Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Gårdagen var en spännande och bra dag.
Slet satan på jobbet men sen bar det av mor norrort för att möta en av mina bloggläsare.
Hon hittade min blogg via google, då hon som jag har bröstcancer i familjen.
Så himla coolt att hon hittade mig och sån himla häftigt att hon hittade mig just nu när jag väntar på provsvaren, hon skall snart operaras och ”Gensvar ” som föreningen jag är med i heter har möte och jag för en gång skull kan gå.
Vi träffades och som det inte va coolt nog att hon hittade mig så var det ännu coolare när vi sågs och började prata för vi är så lika, klädstilen, livet , ja allt.
Jag är förvisso 10 år äldre och ogift men annars var vi så grymt lika. Det kändes som vi känt varandra länge fast vi aldrig hade setts. Verkligen en go tjej och vi var så lika på så mycket.
Efter lite lunch och några timmar kackel så åkte vi iväg på Gensvars träffen, där en Emma från genitik avdelningen höll en liten föreläsning som var jätte intressant.

Men just nu väntar jag på mina provsvar, allt hänger på det, känner jag.
Men det känns fortfarande overkligt.  Braca1 & 2, ärftlighet & hit och dit. Jag försöker att inte tänka på det, en sak i taget liksom.
E som jag kan kalla min nya go vän ska ju göra sin operation nu i oktober och hon är så satans gullig så jag kommer få titta och känna och klämma hur mycket jag vill och det är precis vad jag behöver, jag vill se och känna hur dom ser ut, jag vill veta och klämma. För jag är rädd att få för hårda. Om hon får acceptabla bröst så kommer jag känna mig tryggare och be om samma kirurg.

Sen var det äntligen någon på mötet som vågade prata om sexualiteten, hur påvekas den. En äldre kvinna berättade att sexet blir annorlunda, att hon inte hade någon känsel alls. Det jag kan tycka är trist med dessa träffar är att det blir så snabba avslut, alla har så brottom hem och man hinner inte prata och diskutera. Hade verkligen velat lära känna flera av dessa kvinnor .
Dessvärre är jag den enda som inte har sambo, så ingen kan riktigt svara på hur det är att gå igenom detta ensam, det enda jag vet är att alla jag pratat med säger att deras man har varit ett stort stöd och att de klarar allt tillsammans. En kvinna sa även att ” alla som går igenom detta gör ju det tillsammans med sin partner” Nu har ju inte jag någon partner så….men jag sa inget, jag bara svalde och tyckte lite synd om mig själv.

Det är liksom ensamheten som skrämmer mest, hur ska jag orka gå igenom allt det där själv? Smärtan är grym säger dom, detta är en av de värsta operationerna man kan genomgå.
Många av mina vänner säger att de ska turas om att ta hand om mig, men det är inte för att jag tvivlar på mina vänner, jag älskar dom och att jag vet dom menar väl. Men jag tvivlar på att de kommer vilja bo med mig när jag ligger drogad i sängen och inte kan röra mig.
En vecka kommer jag vara på sjukhus och jag har problem med att någon ska kunna ta hand om mina katter, så hur ska de kunna ta hand om mig och mina katter när de inte ens kan ta hand om mina katter?
Detta skrämmer mig mest just nu. All smärta och alla känslor kring detta hade jag behövt dela med någon.
Jag är så glad att jag träffat E hon förstår iaf rädslan och allt runt om och hon vågar prata om det.
Många av mina vänner undviker ämnet känns det som och många tycker att jag ska vänta på svaret och självklart ska jag väl vänta på svaret, men jag vill inte stå där i chock och tankarna snurrar ju redan nu. De tror att jag har cancern och snart får jag provsvaren, alla skulle vara orliga om läkaren misstänkte cancer, ingen skulle sitta lugn och sansad och vänta på ett provsvar, men jag ska vara lugn och inte grubbla. Än har jag inte fått något svar men jag grubblar lite ändå, men mindre än jag trodde faktiskt. Jag mår ganska bra, det är katterna jag är orolig för.

I går fyllde J år, lillgubben var så söt, ringde honom, vi pratade en stund han är så go. Men han är tyvärr inte kär i mig, det är jag ganska säker på, men han tycker om mig. Han kanske kommer till mig 24 sep och han kanske ska komma på min födelsedagsfest.  Han är så go och jag hör att han verkligen trivs med mig, det värmer.
Jag tycker om honom, han har ju själv haft cancer och höll på att dö så han kanske kommer förstå mig, om jag nu berättar något.

I har inte hört av sig, saknar honom. Vill ha mer av honom, snart två veckor sedan vi sågs ju.
Men jag jobbar så tokigt så det är inte hans fel. Denna gång är det nog mitt fel.

I morse lämnade jag in bilen på verkstan, snart är jag 5.000 kr fattigare men jag får göra en avbetalning på 4 månader och det känns ju bra.
Kändes konstigt att lämna min lilla pärla där och åka iväg med en hyrbil. Men det var inte så svårt att köra hyrbilen som jag hade trott.

När jag kom hem hade jag fått ett meddelande av Jo. han hade puffat mig på facebook och sen skrivit ett litet meddelande.

Han skrev: Hur är läget? det var inte igår A..Vad görs?
Jag skrev: Jo tack det är väl okej med mig.
Nä det va inte igår, du bara försvann.
Försökte få kontakt med dig ett par gånger men du sa att du skulle höra av dig sen.... så jag antog att du ville vara ifred.
Blev faktiskt ganska besviken. Du gjorde precis som du lovade att inte göra.
Men jag är okej nu. Kanske va det lika bra.

Så hur är det med dig då?
Hur gick det med alla korten?
Ser att du kommit gång med musiken iaf, va kul. Det låter grymt bra. Min favorit låt är superbra, glad att den finns på fejan igen :o)

Hoppas du mår bättre nu och att det går framåt med livet.

Han skrev:  oooooooo jag blir så glad...Jag tänkte på dig när jag satt i studion med den låten...Hoppas man kan höra sorgen i låten?...Hur går det annars med allt? jobbet osv?

Jag skrev: Va kul att du tänkte på mig när du gjorde låten, jag gillar verkligen den låten och Ja man hör sorgen och smärtan.
Jo tack, jag jobbar på som vanligt, det går väl bra. Inne i en intensiv jobbperiod nu så det är lite tufft.
Men Allt knallar på liksom.

Sj då?

 

Han skrev: Jo samma här... Mycket musik just nu

 

Ja vad säger man? Han liksom skriver till mig som om ingenting har hänt och som om vi vore gamla kompisar.
Jag vill inte bråka med honom men jag ville ändå tala om att han faktiskt gjorde fel och sårade mig, samtidigt som jag inte ville verka bitter och jag vill visa att jag blev sårad men att jag klarar mig bra utan honom.
Men jag är ändå så irriterad och förvånad av hans ego och nonchalans, han bara ignorerade det jag skrev och skrev på om sin musik. Inget förlåt, ingen skam ingenting.
Jag blir bara så trött. Vad är det för fel på killar?
Jag vet att alla dom jag träffar även träffar andra det är därför det är viktigt för mig att också träffa andra. Jag är singel och så länge ingen visar något intresse och så länge R är på kåken så får jag träffa vem jag vill och hur jag vill.
Men just nu saknar jag I. Saknar honom på tok för mycket.

Ingeting har känts bra idag, jag känner mig ensam , grinig och stressad.
Ska på kryssning i helgen och har ingen lust alls….vill bara dra däcket över huvudet.

Det är lite för mycket nu…

Sinnesro