Sjuk, trött, anti.
Vet inte vad jag ska blogga om, känner mig liksom fortfarande helt tom.
Pratat med radiumhemmet och det har nu gått 12 veckor, men inget svar än. Min läkare ska ringa mig på torsdag eller fredag, problemet är att jag är på konferens och måste ha mobilen på ljudlöst. Men jag hoppas samtalet kommer lägligt. Behöver ett svar snart.
I har inte hört av sig sedan han avbokade dejten.
R har öppnat sin andra facebook sida igen, den han har alla sina ”suparkompisar” m.m. men han har inte hört av sig till mig. Han verkar vara inne i en riktig supar period och han verkar inte ens vara med Kattis numera. Ärligt talat så bryr jag mig faktiskt inte. För första gången så skiter jag i vad han gör, jag vill ha honom nykter och är han inte nykter så kan han knulla sig själv.
J har hört av sig men hör av sig samma dag han kan ses och sen i i slutendan så kommer han inte i af. Så gjorde han i torsdags och även idag. Hatar att gå och vänta på någon som inte kommer och inte hör av sig. Sent hör han av sig när han vet att det inte längre går och så ber han om ursäkt. Vet inte varför han gör så.
Chattade med en super trevlig kille idag på nätet, han var konstnär och ville fota och måla av mig. Men han är i paris nu så vi får se när vi kan ses, han var super trevlig, såg bra ut och verkade seriös. Bor i en grannkommun till mig när han är hemma i Sverige men är mycket i London och Paris.
Han var trevlig och vore kul att få bli fotad av en bra fotograf. Fick se hans hemsida och han är verkligen en konstnärlig fotograf.
Bättre och vackrare kort än Jo tog kan ju bli en skön hämnd.
Konstigt att jag drar till mig konstnärer. Lite kul och skönt för självförtroendet och gör mig taggad till att komma igång med träningen.
Hittat ett nytt cool gym i min kommun. Tro det eller ej men det har faktiskt en rosa gym avdelning för oss tjejer och sen har de massa olika gruppträningar och öppet 5-22. Jag gillade verkligen det tränings centret och vill verkligen träna där men det är dubbelt så dyrt än mitt gamla gym.
Jobbet är så satans snåla, bara 500:- per termin i friskvårdspeng. Hur långt kommer man på det?
Snåljåpar.
Kommer bli ont om blogg tid nu på ett tag. Men jag skriver så fort jag kan och har något att skriva.
Just nu söker jag efter livslust och lust till allt och inget. Så anti och trött. Vill bara gosa med min lilla katt och sörja min andra katt. Inget betyder något längre.
Sinnesro
Här är mitt liv och det suger
Torsdagen blev ett fiasko. I blev sjuk och avbokade i sista sekunden. Eller sjuk och sjuk, han var seg, trött och mådde lite illa.
J hade hört av sig på dagen men jag viste ju inte då att I var sjuk, så jag var tvungen att tacka nej till att han skulle komma över på kvällen. Men efter att I lämnat återbud så ringde jag J och han kanske skulle komma senare på kvällen, men han kom inte och kl 22.30 messande jag honom och då svarade han att han var med en kompis och skulle sova hos honom och sen har han inte hört av sig. Så hela torsdagen, både dagen och kvällen blev jag ensam. Kändes ju mindre kul att bli avbokad av två killar på samma kväll. Var ju inte så jättekul för självkänslan kanske men jag grät inga tårar denna gång. Jag blev bara lite låg.
Dels blev jag ju lite besviken på att I blev ”sjuk” och sen att J hör av sig i samma dag och sen när jag får ändrade planer så kommer han iaf inte.
Jag har inte hört ett ljud från J sedan i mitten av oktober och sen ringer han och säger att han är i stan och frågar om vi ska ses, jag blev ju jätteglad men undrar varför han inte kunde ha lite framförhållning så vi kunde ses någon gång. Ska jag bara hans plan B när något annat inte blir av och han är i stan så kommer vi inte hinna ses innan han åker.
Men jag är väl helt enkelt inte så viktig.
Fredagen var jag i stan på dagen och hade gudbarnen på besök på kvällen så då blev det full rulle. Även om jag ärligt talat blev lite trött och kände mig lite sorgsen av att jag själv förmodligen aldrig kommer få en egen familj.
Lördagen vara jag på modemässan i Kista, men jag fick gå ensam. Ingen ville eller kunde följa med, men jag gick själv. Mindre kul att gå på mässan ensam, men det gick.
Åter igen kände jag mig bara så satans ensam. Men som sagt det gick ändå.
Shoppade bort lite av ensamhetsångesten.
Shoppade en olja till håret 195:- på Cardell Hair Lounge som skulle göra håret glansigare och ge värmeskydd och vårda., ett nagellack på Nagelakuten 59:- och sen ett läppglans Pump & shine 250:- på Facezone som skulle öka blodcirkulationen m.m. så man skulle få fylligare läppar. Passade på när det var mässpriser. Sen var jag självklart på Emite monter, jag älskar ju det sminket så absolut var jag tvungen att kika på deras monter, så cool och snygg monter. Köpte dock inget smink denna gång men tänker nog köpa deras box för sotning. Mascaran deras är den absolut bästa jag hittat, kan bara inte leva utan.
Jag börjar fundera lite över min ensamhet. Efter att en av mina katter dog så är ensamheten så mycket värre. Jag vet att min lilla hankatt inte har många år kvar, jag inser att jag snart är utan min lilla familj.
Jag börjar också inse att jag snart är 40 år och att de tre drömmar jag haft i mitt liv- man, barn och hus börjar bli omöjliga att hinna förverkliga. Man och hus kan man ju kanske skaffa sig som 70 åring men barndrömmen börjar sakta sina ut. Det är en sorg som jag ensam måste försöka bearbeta samtidigt som hoppet om ett mirakel fortfarande lever.
Min familj var mina katter. Min medicin mot ensamheten var mina katter. Mina katter betydde så enormt mycket och nu är bara lill gubben kvar.
Jag är rädd och jag känner mig ensam. Mindre och mindre vänner har tid över, mindre och mindre vänner kan och vill umgås.
Jag måste börja acceptera livet som det är. Det är svårt och det gör ont.
Här är mitt liv och det suger.
Sinnesro
Trött och osocial
Allt som hänt senaste tiden har gjort mig trött och osocial. Jag orkar inte göra något och har inget större behov av att hitta på massa saker och träffa massa folk.
Jag orkar inte, energin är borta.
Min lilla prinsessas död tog musten ur mig och jag orkar inte med annat just nu.
Sen väntar jag ju på svar från Ks och bröstcancern. Borde få svar denna vecka, men än har jag inte hört nåt.
Jag orkar inte bry mig om det längre, jag bryr mig mera om min vän som redan opererat sig och har infektioner på infektioner, värk och var till max och in och ut på sjukan om och om igen. Det är nutid och det är fakta, henne tänker jag på varje dag.
Min egna oro har jag lagt på hyllan. När man ser vad hon går igenom med allt och efter min lilla prinsessas död och min hankatts som i sorgen av att mist sin livskamrat åldrats ännu mera så känns inte min egna cancerrisk så aktuellt.
Jag lever här och nu och här och nu är min väns operation och min sorg och saknad över min katt större.
När brevet från Ks dimper ner i brevlådan blir det förmodligen annorlunda, men så är vad jag känner just nu.
Känns tomt och konstigt att inte tänka på R och inte sakna honom varje vaken minut. Att han inte hör av sig när han vet vad som hänt gjorde mig besviken och jag vet att han är med Kattis och han har valt att vara med henne och inte kontakta mig just nu och då lägger jag honom åt sidan.
Jag ska träffa I på torsdag och det ska bli både kul, skönt och mysigt att få träffa honom igen.
Han bryr sig och han vill uppenbarligen träffa mig eftersom han kan boka in mig över 1 vecka i förväg. Han tycker om mig, även om det inte är tillräckligt för honom att tydligen kunna bli kär. Men kanske kan det ändras. Jag hoppas faktiskt det. Han är fin. Jag tror vi skulle kunna bli kära i varandra och ha det bra.
Men nu ska inte jag försvinna in i fantasier och hopp, då blir jag bara besviken.
Sinnesro
You know you're over someone when you stop checking their facebook
Precis så är det. Dessvärre tittar jag fortfarande på R´s facebook varje dag och även på J och I´s.
Men det gör inte lika ont när jag tittar på Subban Kattis facebook, trots att hon skriver vad hon och R gör hela jävla tiden just nu.
Sorgen över min Prinsessa gör att jag inte bryr mig lika mycket, de som inte vill ha mig, slipper.
Jag skiter faktiskt i dom allihopa, klart det är trist att de inte tycker om mig och att de uppenbarligen inte vill träffa mig för då hade de ju ringt, men va fan jag orkar inte bry mig.
I vill iaf träffa mig även om han inte verkar vilja ha ett förhållande.
Ingenting spelar liksom någon roll längre.
Det är som tomt att inte bry sig, att inte ha något att längta efter och inget att hoppas på.
Det är så tomt och det gör så ont att bara sörja min lilla tös bortgång, att sakna hennes vita fina päls mellan mina fingrar, att veta att vi aldrig mer ses.
Min älskade lilla hankatt har inte långt kvar, det vet jag så jag vet att det kommer mera mörka och jobbiga stunder.
Inget annat finns. Ingen kärlek, ingen tröst, inget hopp och inget kul att se fram emot. Det är bara tomt och mörkt.
Men jag tittar fortfarande på facebook och plågar mig genom att se hur alla andras liv går framåt, utan mig.
Sinnesro
Svart hål med vita prickar.
Mina katter har hållit mig i liv genom mycket, när tvivlet tagit över och hoppet försvunnit, när jag bara velat att detta liv ska ta slut har deras ögon tittat på mig, de har värmt mig med kärlek och spunnit i min famn. Deras kärlek har hållit mig vid liv och gett mig kraft och hopp. De har gjort att jag gett livet en chans till om och om igen.
De har varit mitt allt, min familj, min kärlek, mitt hopp och min anledning till att leva vidare.
Nu har jag en anledning kvar, en familjemedlem kvar, ett litet hopp och en som ger mig tröst.
Det skrämmer mig, vad gör jag när han inte finns?
På bänken i vardagsrummet står den lilla urnan med hennes lilla aska, jag tänder ljus där varje dag, och varje kväll när jag går och lägger mig tänder jag ett ljus i fönstret bredvid hennes kort.
Sorgen finns, sorgen känns och saknaden bränner, men dagarna går.
Vad händer sen?
Jag finner ingen kärlek i livet, jag får inga barn och ingen familj. Alla lyckliga par med värme och kärlek, de har varandra och lycka är till för att delas.
Jag hade mina katter, och nu är det bara en kvar. Det känns som om meningen med livet rinner ifrån mig. Alla mina drömmar och hopp börjar nu sina ut.
Det konstiga är att jag inte bryr mig, jag känner mig tom .
Sorgen är som ett svart hål inom mig och hoppet som förut är nu bara som några få vita prickar kvar i mörkret.
Sinnesro
I don´t care
Jag är trött och tom.
Ingen kille som hör av sig, inget sex, intet gull. Inget. I hör av sig en gång i veckan men några träffar blir ju aldrig av. Han skickade några gulliga sms i går och det ser ut som om vi kanske ska kunna ses nästa torsdag om allt går som planerat, han är snäll och jag tycker om honom, men han har så mycket att göra och jag vet inte om han ens vill eller kan bli kär.
R har fortfarande inte hört av sig och nu börjar han raderas, bit för bit. Jag är så besviken och arg på honom nu och undrar vad fan han vill och menar med allt.
Jag tror mig fatta en del av hans beteende men nu börjar jag undra över vissa saker.
Att han är med den där Kattis och att han försvann och inte ville belasta mig med sitt missbruk, det kan jag köpa och mycket av allt han gjort kan jag på nåt sätt förstår och acceptera men att han väljer att inte ens messa mig när min älskade katt dött, där går gränsen.
Jag vet att han är med Kattis nu och jag orkar inte bry mig, om han väljer spriten och henne framför mig så är det hans förlust.
Jag har inga känslor kvar i kroppen efter min prinsessa dog, mina katter är det enda som är viktigt jag skiter i allt annat.
En befriande känsla på ett sätt, känner mig ganska fri. Allt är mina katter, dom är mitt allt och nu är det en katt kvar som jag tänker ge allt jag har den tiden han har kvar.
Hämtade min prinsessas aska igår, fick en viss ro i kroppen av att ha hennes aska hemma, nu är hela familjen återförenade igen. Min lilla tjej är hemma även om det är i en liten urna.
Sinnesro
The botten is nådd Hur långt kan man gå? Hur lågt kan man sjunka? Hur kass kan man må?
När jag fått lite mer krafter tillbaka funderar jag på att jobba lite extra som Mary Kay konsult. Har tänkt på det ett tag och var på ett event igår i stan som inspirerade. Vi får se hur jag gör, först måste jag spara ihop 5.000 kr som startpaketet kostar och sen måste jag ha lite mera krafter, för nu vill jag bara sova.
Tappat lusten att dejta totalt. Trist att det ska behöva bli så för en dejt skulle nog göra mig gott. Men den ena efter den andra idioten får mig att tappa lusten och ge upp.
För ett par dagar sedan skrev jag till en kille, vi har flirtat ett tag men inget har hänt så jag skrev att jag skulle behöva en kram. Efter ett par dagar fick jag frågan ”bara en kram???” till svar och då skrev jag att ”ja just nu är en kram det jag behöver och någon som bryr sig för jag pga. allt som hänt, då skriver arslet ”oj ska man behöva vara terapeut nu också ”Hur jävla hjärtlösa är dom??? Jag blev så arg att jag skrev att jag hade hoppats att det fanns människor som brydde sig inte bara terapeuter och att jag nu förstod att han inte var intresserad av att prata utan bara att knulla. Då tyckte han jag va lättstött! Men herre gud hur svårt kan det vara att fatta? Lättstött? Idiot liksom.
I har inte svarat på det sista smset, han svara efter ett par dagar, det vet jag men det är lite svårt att ses när han svarar på smsen efter träffen skulle ha varit.
Vi försöker få in en träff, jag föreslår lite dagar och han svarar när alla dagar passerat, och nu är det onsdag eller fredag som jag kan och frågan är ju när han tänker svara på messet?!
R har inte hört av sig och jag är grymt besviken just nu. Så less på han nu. Hur han än mår och hur struligt hans liv är så borde han svara på mitt sms när jag skriver att min prinsessa har dött. Det är det minsta man kan begära om han nu vill ha mig kvar.
J hör inte heller av sig och snart åker han till Thailand och är borta 6 månader.
Jo är sjukare än vanligt och hans texter på facebook är åter igen skrämmande, nu skriver han till sig själv dessutom. Vet inte om han är så sjuk eller om han tycker det är ballt att leka totalt psyko men även det beteendet är ju grymt sjukt så….
Nä killar jag dra, orkar fan inte med dom just nu….
Jag vill bara sova och försöka ta mig upp ur den mörka gropen igen.
Sinnesro
Träningen Oktober
6 Okt Body Pump 1 timme
7 Okt Zomba 1 timme
17 Okt Afrikans Dans 1 timme + Body Pump 1 timme
20 Okt Zomba 20 min
21 Okt Zomba 20 min
24 Okt Afrikans Dans 1 timme
25 Okt Bodtattack 1 timme
30 Okt Zomba 1 timme
Sinnesro
Ingen lust
Tappat lusten till allt, orkar inte träna eller göra något.
Vill bara vara hemma i min ”one piece”. Vill bara ligga och slappa med min lilla hankatt och sova, sova, sova.
Orkar inte bry mig om nåt, skiter i alla idioter till karlar och jag struntar i min framtid, orkar inte tänka. Det blir ingen familj, inga barn och ingen lycklig jävla framtid.
Super besviken på R och även de andra. Ingen har ringt av de killar jag trodde brydde sig. Trots att jag tydligt talat om att jag är ledsen. Men de skiter de tydligen i.
Orkar inte bry mig, tycker bara det är trist att de är så hjärtlösa. Men de kan gå och knulla sig själva, jag skiter i dom nu.
Men när jag vaknade i morse kände jag samma ensamhet och bitterhet över allt. Saknade värkte inom mig och jag ville bara somna om och glömma dagen.
Min älskade lilla hankatt sörjer på sitt sätt, han har börjat kissa på vardagsrumsgolvet och han väcker mig flera gånger på natten och vill gosa. Han sov till och med på mig en stund i natt och han låg bredvid mig också i långa stunder. Han är annorlunda, jag ser tydligt att han saknar prinsessan jätte mycket och han är inte alls som han brukar, han pratar mera, mer sällskapsjuk och han går fortfarande och letar efter henne. Det gör så ont i mitt hjärta att se honom sörja, jag hoppas han inte tror det är mitt fel att hon är borta.
Känner mig tom och trött, allt är bara saknad av min lilla kisse, allt inom mig handlar om henne nu och rädslan att mista min andra katt.
Sinnesro
Tjejmiddag
Var på tjejmiddag i går med mina ungdomsvänner. Jag älskar dom. Men middagar är ibland så otroligt jobbiga.
Jag känner mig så otroligt utanför och jag har inget att säga, det är prat om förlossningar, amning , skilsmässor, bröllop, förlovningar, hämta och lämna på dagis, kvartsamtal och föräldramöten, oron över tomåringarnas utekvällar osv.
Jag sitter där och bara känner mig så utanför och värdelös.
Jag försöker säga något men vad säger man, jag har aldrig gift mig, aldrig förlovat mig, aldrig varit älskad, aldrig varit sambo, aldrig varit gravid, aldrig fått barn, aldrig ammat, aldrig varit dagis, aldrig varit på kvarsamtal, inget inget inget kan jag prata om.
Vi pratar julen, familjer, släktingar. Jag sitter tyst. Jag kommer fika med min bror och hans fru samt pappa och hans särbo runt lucia. En fika, så firar vi jul. Sen kommer jag väl åka hem till pappa och tigga lite julmat på julafton men “fira jul” det var länge sedan nu. De har ju sina familjer att vara med…..
Vi börjar prata dejtning och eftersom de alla lyckats skaffa familj, ja några av dom har lyckats skaffa familj flera gånger, så undrar dom vart jag hittar alla idioter och att jag måste leta på fel ställe, utstråla något fel eller ha fel sorts magnet osv.
Killar kan inte vara så som jag berättar, jag har bara haft lite ottur och de tycker jag ska prova den ena dejtensiten efter den andra för de sidor jag varit inne på kanske var fel sida bara.
Min sorg över att aldrig få barn är fel, för jag hinner vist och ingenting är omöjligt osv. Man kan vist bli gravid vid 40. Det kan gå, jag kan ju träffa en kille redan ikväll. Jo mirakel har skett……
Jag vet att de menar väl, men när jag sätter mig i bilen hem rinner tårarna.
Jag har mist min älskade prinsessa, hon kommer aldrig tillbaka, mitt “barn” är borta och när prinsen lämnar mig, när min älskade gamla följeslagare, min älskade lilla hankatt somnar in så är allt över- då har jag inget.
Fakta är att de bra killarna har redan hittat sin kvinna, eller de är åtminstone inte intresserade av mig och när det kommer till barnfrågan så….ja jag är över 38 år nu.
Fakta är att jag snart är 40 år och jag måste inse fakta och antingen försöka vänja mig och acceptera ensamheten eller hitta ett sätt att avsluta allt på…..
Min älskade prinsessa - jag och kattkungen saknar dig. Ingeting kommer bli det samma igen. Allt börjar gå mot slutet.
Du fattas oss och du finns i våra hjärta.
Sinnesro
Det skulle vara skönt och stå på nån annans fötter när mina inte kan hålla balansen...
Jag är helt ur balans nu, känner ingen värme, trygghet eller kärlek. Allt är bara sorg och mörker, inget känns viktigt och inget känns bra. Det är bara jag och min lilla hankatt kvar nu. Vill bara vara med min lilla katt. Vill bara ligga med honom och sörja våran lilla prinssessa. Vetskapen om att jag snart förmodligen kommer mista min andra katt också gör mig paralyserad av smärta, jag orkar inte.
Att förlora henne gör så grymt ont och när min lilla prins försvinner så är det bara jag. Jag vet inte hur jag ska klara det och jag är medveten om att det kommer att ske och förmodligen ske ganska snart.
Min lilla prinsessa blev exakt 16 år och min prins fyller 18 år i januari.
Sen har jag absolut inget.
Jag har måna fina vänner som stöttar och förstår min smärta och super goa kollegor på jobbet som verkligen accepterar min arg och förstår.
Men det är hemma allt är värst. Det är hemma jag och min lilla prins inte längre hör hennes tassar trippa och hennes lilla jamande hälsningar och prat. Sängen är tom och allt är tyst.
Jag känner mig så enormt ensam utan henne. Nu är det jag och gubben kvar…..
Alla killar kan dra åt helvette, de känslokalla svinen som bara bryr sig om sig själva och deras jävla kukar.
R har inte hört av sig.
I har inte hört av sig, men addat massa nya tjejer på facebook.
J har skrivit på facebook en :o(
Jo har inte sagt nåt utan fortsätter bara med sitt ”puffande”
L har skrivit på facebook att han beklagar sorgen.
Jag är så trött på alla karlar, de är helt enkelt inte så intresserade av mig.
Jag får helt enkelt ge upp.
När jag får tillbaka lite krafter kanske jag ska göra ett nytt försök på nätet, men det skrämmer mig för som sagt det är många stora idioter där ute och är men det lilla svag så slår det hårt.
Kolla bara på killen igår han dumpade mig efter max 5 min bara för att ajg itne ville visa mig på webb cam som nyvaken och nygråten. Suck!
Nä just nu är jag så arg och besviken på livet och på allt.
Saknaden gör så satans ont att jag inte pallar känna något annat.
Det skulle vara så skönt att stå på någon annans fötter nu, för jag har tappat balansen totalt.
Sinnesro
Saknad
Saknaden gör så ont, allt är så tyst och tomt nu. Hennes stol står tom och jag och min lilla hankatt saknar henne så otroligt mycket.
Hon fanns vid våran sida i 16 år, hon jamade och spann hos oss i 16 år och nu är det bara så tomt och tyst.
Jag känner inget annat än sorg, jag skiter fullständigt i alla idioter till karlar. Besviken på att R inte hört av sig, han borde fått dödsbeskedet vid det här laget och han har inte hört av sig. Super dåligt och vist kan det finnas ett rimligt skäl men eftersom jag inte fått någon förklaring än så är jag besviken och tappat lusten och hoppet, tillfälligt.
Försökte prata med en ny kille på nätet, han verkade go men när jag inte ville slå på web cam så ville han inte prata med mig, vilket jävla jubel idiot.
Snygg på utsidan men en jubel idiot på insidan.
Ger upp. Skiter i karlar och människor i allmänhet, de är ju fan idioter. Jag vill bara vara hemma med min katt nu och jobba, spara pengar och sova. Jag ger upp jakten på lyckan, mitt liv blir bara värre och värre. Så fort jag kommer på benen och börjar få ett hopp så slår någon undan benen på mig. Jag orkar inte kämpa mera nu.
Allvarligt så skiter jag i allt. Känns jätte skumt, jag är helt tom på bra känslor. Jag bara lever som i en dimma av saknad och sorg och jag bryr mig inte ens om cancerbesked eller R.
Sinnesro
Allt är bara sorg nu
Inget betyder något nu. Det är bara saknaden av min älskade prinsessa som känns, jag känner inget annat.
Jag skiter i R, I, J, Jo och allt va fan de heter och jag skiter faktiskt i mina vänner också. Jag bara saknar min älskade kisse miss och jag vill bara vara med min andra katt den sista tiden vi har med varandra.
Han äter nästan inget eftersom hon alltid brukar äta först så väntar han på att hon ska äta, men hon kommer ju inte. Igår åt han lite mera så jag hoppas att det vänder men både han och jag sörjer nu.
Jag andas och jag lever, men en bit av mig blir aldrig densamma. Hon fattas där hemma. Det är tyst och tomt och jag känner fortfarande hennes fina päls mellan mina fingrar och hennes lilla kropp i min famn.
Det var så otroligt hemskt att ta farväl av henne, hon låg i min famn och blev svalare och svalare, jag bäddade ner henne i min rosa handuk och när jag lämnade rummet så lämnade jag en bit av mig i samma rum.
Det känns som om jag aldrig någonsin kommer komma över det här, hon var mitt barn, min familj. Nu har jag vara min lilla katt kille kvar. Familjen blir mindre och mindre och jag känner mig så hopplös utan min lilla familj. Vad är livet utan dom? Vad ska jag göra, jag förlorar mer och mer och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag klarar mig inte utan mina älsklingar.
Messade R i måndags och berättade att min lilla prinsessa har somnat in, men han har inte svarat än och hur han än mår och vart han är så borde han väl skriva någonting till mig.
Om jag har rätt nummer och om inte haggan raderat det så borde han fan svara mig. Jag har även skrivit på facebook. Kontaktar han mig inte snart så kommer jag bli enormt besviken.
Just nu känner jag ingen kärlek alls, inte till någon. Bara mina katter och nu är det bara en kvar på jorden att älska.
Jag känner mig så tom och trasig, jag vet inte hur jag ska få någon mening med detta liv. När min hankatt lämnar mig så är frågan vad jag har att leva för. Mina katter har hållit mig vid liv genom alla hinder och sorger, förstår inte hur jag ska kunna leva utom dom.
Sinnesro
Min älskade lilla Kisse har somnat in
Jag önskar jag kunde förklara hur saknaden känns, hur tomt det är hemma utan hennes små tassar som trippar där hemma och hur ont det gör när min lilla prinsessa inte ligger i min säng på natten och spinner, men orden räcker inte till. Min älskade lilla katt har somnat in och hon kommer aldrig tillbaka hur mycket jag än vill.
Hon var pigg och glad och pratade som alltid i lördags, allt var precis som vanligt och vi gjorde som vi alltid gör, samma morgonrutiner som alltid, skinkost och en tre olika rätter i skålarna, men eftersom det var hennes födelsedag blev det lite extra god mat och några extra pussar.
Jag var hemma hela dagen, skulle åkt och tränat men kände att jag bara ville vara hemma. Jag städade och hade en slappar dag hemma med mina älskade katter.
Vid 17.00 tiden gick jag upp till centrumet och handlade lite glass och vispgrädde eftersom en tjejkompis skulle komma över på kvällen och vi skulle fira min prinsessas födelsedag.
Vid 18.30 tiden kräktes lillgumman upp all mat på badrumsmattan men att hon kräks är inte ovanligt, tyckte dock att hon kräktes väldigt mycket denna gång men tänkte att hon kanske hade ätit för mycket eller nåt.
När min vän kom ca 19.30 så såg mill lilla tjej hängig ut och satt ihopkrupen på köksmattan. Min vän hade rosa tulpaner med sig till henne och allt, vi skulle fira hennes födelsedag, men lillgumman var matt och hängig.
Jag försökte ge henne leverpastej men hon ville inget ha, något var alvarligt fel. Jag höll henne i min famn och hon såg skärrad ut och matt. När hon försökte gå så vinglade hon som hon vore full. Hon vinglade in i badrummet och där bajsade hon både i lådan och på golvet.
Kanske var hon magsjuk. Hon blev vingligare och vingligare så jag bäddade ner henne och la henne i mitt knä så hon fick varmt och skönt. Hon sov gott i mitt knä hela kvällen men vinglade iväg till lådan och kissade. För ca 1 år sedan var hon också så där vinglig och bakdelen liksom inte följde henne, men det försvann på ett dygn och veterinären trodde det var ett sorts ryggskott.
Jag trodde att hon kanske fått samma igen. Ringde veterinären och eftersom de flesta hade stängt eller skulle strax stänga så hänvisade de till Albano och där trodde de att hon hade blivit magsjuk och att hon var matt och behövde vila och vätska. Så jag tog en liten spruta och gav henne vatten med den samt kokade upp lite fiskbuljong så hon kunde få lite näring. Jag fick i henne väldigt lite och hon ville inte dricka själv.
Jag bäddade ner henne i sängen tillsammans med mig och vi låg tätt intill varandra hela natten. När hon ville gå upp jamade hon till och jag bar henne till maten och toan men hon ville inget ha, jag la henne på mitt bröst, med duntäcket över oss och så sov vi resten av natten.
Klockan fem på morgonen var hon piggare och gick lite vingligt till matskålarna, hon drack av fiskbuljongen och sen gick hon på lådan och kissade. Jag pustade ut då hon var mycket piggare och kunde nästan gå helt stabilt igen. Jag bäddade ner henne på en bädd på golvet så hon inte skulle ramla ur sängen när hon ville gå, eftersom hon nu var piggare. Efter ett tag bar jag upp henne i sängen igen och vi sov lite till.
Vid ca 09.00 hon såg sämre ut igen. Jag låg tätt intill henne och bäddade ner henne i mitt duntäcke, hon låg helt förlamad med huvudet på min kudde. Jag låg bredvid henne och pussade på henne medans mina tårar rann, något var absolut fel och jag bara grät och pussade på henne.
Jag ringde veterinären och bestämde mig för att åka in. Min vän Linda kom och hämtade mig 11.30, jag hade hela tiden min älskling i famnen och bara låg helt stilla och tittade på mig med sina stora ögon, hon såg rädd ut och jag gjorde allt för att hon skulle känna min värme.
När vi kom till veterinären fick vi vänta en stund innan vi fick komma in. Men sen fick vi komma till en jättetrevlig och bra veterinär. Hon klämde och kände men hittade inget fel så de tog massa blodprov. Gumman jamade argt när de tog blodprov, temperamentet hade hon kvar men hur mycket hon än ville så kunde hon inte röra sin lilla kropp. Hon hade känsel i alla benen men kunde knappt röra dom och hon kunde absolut inte stå på dom. Hela kroppen var som förlamad.
Alla prover var bra, lever, njurar, vita och röda blodkroppar, socker, ja allt såg bra ut och hon var inte uttorkad. Men de ville ge henne lite dropp innan vi skulle få remiss till ett annat djursjukhus. Hon lades in för dropp och vi skulle komma tillbaka vid 15.30. Jag tror klockan var ca 13.30 -14.00 när jag pussade henne hejdå med orden ”mamma kommer snart”. Tårarna rullade men jag trodde ändå att det bara kunde bli bättre nu. Nu fick hon ju dropp med näring och allt, nu skulle hon bli piggare.
Linda och jag åkte och köpte lite lunch och jag förde över pengar så jag skulle ha till nästa djursjukhus. Klockan 15.00 ville jag åka tillbaka så vi åkte mot veterinären.
13 min över 15 ringer veterinären och säger att min älskade lilla prinsessa somnat in. Lugnt och stillsamt bara somnade hon.
Jag skrek, tårarna rann och paniken kom. Nej nej nej det får inte vara sant, hennes prover var ju bra hon skulle ju bli pigg av droppet, allt skulle ju fixa sig nu.
Jag var framme bara någon minut senare. Jag sprang in och sjuksystern i receptionen såg mig och frågade vad som hänt, jag hulkade fram hennes namn och hon förstod direkt. Hon släppte allt i sina händer och bad alla andra i receptionen vänta och sen sprang hon fram till mig och förde in mig i ett rum, tände snabbt två fina ljus och drog ner rullgardinen.
Sen kom hon in med min lilla prinsessa, jag skrek av sorg och jag grät floder, jag höll hennes lilla kropp så tätt intill mig jag kunde, hon var fortfarande varm och såg ut som hon när som helst skulle vakna igen. Jag grät och pratade till henne. Hoppades att ett mirakel skulle ske och hon skulle vakna. Hon var så liten och så fin, jag var maktös, hon var borta.
Jag var med henne så länge jag kunde, jag satt med henne i min famn och grät i en timme, sen stängde de sjukhuset och jag var tvungen att ta ett sista farväl. Jag lindade in henne i min rosa handduk som hon legat i.
Det var så hemskt att lämna hennes lilla kropp där. Jag pussade henne om och om igen, ville aldrig gå. Ville inte lämna henne. Men jag var tvungen, hon var borta och hennes ögon hade nu en gråare ton och hennes själ var inte kvar.
Saknaden är så grymt stor och det gör så fruktansvärt ont.
Tårarna rinner och rinner och jag förstår inte hur livet ska kunna gå vidare utan min lilla prinsessa.
Hon fattas mig så enormt mycket, smärtan är olidlig och att se min andra lilla katt gå och leta efter henne skär i mitt hjärta.
Mina katter är allt jag har, det är mina barn. Att leva utan dom känns omöjligt.
Kan inte skriva mer, tårarna slutar aldrig rinna och det gör så ont.
Min älskade lilla Prinsessa.
R.I.P
1995-11-05 / 2011-11-06
Du finns i mitt hjärta för alltid. Mitt liv kommer aldrig bli det samma utan dig min tös.
Sinnesro
Gammal blogg
Jag började blogga redan 2006 men efter allt som hände mig 2010 när min älskade R försvann kände jag att jag ville skriva mera anonymt. Dels för att Rs missbruk var en sak som jag inte orkade dela med alla och dels för att han har rätt till sin anonymitet.
Sen mådde jag så otroligt dåligt av flera skäl och jag orkade inte sitta och tänka på vad jag skriver och censurera efter vilka som jag kan tänka mig läser, den bloggen hade både vänner , bekanta och kollegor och jag ville kunna skriva ohämmat. Därför startade jag denna blogg. Här kan jag skriva allt som jag känner och tycker, jag behöver inte tänka på att jag lämnar ut någon eller något och att jag sårar någon.
Här skriver jag så öppet jag bara kan.
Men nu tänker jag försöka blogga lite i den gamla bloggen också, inte lika mycket som här och detta kommer vara min personliga blogg men jag ska försöka blogga lite för mina vänner och för de tjejer som behöver stöd när det gäller M.
Så ni som läser denna blogg, denna blogg kommer vara huvudbloggen, men läser du för att få info om M så får du byta blogg. Googla hans namn så hittar du.
Men som sagt för er som läser denna blogg så finns jag kvar, samma ärliga text, rakt och ärligt, ingen censur och jag skriver allt jag känner och tycker.
Inget nytt om R. jag har hållit mig från att höra av mig till honom och jag hoppas det kommer betala sig.
Jo puffar mig än på facebook och jag har några konstiga svartsjukekänslor kvar, han är sjuk och han är inte en kille jag orkar leva med men på nåt sätt så saknar jag honom, jag saknar allt kul vi hade och jag kan fortfarande inte acceptera att han gjorde så som han lovade att inte göra - försvann. Sen är jag fortfarande svartsjuk och vill inte att han ska vara med andra tjejer att andra tjejer får honom när inte jag får honom. Sjuka känslor har jag kring denna man och jag vet inte varför.
J har inte hört av sig på länge nu, vet inte hur länge han stannar i Sverige och jag tänker på honom och är lite besviken på att han inte hör av sig, men han vill eller har väl inte tid att träffa mig helt enkelt. Tror dock att det inte är illa menat och jag tror vi ses så småningom.
I fick jag sms av i går, vi ska försöka ses nästa vecka, hoppas det blir så också, för jag behöver honom känner jag. Han får mig att släppa taget om allt, och får saknaden efter R att lindras. Jag behöver I och hand närhet.
Den där M som jag dejtade hörde inte av sig igen efter att jag erbjöd en lunch, han var bara intresserad av att ses på nätterna uppenbarligen och den andra killen Ma har inte heller hört av sig sedan jag tyckte att det var för sent att ha första träffen efter midnatt.
Men jag skiter i dom, jag är bara förvånad över hur killar beter sig. De vill verkligen bara knulla och de vill inte ens försöka göra det lite snyggt.
Att bara vilja ha sex är helt okej men då kan man säga det och man kan göra det snyggt, man behöver inte behandla folk som om de vill boka tid på en bordell. Man kan väl visa respekt även om man bara vill ha en sexrelation. I och jag har hitintills en super bra relation även fast han inte vill ha ett förhållande. Vi är vänner och pratar om nästan om allt, trots att vi kan ha sex med varandra.
Hoppas att jag får träffa min mysiga, snygga och snälla älskare nästa vecka.
Men först ska jag ha en skön helg.
Idag blir det på med vinterdäcken och sen bio ”In Time” och i morgon blir det städa och mysa på dagen samt träna och sen på kvällen så får jag,( kors i taket) hem en ny kompis hem till mig på mys framför tv´n och massa snack.
Söndagen blir träning och sen ska jag och mina gudbarn åka till min mammas minneslund och tända lite ljus.
Så det blir kanske inte bloggande i helgen, men man vet ju aldrig.
Sinnesro
Trött på det mesta.
Trött på att vänta och trött på folk. Hemskt när man bara vill vara hemma med katterna.
Jag vet inte vad det är med mig, men jag är bara så trött på folk.
Jag känner mig bara osocial och vill vara hemma.
Jag har gjort så fint hemma, med nya gardiner och allt, men det kommer ju fan nästan aldrig någon hem till mig, det är alltid jag som får åka omkring och jag har börjat tröttna på det. Jag vill vara hemma. Hemma hos mig!
Min vän som opererade sig förebyggande för bröstcancer har lagts in på sjukan. Inflammerat och kanske mister hon sin protes. Orolig för henne och det skrämmer mig att det är så mycket komplikationer med dessa operationer, jag har inte mött någon som det har gått smidigt och enkelt för, alltid har det varit nåt problem med läkningen eller implantatet eller resultatet. Tänker på min vän, hon måste vara orolig nu och ledsen, fan gumman! Hoppas att hon snart mår bättre.
Nu har den där Kattis bytt profilbild på facebook också. Suck hon ser ju fan lycklig ut på kortet och ett av de bättre korten på henne. Urk tröttsamt. Måste hon finnas?
Kan inte R komma till mig nu!
Bara för att hon ser glad ut på kortet betyder det ju inte att de har ett bra förhållande och uppenbarligen har väl de inte så bra eftersom R hör av sig till mig med någon månads mellanrum. Han tänker på mig och han har inte glömt mig på all denna tid, så…..
Urk vad jag känner mig trött på allt, inget är roligt och allt bara suger. Suck….
Kom och rädda mig.
Sinnesro
En fin dikt
Be mig inte glömma - det vore att förneka.
Sä...g aldrig att tiden läker alla sår - skorpan rivs lätt upp.
Be mig inte vara stark - jag har förlorat allt.
Hjälp mig hitta meningen - jag finner ingen.
Säg inte att du förstår - om du inte själv drabbats.
Ord är överflödiga - räck ut en hand möt mig i sorgen
Sinnesro
En puff i taget. En dag i taget.
Tackar gud för min terapi. Mådde mycket bättre efter 45 min med min terapeut.
Det är nämligen lite så att det är enda gången jag verkligen får prata om mig och mitt är i min terapi. Jag får 45 min då det är bara jag och mina problem. Hon lyssnar och hon avbryter inte. Det är bara jag i fokus.
Jag älskar mina vänner, men jag har alltid varit den som lyssnar och som finns där när de behöver mig, jag har inte krävt att få vara i fokus eller tagit plats och gjort att jag syns. Ibland har jag försökt och jag har kämpat för att synas men det är svårt och ibland orkar jag inte kämpa för uppmärksamheten.
Jag lyssnar och jag finns där för alla, men i terapin får jag 45 min bara med mig och mina problem, jag blir sedd och jag hörs, men det betalar jag för också.
Efter mina 45 min hos min terapeut mådde jag mycket bättre. Jag kände mig starkare och lugnare. Saknaden efter R är ju kvar men jag överlever och jag vet att jag inte tjänar på att åter igen ringa honom, jag har ringt och jag har skickat ett sms och talat om att jag ringt. Nu är bollen hos honom och hans tur att höra av sig till mig.
Om jag ringer igen och igen så blir jag bara för mycket och jag måste respektera honom och inte kväva honom och stressa honom, det gäller alla människor jag måste ge folk tid och inte vara för på och för tillgänglig.
Jag vet att R kommer höra av sig igen, jag vet att han tänker på mig men jag vet inte om vi kommer ses igen, men jag hoppas.
Jag måste bara se vissa kommunikationer så som ”puff” på facebook. Du kan inte skicka två puffar, du kan bara skicka en och sen vänta på att puffen kommer tillbaka från den du puffade sen kan du puffa igen, Försöker du puffa två gånger på raken kommer en varnings skylt upp ”Ett fel har uppstått, XX har inte fått din senaste puff, han får den nästa gång han loggar in”
Lite så får jag se även telefonsamtal och sms.
Men det är förbannat svårt att låta bli att höra av sig ibland, igår fick jag bokstavligen sitta på händerna för att inte ta upp telefonen och sända ett sms till R.
Men jag klarade mig. Idag känner jag mig starkare. En dag i taget.
Sinnesro
En R saknar dag.
Fan vad jag saknar R idag, det kliar i fingrarna och jag har varit så nära att ringa eller messa honom idag.
Jag saknar honom så det värker inom mig. Det känns som om han är den enda som förstod mig och som kan älska mig, det känns som om han är mitt allt och det enda som betyder något.
Kommer jag någonsin få träffa honom igen? Vart är han och vad göra han?
Om jag inte kommer får träffa honom igen kommer jag då kunna hitta någon annan som kan ge mig det R kunde ge mig? Kommer någon kunna bli så kär i mig som han va i mig och kommer jag någonsin bli så kär i någon och känna mig så trygg med någon som jag var med R?
Mitt liv rinner ifrån mig och allt bara står still. Jag dejtar den ena idioten efter den andra och jag orkar ärligt talat inte ens försöka dejt någon ny. Jag orkar inte och vill inte mer nu.
Jag vill bara hem och dra täcket över huvudet. Orkar inte med något eller någon, jag blir bara besviken och irriterad. Ingen förstår som R förstod. Han fick mig att må så bra och han gjorde mig alltid så glad.
Jag saknar den lyckan som han fick mig att känna.
Vill bara hem och gråta. Saknar honom så mycket idag.
J ringer aldrig, jag skrev att han skulle ringa när han fick tid så vi kunde boka in nåt men han har inte hört av sig. Antar att han inte vill ses eller så har han fortfarande jävligt mycket att göra.
Hade hoppats på att I ville ses denna vecka, men han svarade inte på mitt sista sms så det kommer nog inte bli en träff denna vecka iaf. Kanske nästa vecka, vi får se.
Jag orkar inte bry mig om nåt, allt jag vill är att R ska höra av sig. Jag vill bara veta att han finns kvar och att han tänker på mig. Jag vill höra hans röst, höra hans skratt.
Jag önskar jag fick ligga i hans famn och bara känna hans värme.
Jag saknar honom så enormt mycket.
