i will survive
Men allt är roligare och lättare om man slipper.
Idag strulade mangeln så mitt påslakan fastnade, min hyresvärd slutar tydligen jobba kl 12.00 på fredagar och jouren åker inte på sådana ärenden, efter två timmars ringande och sökande efter hjälp gick jag hem, skrapade ihop mina verktyg och monterade isär hela jävla mangeln själv och tog mitt lakan och gick svettig och arg hem. En bra kvinna reder sig själv. Fuck fastighets jouren!
Ingen har hört av sig.
Jo verkar ha en hel del tjejer märker jag på facebook. Jag skiter i det men det stör mig att jag trodde på honom, att han fick mig att tro och lita på honom och sen va inget sant och allt han lovade att inte göra gjorde han mor mig.
Jag blir arg när jag tillåter folk göra mig illa och när jag tillåter folk att behandla som skit. Jag blir arg på folk som gr så mot mig och jag blir arg på mig själv som går på deras löften och fina ord.
Fan, han tycker så synd om sig själv att folk gör honom illa och så gör han precis samma sak själv mot mig som behandlade honom så bra och lyssnade och fanns där för honom. Han är ett avslutat kapitel men jag blir fortfarande arg och upprörd. Vet inte varför.
I är sönderarbetat och osocial, men han hörde av sig i onsdags och skrev att han hoppas vi ses snart och massa andra fina saker. Han är en bra kille, vi har en bra och mogen relation men vi har svårt att ses. Jag saknar honom.
J hör inte av sig så ofta, men jag hoppas han kommer när jag fyller år.
N som varit go och en bra kille som jag haft kontakt med i ca 1 år, men vi har aldrig setts, vi pratar i telefon och håller kontakten och i dag pratade vi på msn och det va kul för jag kände mig ensam och bortglömd. Då gjorde han ett misstag som gjorde att jag nu inte vet om jag vill träffa honom.
Efter alla månader av bra prat och respekt så kom nu frågan om porriga bilder och jag blev så besviken, jag vill inte att killar ska fråga efter porriga bilder, det känns fel och nu när han sagt så blev allt fel och jag tappade lusten och förtroendet för honom.
Så trött på att de ska gå över denna gräns. Även om vi bara ska ha ett kk förhållande som handlar om sex så kan det väl fortfarande vara en mogen och respektfull kontakt man har. Jag är trött på sex bilder och trött på att de vill ha naken bilder innan man träffas. Att skicka naken bilder eller ta naken bilder är helt okej när man varit ihop ett tag, men vi har inte träffats och vi har aldrig haft sex,
jag har haft sådana kontakter förut, killar som bara vill ha sex via sms och mms.
Det leder ingenstans och jag får ingen njutning av det. Jag trodde N och jag kanske kunde ses nästa helg och ha en mys helg med film och god mat, han ville ge mig massarge och det är okej, men sen kom porrbilder på tal osv. , jag blev så besviken. Jag hade verkligen hoppats på att vi kunde haft det nice ihop, men nu vet jag inte. Han skrämde mig med tjat om porrbilder och mms.
Jag vill inte vara ensam nästa helg då jag är ledig, jag vill träffa någon och tillbringa helgen ihop med någon. Lite tända ljus, en bra film och någon att hålla om under varma filten i soffan.
Jobbar hela denna helg, jobbar med dom killarna som inte tycker om mig, vi går inte ihop så med andra ord blir det en låååång helg helt ensam ingen att prata med och inget kul alls på jobbet.
Så nästa helg hoppas jag verkligen på sällskap annars blir det lite väl mycket ensamhet.
Tur man har Idol att titta på igen.
Nåja en sak i taget, en dag i taget.
Jag klarar mig, men det är tråkigt att vara ensam, det suger att vara ensam för mycket.
Undrar hur R har det. Undrar om han tänker på mig.
Jag tänker på honom, varje dag.
Sinnesro
Tyst och många funderingar
I har inte hört av sig, J har inte hört av sig, Jo är fortfarande borta, L har inte hört av sig på flera månader och R har varit tyst sedan augusti.
Försökt få N att kvickna till, känner att jag kanske ska ge honom en chans trots hans låga ålder. 24 åringar kanske är bättre? Vad vet jag. Så här tyst och tråkigt vill jag inte ha det. Men N har inte svarat på mitt sista sms och han kan bara ses på helgerna verkar det som, så vi får väl se om vi ses.
Om jag nu kanske har cancer och ska operera mig i vinter så vill jag ärligt talat knulla runt nu medans jag kan, för sen är det nog celibat som gäller ett tag och gud vet hur lång tid det tar innan jag känner mig redo att visa mig naken iför en främmande karl med två proteser.
Jag har träffat ganska många som opererat sig för bröstcancer eller gjort förebyggande operationer men jag har dessvärre aldrig träffat en ung singeltjej som gjort det. Alla jag träffat har sin man vid sin sida.
Så ingen jag träffat kan berätta hur det går att ragga med två proteser och grova ärr.
Vist det är insidan som räknas och den killen som tycker om mig kommer tycka om mig för den jag är osv. Absolut det köper jag, jag tror säkert att R kommer stötta mig och tycka om mig om han viste och om han kommer tillbaka.
Men om inte R kommer tillbaka, om jag ska ut och ragga eller kanske vill knulla runt lite, hur kommer det fungera? Kommer en KK tycka om mig för den jag är? Kommer en ny kille som inte känner mig kunna se mig naken, eller kommer jag bli tvungen att träffa killen i 6 månader så han får lära känna mig innan vi kan ha sex?
Hur många killar orkar träffas och fika i 6 månader och prata innan de får se lite hud? Och kommer jag orka sitta och prata med en kille i 6 månader innan jag får känna hud?
Herre gud ska jag inte få ha sex på evigheter? Jag som älskar sex, ska jag få nöja mig med tråkig onani i månader?
J kanske kan ha sex med mig trots ärr och proteser, han har ju själv haft cancer och har massa ärr och känselbortfall. Men han bor ju större delen av året utomlands.
Sen är ju frågan, kommer jag njuta av sex på samma sätt som nu? Kommer jag kunna vara naken? Kommer jag kunna slappna av? Kommer jag känna mig bekväm? Kommer jag tycka om mina nya bröst? Kommer jag kunna ha ett bra sexliv?
Som vanligt när det kommer till kvinnan och sex så är det så förbannat tabu, fult, genant och tyst.
Ingen pratar om cancer sex, ingen pratar protes sex, ingen prata om kvinnlig sexualitet knappt och det är 2011.
Jag vet inte alls hur det kommer bli och jag vill verkligen leka av mig medans jag kan. Nu har det gått snart en månad sedan jag hade sex igen, jag har inte tid att låta så många dagar gå till spillo, jag vet ju inte hur länge jag kan träffa killar.
Kanske går denna panik och desperation över, men just nu har jag lite panik. Vill träffa mina ”darlingar” medans jag kan, sen kanske de inte vill eller sen kanske jag inte kan.
Vet inte riktigt vem jag kan prata om detta med och jag vet inte hur det kommer tolkas, låter ju som ja är värsta kåtkärringen som tänker mer på sex än på att överleva cancer, men jag kan inte rå för att tankarna snurrar åt fel håll ibland. Detta är ju mina tankar så öppet och ärligt jag bara kan skriva.
Fan vad jag önskar att jag hade en man vid min sida…..fan fan fan snälla R kom tillbaka, jag behöver ju dig.
Sinnesro
Få har dött av att kämpa vidare, fler däremot av att ge upp.
Igår pratade jag med min lillebror och jag blev så glad och varm i hjärtat. Han är osams med min bästa vän och hennes pojkvän. För att göra en lång historia kort så jobbade min bror på hennes killes företag och när det företaget gick i konkurs så förlorade min bror massa pengar och blev skitförbannad och ansåg att han hade blivit blåst. Han slutade och började på en annan konkurerande firma och hur detta gick till finns det såklart två olika versioner på.
Dom blev alla fall osams och har inte pratat med varandra på ca 1 år och min bror tog även bort bägge från facebook.
Nu fyller jag snart år och ska ha fest. Jag trodde aldrig min bror skulle komma eftersom min vän och hennes kille kommer komma. Min bror har verkligen varit arg och ett tag var han även arg på mig för att jag umgicks med dom.
Men så igår ringde jag min bror och han var så söt och rar, precis som min gamla goa lillebror innan hans fru vred om skallen på honom.
Han bad om ursäkt för att han inte hört av sig och han sa att han skulle komma på min fest. Jag berättade att min vän och hennes kille skulle komma men min bror sa att det gör inget för honom, han har inget emot dom och har dom något emot honom så är det deras huvudvärk. Han förstod att dom skulle komma eftersom det är mina bästa vänner, så det hade han räknat med. Jag blev glad att det började ordna sig, det är verkligen jobbigt och jag kommer liksom som alltid i kläm. Men nu blev jag värm i hjärtat och blev stolt över att han var så storsint och prioriterade mig framför konfliken och stoltheten.
Vi fortsatte prata och han sa att han älskade mig och vi pratade bättre än på länge. Jag skojade och sa att flera av mina snygga vänner skulle komma men kanske inte hans favoritjej, men han sa att han kom för min skull och inte mina vänner osv. han var så söt och jag blev så glad.
När jag kom hem så ringde jag stolt min vän och berättade hur go min lillebror var och att han inte har något emot som osv. Men då sa hon att dom aldrig någonsin kommer bli vän med honom, han har pratat så mycket skit och förstört så mycket så de vill aldrig mera vara vän med honom och de ska nu prata om hur det ska göra med min fest. De skulle diskutera saken men sen sa hon att de ska ju inte drabba mig, de behöver ju inte prata med honom, men om de inte ska prata med honom och jag blir i en 2a så blir det ju jävligt trist.
Jag blev så besviken och sårad. Nu när min bror varit storsint och lagt detta bakom sig ska inte min bästa vän och hennes kille göra det utan då kanske välja att inte komma när jag fyller år för att min bror kommer, det betyder ju att vi aldrig kommer kunna fira min födelsedag tillsammans och bröllop, dog , begravning osv. Jag kommer åter igen i kläm mellan något som jag inte har något med att göra. Jag blev ledsen och besviken men mest förvånad och sårad. Min bästa vän som jag aldrig känt mig sviken av, som alltid varit en glad och god människa, svek mig. Jag har aldrig någonsin blivit arg, eller besviken på henne, men igår blev jag det. Igår svek även min bästa vän mig.
Men vi får se vad som sker, kanske ordnar det sig. Men bara det att hon ska diskutera och fundera på hur de ska göra med min fest gör ont.
Men de som kommer, de kommer, jag skiter i hur det blir. Jag är redo för att bli besviken igen, jag är van att alla sviker. Snart har jag en hud av stål. Men det gör ont, väldigt ont.
Jag ska kämpa vidare.
I har inte hört av sig än, nu är det över 1 vecka sedan jag skickade ett sms. Vi skulle försöka ses denna vecka, måndag, onsdag eller torsdag, men som sagt i går blev det ju inte av, han hörde inte ens av sig.
Eftersom min träff med min bror i dag blev inställd så skickade jag ett sms till I att jag hade fått ändrade planer och att jag nu kunde ses även på tisdagen. Men än har han inte svarat.
Lite besviken är jag, men inte så farligt. Men jag saknar honom och jag börjar undra när vi ska kunna ses och när han tänker svara på mina sms.
Igår var det exakt tre veckor sedan vi sågs.
Helt ärligt så är min telefon ganska tyst, ingen hör av sig, förutom två vänner som pratar om sitt och sina hela tiden, men det är ju bättre det en ingen antar jag.
Saknar dock sms och samtal från lite av det manliga könet.
Vart är alla karlar? Jag behöver lite närhet.
Fick ett jättefint vykort från en vän som jag inte umgås så mycket med, hon hade hört om mina cancerprover och min långa väntan. Så gulligt av henne att skicka ett vykort att hon tänker på mig, jag blev verkligen rörd.
Snart har jag väntat tre veckor på svaret. Snart borde jag få svaret, 5-6 veckor skulle det ta men de skulle försöka snabba på processen. Vi får se när jag kan få ett svar, men för varje dag som går kommer jag närmare svaret.
Jag kämpar på, har inget alternativ. Önskar att R va hos mig bara, allt skulle vara enklare med han vid min sida.
Sinnesro
Helgen förbi
Fredagen blev det chipps och dipp till Idol och sen somnade jag ganska så tidigt.
Lördagen var jag hemma och städade och fixade hela dagen. Försökte få någon att komma över hem till mig på en filmkväll men utan resultat, de flesta var upptagna och min vän S som är som hon är ville bara gå på bio i stan. Hon orkar aldrig åka hem till mig och precis så blev det denna gång också. Men jag stod på mig för jag orkade inte åka någonstans ville hon träffa mig så fick hon komma till mig. Så det slutade med att jag blev ensam hela dag och hela kvällen.
Men jag hade det mysigt och skönt, fixade och gjorde fint hemma, pratade i telefonen och kurerade mig.
Söndagen var jag hos en barndomsvän och fikade hela eftermiddagen och sen åkte jag och åt en pizza med en annan kompis på kvällen. Helt okej söndag och hela helgen blev väl rätt okej, även om den blev långt ifrån som jag trodde.
Hade hoppats och trott att jag skulle få träffa I denna vecka då jag jobbar dag och dom tiderna passar honom bättre, men jag har inte hört något ifrån honom och vi sa måndag, onsdag eller torsdag. Idag lär det väl inte bli iaf, börjar tveka på att det blir någon träff denna vecka.
Känner mig lite ottålig och besviken på de mesta.
Ingen kompis som vill komma över, ingen kille som har tid att ses och jag känner mig trött och besviken på folk. Ingen orkar prata om mina cancerprover och ingen vill komma hem till mig. Jag tycker det är skit tråkigt, men är det så de vill ha det så. Jag orkar inte bråka och tjata om uppmärksamhet och empati. Jag ger upp, jag klarar mig själv och jag får helt enkelt vara ensam i vått och torrt.
Jag får ta folk för vad de är och sluta hoppas och förvänta mig saker, de är som de är och jag får helt enkelt ta dom för vad dom är, jag kan inte förändra dom.
Nu ska jag jobba i 8 dagar i sträck och då kanske jag inte är så social. Hoppas jag inte är det iaf för då slipper jag anstränga mig så mycket. Bara jobb och sova och skit i allt runt om.
Sinnesro
I wish you were here. ♫
I can be tough
I can be strong
But with you, it's not like that at all
There's a girl
who gives a shit
behind this wall
You've just walked through it
And I remember all those crazy things you said
You left them running through my head
You're always there, you're everywhere
But right now I wish you were here.
All those crazy things we did
Didn't think about it, just went with it
You're always there, you're everywhere
But right now I wish you were here
Damn, Damn, Damn,
What I'd do to have you
here, here, here
I wish you were here.
Damn, Damn, Damn
What I'd do to have you
near, near, near
I wish you were here.
I love the way you are
It's who I am, don't have to try hard
We always say, say like it is
And the truth is that I really miss
All those crazy things you said
You left them running through my head
You're always there, you're everywhere
But right now I wish you were here.
All those crazy things we did
Didn't think about it, just went with it
You're always there, you're everywhere
But right now I wish you were here
Damn, Damn, Damn,
What I'd do to have you
here, here, here
I wish you were here.
Damn, Damn, Damn
What I'd do to have you
near, near, near
I wish you were here.
No, I don't wanna let go
I just wanna let you know
That I never wanna let go
No, I don't wanna let go
I just wanna let you know
That I never wanna let go
Damn, Damn, Damn,
What I'd do to have you
here, here, here
I wish you were here (I wish you were)
Damn, Damn, Damn
What I'd do to have you
near, near, near
I wish you were here.
Damn, Damn, Damn,
What I'd do to have you
here, here, here
I wish you were here.
Damn, Damn, Damn
What I'd do to have you
near, near, near
I wish you were here.
Sinnesro
Bad Day
J ringde inte upp i går och svarade inte heller på smet jag sände. Vill ju veta om han kommer i kväll eller ej.
Han kom in på facebook chatten och skrev till mig, då kändes det lite bättre, han bad om ursäkt för att han inte hört av sig. Han skrev att han väntade på ett samtal från en läkare, han har ju haft cancer så jag trodde det va det och blev orolig, jag skrev massor men det tog lång tid innan jag fick svar och när svaren väl kom fick jag inte svar på om han kommer ikväll eller ej. Så jag vet fortfarande inte om han kommer eller inte och nu har jag skrivit frågan två gånger.
Kan han bara inte säga om han kommer eller inte.
En kompis till mig frågade om jag ville gå på bio i helgen, men hon ville gå på bio i stan. Eftersom jag jobbar i stan så passade fredagen bäst för mig eftersom jag då ändå är i stan men hon orkade inte åka fram och tillbaka, så hon vill gå på lördagen, men jag orkar fan inte åka in till stan när jag äntligen är ledig, dessutom är det så satans svårt att hitta parkeringar i stan. Men jag känner mig anti allt så kanske ändrar jag mig. Men just nu känner jag inte alls för att åka in till stan i morgon när jag är i stan idag. Försökte få henne att komma hem till mig på middag och dvd och ha en myskväll, men hon ville gå på bio. Bara bio. Om vi inte skulle gå på bio så hade hon massa annat att göra.
Tycker allt är på hennes villkor. Hon kommer aldrig hem till mig, max 2 gånger per år kommer hon till mig. Så jäkla trist.
Va på apoteket och skulle hämta ut mina p-piller, då fick inte jag hämta ut dom för receptet hade gått ut för 10 dagar sedan. Suck. Kunde de inte sagt det sist jag va på apoteket, då kunde jag ju hämtat ut dom då. Nu när recepten ligger elektroniskt kan man ju inte själv se datumet på receptet så man kan hämta ut det innan receptet går ut. Så satans irriterade. 10 jävla dagar, suck. Så jag fick inga p –piller. Inte vad jag behövde när jag redan va på dåligt humör!
Nu fick jag svar från J, han kommer inte, han hinner inte, måste fixa rörmokare och massa grejer till huset. Han håller på att renovera källaren hos sin mamma och det finns inga element där så han måste fixa med det. Men andra ord så kommer vi inte hinna ses på ett par veckor till nu, men det förstår han nog inte. Men det får han väl märka.
Jag är inte så besviken på honom, han är snäll och har bett om ursäkt och jag litar på honom. Men jag är besviken på situationen för jag ville verkligen vara med J helgen och jag behövde hans närhet och ömhet. Vill ha någon som håller om mig, vill inte vara ensam i helgen.
Messade till N, en ung kille som jag haft telefonkontakt med snart 1 år men inte träffat. Men han skulle bort på middag i kväll och dop i morn. Men han skulle höra av sig efter dopet så fick vi se vad klockan var och om jag va hemma.
Men det ser ut som om det blir en ensam helg med städning och pyssel och kanske en bio i stan.
I kväll blir det ensam hemma, men jag har ju idol och titta på och eftersom jag hoppades på att J skulle komma har jag köpt chipps och dipp som jag nu kan svulla i mig ensam.
Det blir nog mysigt ändå. Tackar gud för idol.
Men är ändå besviken på allt, vet inte egentligen vad jag är besviken på exakt, utan bara en känsla av besvikelse över allt.
Inte alls fått det stödet och den förståelse av mina nära och kära som jag hade trott när det gäller cancerproverna. Nästan ingen pratar om det överhuvudtaget.
Hade hoppats på lite mysig tid med J och får berätta i lugn och ro situationen och få hans stöd, men han kom inte och när jag skrev att jag väntar svara på provsvar jag också så svarade han inte så jag vet inte om han inte läste eller om han inte svarade bara.
Hur som helst så förväntade jag någonting annat av nära och kära, jag kan inte säga exakt vad, men jag känner mig ensam och som om ingen vill prata om det. Som om alla undviker ämnet. Jag vet inte vad jag vill ha och jag vet inte vad jag förväntade mig, men jag har en känsla av besvikelse i mig.
Tror jag får försöka klara detta ensam. Men jag har ju E, hon förstår ju iaf. Hon ska ju själv operera sig om bara några veckor.
Va inne och kikade runt på facebook. Samma rutiner alltid. Kollar Rs sida, kollar Is sida, J sida osv.
R har ju två sidor, en hemlig där han bara har mig som vän och en med sitt riktiga namn som han startade i somras och hade sina fyllekompisar som jag fattade det. Ingen sida är han vän med den där Kattis. Hur som helst så är hans ”fylle sida” borta och den måste ha försvunnit idag på eftermiddagen. Är han ute? Har han permis? Hur kan han va på facebook och varför kontaktade han inte mig? Hjärtat bultade, blev varm i hela kroppen tills jag lugnat mig och konstaterat att det är ju jättebra att han tagit bort sin ”fyllesida” Huvudsaken är ju att han har sidan vi är vänner på.
Den där Kattis har ju ingen av hans sidor så.
På I´s sida hade någon ful brus skrivit att hon saknade honom och när de hade skitkul. Först kom svartsjukan sen kom insåg jag att det var ju något bra, de har alltså inte träffats på jättelänge.
Känner mig helt slut av dessa bergodalbanskänslor. Upp och ner och hit och dit. Dumpad, inte dumpad, ensam, övergiven, omtyckt eller inte. Hopp och förtvivlan. Hit och dit.
Måste stanna upp och se vad jag vet och vad jag spekulerar i. Måste leva här och nu och bara ta allt för vad det är. Allt ordnar sig , bara man tar det lugnt.
Andas, funderar, tittar på fakta och lämnar spekulationer och känslor utanför.
Hem till min varma one piece, Idol, chipps påse och katterna. En sak i taget, en dag i taget.
Sinnesro
Ensam helg?
Jag är förkyld, ynklig, ensam och orolig för provsvaren. Vill vara hemma med någon som håller om mig, äta tacos och titta på film och mysa i soffan under en filt.
Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill, Jag vill.
Ser ut som om det blir en ensam och tråkig helg, typiskt när man är ledig. Nästa helg jobbar jag och helgen efter det jobbar jag på söndagen så det är denna helg som skulle passa så bäst att J kom ju. Men det finns fortfarande lite hopp om att J hör av sig. Så länge jag andas jag andas hoppas jag.
Annars går dagarna, idag har jag väntat på provsvaret exakt två veckor.
Tankarna snurrar, men jag har kunnat hålla mig betydligt lugnare än jag trodde.
Vet inte om jag förtränger allt eller om jag helt enkelt är ganska duktig på att vänta och se vad som sker.
Min terapeut tror jag förtränger mycket eftersom jag får ångest och tryck över bröstet ibland.
Men jag är ju van efter att R försvann, så på nåt sätt så har jag lärt mig leva med ångest och därför kan jag kanske hantera ångesten lite bättre. Låter ju inte klokt men man vänjer sig vid att må dåligt också och man lär sig leva med saker. Jag har lärt mig leva med att R är borta och saknaden av honom och jag har lärt mig leva med cancer risken. All den ångesten är jag van vid, men den känns ändå och nu är cancer risken kanske inte en risk utan snart kanske jag HAR cancer.
Jag vet inte vad som oroar mig mest, just nu är jag mest inne på det praktiska.
Vem ska ta hand om katterna medans jag ligger på sjukhus?
Hur kommer brösten se ut?
Kommer jag någonsin kunna ha bikini igen?
Hur satans ont gör det?
De säger ju att det är en av det smärtsammaste operationerna man kan göra.
Hur kommer det att fungera att ha sex utan känsel i en så viktig del som brösten?
Kommer alla mina piercingar växa igen medans jag är på sjukhuset eller kan de hjälpa mig sätta in alla igen?
Hur ska jag klara mig hemma?
Hur lång tid kommer jag bli sjukskriven, de säger ca 6 veckor.
Har jag råd att vara sjukskriven? Täcker någon försäkring?
Hur lång tid tar det innan jag har bröst proteserna klara?
Tänk om dom blir jättefula! Kirurgen säger ju att de absolut inte kan göra så fina som jag har så det är klart man blir orolig.
Jag har pratat med några, men många skräms av ordet cancer, många liksom vill inte prata om det känns det som och vissa säger att jag bara ska vänta på svaret innan jag funderar över något och det kan väl stämma förvisso men det är ju lättare sagt än gjort.
Jag förstår att det inte är lätt att förstå eller sätta sig in i situationen och jag kräver inte det.
Men ibland vill man bara ha empati och någon som försöker förstå och inte bara försöker pigga upp.
Jag vet att alla menar väl, men ibland får man höra ganska dumma kommentarer.
Det är ingen bröstoperation jag ska göra, det är en canceroperation. Jag kommer alltså inte få några snygga bimbo tuttar utan cancertuttar.
Operationerna går inte att jämföra, det är inte ens på samma karta.
Medans alla springer till kirurgerna och gör sig finare så kommer jag kanske gå till kirurgen för att bli fulare.
Det gör mig arg och jag tycker det är orättvist. Självklart ska jag vara tacksam som får leva osv., men hur många går omkring och är tacksamma för livet? Livet tar man ju faktiskt lite för givet och tanken på att jag ska dö i cancer finns inte. Min tanke slutar vid att jag kommer se ut som ”Jack the ripper” och får två hårda proteser.
Det är det jag är rädd för, inte döden.
Det kanske låter skrämmande och ego att tänka så men det är min känsla och jag vet att många cancerpatienter tänker på utseendet mer än döden. Döden är liksom lite för stort för att ta in tror jag, lite för overklig.
Jag har börja sörja mina bröst, det är ju mina bröst, jag sörjer dom och min kvinnlighet, min känsel. Jag är rädd och jag sörjer samtidigt som jag förtränger att det är mig det handlar om och att det handlar om nu.
Jag önskar att jag hade en man vid min sida, jag önskar att vi var två som tillsammans gick igenom detta. Men jag är ensam och jag får klara detta ensam.
Läkarna säger att det är ovanligt att en kvinna går igenom en sådan här sak ensam och att de kommer behandla mig lite annorlunda eftersom jag är ensam. Jag kommer få vara kvar på sjukhuset längre än de andra eftersom jag är ensam, de släpper inte hem mig förrän jag klarar mig själv.
Men jag önskar jag slapp vara ensam, önskar jag hade en familj som alla andra, önskar jag va vi.
Sinnesro
I'll be waiting ♫
If you need somebody, call out my name
I'll be waiting right by your side tonight
I've heard the words out on the street
Your love is much in danger
Though I can hear the tears of pain
I can see the cries of anger
Oh oh oh oh, if U let me know
We can chase the night away, yeah
If you need somebody, call out my name
I'll be waiting right by your side
Everything changes, but love will remain
I'm awaiting right by your side tonight
Inside & outside & upside down
This merry-go-round you give in 4
Tell me the reasons why you go back
Back to the same old story
Oh oh oh oh, I can be the 1
Dance & romance until the morning light
If you need somebody, call out my name
I'll be waiting right by your side
Everything changes, but love will remain
I'm awaiting right by your side tonight
We can chase the night away
If you need somebody, call out my name
I'll be waiting right by your side
Everything changes, but love will remain
I'm awaiting...
So...
If you need somebody, call out my name
I'll be waiting right by your side
Everything changes, but love will remain
I'm awaiting right by your side tonight, yeah, yeah, yeah, yeah...
Sinnesro
Ljudet av mitt hjärta behöver ljudet av ett annat hjärta
Ensam, saknar, längtar. Fan var det är tråkigt att vara ensam, somna ensam, vakna ensam. Ständigt längta och hoppas.
Vet inte om och när jag får träffa R igen. Tänk om han aldrig hör av sig igen, tänk om han väljer ett alkis liv eller tänk om han väljer att lev med någon annan.
Vet inte ännu om J kommer till mig i helgen. Om han inte gör det så kommer jag bli besviken för när kan vi ses då?
Pratade med I idag innan jag åkte till jobbet på msn. Han var sönderarbetad och hade tagit lite ledigt för att vila upp sig. Vi ska försöka ses nästa vecka men inget ät bestämt.
Jag är sällskapssjuk och vill inte vara ensam i helgen, men frågan är om jag får sällskap. Jag vill ha en famn att krypa upp i, titta på film och mysa. Men det verkar svårt att hitta någon som har tid. Sen nästa helg jobbar jag.
Dessutom tappar jag liksom lusten. Ska man behöva tigga till sig lite närhet eller?
Jag vill inte vara ensam med mina tankar och med min saknad och rädsla, jag vill bara ha någon som håller om mig, någon som kan säga att jag är fin med eller utan bröst. Vill bara ha lite närhet och ömhet. Känna att jag lever.
Det är få av mina vänner som pratar om det här med cancern med mig. En kompis tjatar bara om hur svårt det är för henne och hur svårt det är för vänner att förstå mig. Att det är så svårt att sätta sig in i situationen och att det är svårt att förstå känslan.
Men jag tycker inte ens de försöker, jag har ju gett tv programs förslag med de tittar ju inte ens på dom och sen gnäller hon på att det är svårt att förstå och att det är mycket information som hon inte förstår osv. men va fan har hon gjort för att sätta sig in i det då? Inget. Jag orkar inte försöka få henne att förstå mera nu, jag orkar inte förklara om och om igen. De tar ju inte till sig det jag säger. Jag har berättat miljoner gånger hur operationen ska gå till och hur de gör osv. men vissa lyssnar ju inte ens och jag orkar inte förklara gener, dna, operationer osv. om och om igen. Jag kanske är lite orättvis nu men jag orkar verkligen inte förklara mera nu, orkar liksom inte kämpa för att få förståelse eller empati. Jag ger upp.
Kommer folk runt om mig verkligen stötta mig under allt som kanske kommer ske, när de inte ens orkar stötta mig i väntan på provsvaren?
Jag kan inte klandra någon av mina manliga vänner för jag har inte sagt något till dom än, de har ju liksom inte haft tid att prata med mig så det funnits tillfälle att prata om det. Och R ja han kan jag ju liksom inte få tag i.
Vet inte ens om jag ska berätta och hur jag ska berätta det. Få se om det kommer ett bra tillfälle.
Just nu känner jag mig bara trött, förkyld, febrig och ynglig. Längtar hem bara.
Önskar att det var någon hemma som väntade på mig men…..
Jag har ju mina katter och idol att kika på.
Orkar inte jobba, mår inge bra. Vill hem. Bara några timmar kvar.
Sinnesro
I'm just a dreamer ♫
Gazing through the window at the world outside
Wondering will mother earth survive
Hoping that mankind will stop abusing her sometime
After all there's only just the two of us
And here we are still fighting for our lives
Watching all of history repeat itself
Time after time
I'm just a dreamer
I dream my life away
I'm just a dreamer
Who dreams of better days
I watch the sun go down like everyone of us
I'm hoping that the dawn will bring a sign
A better place for those Who will come after us ...
This time
I'm just a dreamer
I dream my life away oh yeah
I'm just a dreamer
Who dreams of better days
Your higher power may be God or Jesus Christ
It doesn't really matter much to me
Without each others help there ain't no hope for us
I'm living in a dream of fantasy
Oh yeah, yeah, yeah
If only we could all just find serenity
It would be nice if we could live as one
When will all this anger, hate and bigotry ...
Be gone?
I'm just a dreamer
I dream my life away
Today
I'm just a dreamer
Who dreams of better days
Okay
I'm just a dreamer
Who's searching for the way
Today
I'm just a dreamer
Dreaming my life away
Oh yeah, yeah, yeah
Sinnesro
Förkyld
Proppar i mig halstabletter och dricker varmt i massor, ska ta en stor kopp te av ett special te som hjälper bra mot förkylningar när jag kommer hem. Men föst ska jag jobba klart mitt pass och sen gå ut och äta med en kompis, sen blir det hem till te och sängen.
Annars inte så mycket som hänt, inga mess och inte roliga telefonsamtal. Känner mig ynklig och behöv av närhet. Vill kramas i massor…
Oklart om jag vågar träna i morgon när jag är förkyld. Inte om jag mår som nu iaf. Fan jag kommer inte igång ordentligt med träningen, blir max 1 pass i veckan och det är på tok för lite.
Men jobbar man som jag gör så är det svårt att gå på pass, men det är ju passen jag gillar. Önskar att jag kunde lära mig jogga, ska väl försöka mig på det där men jag tycker det är skit svårt och gör bara ont i knävecken när jag springer. Vad gör jag för fel?
Får väl bli frisk först och sen ta nya tag sen.
Sinnesro
Jaha ja så va det måndag…
Kan en dag börja stressigare? Klart det alltid kan bli värre men känner inte riktigt att denna dag är min. Men det kan ju förändras.
Fick en mysigt sms av I i lördags innan jag åkte på kryssningen så jag åkte nöjd och belåten på kryssning med mina vänner.
Kryssningen va trevlig och vi skrattade mycket, men ingen Love på den båten. Inte min typ av folk och ålder tror jag, men trevligt hade vi.
Jo och jag är vänner, han fortsatte att skriva lite och det känns bra, jag känner mig inte arg längre och vi är vänner.
J kanske ska komma till mig i helgen, jag hoppas verkligen det för jag känner mig sjukt sugen på närhet och sällskap. Om inte J kommer så ska jag nog försöka få träff med någon annan. Vill bara inte vara ensam i helgen.
Snart har jag väntat på provsvaren i 2 veckor och det går bättre än jag trodde. Klart jag tänker på det och är lite nere men inte så farligt och jag har inte deppat ihop eller är orolig speciellt mycket, utan tar en dag i taget och väntar in provsvaret på ett ganska lugnt och sansat sätt.
Men jag kan bli irriterad på många vänner och bekanta som inte verkar orka prata om det eller som inte ser alvaret. Man är ganska ensam om oron. Ingen vill dela min oro, ingen vill prata om den, inte ens min pappa, alla verkar stoppa huvudet i sanden. Min terapeut säger att jag nog får räkna med det, många orkar inte ta in ordet cancer och orkar inte komma nära en så hemsk sjukdom.
Jag förstår dom men jag kan ändå sakna den där kramen eller telefonsamtalet att någon bryr sig lite extra nu.
Jag tröstar mig med mina älskare, i famnen på dom så försvinner min oro. Det är så skönt att bara knulla bort alla bekymmer och bara få ligga naken i någons famn och få känna sig omtyckt för en stund.
Jag trivs verkligen med att ha I och J men skulle absolut inte banga en till liten sötnos. Jag vill leva livet och bara leka av mig. Jag har aldrig någonsin varit så här, alltid varit rädd för att bli dömd och för att vara ”hora”. Jag har alltid blivit kär eller äcklad av killar, men nu kan jag njuta av livet och underbart skönt sex, skiter i vad andra tycker och vågar prova mina vingar. Dessutom har jag aldrig någonsin haft chansen till så snygga, fina och snälla killar som nu. Dom är så fina och rara. I är så grymt snygg och sexig så klockorna stannar.
Jo var både ung och snygg, han var helt otroligt fin, men han mådde inte bra och då mådde inte jag heller bra. Så det är kanske bra att vi inte har en relation just nu, men jag kan sakna honom ibland. Vi hade mycket mysigt.
Tänk om jag hade kunnat leva så som jag lever nu när jag var yngre, tänk om jag kunde lekt mer under alla år jag varit singel. Provat och lekt runt mera. Men jag tillhör den genrationen som blev kallad ”hora” bara man kysste en kille för mycket. Kvinnans sexuallite är fortfarande tabu och långt ifrån jämställd, men det var ännu värre när jag var yngre.
Om vi tjejer fick njuta av livet och göra det vi kände för utan att bli dömda utan kunde vara precis som killarna så hade det nog sett annorlunda ut.
Jag har liksom varit tillsammans med killar och varit dom trogna och varit super kär i dom men dom har inte varit tillsammans med mig och inte varit mig trogna. Jag har kämpat för deras kärlek men bara ödslat tid. Nu är det min tur att leva livet och jag tänker fan inte bli kär i någon som inte är kär i mig!
R äger mitt hjärta, han tänker på mig, han drömmer om mig och jag väntar på honom för han är den jag älskar. Tror han sitter inne nu. Funderar om jag ska prova sända ett kort till anstalten jag tror han sitter på. Undrar om man kan göra det? Någon som vet?
Saknar honom, saknar det vi hade, saknar hans röst och hans mysiga heta kyssar.
Han vågade prata om allt, cancer, döden, missbruk, det fanns inget vi inte kunde prata om. Han är min själsfrände.
Sinnesro
Bättre idag än igår
Somnade kl 21.00 sov hela natten. Vaknade mindre trött och mindre låg.
När jag kom till jobbet så tog det inte lång stund förrän det kom ett underbart litet sms från I.
klockan 7 på morgonen kom äntligen ett sms från sötnosen.
Han gjorde min dag, han gjorde kanske även min helg, för det va verkligen så skönt att höra hur snygg och bra jag är och hur han längtar efter mina kyssar över kroppen osv.
Han är verkligen så söt och go och även om hans svar dröjer så svarar han alltid på mina sms och han svarar på allt jag skriver.
Jag hoppas verkligen att han och jag kan lika mysigt som sist och mycket oftare sen när våra jobb lugnat ner sig. Jag längtar verkligen efter honom.
Skit mycket på jobbet, jag är helt slut, fördelen är att jag inte hinner tänka men jag tappar humöret när det är så mycket så man tappar rösten på ett pass. Helt slut efter en dag på jobbet.
Men det finns ju iaf ingen tid att tänka på några provsvar och det finns ingen tid att berätta det för någon.
Men jag känner mig iaf bättre idag än i går och det kan jag nog tacka I för. Livet är ju så mycket roligare om man känner sig lite omtyckt.
Sinnesro
Det är mycket nu…
Gårdagen var en spännande och bra dag.
Slet satan på jobbet men sen bar det av mor norrort för att möta en av mina bloggläsare.
Hon hittade min blogg via google, då hon som jag har bröstcancer i familjen.
Så himla coolt att hon hittade mig och sån himla häftigt att hon hittade mig just nu när jag väntar på provsvaren, hon skall snart operaras och ”Gensvar ” som föreningen jag är med i heter har möte och jag för en gång skull kan gå.
Vi träffades och som det inte va coolt nog att hon hittade mig så var det ännu coolare när vi sågs och började prata för vi är så lika, klädstilen, livet , ja allt.
Jag är förvisso 10 år äldre och ogift men annars var vi så grymt lika. Det kändes som vi känt varandra länge fast vi aldrig hade setts. Verkligen en go tjej och vi var så lika på så mycket.
Efter lite lunch och några timmar kackel så åkte vi iväg på Gensvars träffen, där en Emma från genitik avdelningen höll en liten föreläsning som var jätte intressant.
Men just nu väntar jag på mina provsvar, allt hänger på det, känner jag.
Men det känns fortfarande overkligt. Braca1 & 2, ärftlighet & hit och dit. Jag försöker att inte tänka på det, en sak i taget liksom.
E som jag kan kalla min nya go vän ska ju göra sin operation nu i oktober och hon är så satans gullig så jag kommer få titta och känna och klämma hur mycket jag vill och det är precis vad jag behöver, jag vill se och känna hur dom ser ut, jag vill veta och klämma. För jag är rädd att få för hårda. Om hon får acceptabla bröst så kommer jag känna mig tryggare och be om samma kirurg.
Sen var det äntligen någon på mötet som vågade prata om sexualiteten, hur påvekas den. En äldre kvinna berättade att sexet blir annorlunda, att hon inte hade någon känsel alls. Det jag kan tycka är trist med dessa träffar är att det blir så snabba avslut, alla har så brottom hem och man hinner inte prata och diskutera. Hade verkligen velat lära känna flera av dessa kvinnor .
Dessvärre är jag den enda som inte har sambo, så ingen kan riktigt svara på hur det är att gå igenom detta ensam, det enda jag vet är att alla jag pratat med säger att deras man har varit ett stort stöd och att de klarar allt tillsammans. En kvinna sa även att ” alla som går igenom detta gör ju det tillsammans med sin partner” Nu har ju inte jag någon partner så….men jag sa inget, jag bara svalde och tyckte lite synd om mig själv.
Det är liksom ensamheten som skrämmer mest, hur ska jag orka gå igenom allt det där själv? Smärtan är grym säger dom, detta är en av de värsta operationerna man kan genomgå.
Många av mina vänner säger att de ska turas om att ta hand om mig, men det är inte för att jag tvivlar på mina vänner, jag älskar dom och att jag vet dom menar väl. Men jag tvivlar på att de kommer vilja bo med mig när jag ligger drogad i sängen och inte kan röra mig.
En vecka kommer jag vara på sjukhus och jag har problem med att någon ska kunna ta hand om mina katter, så hur ska de kunna ta hand om mig och mina katter när de inte ens kan ta hand om mina katter?
Detta skrämmer mig mest just nu. All smärta och alla känslor kring detta hade jag behövt dela med någon.
Jag är så glad att jag träffat E hon förstår iaf rädslan och allt runt om och hon vågar prata om det.
Många av mina vänner undviker ämnet känns det som och många tycker att jag ska vänta på svaret och självklart ska jag väl vänta på svaret, men jag vill inte stå där i chock och tankarna snurrar ju redan nu. De tror att jag har cancern och snart får jag provsvaren, alla skulle vara orliga om läkaren misstänkte cancer, ingen skulle sitta lugn och sansad och vänta på ett provsvar, men jag ska vara lugn och inte grubbla. Än har jag inte fått något svar men jag grubblar lite ändå, men mindre än jag trodde faktiskt. Jag mår ganska bra, det är katterna jag är orolig för.
I går fyllde J år, lillgubben var så söt, ringde honom, vi pratade en stund han är så go. Men han är tyvärr inte kär i mig, det är jag ganska säker på, men han tycker om mig. Han kanske kommer till mig 24 sep och han kanske ska komma på min födelsedagsfest. Han är så go och jag hör att han verkligen trivs med mig, det värmer.
Jag tycker om honom, han har ju själv haft cancer och höll på att dö så han kanske kommer förstå mig, om jag nu berättar något.
I har inte hört av sig, saknar honom. Vill ha mer av honom, snart två veckor sedan vi sågs ju.
Men jag jobbar så tokigt så det är inte hans fel. Denna gång är det nog mitt fel.
I morse lämnade jag in bilen på verkstan, snart är jag 5.000 kr fattigare men jag får göra en avbetalning på 4 månader och det känns ju bra.
Kändes konstigt att lämna min lilla pärla där och åka iväg med en hyrbil. Men det var inte så svårt att köra hyrbilen som jag hade trott.
När jag kom hem hade jag fått ett meddelande av Jo. han hade puffat mig på facebook och sen skrivit ett litet meddelande.
Han skrev: Hur är läget? det var inte igår A..Vad görs?
Jag skrev: Jo tack det är väl okej med mig.
Nä det va inte igår, du bara försvann.
Försökte få kontakt med dig ett par gånger men du sa att du skulle höra av dig sen.... så jag antog att du ville vara ifred.
Blev faktiskt ganska besviken. Du gjorde precis som du lovade att inte göra.
Men jag är okej nu. Kanske va det lika bra.
Så hur är det med dig då?
Hur gick det med alla korten?
Ser att du kommit gång med musiken iaf, va kul. Det låter grymt bra. Min favorit låt är superbra, glad att den finns på fejan igen :o)
Hoppas du mår bättre nu och att det går framåt med livet.
Han skrev: oooooooo jag blir så glad...Jag tänkte på dig när jag satt i studion med den låten...Hoppas man kan höra sorgen i låten?...Hur går det annars med allt? jobbet osv?
Jag skrev: Va kul att du tänkte på mig när du gjorde låten, jag gillar verkligen den låten och Ja man hör sorgen och smärtan.
Jo tack, jag jobbar på som vanligt, det går väl bra. Inne i en intensiv jobbperiod nu så det är lite tufft.
Men Allt knallar på liksom.
Sj då?
Han skrev: Jo samma här... Mycket musik just nu
Ja vad säger man? Han liksom skriver till mig som om ingenting har hänt och som om vi vore gamla kompisar.
Jag vill inte bråka med honom men jag ville ändå tala om att han faktiskt gjorde fel och sårade mig, samtidigt som jag inte ville verka bitter och jag vill visa att jag blev sårad men att jag klarar mig bra utan honom.
Men jag är ändå så irriterad och förvånad av hans ego och nonchalans, han bara ignorerade det jag skrev och skrev på om sin musik. Inget förlåt, ingen skam ingenting.
Jag blir bara så trött. Vad är det för fel på killar?
Jag vet att alla dom jag träffar även träffar andra det är därför det är viktigt för mig att också träffa andra. Jag är singel och så länge ingen visar något intresse och så länge R är på kåken så får jag träffa vem jag vill och hur jag vill.
Men just nu saknar jag I. Saknar honom på tok för mycket.
Ingeting har känts bra idag, jag känner mig ensam , grinig och stressad.
Ska på kryssning i helgen och har ingen lust alls….vill bara dra däcket över huvudet.
Det är lite för mycket nu…
Sinnesro
Dont fall in love. Fall off a bridge, it hurts less
Hjärtat krossas och saknaden värker sönder ens insida, det blöder av smärta och tårarna verkar aldrig ta slut.
Jag har gråtit floder, jag har saknat så min insida känts som taggtråd, jag har lidit och jag har trott att jag ska dö av krossat hjärta. Stunder har varit olidliga, jag har velat dö, döden har varit svaret på att slippa smärtan många gånger.
Men jag överlevde, det kom en dag då det inte gjorde lika ont att sakna dig. Jag tänker på R varje dag, jag saknar honom varje dag. Jag längtar varje dag, men jag gråter inte varje dag längre.
Jag kan inte säga när det vände, vet inte vad det va som gjorde det. Tror jag liksom bara lärde mig leva med saknaden av honom.
Jag tröstar mig i andras famnar, jag söker trygghet, närhet och bekräftelse hos andra killar. Jag njuter av andra killars närhet, jag trivs i deras famn. Men jag slutar inte tänka på R, jag slutar inte hoppas på R, jag slutar inte älska R och jag saknar honom varje dag, varje timme och varje minut.
Jag måste leva, jag måste fortsätta leva, det var inte lätt, jag behövde mina månader av smärta och sorg, men nu kan jag leva utan dig, men jag kan inte vara lycklig utan dig.
Jag väntar på att du ska bli nykter, jag hoppas du snart ska må bra igen. Jag hoppas att det är mig du vill leva med när du är nykter, jag hoppas det är vi en dag som ska göra varandra lyckliga igen.
Jag har aldrig varit så lycklig som med dig, jag har aldrig känt att kärlek kan vara så vackert och äkta som med dig. Jag hoppas jag en dag får vara i din famn igen, för det är i den famnen jag är lycklig, Hos dig!
Jag väntar och jag hoppas, men jag lever.
Sinnesro
Trött
Tycker om honom, han är klok. Han är ofta ett väldigt bra stöd för mig i många situationer. Han tyckte det var bra att jag slutat träffa Jo, han tyckte inte han var bra.
Jag ska vara med folk som får mig att må bra, sa han.
Skrev till I på msn idag och han svarade på 2 sek. han var så söt och go och sa att han inte glömt bort mitt sms han ska svara på det och han längtade också tills vi kunde ses igen. Fick lång het kyss via msn och det var skönt att få hans uppmärksamhet för en stund. Han är grymt fin och hitintills så behandlar han mig super bra och han får mig att må skitbra.
Ringde J för att höra om han ska komma nästa helg, men han svarade inte och har inte ringt upp, så kan han vara så jag behöver inte ta åt mig, men tycker ändå att han nån gång kan ringa mig. Speciellt när jag ringt och sökt honom.
Postade ett gratulationskort till honom i dag eftersom han fyller år i morn, hoppas det hinner fram.
Vet inte vem jag ska berätta min oro och allt det där med proverna till. Kanske ska jag inte säga det till flera, kanske ska jag ligga lågt tills jag vet vad som sker? Jag vet inte vad jag vill och vad jag känner, ibland vill jag prata massor om det och ibland bara stoppa huvudet i sanden.
Önskar att R va hos mig, han sa alltid så fina saker till mig och va så go. Han stöttade mig och det skulle han göra med detta också.
Saknar honom så mycket, behöver honom.
Tacksam att I finns i mitt liv och värmer mig medans R är borta, men hoppas R kommer tillbaka snart…
Vet inte vad jag ska skriva idag, känner mig ganska tom. Känner inte så mycket, mest bara trött…
Sinnesro
Make peace with your past, so it won't screw up your future.
Känns som om jag faktiskt går åt rätt håll. Jag är inte lika rädd, känner mig inte lika ensam och jag känner som om jag börjar få lite ordning på min oroliga själ.
Jag vill jobba mera med mitt inre, jobba med min själ, med mig själv. Lägga balsam på min själ och ta hand om mina sår.
Jag vågar säga nej mera nu, stå upp för mig själv och det är skönt.
Det går framåt även om jag vet att jag kommer ramla ner i gropar igen, det kommer komma många mörka dagar och det kommer komma fler besvikelser och sår. Men jag känner mig lite mera hel, lite starkare och jag känner mig lite friare.
Ska fortsätta jobba med mig själv och mitt inre, träna på att lyssna på mitt inre och på att stå upp för mig själv och inte låta folk behandla mig respektlöst eller dumt.
Det svåra är med vissa av de gamla vännerna, har vissa vänner som tar och tar men är ganska ego och självupptagna, så de ger inte så mycket. Men jag försöker stå upp för mig själv och lära mig att ta dom för det de är. Vissa människor får man nog bara acceptera att de är som de är och ta dom för det.
Jag vet att ex min vän S som absolut inte stöttade mig ett skit när jag mådde dåligt, utan bara sa att jag var knäpp och borde söka hjälp, inte ser att hon inte var en bra vän. Hon fattar inte hur jävla elak hon va och att hon nu vänder sig till mig med sina problem och beter sig värre än jag någonsin gjort. Hon ser inte hur medberoende hon börjar bli och att hon om någon borde söka hjälp nu. Hon gör allt som hon sa att hon aldrig skulle göra och hon följer inte ett enda råd som hon själv ger. Hon är helt ute och cyklar och maler på om sitt om och om igen. Jag försöker vara en bra vän och säga det jag önskade att hon hade sagt och gjort för mig, men ibland kommer tankarna på hur hon va mot mig och då blir jag så arg och trött.
Även nu när jag har så mycket oro och problem så är det fortfarande hon som är i fokus.
Jag väljer att lyssna och att inte gå in i diskussioner med henne, väljer att behålla mina problem för mig själv och hoppas att hon en dag ska förstå. Men vissa dagar orkar jag bara inte med andras problem, vissa dagar har jag nog med mina egna. Vissa dagar orkar jag inte bara, jag kan inte, jag har själv för mycket och jag måste tänka på mig.
Va på mammas minneslund i lördags, det var ju hennes födelsedag och dödsdag.
Jag var på fest/middag hos en barndomsvän och hon följde med mig till kyrkogården, hon lämnade sin egna fest och alla gäster för att hon ville följa med mig, är inte det en underbar vän? Jag bara älskar henne. Hon är dessutom lite övernaturlig och lite av en häxa så hon talade till naturen och fick kontakt med min mamma, det var as coolt, flera ljus sprakade till samtidigt och lågorna blev jätte höga samtidigt som hon sa att mamma va hos oss.
Mamma sa att hon var hos mig mycket och att hon ville krama mig men inte vågade för hon va rädd att smitta mig. Hon var ju så sjuk. Hon nynnade en melodi men min vän kunde inte höra texten.
Jag kände först kyla sen blev allt varmt, jag kände inte marken under mig, kändes nästan som om jag svävade. Min mamma är hos mig det vet jag. Även om jag inte sett henne eller hört henne.
Efter samtalet och tårarna så kände jag en kraft, en styrka. Jag åkte hem och fixade i min lägenhet hela natten, jag mådde bra trots allt. Jag fick energi.
Så mycket runt om mig, så mycket oro och rädsla, ändå känner jag ett lugn och en styrka.
Idag hörde en tjej som är i samma situation som mig nästan av sig, via denna blogg.
Det gav en otrolig kraft. Hon ska operera sig snart. Jag är övertygad att vi kommer kunna stötta varandra och hjälpa varandra och det känns så otroligt bra och jag är så tacksam till sådana här möten i livet. Tänk va coolt att hon hittade mig precis nu och att vi ska ses redan i veckan.
Vi verkar lite lika på mycket och det ska bli enormt intressant att få träffa henne.
Äntligen någon som kanske kan förstå och stötta. Äntligen kanske jag får en vän som faktiskt fattar situationen.
När man börjar leva och släppa taget så händer det så mycket i livet, det är precis som om livet kommer till en när man bearbetar det gamla och släpper taget och kontrollen om framtiden. När man börjar leva och följa dagen så kommer livet till en och allt blir så mycket enklare.
Jag tror på R, han kommer när han kommer. Jag finns här så länge jag kan.
Jag vågar träffa killar som behandlar mig bra och jag har kul och mysigt med dom, behandlar dom mig illa så gör jag slut.
J och jag ses när vi ses, när han är i Sverige, inga krav, inga problem, vi tycker om varandra och vi ses när vi ses.
I är mannen jag veklingen hoppas på att få behålla som vän och älskare. Han är skitsnygg och super trevlig, vi bor ganska nära varandra och han är grym i sängen, vi kan ha mycket trevligt om han får lite mera tid över. Där kan dock svartsjukan min bli ett litet problem men jag försöker se det för vad det är och jag får helt enkelt också ta och träffa andra precis som han.
Jag vill vara med folk som får mig att må bra och jag behöver det.
Om 5 veckor vet jag om jag bär på cancergenen eller ej och bär jag på den så är det ingen tvekan om vad jag måste göra, då blir det operation så fort som möjligt.
En del av mig hoppas på att jag har genen, för då slipper jag fatta ett beslut och då slipper jag oroa mig, då är det fakta och ingen återvändo.
Jag har levt med oron, beslutsångesten och rädslan i så många år, över 25 år, att jag nu nästan VILL ha genen så jag vet och ”måste” operera mig. Slippa tänka och fatta ett beslut, slippa oron och rädslan utan liksom bli tvungen att hoppa.
Det är svårt att förklara känslan, men jag ÄR liksom hon med cancern, det är en del av mig, min identitet. Nu ska jag antingen få bevis för att jag är det de alla trott eller så ska jag få veta att jag kanske inte är det jag varit i hela mitt liv.
Tankarna snurrar, snart vet jag……snart är snart NU.
Sinnesro
Jag har gått från väldigt kär till obegripligt ensam ♫
Såg du hur jag kände
Såg du att jag vände
Märkte du paniken i min blick
När jag snurrade runt
Och gick min väg ifrån er
Fort, så jag slapp se mer
Räckte mer att ana hennes läppar mot din kind
Men jag stannar
Där jag väntar
Och jag längtar
Baby jag har fel
Du kommer aldrig hem
Jag har gått från väldigt kär till obegripligt ensam
Baby gör mig hel
Jag kommer alltid vara den
Som gått från väldigt kär till obegripligt ensam
Tänk så fort allt vänder
Hon i dina händer
Minns att vi var lyckliga igår
Nu vet ingen hur jag mår
Och så genererad
Fullständigt förnedrad
Hoppas du ska resa dig och springa efter mig
Men du stannar
Fast jag väntar
Och jag längtar
Baby jag har fel
Du kommer aldrig hem
Jag har gått från väldigt kär till obegripligt ensam
Baby gör mig hel
Jag kommer alltid vara den
Som gått från väldigt kär till obegripligt ensam
Jag kommer alltid vara den
Jag kommer alltid vara den
Lala
Jag kommer alltid vara den
Jag kommer alltid vara den
Lalalalala
Baby jag har fel
Du kommer aldrig hem
Jag har gått från väldigt kär till obegripligt ensam
Baby gör mig hel
Jag kommer alltid vara den
Som gått från väldigt kär till obegripligt ensam
Sinnesro
Trots allt stark
Så nästa torsdag lämnas hon in för lagning, och jag måste ju säga att Bilia gav ett otroligt bra intryck och god service och jag är super nöjd med mannen som ska hjälpa mig men denna ångest.
Sen åkte jag hem och ringde runt till alla service avtal och försökningar och genom min trafikförsäkring på Trygg hansa hade jag hyrbil under dessa dagar för bara 35 kr/dygnet så när jag lämnar in min bil på Bilia så står en hyrbil och väntar på mig.
Smidigt och skitbra service av alla jag talat med under dagen, men en nota på 5.000kr.
Suck. Hade ju hellre gjort en resa eller en snygg tattoo för dom pengarna, men nu är det bara att betala och vara glad. När detta är klart tänker jag radera allt ur minnet som om detta aldrig hänt.
Cancern grubblar jag inte på idag, idag har jag inte orkat och haft tid med dom tankarna, jag har lagt den oron på hyllan idag, Vet inte hur jag gjorde men tror kanske att detta med bilen i morse tog över hjärnan och sen när jag skulle åka till jobbet fick jag ett super gulligt sms från I.
Han tänkte på mig, tyckte det va skitmysigt med mig och han hoppas verkligen att jag skulle orka ha tålamod med honom nu när han jobbar så mycket osv. jag fick pussar och massa fina komplimanger, kallade mig snygging osv. jag blev varm i hela kroppen och jag bara längtar så efter att ha tok sex och massa hångel med honom igen. Shit vad han gör mig pirrig i byxan. Hehe.
Jag hoppas verkligen att han tid över när mitt arbetsschema passar hans arbetstider lite bättre för jag är övertygad om att vi kommer ha grymt nice. Jag saknar hans kyssar och hans hud mot min, hans dominerande sätt att tillfredställa mig och hans kärleksfulla pussar och smek efter vi haft hett sex.
Han var absolut inte som jag trodde, men jag trivdes med honom och jag kände en trygghet hos honom. Han är ärlig och inte en lögnare och manipulerare som Jo va.
Jo snackade bara massa skit för att få mig dit han ville och sen när jag sa ifrån och inte gick på hans spel och lögner och tomma löften så stack han.
Jag tar inte skit längre, inte från någon. Och om det krävs av mig att inte bli kär för att kunna stå upp för mig själv så får jag skita i att bli kär och bästa sättet är nog att ha flera på lagom avstånd.
Ingen får komma för nära och inte för ofta. Lagom av allt och sen gärna flera som kan hålla mitt bekräftelsebehov stillat på ett lagom sätt.
Jag vill inte bli sårbar igen, vill inte släppa in någon för mycket, vill inte ge massa och sen inte få något tillbaka. Jag vill se först vad de går för innan jag släpper in dom.
R verkar sitta inne nu. Inget skrivs om honom och han syns inte till någonstans. Han sitter nog inne nu och bör då komma ut om ca 3 månader och under dom 3 månaderna tänker jag leka av mig som aldrig förr. Jag ska bara vara och göra det jag vill.
Skulle vilja göra något i kväll, bio eller bara ut och äta, men alla är upptagna. Två kompisar ska ut och festa och gå på krogen, men det känner jag inte alls för. Alkohol är jag inte sugen på, mera en film och varma mackor eller nåt. Vill bara inte vara ensam liksom.
Men jag känner mig ändå stark och på ganska bra humör, det är fredag och jag har inget att göra, jag har krockat bilen och måste betala 5.000 kr. Dessutom väntar jag på ett cancerbesked och min älskling R sitter på kåken.
Men jag har fått sms av I och jag mår ganska bra.
Men hur kan jag må så bra, varför? Vet inte men jag känner mig stark, jag klarar detta. Jag bara är stark just idag.
Men jag är besviken på vännerna igen. Ingen har tid att prata när jag ringer. De säger att jag kan ringa när jag vill men när jag ringer så är det upptagna med sin kille eller jobb osv.
Jobbet kan jag väl fatta, men 5 min av killens tid kan jag väl få iaf.
Ingen såg dokumentären som jag bad om, ingen verkar ta min oro och min sorg över mina bröst så allvarligt.
Jag orkar inte bry mig. Jag skiter i dom med. De ringer och pratar på om deras kärleksbekymmer och killar hit och dit. Jag lyssnar och lyssnar men nu börjar jag stänga av. Jag orkar inte längre. Jag har nog med mina egna bekymmer och kan de inte lyssna på mig så….ja då behöver inte jag lyssna på dom heller.
Om inte ens cancer kan få dom att ge mig uppmärksamhet så vet jag inte vad som kommer ge mig uppmärksamhet.
Självklart gäller det inte alla, och inte alla hela tiden, men ibland bara blir jag så trött och då måste jag skriva av mig i min lilla blogg.
I morgon skulle min mamma fyllt 65 år och i morgon är det 25 år sedan hon dog. Ska nog till minneslunden med ett ljus.
Tänk att just idag för 25 år sedan levde min mamma sin sista dag.
Sinnesro
Need You Now ♫
Picture perfect memories
Scattered all around the floor
Reaching for the phone 'cause
I can't fight it anymore
And I wonder if I
Ever cross your mind
For me it happens all the time
It's a quarter after one
I'm all alone
And I need you now
Said I wouldn't call
But I've lost all control
And I need you now
And I don't know how
I can do without
I just need you now
Another shot of whiskey
Can't stop looking at the door
Wishing you'd come sweeping
In the way you did before
And I wonder if I
Ever cross your mind
For me it happens all the time
It's a quarter after one
I'm a little drunk
And I need you now
Said I wouldn't call
But I've lost all control
And I need you now
And I don't know how
I can do without
I just need you now
Whoa, whoa
Guess I'd rather hurt
Than feel nothing at all
It's a quarter after one
I'm all alone
And I need you now
And I said I wouldn't call
But I'm a little drunk
And I need you now
And I don't know how
I can do without
I just need you now
I just need you now
Oh baby, I need you now
Sinnesro
Inte min dag.
Sov oroligt, vaknade med huvudvärk. Tog bilen till karolinska sjukhuset, lite nervös men okej, dock huvudvärk. Jag var förberedd på vad som komma skulle, anade ju ganska väl vad som skulle ske och jag hade så rätt.
Min läkare är underbar och har alltid stöttat mig och förstått mig i mina beslut och mina tankar, jag litar på henne, jag har en av Sveriges bästa, det vet jag. Jag har tur som fått henne, jag är tacksam för det.
Hon berättade tydligt och rakt på sak att de hittat BRC2 på dna analysen av min mormor. Den mutationen har bröstcancer, äggstockcancer, förhöjd risk för bukspottkörtel cancer och troligtvis även prostatacancer, men prostatacancer kan jag ju iaf inte få. Min läkare log åt mig och sa att hon gillade min positiva inställning. Hon är bra min läkare. Hon gör mig lugn.
Remissen till labbet var redan skriven men hon frågade ändå om jag ville veta. Jag måste ju veta, sa jag och hon höll med.
Min mormor och min mamma dog bägge unga av en väldigt aggressiv cancer form, nu kan de spåra om jag har samma mutation och har jag det så kan de med 98% säkerhet säga att jag kommer få samma cancer och att jag förmodligen får den som ung. Min mamma var exakt lika gammal som jag är nu när hon blev sjuk första gången och sen tog det 6 veckor för henne att dö efter det sett att det hade spritt sig.
Mitt släktträd har hela tiden visat att det förmodligen är precis så som det är men nu kan de bevisa och denna dna analys förklarar och bevisar en hel del.
Vi pratade lite om hur jag känner och resonerar och hon tycker jag resonerar bra och rätt, hon förstår mina tankar och tycker jag är klok.
Sen efter vårat samtal va det raka spåret till labbet, remiss och allt var förberett och klart. Det var bara att tuta och köra, inte tänka utan bara gå till labbet och där tog de två låååånga rör blod och sen va det klart.
Nu är det bara vänta, ca 6-8 veckor sen vet jag. Om jag är bärare av BRC2 så blir det operation så fort som möjligt, min läkare slänger in mina papper mm. på stört. Det kommer bli magnetröntgen och massa andra läkarebesök, kirurgsamtal, psykologiska samtal och läkarna kommer ha konferenser om mig, och om jag har BRC2 genen så kommer mitt ärende skyndas på, så senast till våren blir det operation av mina bröst i så fall. Ca 6 månader får jag kanske vänta alltså.
Tankarna snurrade men det kändes ändå bra, nu var provet gjort och nu var det bara att vänta och se. Jag kände mig lugn men ensam och tom på nåt sätt.
Ringde pappa och några vänner innan jag satte mig i bilen för att åka hem.
När jag skulle svänga vänster så va sikten lite skymd så jag åkte in en bit för att se bättre då kom en bil och självklart tyckte jag stod i vägen och tvingade mig att snabbt backa, men självklart står då en bil i rumpan på mig som jag då backar i. inget hände på hans bil och ingen kom till skada men min nya fina bil fick ordentliga repor.
Tid bokad i morgon kl 10.00 på Bilia. Vagnsskadegarantin kommer att gälla, dock självrisk på 4500:-.
Trött, tom och helt blank. Känner inget, vet inget, tänker mer på bilen och pengarna. Men det är väl det jag orkar ta in just nu.
Men självklart kommer tankarna om operationen också, vad jag ska göra, hur jag kommer se ut, hur ont det kommer göra och allt det praktiska.
Jag vet att mina bröst inte kommer bli så fina som de är nu, de har de redan sagt. Men de ska göra så gott de kan. Men de säger att jag måste förbereda mig på att jag inte kommer få alls så fina bröst som jag har, jag kommer bli besviken. Det måste jag förbereda mig på.
Jag vet att det kommer göra jävulskt ont och att jag kommer ligga på sjukhus minst en vecka. Och jag vet att jag kommer vara sjukskriven ca 6 veckor.
Förmodligen kommer jag inte ha någon känsel alls i brösten och om jag har det få blir det bara i skinnet, inte i bröstet. Ärren kommer gå rakt över bröstet och jag kommer förhoppningsvis få behålla bröstvårtan även om den kommer vara ”död”
Detta är vad jag vet. Protesen är vald och allt är förberett. Nu är det bara provsvaret vi väntar på.
När jag fyller 38 år så vet jag om jag har cancer eller ej.
Jag vet att jag inte kan kräva att folk ska förstå, jag vet det men ändå blir jag besviken.
Ingen såg dokumentären jag bad dem se, det var två avsnitt på 30 min. Ingen såg något av avsnitten. Min pappa och min moster såg iaf avsnitt nr 1.
Hade de sett dokumentären hade de förstått mera, men ingen hade tid att se den.
Många tycker jag ska vara glad som får chansen att slippa dö i cancer, och självklart är jag det, men jag sörjer min kvinnlighet och jag är orolig för min sexuella lust. I Brösten sitter mycket av mina erogena zoner, bröst är en del av sexet och kvinnan.
Jag är orolig för att få fula bröst. Bröst är viktiga, mina bröst är mina bröst och dom är fina och dom är mina. Jag vill inte bli amputerad, jag vill vara hel, jag vill vara fin och normal.
Hur ska jag kunna ragga med två proteser? Kommer jag kunna ha bikini kommer jag kunna bli nöjd med mina proteser, kommer jag kunna se mig själv i spegeln?
Jag vet att jag ska vara tacksam över livet men just nu så går tankarna inte på livet, livet tar man ju lite förgivet, jag är ju jag, jag kan väl inte dö?!
Om jag bär genen så kan de operera bort min cancer innan den får fäste så då slipper jag cellgifter osv. jag slipper bli sjuk. Det känns enormt bra, jag behöver inte tappa håret osv. Det är ”bara” brösten som försvinner. Senare i livet tar de äggstockarna osv. men dom får jag ha kvar så länge banlängtan finns.
Men jag sörjer redan att jag aldrig kommer få känna hur det känns att amma, att få ha mitt barn nära och att få känna brösten svullna under graviditeten. Många säger att det inte är så speciellt och att många inte kan amma, men jag kommer inte ens få chansen att prova, jag kommer aldrig få veta.
Kvinnlig sexualitet är ju alltid lite tabu men jag tycker brösten är viktiga i sexet, det är ju inte så att jag kan börja ha en ny erogen zon, min erogena zon är bl.a. brösten och jag är rädd att jag tappar lusten, tänk om jag tappar min kåthet? Tänk om killar inte kan bli kåta på mig.
Tänk om ärren skrämmer dom, tänk om de blir äcklade.
Jag kanske låter ytlig men detta är mina tankar och jag är övertygad om att många tänker som jag gör. Det är mina bröst, mina, mina bröst.
Försöker ta en dag i taget, försöker vänta på svaret innan jag målar fan på väggen, jag försöker, Ibland går det bra, ibland vill jag bara spy.
Provet är lämnat, om 6 veckor ca vet jag. Vågar jag veta, vill jag veta. En del av mig vill bara höra svaret och lägga mig på operationsbordet på en gång, sen är det ju klart. Orkar inte mer ovisshet och oro, tvivel och beslut. Lika bra att ta steget. Jag har cancer och jag ska operaras.
Har jag inte genen så görs en ny risk analys den kommer ju vara betydligt mindre såklart men jag kommer alltid ha lite högre risk en ni andra. 1 av 9 får bröstcancer och jag kommer i bästa fall ha en liten högre risk än så. Men i värsta fall så bär jag redan på den - cancern.
De har ju alltid sagt att jag är som en tickande bomb och kanske är det just så det är.
Men jag måste vänta på svaret först, jag vet ju inget förrän svaret kommer.
Allt jag vet nu är vad läkarna alltid trott, att jag bär på genen, men nu ska de alltså ev. kunna bevisa det. Betydligt enklare att besluta en operation med bevis, jag är tacksam för forskningen och tacksam att jag kanske kommer slippa gå igenom det som min mamma fick gå igenom i så ung år, jag är tacksam att jag har en så grymt bra läkare, Britta Arver men jag är rädd och jag känner mig ensam.
Ärligt talat så skulle jag vilja ha sex i massor nu, så där galet mycket sex så kroppen släpper allt, så att jag inte kan tänka och inte känna bara tok knulla tills jag somnar.
Jag önskar jag hade någon hemma hos mig som kunde hålla om mig och trösta mig och ha sex med mig tills alla känslor släppte.
Men nu är det som det är och jag får klara av detta själv, utan man och utan ömhet, sex och närhet.
Självklart pratar jag i telefonen med mina vänner, de försöker pigga upp och förstå och trösta på sina sätt, men det finns inte så mycket att säga, det är ju bara att vänta på provsvaren. Bara vänta……
Sinnesro
Tid på Ks
Orolig, lite rädd och nedstämd. Alla säger att det kan vara något bra besked, men bra besked brukar de lämna per telefon, bra besked brukar inte man bli akut kallad till överläkaren, eller?
Känner inte att jag har någon att prata med, känns inte som om någon förstår, fast hur kan någon förstå o andra sidan, jag förstår ju knappt själv.
Dokumentären jag bad några av mina vänner att titta på verkar ingen ha sett. Pappa och min moster såg första avsnittet men pappa såg aldrig det andra. Vet inte om någon av mina vänner såg den, fast jag bad dem. Det hade varit lite lättare att förklara om de sett den, för den förklarade ganska bra.
Kanske kan man inte begära det av vänner, men det hade varit skönt om de sett den, då hade de kanske förstått lite mera. Det är svårt för mig att förklara allt. Jag vet knappt allt själv.
Jag kämpar på, sitter på jobbet och försöker inte tänka, samtidigt som jag vill hem och bara sitta och glo på mina tuttar och säga farväl.
Jag vet att det är för tidigt att säga så, men en del av mig förbereder sig på det värsta.
Jag är livrädd för smärtan av operationen och jag är livrädd för att få fula och för hårda bröst. Jag sörjer att jag aldrig kommer få känna hur det är att amma ett barn. Jag sörjer mina bröst, min kvinnlighet, min kropp. Jag kanske kommer bli stympad, det är fakta och det är inte sen, det är inte längre på framtiden utan faktiskt kanske nu.
Jag är chockad men inte förvånad, jag har hela tiden vetat att detta var oundvikligt. Jag har antingen 38 % eller 90 % risk. Det är fakta och inom snar framtid vet jag säkert vilket av det, de är.
Ingen vill måla fan på väggen och det vill ju inte jag heller, men för mig finns tankarna ändå att det faktisk är ganska mörkt och att det nu kommer ske, det är nu jag kommer få veta om jag ska operaras i vinter eller ej. Det är snart alltså.
Ska jag bära på cancer? Jag- cancer, nej det får inte vara så, att jag kanske har cancer det har jag vant mig med att leva med men att jag HAR cancer är en helt annan grej.
I morgon ska jag till min överläkare, i morgon kl 10.00 ska jag gå in hos henne och få veta mera, i morgon.
Önskar att jag hade en famn att kryp upp i när jag kommer hem, jag skulle vilja ha en kram, en puss och en famn. Någon som bara höll om mig.
Men jag måste göra detta ensam, även detta måste jag göra ensam.
Funderar på att ringa min moster. Hon kanske förstår. Hon har ju varit med om lite och hon är kvinna. Men vet inte vad jag ska säga, det är ju inget hon kan göra. Kanske bättre jag ringer när jag vet mera. Känns fånigt att ringa och oroa folk när jag ändå inte vet riktigt vad som händer.
Jag vet ju inget, jag har inte lämnat blodprov så de kan inte säga än att jag har cancer, jag kommer nog bara få veta att jag nu kan lämna blodprov och få veta för att de hittat mutationen i BRC1A och/eller BRC2A. Det är vad jag tror. Min magkänsla säger så.
Men jag kan ju inte ringa runt och få tröst för min magkänsla, alla jag pratat med säger ju precis det jag säkert själv skulle säga, vänta med att måla fan på väggen, vänta och se vad de säger innan du mår dåligt. Men min magkänsla är väldigt stark på detta.
Fan vad jag vill ha en man att krypa ihop med i kväll. Jag vill kramas, gråta vara lite liten och bara bli lite omkramad och ompysslad. Bara känna någons värme och tröst.
Vill inte vara ensam ikväll.
Men jag ÄR ensam i kväll, jag kommer klara det, men ibland är det mer ensamt en andra dagar och i kväll kommer det vara ensammare än på länge. I kväll skulle en varm famn vara den bästa medicinen.
Sinnesro
Stefan Liv R.I P
Sinnesro
Ett Brev
Det kom ett brev igår. Från Karolinska.
“Bästa A….
Som du kanske minns skulle vi försöka driva den genetiska utredningen vidare i din familj. Vi har därför tagit sparat material från din mormors sjukdom och gjort en analys av de två kända bröstcancergenerna , BRCA1 Och BRCA2. Vi har nu upplysningar som jag tro kan vara av värde för dig, och jag föreslår att du kontakter Ärftlighetsmottagningen snarast för att boka in en tid för att diskutera detta.
Många vänliga hälsningar
Brita Arver
Överläkare.”
Tankarna snurrar, jag vet att de letat efter material ett bra tag nu och de har inte kunnat göra en analys av min mamma som dog 1986 för det fanns inte tillräkligt med material för att göra en analys, en nu verkar de alltså lyckats med min mormor som dog 1979.
Ringde nu på morgonen och de vill att jag kommer in snarast, men de hade inte fått tag i min läkare som fick resa iväg hastigt, men de hoppas att jag ska kunna komma redan i morgon.
De är verkligen angelägna om att jag kommer in så fort som möjligt. De prioriterar mig verkligen och det känns både bra och läskigt.
Nu är det alltså förmodligen igång. Snart kommer jag förmodligen få veta med alla säkerhet om jag redan bär på cancer.
Jag hat alltid skjutit detta på framtiden, sagt att jag vill ha mera bevis innan jag opererar mig och sen liksom tänkt att detta är ett beslut jag ska ta sen. Men nu verkar sen börja komma ikapp mig.
Kanske är sen här nu?
Kanske ligger jag på operationsbordet om 6 månader? Herregud, jag kanske har cancer. Känns overkligt, jag har ju liksom hållit hoppet uppe med mina 38 % risk och nu kanske jag snart kan få veta om det är 90% risk. 38% risk är ju liksom lite mera hoppfullt.
Försöker ta en dag i taget, jag vet ju inget ännu. Men jag känner att tankarna finns där. Hur mycket jag faktiskt tycker om de brösten jag har, att jag vill ha min egna kropp med känsel och lust kvar.
Jag vill vara hel.
Samtidigt förbereder jag mig på en operation och om jag kommer kunna dölja ärren med någon snygg tattoo eller nåt. Kanske pierca bröstvårtan, jag kommer ju ändå inte ha någon känsel, och har jag lite känsel kvar kanske piercingen kan hjälpa till med den sexuella lusten, vad vet jag?! Jag försöker hitta fördelar och hopp i allt, jag är sån. Måste ha en plan B. något hopp, något bra att tänka på i allt elände.
Nu väntar jag på ett telefonsamtal om när jag ska få träffa överläkaren och sen får jag vänta på vad som sker i det samtalet. En sak i taget.
Sinnesro
Those who fly solo have the strongest wing.
Efter en super nice träff igår med I så känns det riktigt bra. Vi har varit vänner sedan ca 2006 men bara på nätet vi har stöttat varandra i svåra stunder men aldrig setts. Jag har ju alltid velat ha förhållande och allt det där och han har absolut inte velat binda sig. Så vi har bara varit internet vänner.
Men nu var det dags att ses i verkligheten och det ångrar jag inte. Jag ville få bort Jo och jag vill inte bli kär i någon som inte är kär i mig samtidigt som jag faktiskt vill ärligt vänta och se vad som sker med R så nu var det alltså rätt läge att träffa snyggingen bakom tangenterna för lite mys.
Wow vilken man alltså. Snygg som attan, söt och go och vi har ju alltid kunnat prata om allt och det kunde vi live också. Vi pratar döden, ensamheten, och andra allvarliga saker men även tv teknik och skit om vänner m.m. Vi babblade på som om vi alltid setts och sen hamnade vi närmare och närmare och till slut kom kyssen och hånglet som är så satans mysigt, det pirrar och kroppen fylls av hormoner som bara pumpar.
Efter ett tag gick tog han mig i handen och ledde mig in i sovrummet. Oj oj oj vilken omgång jag fick kan jag säga. En riktigt dominant kille som verkligen kunde ta för sig och inte fan va han blyg kan jag säga, det gick hett och tufft till men han va varsam och öm och väldigt bra på sin sak. Kondomen tog han på direkt på ett eget speciellt och erfaret sätt. Han knullar alltid säkert och det märks, han kan sin grej och sätta på kondomen blev liksom som en del av sexakten.
Efter sexet så gick vi och duschade tillsammans, pussar och kramar och sen satte han på sig en one piece dräkt och han var så grymt cool och sexig i den att jag gick igång som fan.
Vi la oss i soffan och mös, han höll om mig och jag låg med huvudet på hans bröst, vi låg och pratade någon timme om allt och inget men sen kunde vi inte hålla oss så vi gick igång igen. Lika hårt, hett men skönt även denna gång.
Åter igen gick vi och duschade ihop och åter igen åkte den snygga one piece dräkten på. Sen låg vi i soffan och bara mös, hans arm runt mig och min arm runt honom och jag låg så skönt på hans bröst. Där kan jag ligga mycket. Han är så fin och mysig och närkontakt och mys verkar absolut inte vara något problem. Men som sagt vi är bara kk. Inget annat, och eftersom han jobbar 6 dagar i veckan så får vi väl se hur mycket vi kan ses, men vi bor ganska när så jag kan vara där på 20 min typ. Han är en bra älskare och jag är gärna med honom, vi har det bra ihop och jag tror inte han är som Jo, och nu kan jag nog släppa Jo. Jag har en ny älskare som förhoppningsvis är lite mera respektful och ger mer än han tar.
J ska jag självklart träffa om han kommer upp till mig nånting innan han dra utomlands igen.
Jag är singel och gör precis vad jag vill med vem jag vill och för första gången i mitt liv så leker jag verkligen. Jag njuter och har det skönt och kul. Har tokbra sex med snygga killar och på ett bra och sunt sätt. Inte med alkohol, inte med främlingar men ändå leker jag och släpper loss. Nu ska jag ha kul och leka av mig och njuta av mitt liv och bara ha kul medans jag väntar på R.
Inte bli kär i någon inte bli sårad och inte bli utnyttjad, nu ska jag lära mig säga ifrån och ställa krav, våga vara mig själv och suga åt mig all bekräftelse av andra och mig själv.
Ett problem finns dock, svartsjukan och att inte bli kär eller för betuttad.
Skickade ett sms vid lunch till I och tackade för igår och skrev hur jag jobbar nästa vecka om han ville ses. Men inget svar än, lite orolig, lite magont, lite nervös, men ändå okej. Men det är alltid jobbigt när man inte får svar. Rädslan att inte duga finns ju där, rädslan att han inte vill ses mer, rädslan av att inte räcka till att inte duga.
Men samtidigt så känner jag mig trygg, vi har ju hållit kontakten sedan 2006 så varför ska han försvinna nu?
Han lovade ju hjälpa mig köpa ny större tv och jag fick en lång beställning när jag ska ner till Ullared och shoppa och han hade faktiskt lust att haka på någon gång, as kul ju.
Så jag har lovat köpa kallingar och massa kläder till honom, och mer beställningar kommer att komma. Så nog verkar han ha för avsikt att ses igen.
Men att inte få svar på ett sms på ett par timmar är svårt för mig. Blir nojig ganska fort. Jobbigt och något jag måste jobba med.
Men nog mår man bra av ett bra skott i råttan. Fan va man mår bra av sex alltså, hormonerna, närheten, ömheten, wow alltså vad sex gör gott med kroppen.
Jag mår bra av sex och närhet. Jag blir stark och jag mår, men av osvarade sms blir jag nojig.
Men måste ta det lugnt, andas och vänta.
Tur att jag J kanske ska komma i slutet av sep. Vi ska höras nästa vecka och kolla.
I morgon blir det träning, äter ju kortison men ska prova att träna iaf.
Fick ju åter igen en allergi av nya kläder suck så åter igen blev det massa medicin och akuten. Men mådde snabbt bättre. Tack o lov att de inte lagt ner alla närakuter.
Så nu ska jag ha det bra, ensam men må bra, jag ska njuta av livet och träna och göra precis det som faller mig in. Jag klarar mig, jag är stark, jag mår bra och jag ska klara av detta.
Om man träffar två eller fler blir jag inte lika kär och nojig, då kan jag hantera mitt bekräftelsebehov och bli lite lagom förtjust. Sen får man se vart allt leder till. Men jag vill inte bli så sårbar, jag vill inte vara beroende av ens närhet och kärlek när jag inte kan få det. Nej nu ska jag må bra och bara ha det gott, träna, bry mig om mig själv och vara med dem som får mig att må bra. Kräva respekt och vänskap av alla. Inte ta skit. Ta hand om mig själv.
Sen i vinter får vi se om R hör av sig och vad som sker då. Jag älskar honom med hela hjärtat men jag tänker ha kul och må bra medans jag väntar och hoppas.
Jag är ensam men jag är stark och jag mår bra ändå!
Sinnesro
Anonym
Fick ett mail idag, ett anonymt. Jag misstänker det var från en kvinna som blivit sårad, bränd sviken och kanske sol och vårad av samma man som jag en gång blev sviken av.
Förr hade jag en annan blogg, en där jag inte var anonym men trots det skrev jag ganska öppet.
I den bloggen skrev jag om relationen jag hade med en kille som sol och vårade och manipulerade mig till max. Han stal pengar och levde ett dubbel liv med ytligare en sambo och ytligare en flickvän samt flertal älskarinnor. Detta var 2007.
Nu hade en tjej googlat och hittat min gamla blogg och ville att jag skulle berätta mera, hon behövde mitt stöd.
Här är hennes brev:
Vänta med att kontakta dig.
Det var jag som bad dig skriva din mailadress i bloggen.
Jag googlade efter att hitta något intressant som kan användas till min fördel om M.
Ursäkta om jag river upp gamla sår för dig. Men det här är väldigt viktigt.
Jag kan vara en älskare flickvänn dotter huligan biker eller kollega. Vill ej ge ut min identitet den behålls hemlig ett tag till,
Men har du emotiell lust eller tid att berätta om vilka tidsperioder du hade med m. att göra vad du vet om han idag och hur länge sen det ev. var du inte hörde något.
Hur han talade med dig. Hotade han dig ? Gav han dig osynliga hot, försökte få dig att tro du var/är paranoid?
Var det han eller du som gjorde slut, vad gjorde han emot dig när ni bröt.
Vet du vad ham gjort mot sina andra ex när de gjort slut. har han skadat någon försökt "göra livet till ett helvete"
Och då är jag inte intresserad om biten utav att han är skyldig pengar och ni/du inte får tillbaka för det har jag redan fattat.
Det här mailkontot har jag skaffat som en säkerhet för mig så användarnamnet är inte kopplat nått till mig eller nånannan.
Hoppas du vill svara på det här. det skulle betyda mycket för mig.
Varmaste kramar en Person med stora frågetecken
Här kommer mitt svar:
” Hej
Oj oj oj. Ja vad säger man, låter som idioten har sårat och bråkat med ytligare en bra tjej / person.
Jag har absolut inga problem att prata om det som varit och jag hjälper dig gärna. Har bra kontakt med en annan tjej som han bodde ihop med ett tag, hon och jag är bra vänner idag och vi har även tillsammans haft kontakt med en tjej till men eftersom hon valde att ta tillbaka M.. i våras så bröt vi då med henne så inte M.. kunde ta kontakt med oss.
Ja du vart ska man börja. Jag vet en hel del om M…...
Vi kan börja kolla om det är rätt person Född ……., två barn, men en tjej som heter ….. Han var sedan gift med en …. som vad jag vet lever idag med skyddad identitet. Jag och en annan av M.. x har försökt spåra henne men det går inte. Den tjejen var super go, jag pratade några gånger med henne när hon levde med M... Önskar verkligen att jag hade lyckats hitta henne men tyvärr så har hon skyddad identitet som vi fattade det.
Jag har känt M.. sedan vi bägge var ca 15-16 år. Han var min ungdomskärlek, men han var redan på den tiden duktig på att såra och manipulera. Men han har dock blivit betydligt sjukare och värre med åren. Han har en syrra som heter… och han mamma heter … och hans Pappa är en ….heter ….. Inget ont om M... familj som är jätte fina även om hans mamma skyddar honom in i döden och låter han bete sig precis som han vill. Hon vet om ganska mycket om vad han gjort tjejer men hon verkar ta hans parti i allt.
Vi har varit vänner i olika perioder sedan dess (1989 ) och ibland även haft sexuella relationer, och ibland har vi inte haft någon kontakt alls.
Men 2007 ville han verkligen vara seriös med mig och pratade förlovning osv. Så jag gav honom en chans då jag var ensam och sårad efter en kort relation. Du kan nog läsa ganska mycket i min blogg om du går tillbaka till åren 2007 och början av 2008.
Jag har även publicerat vissa sms exakt så som dom är skrivna.
Historien är jättelång och allt han sagt och gjort mot mig och andra tjejer är kommer ta timmar att skriva ner. Men du får gärna ringa mig, självklart får du vara anonym om det känns bäst för dig, inga problem.
Jag har ingen kontakt med M.. sedan 2008 men han hatar mig och sprider fortfarande lögner om mig och har hotat mig genom andra. Han kallar mig psykot ….. osv. och att vi alla kommer ses på min begravning.
Han har aldrig slagit mig under alla åren jag känt honom, han har slagit sönder min dator och sånt men aldrig använt fysiskt våld mot mig.
Det är mycket snack på den mannen men tack o lov är han en feg råtta och allt snack om att han känner massa folk är skitsnack, han har lurat och bedragit folk i så många år så han har inga vänner kvar typ och alla dessa tuffa kompisar som han säger han har, ingen eller få har hört talas om hans namn.
Oj vad jag svamlar och pratar osammanhängande. Men jag vet inte vart jag ska börja och det finns så mycket att skriva om den idioten.
Jag slängde ut honom i slutet av Oktober 2007 efter bara 3 månader då hade jag fått nog av hans bullshit. Han kunde nog inte fatta det och började slänga skit på mig som bara den, men ändå försökte han smöra ibland och ville att vi skulle knulla osv. Mina pengar lovade han om och om att han skulle ge mig, men jag fick aldrig några pengar, det kom bara massa lögner och tomma löften per sms. Men han ville fortfarande att vi skulle ses över ett glas vin och knulla. Han verkade aldrig fatta att han gjort fel och att jag var arg.
Vet att han lagt ut min mailadress på någon porrsida men mer än så har han inte gjort vad jag vet, sedan han bytte nummer och jag skickade kronofogden efter honom.
Han har inte kontaktat mig, men skrivit till min vän som han bodde med samtidigt som han bodde hos mig. Men han svamlade mest om att han älskade tjejen som han nu eller iaf i somras var tillsammans med. Det var hon som han lever med idag och jag samt min vän ”M” som träffats och pratat, vi tre hade mycket att säga varandra men efter att hon valde att gå tillbaka till honom har vi ej haft någon kontakt.
M... är expert på att manipulera och få en att tro att det är en själv det är fel på. Att man är paranoid eller” koka kanin varning” som han alltid sa till mig.
Han är expert på att trycka ner en på nåt sjuk sätt så man tappar greppet och börjar tvivla på sig själv.
Hans sexuella idéer om trekant och allt annat slutar han aldrig och tjata om och jag är övertygad att han fått tjejer att göra massvis med saker som de egentligen inte ville. Jag är enormt tacksam att jag aldrig gick med på något så som parsex och trekant då det aldrig varit min grej.
Men han är duktig på att manipulera och få folk att göra saker de egentligen inte vill.
Han kör samma snyft historier till alla, om hur han förändrats gått i terapi, hur han vill ha hus, rött med vita knutar och förlova sig osv.
Men han är sällan eller aldrig trogen.
De tre månaderna vi var tillsammans så vet jag i dag (det viste jag ju absolut inte då) att han bodde ihop med min nuvarande vän och att han sen hade någon flickvän i Borlänge som han hade någon hund med tror jag och sen hade han 5-10 älskarinnor på detta.
Så vad han en säger så är han inte trogen någon, det har han aldrig vart.
Han kan klara av att hålla sig ”normal” någon månad eller två men sen klarar han ej mera.
Men han är enormt duktig på att göra en svag och tvivla på sig själv, han kan manipulera den bästa till månen och tillbaka.
Vad du än varit med om så är det inte ditt fel och du är inte ensam! Han är duktig på sin sak, han kan lura vem som helst. Du är inte ensam.
Jag förstår att du är rädd. Men vill du ha stöd och hjälp så finns jag här. Jag kommer aldrig mera ha kontakt med honom och jag förstår att du har svårt att lita på folk, men jag hoppas att du snart vågar lita lite på mig.
Hör av dig snart igen så ska jag berätta mera. Ring om du vill, du kan ringa med hemligt nummer om det känns bättre. Säg bara till så får du mitt nummer.
Jag berättar allt, fråga så svarar jag, jag lovar.
Va rädd om dig gumman (för jag antar du är en tjej)
Inget är ditt fel och han är sjuk, väldigt sjuk.
Kram”
Nu väntar jag på ett svar och undrar va fan den där idioten nu har gjort. Jag trodde han bodde ihop med hon som valde att gå tillbaka till honom i våras.
Men han måste ha gjort något extremt igen eftersom denna tjej, som jag misstänker är en tjej tar kontakt med mig genom google för att få stöd och hjälp.
Självklart har jag raderat det som kan visa hennes eller min identitet då vi bägge har rätt och vill vara anonyma.
Men är det inte väldigt intressant? Den där jävlen fortsätter att förstöra livet för tjejer. Intressant även hur vi faktiskt kan gemensamt hjälpa varandra om vi är öppna och vågar ta kontakt. Internet är ett otroligt hjälpmedel.
Nu har jag kontakt med tre av hans offer….Jag tänker stötta och hjälpa dom så mycket jag kan.
Sinnesro
Starkare & Stolt
Jag har mått dåligt extrem dåligt men även om jag mått dåligt så vågar jag påstå att jag aldrig sårat någon annan mer än mig själv. Och framförallt har jag försökt allt för att må bättre. Jag har inte varit rolig och jag har inte varit lätt att trösta men jag har lyssnat och jag har försökt. Man kan inte kräva underverk av någon men man kan kräva att man försöker och lovar er att jag har försökt det mesta.
Även dom dagarna jag velat dra täcket över huvudet och bara tycka synd om mig själv och sakna R så har jag gått upp och gett mig ut bland vänner och även om jag bröt ihop bland folk, så kom jag iaf ut och jag försökte och för varje gång så fick jag lite mera kraft även om det va pyttelite så försökte jag ändå.
Jag sökte hjälp och gick i terapin och jag letade upp ett al-anon möte och tog modet till mig att gå dit ensam. Jag provade att läsa självhjälps böcker, jag gick och spådde mig. Ja jag provade det mesta för att få hopp, kraft och livskraft och gör fortfarande, man får aldrig sluta jobba med sig själv, det är en färskvara.
Jag säger inte att jag var rolig och att det gick fort och självklart tyckte jag synd om mig själv, massor. Det får man göra, det är självklart att man ska gråta, tycka synd som sig själv och bryta ihop, men man måste också slicka sina sår och försöka få tillbaka lite kraft och mod, man måste försöka, sakta men säkert mår man sen bättre. Jag bröt ihop och sen byggde jag sakta upp och jag tror det är det bästa man kan göra. Men man måste våga erkänna sin svaghet och sin sorg och man måste våga be om hjälp och prova olika metoder. Vissa dagar är man lite starkare och vissa dagar vill man bara dö, men man får mer och mer kraft och man tar små, små steg upp ur den mörja gropen och en vacker dag så börjar man sakta se ljuset igen.
Att sitta år ut och år in och bara gnälla hjälper ingen och har man dessutom barn så har man ett ansvar gentemot sina barn, att överleva och ta hand om sig själv och sin familj. Men för att kunna ta hand om sin familj och vara ett stöd och en bra förälder till sina barn så måste man ta hand om sig själv och ha ett liv.
Det bästa sättet att ta hand om någon är att ta hand om sig själv!
Jag är stol över att jag vågade gå och vågade säga ifrån, jag vågade säga ”nej så här behandlar man inte mig!” Både till min vän L och till Jo. Det känns bra och det känns skönt att jag är på g nu, jag börjar förändras och jag börjar tycka att jag är värd mer än att behandlas illa!
Sinnesro
Om du var min ♫
Jag har sett er gå förbi
och jag har frågat mig var gång
om du nån gång ska bli min
om min väntan blir lång
jag skulle göra vad som helst, för dig
jag tänker på dig jämt nu
och alla dom små saker som du gör
det där sättet att le förstulet
som gör att jag bara dör
jag kommer på mig med att fantisera
hur det skulle vara
Om du var min, om du var min
du skulle aldrig sakna någonting
du skulle få precis vad du vill
om du var min, om du var min
jag skulle göra vad som helst för dig
och lite till
om du var min
Alla som jag känner säger
du måste ta dig samman
för du vet ju så väl
hon har ju en annan
och jag vet att dom har rätt
men för mig är det inte lätt
för i mörkret som jag gått i
tände hon ett hopp
något som lyfte upp mig
när jag var redo att ge upp
så det händer
att jag fantiserar
hur det skulle vara
Om du var min, om du var min
du skulle aldrig sakna någonting
du skulle få precis vad du vill
om du var min, om du var min
jag skulle göra vad som helst för dig
och lite till
om du var min
Sinnesro
En vän mindre
Hon har mått psykiskt dåligt så länge jag känt henne ca 10 år och vi har pratat mycket om det i alla år som gått. Jag har försökt på alla sätt, tro mig. Alla tips och råd man kan ge har jag gett i alla år som gått. Jag har erbjudit mig mitt hem, skjuts till sjukhus, tips om terapi, olika möten så som acoa, al-anon osv. Erbjudit mig att följa med henne på kurser i meditation, yoga, och anda träningar. Men hon har inte tagit emot något av allt jag sagt eller erbjudit. Men vi har pratat och pratat, tröstat och gråtit ihop i många år. Sedan hon fått barn har vi tappat kontakten lite, då hon dels mått sämre och dels inte haft tid. Vi har setts ibland och hon sa ofta att hon mådde så dåligt att hon ej kunde ta hand om sitt barn och hon kände hur barnet led av hennes psykiska hälsa, jag stöttade henne och försökte ge henne stöd och hjälp.
Men istället för att ta tag i sin hälsa så skaffade de sig ett barn till. Men hon mår fortfarande dåligt och lider av ångest, panik och gråter floder. Nu har det varit såhär i så många år att alla är frustrerade, hon gör ingenting åt saken, försöker inte ens, utan bara beklagar sig år efter år.
Nu sitter hon i en villa med man och två barn, bil, körkort, mor och farföräldrar, men känner sig så ensam och deprimerad. Så jag åkte dit för att fika och prata.
Jag hade varit och köpt lite finare te som present till henne eftersom hon behöver pyssla om sig själv lite.
När jag kom stod dörren öppen men ingen var där, så jag gick in och ropade hallå, men ingen kom och mötte mig i hallen. Hon stod kvar i köket och matade sin dotter som satt i barnstolen och jollrade så sött.
Jag klev in och sa hej. Hon kom fortfarande inte fram, jag berättade om presenten jag köpt och hon tackade, men kom fortfarande inte fram, jag började bli lite irriterad, kände mig inte ett dugg välkommen, men gick fram till henne och bokstavligen tog en kram av henne. Sen ställde jag presenten på diskbänken.
Vi började prata om allt som har hänt sedan sist vi sågs och jag hjälpte henne mata hennes lilla söta baby.
Hon mådde precis som vanligt jättedåligt och grät och hade ångest och allt var så jobbigt och svårt. Hon frågade mig åter igen hur jag fick tag i min terapeut och jag berättade åter igen att det faktiskt bara var så enkelt som att ringa ett samtal till min vårdcentral och OM det inte har någon på just den vårdcentralen hon har närmast så kan hon gå till en annan i närheten, själv pendlar jag mellan tre olika vårdcentraler beroende på vad jag söker för. Detta har jag berättat för henne ett antal gånger de senaste två åren. Men hon har fortfarande inte ringt, men gnäller fortfarande på att hon mår dåligt och att hon skulle behöva få hjälp.
Jag tröstade henne och gav henne råd samtidigt som jag tog hand om hennes dotter som jollrade på min axel.
Efter ett tag kom hennes man hem för att luncha så vi satte oss alla tre och pratade och fikade. Jag frågade om de hade kontakt med några andra och de svarade att de inte hade kontakt med någon av de andra som vi umgicks med förut för hon mådde så dåligt och orkade inte umgås med folk. Så hon har tappat kontakten med nästan alla och de kan inte bjuda över folk för deras barn måste sova på kvällarna. Jag fattade inte riktigt vad de menade då alla mina vänner har barn och de har alltid massa parmiddagar och roligheter för sig. Men jag sa inte så mycket. Hon förklarade hur dåligt hon mådde och hur jobbigt allt var så jag sa att hon måste börja ta hand om sig själv, hon kan inte ha det så här längre. Då blev hon rasande och skrek att hon kände sig påhoppad, jag sa fort att det absolut inte va min mening men hon mår ju inge bra och hon kan ju inte ha det så här, hon måste ju försöka förändra situationen.
Men hon fortsatte skrika att hon har två barn att ta hand om så det går inte. Hon ska städa, laga mat och ta hand om två barn osv. När jag sa att alla mina vänner har ju barn det har inte hindrat oss från att umgås så skriker hon att de kanske är superföräldrar men att hon mår dåligt. Ja sa jag men om du mår dåligt så måste du ju ta hand om dig själv vännen, sa jag och då blev hon helt galen och skrek att detta var anledningen till att de inte orkade umgås med folk som inte har barn för vi fattar ju fan ingenting och sen sprang hon in i sovrummet och smällde igen dörren och låste in sig.
Där satt jag i hennes vardagsrum, jag var så arg. Tankarna snurrade, vad fan gör jag nu hon har låst in sig i sovrummet!
Bara för att jag inte har barn så är jag inte dum i huvudet, jag fattar väl att det är mycket att stå i med två barn, men mår man psykiskt dåligt och inte orkar nåt så måste man väl ändå söka hjälp, om inte annat för barnens skull?!
Och kan man inte ta hand om ett barn kanske man inte ska skaffa ett till, eller?
Hon har ju fan mått piss i snart 10 år och gör ingenting åt saken mer än gnäller och nu har hon två barn som behöver henne men då kan hon inte söka hjälp för hon har två barn och de kan inte träffa folk för de har två barn och hon har inte sovit en hel natt på tre år för hon har två barn osv osv. Hon var helt jävla hysterisk och hon skyller allt på barnen och att jag inte fattar nåt för att jag inte har barn.
Sen kom hennes man ut ur sovrummet och förklarade för mig att jag inte har barn! Herre gud det vet jag väl. Sen förklarade han hur mycket det är med två barn.
Jag bara glodde på honom sen sa jag , snälla rara jag är fan inte dum i huvudet bara för att jag inte har barn, men din fru mår ju piss och ber mig om hjälp, vad fan ska jag säga? Ni kan ju inte ha det så här, eller hur?! Men det är ju bara jobbigt med barn så…ja vad säger man sa jag och sen tog jag på mig skorna och tänkte gå då hörde jag henne skrika från sovrummet att hon inte hade sagt åt mig att jag måste åka hem men att hon har ett barn att söva!!
Jag tog mitt pick och pack och sa att jag ville gå och att hon måste nog lunga ner dig en smula och sen gick jag bara.
Det var så skönt att stå upp för mig själv och bara gå. Jag har försökt så gott jag kunnat att hjälpa henne i alla år, men hon var bara otrevlig och rent av elak mot mig så nu ger jag upp. Hon kan sitta där och tycka synd om sig själv och vara ensam. Det är ju hon som inte kan ses och vill ses och det är hon som har skaffat två barn och vägrar söka eller ta emot hjälp.
Jag har erbjudit mig att resa bort en helg med henne så hon får ladda batterierna och jag gett henne telefon nummer till terapeuter och massa annat, jag har gett henne boktips och jag har kommit med miljoner förslag och hon har inte provat ett enda.
Hon har en bra man, ett fint hus, två underbara barn, de har bägge körkort och bil, de har massvis med barnvakter och stor familj, och de kan lätt åka iväg hem till folk eftersom de bägge har körkort, men de kan inte göra något för att må bättre för de har två barn att ta hand om. De är tydligen de enda som har två barn i hela världen?!
Jag blir så trött och jag blev så arg. Hon bara gapade och skrek att jag inte förstår ett skit bara för att jag inte har barn. Men jag förstår mycket väl och ansvaret ligger på henne hur hennes familj ska må. Mår inte hon bra kommer inte hennes barn göra det heller och barnen klarar sig utan henne en helg så hon kan ladda batterierna eller 45 min i veckan så hon kan gå i samtal. Men istället sitter hon hemma och gråter och tycker synd om sig själv.
Jag har många vänner som har barn och de hinner både blogga, vara på facebook, vara med vänner, träna och vara super bra och underbara föräldrar till sina barn.
Är det några barn som mår bra så är det dom som har föräldrar som fortfarande lever och har ett liv. Mina vänner är underbara föräldrar och förebilder och de skulle aldrig någonsin kasta i mitt ansikte att jag skulle vara sämre eller dummare för att jag inte har barn.
Mina vänner behandlar inte mig såhär, därför är hon inte längre min vän!
Sinnesro
Träningen Augusti 2011
19 Aug Långpromenad i London 8 timmar
24 Aug Body Pump 1 timme
27 Aug Yogaevent 8 timmar
29 Aug Spinning 45 min + Body Pump 1 timme
Sinnesro
