Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Vilken skit dag! På dåligt humör. Allt skiter sig och jag bara känner mig så ensam, värdelös och bort prioriterad.
J ringde inte upp i går och svarade inte heller på smet jag sände. Vill ju veta om han kommer i kväll eller ej.
Han kom in på facebook chatten och skrev till mig, då kändes det lite bättre, han bad om ursäkt för att han inte hört av sig. Han skrev att han väntade på ett samtal från en läkare, han har ju haft cancer så jag trodde det va det och blev orolig, jag skrev massor men det tog lång tid innan jag fick svar och när svaren väl kom fick jag inte svar på om han kommer ikväll eller ej. Så jag vet fortfarande inte om han kommer eller inte och nu har jag skrivit frågan två gånger.
Kan han bara inte säga om han kommer eller inte.

En kompis till mig frågade om jag ville gå på bio i helgen, men hon ville gå på bio i stan. Eftersom jag jobbar i stan så passade fredagen bäst för mig eftersom jag då ändå är i stan men hon orkade inte åka fram och tillbaka, så hon vill gå på lördagen, men jag orkar fan inte åka in till stan när jag äntligen är ledig, dessutom är det så satans svårt att hitta parkeringar i stan. Men jag känner mig anti allt så kanske ändrar jag mig. Men just nu känner jag inte alls för att åka in till stan i morgon när jag är i stan idag. Försökte få henne att komma hem till mig på middag och dvd och ha en myskväll, men hon ville gå på bio. Bara bio. Om vi inte skulle gå på bio så hade hon massa annat att göra.
Tycker allt är på hennes villkor. Hon kommer aldrig hem till mig, max 2 gånger per år kommer hon till mig. Så jäkla trist.

Va på apoteket och skulle hämta ut mina p-piller, då fick inte jag hämta ut dom för receptet hade gått ut för 10 dagar sedan. Suck. Kunde de inte sagt det sist jag va på apoteket, då kunde jag ju hämtat ut dom då. Nu när recepten ligger elektroniskt kan man ju inte själv se datumet på receptet så man kan hämta ut det innan receptet går ut. Så satans irriterade. 10 jävla dagar, suck. Så jag fick inga p –piller. Inte vad jag behövde när jag redan va på dåligt humör!

Nu fick jag svar från J, han kommer inte, han hinner inte, måste fixa rörmokare och massa grejer till huset. Han håller på att renovera källaren hos sin mamma och det finns inga element där så han måste fixa med det.  Men andra ord så kommer vi inte hinna ses på ett par veckor till nu, men det förstår han nog inte.  Men det får han väl märka.
Jag är inte så besviken på honom, han är snäll och har bett om ursäkt och jag litar på honom. Men jag är besviken på situationen för jag ville verkligen vara med J helgen och jag behövde hans närhet och ömhet.  Vill ha någon som håller om mig, vill inte vara ensam i helgen.

Messade till N, en ung kille som jag haft telefonkontakt med snart 1 år men inte träffat. Men han skulle bort på middag i kväll och dop i morn. Men han skulle höra av sig efter dopet så fick vi se vad klockan var och om jag va hemma.
Men det ser ut som om det blir en ensam helg med städning och pyssel och kanske en bio i stan.
I kväll blir det ensam hemma, men jag har ju idol och titta på och eftersom jag hoppades på att J skulle komma har jag köpt chipps och dipp som jag nu kan svulla i mig ensam.
Det blir nog mysigt ändå. Tackar gud för idol.

Men är ändå besviken på allt, vet inte egentligen vad jag är besviken på exakt, utan bara en känsla av besvikelse över allt.
Inte alls fått det stödet och den förståelse av mina nära och kära som jag hade trott när det gäller cancerproverna. Nästan ingen pratar om det överhuvudtaget.
Hade hoppats på lite mysig tid med J och får berätta i lugn och ro situationen och få hans stöd, men han kom inte och när jag skrev att jag väntar svara på provsvar jag också så svarade han inte så jag vet inte om han inte läste eller om han inte svarade bara.
Hur som helst så förväntade jag någonting annat av nära och kära, jag kan inte säga exakt vad, men jag känner mig ensam och som om ingen vill prata om det. Som om alla undviker ämnet. Jag vet inte vad jag vill ha och jag vet inte vad jag förväntade mig, men jag har en känsla av besvikelse i mig.
Tror jag får försöka klara detta ensam. Men jag har ju E, hon förstår ju iaf. Hon ska ju själv operera sig om bara några veckor.

Va inne och kikade runt på facebook. Samma rutiner alltid. Kollar Rs sida, kollar Is sida, J sida osv.
R har ju två sidor, en hemlig där han bara har mig som vän och en med sitt riktiga namn som han startade i somras och hade sina fyllekompisar som jag fattade det. Ingen sida är han vän med den där Kattis. Hur som helst så är hans ”fylle sida” borta och den måste ha försvunnit idag på eftermiddagen. Är han ute? Har han permis? Hur kan han va på facebook och varför kontaktade han inte mig? Hjärtat bultade, blev varm i hela kroppen tills jag lugnat mig och konstaterat att det är ju jättebra att han tagit bort sin ”fyllesida” Huvudsaken är ju att han har sidan vi är vänner på.
Den där Kattis har ju ingen av hans sidor så.

På I´s sida hade någon ful brus skrivit att hon saknade honom och när de hade skitkul. Först kom svartsjukan sen kom insåg jag att det var ju något bra, de har alltså inte träffats på jättelänge.

Känner mig helt slut av dessa bergodalbanskänslor. Upp och ner och hit och dit. Dumpad, inte dumpad, ensam, övergiven, omtyckt eller inte. Hopp och förtvivlan. Hit och dit.
Måste stanna upp och se vad jag vet och vad jag spekulerar i. Måste leva här och nu och bara ta allt för vad det är. Allt ordnar sig , bara man tar det lugnt.
Andas, funderar, tittar på fakta och lämnar spekulationer och känslor utanför.

Hem till min varma one piece, Idol, chipps påse och katterna. En sak i taget, en dag i taget.

Sinnesro