Skitdag
Känns som om jag aldrig mer ska kunna le, som om hela mitt liv var fejk.
Jag vet inte vad det är med mig och nej jag ska inte ha mens.
Känns som om jag ger upp nu. Inser att det blev inte det liv jag hade tänkt mig, jag känner mig mer och mer utanför. Som om jag står ute i kylan och tittar in i alla varma hem.
Det blir nog inte bättre än såhär.
Det går inte förklara, men jag känner mig liksom inte hemma och jag känner inte någon kärlek.
Jag känner mig onödig och överflödig. Känns som om alla har roligare utan mig.
Vill dra mig undan, vill låta alla slippa mig. Det så det känns när jag har mina mörka dagar. Vill bara gråta och gömma mig.
Så satans jobbigt när man känner såhär, det går liksom inte att fixa det själv, hjärnan tänker bara fel.
Det är nu man skulle behöva någon som höll om en. Någon som bekräftade mig och älskade mig.
Men nu är den platsen som sagt ledig så nä, ingen jävla kram får man.
Det blir ju inte bättre av att killen jag trodde jag dejtade inte hört av sig idag,
Inte ens ett jävla sms.
Jag skickade det förra messet det är för ca 24 timmar sedan. Inget svar.
Vi ska ses i morgon men jag vet inte när och hur.
Vi skulle träna först och sen hem till mig, men jag vet inte när och jag vet inte om det fortfarande gäller.
Varför utgår jag från att han ska såra mig? Varför utgår jag från att han inte vill ha mig?
Allt bara snurrar i skallen och jag är bara så nere.
Gamla minnen, gamla svek, gammal sorg. Allt kommer upp.
Han gillade min status på facebook nyss, känns lite bättre och han skrev puss i chatten och att vi ses i morn. Men kan inte påstå att jag mår bra, men lite bättre iaf.
Fan för att tycka om någon, sårbarhet och rädsla. Men jag tror jag ska våga prova ändå…
Sinnesro
Sårbar
Länge sedan jag skrev i denna blogg igen.
Vet inte vad jag ska skriva, alla känslor är i huller om buller.
Jag tänker på R och det sårade mig att han har valt som han har valt.
Nu är det bara att försöka glömma allt.
Tränar massvis, tränar nästan varje dag. Lär känna fler och fler på gymmet och ja jag har även börjat träffa en kille på gymmet.
Men vet inte vart det leder, vet inte alls, gick lite fort i början så vi har dragit åt handbromsen. Det var såklart han som ville det trots att det har varit han som stressat och gjort att allt gått så fort.
På gymmet är vi vänner, privat så messar vi puss och vi har precis börjat träffats privat och då har vi super mysigt, eller hade för vi han har bara varit hos mig en gång.
Få se hur det blir på fredag. Vi ska träna först och sen ska vi hem till mig är planen.
Men som vanligt tror jag inte på något förrän jag ser det.
Jag är rädd, vill inte bli sårad och vill faktiskt inte ens bli kär, för jag vill inte bli sårad och speciellt inte olyckligt kär i någon på gymmet som jag måste träffa varje dag.
Han är ung och mysig, pussig och kramig, social och han dricker inte.
Men vill han det jag vill och kan han bli kär i mig?
Jag jämför med R, allt var så enkelt med honom. Vi var lika mycket kära och allt vara så klockrent och enkelt.
Nu är det spel och oklara spelregler, förvirrat och otryggt.
Jag tror han tycker om mig eller han gör det ju, men på vilket sätt vet jag inte.
Rädd för att träffa någon som bara vill vara kk.
Brukar ju ofta bli så.
Men vi har bestämt att träffas och se vart det leder och ta det lite lugnt.
Läskigt, sårbart och förvirrat.
Men jag försöker att inte tro eller hoppas utan bara vara.
Men det är svårt, vet inte om jag ens vill eller vågar bli kär, tycker redan nu det är jobbigt med de känslor jag har. Jag är sårbar igen. Vad som än sker nu så kan jag bli jävligt sårad och sviken.
Är det verkligen värt det?
Sinnesro
Raderad
Det känns, han har gjort ett aktivt val och tagit bort mig och den länken vi hade kontakt via.
Han har valt detta.
Vi har inte hörts på länge och vi har absolut inte setts på evigheter, vi lever i två olika världar sedan länge. Men det gör ändå ont. Det var det sista hoppet om att vi skulle ses en dag, att han tänkte på mig och att jag betydde något.
Nu har han tagit bort den länken vi kunde höras via och det beviset på att jag fanns kvar i hans liv att en liten, liten tanke fanns kvar.
Nu är allt borta och det gör ont, för jag har inte klippt alla banden, han har valt allt, jag har inte valt ett skit, jag har bara blivit sårad igen.
Nu finns det ingen, absolut ingen som tänker på mig. Ingen som saknar mig och ingen som undrar eller hoppas. Nu är allt borta. Nu finns det inte ett hopp kvar, nu är det liksom helt jävla dött.
Nu vet jag att han valt att leva utan mig och inte ha någon kontakt, inget hopp, inget.
Någonstans hade jag ju hoppats på att vi skulle ses igen, att han skulle välja mig och nykterheten. Att jag skulle få bli älskad snart igen.
Men nu vet jag att så inte är fallet.
Sinnesro
Gnäll
Men nu är det dags för lite privata, hemliga och skamsiga känslor som jag måste få gnälla av mig.
Min bästa vän ska snart flytta till hus med sin kille och de väntar nu barn. Det är i ett tidigt skede så bara jag vet om det, och jag är suuper glad för deras skull, jag är så himla glad och de har kämpat så länge så det förtjänar det mer än någon annan.
Men jag är rädd. Rädd för att jag vill inte bli ensam, rädd för att hon inte ska ha tid med mig och rädd att avståndet mellan våra bostäder ska göra att vi inte kommer ses lika mycket.
Sen är jag såklart lite avundsjuk på att hon lyckas och inte jag.
Pinsamma känslor, fel och fula känslor, men dom finns där.
Sen har jag en vän som hade allt, fint hus, fina barn och en helt okej man men nu ska de skiljas och hon tror singel livet är enkelt, kul och skönt. Och jag får liksom en arg känsla i magen, jag vet inte varför för hon kommer ju också märka att det inte är så kul att vara singel och hur svårt det är ekonomiskt. Varför kan jag bara inte låta henne upptäcka det själv, varför ska jag bli irriterad över hennes förväntningar?
Sen blir jag arg för att när hon haft familjeliv i typ 15 år så har hon mest haft parmiddagar och familjeliv där jag inte fått plats, och nu när hon ska bli singel så vill hon såklart att jag ska finnas där och vi ska göra allt som singlar gör.
Jag älskar henne och jag tycker om att umgås med henne men jag blir ändå irriterad att jag duger nu och inte förut.
Det är så många år som jag varit ensam, ingen har funnits där när jag varit ensam och mått dåligt och nu när folk börjar separera eller får sina hjärtan krossade så förväntar de sig att jag ska finnas där.
Sen har jag en vän som aldrig förstått mig, hon nästan hånade mig när jag varit ledsen över brustet hjärta och hon förstod absolut inte hur jag kunde bli ledsen över otrohet det var ju bara att bli arg och slänga ut karl. Nu är hon själv förälskad i en jubel idiot som är typ värre en alla idioter på världskartan och som varit otrogen och svikit så många gånger så man tappat räkningen, hon gråter och är ledsen och tar tillbak honom om och om igen.
Jag ska lyssna, jag ska först och jag ska trösta och hon erkänner aldrig att hon varit dum mot mig och att det hon sa var fel. Hon kan inte ens erkänna att hennes jubel idiot till karl är värre än alla mina tillsammans. Jag biter ihop så käkarna bli blå.
men jag vill vara en bra vän trots att hon inte va det mot mig när jag mådde som sämst, men ibland kommer de svarta tankarna de där tankarna som får ilskan att bubbla. Det är så orättvist liksom.
Hon kastar sten i glashus hela tiden och det stör mig.
Men…
Jag älskar ju mina vänner och jag vill ju självklart stötta dom och jag blir glad när de vänder sig till mig med sina problem, men en liten svart liten figur på min axel blir arg, stött och irriterad.
Välkommen till verkligheten vill jag skrika, så här har jag haft det i massa år!
men jag älskar dom, jag är tacksam att jag har dom och jag vill vara en bra vän för dom.
Tack för att jag har denna blogg att skriva av mig mina innersta och hemliga tankar.
Onda, elaka, fula tankar men de finns och jag skäms.
Jag är avundsjuk på alla lyckliga gulliga par och jag stör mig på folk som inte är lyckliga för att de inte fanns där alla de gånger jag behövde tröst.
Mig kan alla ringa dygnet runt, men vem kan jag ringa? Alla har ju familjer och vill ju inte väcka barnen.
Åh jag får så dåligt samvete för mina känslor och mina onda tankar, men jag var tvungen att skriva av mig lite.
Själklart har de stöttat mig och funnits där för mig med, iaf några av dom men jag hade behövt mer ibland.
Jag känner mig utanför och bortglömd, jag är rädd för att förlora det jag har och jag blir irriterad när jag blir en reservkompis.
Förlåt, men känslor kan man inte råför
Sinnesro
