av ett annat hjärta
Ensam, saknar, längtar. Fan var det är tråkigt att vara ensam, somna ensam, vakna ensam. Ständigt längta och hoppas.
Vet inte om och när jag får träffa R igen. Tänk om han aldrig hör av sig igen, tänk om han väljer ett alkis liv eller tänk om han väljer att lev med någon annan.
Vet inte ännu om J kommer till mig i helgen. Om han inte gör det så kommer jag bli besviken för när kan vi ses då?
Pratade med I idag innan jag åkte till jobbet på msn. Han var sönderarbetad och hade tagit lite ledigt för att vila upp sig. Vi ska försöka ses nästa vecka men inget ät bestämt.
Jag är sällskapssjuk och vill inte vara ensam i helgen, men frågan är om jag får sällskap. Jag vill ha en famn att krypa upp i, titta på film och mysa. Men det verkar svårt att hitta någon som har tid. Sen nästa helg jobbar jag.
Dessutom tappar jag liksom lusten. Ska man behöva tigga till sig lite närhet eller?
Jag vill inte vara ensam med mina tankar och med min saknad och rädsla, jag vill bara ha någon som håller om mig, någon som kan säga att jag är fin med eller utan bröst. Vill bara ha lite närhet och ömhet. Känna att jag lever.
Det är få av mina vänner som pratar om det här med cancern med mig. En kompis tjatar bara om hur svårt det är för henne och hur svårt det är för vänner att förstå mig. Att det är så svårt att sätta sig in i situationen och att det är svårt att förstå känslan.
Men jag tycker inte ens de försöker, jag har ju gett tv programs förslag med de tittar ju inte ens på dom och sen gnäller hon på att det är svårt att förstå och att det är mycket information som hon inte förstår osv. men va fan har hon gjort för att sätta sig in i det då? Inget. Jag orkar inte försöka få henne att förstå mera nu, jag orkar inte förklara om och om igen. De tar ju inte till sig det jag säger. Jag har berättat miljoner gånger hur operationen ska gå till och hur de gör osv. men vissa lyssnar ju inte ens och jag orkar inte förklara gener, dna, operationer osv. om och om igen. Jag kanske är lite orättvis nu men jag orkar verkligen inte förklara mera nu, orkar liksom inte kämpa för att få förståelse eller empati. Jag ger upp.
Kommer folk runt om mig verkligen stötta mig under allt som kanske kommer ske, när de inte ens orkar stötta mig i väntan på provsvaren?
Jag kan inte klandra någon av mina manliga vänner för jag har inte sagt något till dom än, de har ju liksom inte haft tid att prata med mig så det funnits tillfälle att prata om det. Och R ja han kan jag ju liksom inte få tag i.
Vet inte ens om jag ska berätta och hur jag ska berätta det. Få se om det kommer ett bra tillfälle.
Just nu känner jag mig bara trött, förkyld, febrig och ynglig. Längtar hem bara.
Önskar att det var någon hemma som väntade på mig men…..
Jag har ju mina katter och idol att kika på.
Orkar inte jobba, mår inge bra. Vill hem. Bara några timmar kvar.
Sinnesro
