Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

I morgon kl 10.00 fick jag en akut tid på ärftlighetsmottagningen. Det verkar vara väldigt viktigt, för de var verkligen pådrag på läkarna och de ville verkligen jag skulle komma på en gång.
Orolig, lite rädd och nedstämd. Alla säger att det kan vara något bra besked, men bra besked brukar de lämna per telefon, bra besked brukar inte man bli akut kallad till överläkaren, eller?

Känner inte att jag har någon att prata med, känns inte som om någon förstår, fast hur kan någon förstå o andra sidan, jag förstår ju knappt själv.

Dokumentären jag bad några av mina vänner att titta på verkar ingen ha sett. Pappa och min moster såg första avsnittet men pappa såg aldrig det andra. Vet inte om någon av mina vänner såg den, fast jag bad dem. Det hade varit lite lättare att förklara om de sett den, för den förklarade ganska bra.
Kanske kan man inte begära det av vänner, men det hade varit skönt om de sett den, då hade de kanske förstått lite mera. Det är svårt för mig att förklara allt. Jag vet knappt allt själv.

Jag kämpar på, sitter på jobbet och försöker inte tänka, samtidigt som jag vill hem och bara sitta och glo på mina tuttar och säga farväl.
Jag vet att det är för tidigt att säga så, men en del av mig förbereder sig på det värsta.

Jag är livrädd för smärtan av operationen och jag är livrädd för att få fula och för hårda bröst. Jag sörjer att jag aldrig kommer få känna hur det är att amma ett barn. Jag sörjer mina bröst, min kvinnlighet, min kropp. Jag kanske kommer bli stympad, det är fakta och det är inte sen, det är inte längre på framtiden utan faktiskt kanske nu.

Jag är chockad men inte förvånad, jag har hela tiden vetat att detta var oundvikligt. Jag har antingen 38 % eller 90 % risk. Det är fakta och inom snar framtid vet jag säkert vilket av det, de är.

Ingen vill måla fan på väggen och det vill ju inte jag heller, men för mig finns tankarna ändå att det faktisk är ganska mörkt och att det nu kommer ske, det är nu jag kommer få veta om jag ska operaras i vinter eller ej. Det är snart alltså.

Ska jag bära på cancer? Jag- cancer, nej det får inte vara så, att jag kanske har cancer det har jag vant mig med att leva med men att jag HAR cancer är en helt annan grej.

I morgon ska jag till min överläkare, i morgon kl 10.00 ska jag gå in hos henne och få veta mera, i morgon.

Önskar att jag hade en famn att kryp upp i när jag kommer hem, jag skulle vilja ha en kram, en puss och en famn. Någon som bara höll om mig.

Men jag måste göra detta ensam, även detta måste jag göra ensam.

Funderar på att ringa min moster. Hon kanske förstår. Hon har ju varit med om lite och hon är kvinna. Men vet inte vad jag ska säga, det är ju inget hon kan göra. Kanske bättre jag ringer när jag vet mera. Känns fånigt att ringa och oroa folk när jag ändå inte vet riktigt vad som händer.
Jag vet ju inget, jag har inte lämnat blodprov så de kan inte säga än att jag har cancer, jag kommer nog bara få veta att jag nu kan lämna blodprov och få veta för att de hittat mutationen i BRC1A och/eller BRC2A. Det är vad jag tror. Min magkänsla säger så.
Men jag kan ju inte ringa runt och få tröst för min magkänsla, alla jag pratat med säger ju precis det jag säkert själv skulle säga, vänta med att måla fan på väggen, vänta och se vad de säger innan du mår dåligt. Men min magkänsla är väldigt stark på detta.

Fan vad jag vill ha en man att krypa ihop med i kväll. Jag vill kramas, gråta vara lite liten och bara bli lite omkramad och ompysslad. Bara känna någons värme och tröst.

Vill inte vara ensam ikväll.
Men jag ÄR ensam i kväll, jag kommer klara det, men ibland är det mer ensamt en andra dagar och i kväll kommer det vara ensammare än på länge. I kväll skulle en varm famn vara den bästa medicinen.

Sinnesro