Ett Brev
Det kom ett brev igår. Från Karolinska.
“Bästa A….
Som du kanske minns skulle vi försöka driva den genetiska utredningen vidare i din familj. Vi har därför tagit sparat material från din mormors sjukdom och gjort en analys av de två kända bröstcancergenerna , BRCA1 Och BRCA2. Vi har nu upplysningar som jag tro kan vara av värde för dig, och jag föreslår att du kontakter Ärftlighetsmottagningen snarast för att boka in en tid för att diskutera detta.
Många vänliga hälsningar
Brita Arver
Överläkare.”
Tankarna snurrar, jag vet att de letat efter material ett bra tag nu och de har inte kunnat göra en analys av min mamma som dog 1986 för det fanns inte tillräkligt med material för att göra en analys, en nu verkar de alltså lyckats med min mormor som dog 1979.
Ringde nu på morgonen och de vill att jag kommer in snarast, men de hade inte fått tag i min läkare som fick resa iväg hastigt, men de hoppas att jag ska kunna komma redan i morgon.
De är verkligen angelägna om att jag kommer in så fort som möjligt. De prioriterar mig verkligen och det känns både bra och läskigt.
Nu är det alltså förmodligen igång. Snart kommer jag förmodligen få veta med alla säkerhet om jag redan bär på cancer.
Jag hat alltid skjutit detta på framtiden, sagt att jag vill ha mera bevis innan jag opererar mig och sen liksom tänkt att detta är ett beslut jag ska ta sen. Men nu verkar sen börja komma ikapp mig.
Kanske är sen här nu?
Kanske ligger jag på operationsbordet om 6 månader? Herregud, jag kanske har cancer. Känns overkligt, jag har ju liksom hållit hoppet uppe med mina 38 % risk och nu kanske jag snart kan få veta om det är 90% risk. 38% risk är ju liksom lite mera hoppfullt.
Försöker ta en dag i taget, jag vet ju inget ännu. Men jag känner att tankarna finns där. Hur mycket jag faktiskt tycker om de brösten jag har, att jag vill ha min egna kropp med känsel och lust kvar.
Jag vill vara hel.
Samtidigt förbereder jag mig på en operation och om jag kommer kunna dölja ärren med någon snygg tattoo eller nåt. Kanske pierca bröstvårtan, jag kommer ju ändå inte ha någon känsel, och har jag lite känsel kvar kanske piercingen kan hjälpa till med den sexuella lusten, vad vet jag?! Jag försöker hitta fördelar och hopp i allt, jag är sån. Måste ha en plan B. något hopp, något bra att tänka på i allt elände.
Nu väntar jag på ett telefonsamtal om när jag ska få träffa överläkaren och sen får jag vänta på vad som sker i det samtalet. En sak i taget.
Sinnesro
