Hopp om kärlek

Jag vet att det är en gudagåva att få barn, eller jag antar iaf det och jag förstår att det är helt fantastiskt att ha en familj och en trygghet. Det är just därför jag så hemskt gärna vill ha allt det där.

Det är också därför vissa meningar sårar och gör ont.
Det där förstår du när du får egna barn. - Ok så jag är dum i huvudet och fattar ingenting bara för att jag inte har barn? Herre gud jag har väl för helvette själv varit ett barn.
Meningen med livet förstår man och inser man när man får egna barn. - Så min mening med livet finns inte?
När man blir mamma så får man ett lugn och en bättre karisma – Jag har alltså ingen karisma för att jag inte har barn, tack för den.
Man förändras så mycket när man blir mamma, man blir så mycket klokare och tryggare i sig själv. – Klart man förändras men jag hoppas väl att man kan vara klok och trygg utan barn, eller?
Meningen med livet är ens barn- Okej så jag borde ta livet av mig eller eftersom jag inte har någon mening med mitt liv, då jag inte har barn och kanske aldrig får barn!
Vill inte du ha barn, det börjar ju bli lite brottom för dig nu- No shit sherlock ! Som om jag inte viste!

En annan mening som inte kanske sårar mig som kanske kan såra andra är:
Varför har inte du några barn? – För mig beror det på att jag inte har någon att knulla fram barnet med, eller så fungerar inte jag, vem vet. Men för andra kan det ju vara betydligt känsligare.
Den meningen kanske man kan säga till någon man verkligen känner och om man verkligen känner någon så vet man nog redan det, men den meningen bör man verkligen tänka över för svaret kanske kan vara känsligt. Det är många som inte kan få barn av en eller flera anledningar och den anledningen kanske dom inte vill dela med dig, det kan vara dödsfall, missfall, steril, inga äggstockar, äggblåsor och gud allt som kan var kans där inne, det kan också manen det kan vara fel på, päronformade spermier, simmar dåligt eller simmar inte alls, kanske är det inget fel men det går inte att bli gravid ändå eller som i mitt fall, jag har inte någon partner att skaffa barn med och eller jag kanske inte fungerar, det vet jag inte eftersom jag aldrig varit gravid.
Sen är det ju faktiskt så att det finns både kvinnor och men som inte vill ha barn.

Som snart 40 år och inga barn och ingen man har man fått höra så mycket och även om de säkert menar väl (hoppas jag) Så gör vissa saker ont att höra.

Att jag som sitter här med barn och man längtan får höra att det bara är att åka till Danmark gör mig arg, för det är verkligen inte att bara åka till Danmark. Så enkelt är det inte. Vissa vet inte ens om att det fortfarande är olagligt att göra insemination i Sverige.  Även om det nu kanske äntligen ska bli lagligt om något år efter mycket om och men här i Sverige.
Men det är inte ett enkelt beslut att inseminera sig på egen hand och när man har bestämt sig så är det ingen enkel resa.
Att vara helt ensam med ett barn och gå igenom insemination, med kanske misslyckanden och sorg, ev. en graviditet, en förlossning och sedan att ensam uppfostra ett barn helt ensam med folks frågor och åsikter om vad som är rätt och fel med att skaffa barn utan en man.
Det svåraste jag upplever är nog beslutet att ” ge upp” familjedrömmen och skaffa barn på egen hand. För att sedan träffa en man som ensamstående mamma är nog inte heller så lätt.
Jag skjuter hela tiden upp mitt beslut, först var det 25år, sedan 30år, sedan 35år och nu är jag snart fyller 39 år så börjar jag inse att jag inte kan skjuta upp beslutet så mycket mera, jag måste bestämma mig men skjuter upp det 6 månader i taget.
Meningar som ”åk till Danmak” sårar mig och stressar mig. Jag vill ju inte åka till Danmark jag vill ju ha en familj. En hel familj.

Sen har jag ju vänner, eller såkallade vänner som ständigt letar fel på mig och som ständigt ger mig råd hur jag ska ändra på mig. Som om jag inte kan bli älskad för den jag är!?
De säger saker som faktiskt sårar, speciellt när man kommer hem och tänker på det.
När de säger det så tar jag tyvärr oftast bara emot och säger inget, jag är så van och på något sätt lyssnar jag som om dom viste bäst. Så van att ta skit att jag inte reagerar.
Men sen när jag kommer hem så växer jag och ilskan och meningarna ekar i skallen och jag blir arg och sårad.
Jag får höra mycket om alla mina fel, som om jag inte var duktig nog själv på att trycka ner mig själv och hitta fel.
Vi flesta är väl ganska självkritiska och behöver ju liksom inte vänner som hjälper till att kritisera och trycka ner, jag behöver det iaf inte, för det är jag så duktig på själv.
Vänner ska ju säga att alla fel jag hittar inte stämmer och att jag är bra som jag är och att jag ska bli älskad för den jag är och inte ta skit och inte ändra mig utan vara mig själv.
Men en del av mina vänner letar verkligen fel och dom hittar självklart också massa fel.
Jag ska ändra min klädstil – men jag trivs ju i mina kläder och jag vill inte bli en tant.
Minska mina krav- jag ska väl ändå höja mina krav så jag inte faller för en idiot igen. Jag ska väl ha en kille som behandlar mig bättre, inte sämre? Jag är väl värd det bästa, eller?
Ta bort kort på mina x, speciellt på den mannen som var turk- men jag kan väl inte sudda ut mitt förflutna och mina x är mina x och om min nya kille inte kan ta att jag inte är oskuld och har haft ett liv innan honom så är ju frågan om han är något att ha?
 När och hur jag ska ligga med folk, hur fort osv. – jag har haft sex efter första dejten och jag har väntar över 7 år, det har inte spelat någon roll. Jag har sex när det känns rätt och de jag haft sex med ” fort” har faktiskt stannat längre än de killar jag ”hållit på mig”  Så det där tror jag inte stämmer.
En kille väntade jag nästan 7 år med att ha sex med och det ända som blev var att jag missade 7 år av bra sex.
Sen går jag aldrig hem med någon från krogen, det är inte min grej. Jag kan inte och vill inte det men det där är ju olika vad man känner och tycker och jag har haft vänner som faktiskt fått sin man och barn just genom att gått hem med en kille från krogen så det behöver inte alls vara fel.
 De tycker att jag borde internet dejta på sidor där man inte visar sitt fotografi. - Varför dom säger så vet jag inte för jag anser mig inte vara ful och jag har aldrig fått höra att jag är ful. Så av vilken anledning skulle det vara en fördel för mig?
Sen att jag ska byta stil- Jag väljer ju inte vem jag faller för, det där är inget beslut jag tar, vissa faller jag för och vissa inte och jag har faktiskt ingen ”stil” på dom jag fallit för, det har varit långa och korta, ljusa och mörka, rakade, korthåriga och långhåriga, med och utan tatueringar, kontors killar, arbetslösa, byggjobbare, rika och fattiga. Men och utan körkort, med och utan utbildning. Svenska och utländska, tjocka och smala, vältränade och taniga, snygga och fula. På 40 år har man hunnit falla för alla möjliga killar. Tro mig.
Jag kan inte påstå att det är en och samma stil jag fallit för iaf. Absolut inte.
Sen har jag fått höra att jag ska vara kvinnligare, varar mera av och mera på och hit och dit.
Ringa mera, ringa mindre  osv.
Vissa verkar tro att det är bara mig det är fel på och vissa verkar tro att det är jag som dumpar och avvisar killar.
Dessa vänner känner uppenbarligen inte mig, jag har aldrig dumpat en kille. Förutom en otrogen sol och vårare som hotade mig och gjorde typ allt en kille inte ska göra.

Men sen har jag ju vänner som är underbara, som stöttar och tröstar mig och som förstår och tycker att jag är bra precis som jag är och att jag förtjänar en man som älskar mig och som är snäll och bra mot mig.
Det är dom som fortfarande ger mig hopp och kraft.

Sinnesro


Uttanför

Vuxenlivet är inte lätt, det är svårt att passa in som vuxen i alla vuxenfack. jag är snart 40år, singel och inga barn och jag passar aldrig in, jag är tryggare i mig själv och men jag känner mig lika utanför som när jag var tonåring....skumt.

Jag menar inte att jag alltid känner mig utanför och felplacerad men många gånger känner jag mig som om jag står utanför och tittar in.
Jag kan inte vara med i samtal om dagis, föräldrar möten, bröllop, ringar, förlossnings smärtor, svärföräldrar, landställen, räntor, amorteringar och de höga blöjpriset.

Jag lyssnar, försöker ge råd, men vi som inte har egna barn är ju många gånger dumförklarade, så många gånger ger man upp.
När man diskuterar ”mitt liv” så är det ju BARA åka till Danmark eller ” skaffa sig en man”.
Ibland känns det som om vissa letar efter felet som gjort att jag inte hittat den rätte.

Många konstiga kommentarer, frågor och påståenden har man fått höra.
Många menar såklart väl, men ibland undrar man vad de tänker med.

Ja jag är avundsjuk, klart jag är avundsjuk på er som får kärlek, som är älskade, som får älska med den ni älskar. Avundsjuk på alla fina gravida magar, alla så går omkring med sina barnvagnar och sitter och fikar med mamma grupper.
Planerar semestern med familjen och har fredagsmys. Allt det där är ju min dröm, den enda dröm jag haft. Man, barn och hus.
Snart kanske jag måste inse att min dröm kommer förbli en dröm.
Mitt mål i livet kanske inte blir av.

Förut hade jag mina katter, de var min familj. Nu är jag helt ensam, känner mig sårbar och misslyckad,
Jag har massa bra och goa vänner som finns där och stöttar och lyssnar.
Men jag har även flera mindre bra och mindre stöttande vänner.
Ibland känns det som om folk vill trycka ner mig och berätta alla fel de hittar på mig, alla mina åsikter och mitt sätt att vara är fel.

Jag vet att jag är bra som jag är, jag kan vist bli älskad för den jag är. Jag är inte perfekt men jag duger precis så som jag är. Jag är en god människa som vill väl.
Jag känner mig missförstådd och utanför.
Vissa är rent av elaka, vad har jag gjort dom? Varför ska de alltid trycka ner mig och anklaga mig för fel åsikter och tänk. Min känsla och upplevelse är väl min, den kan väl ingen annan säga hur den är!

Sinnesro

Ont men inte lika ont

Idag är R tillbaka på Kattis facebook, det har varit tyst sen i julas om honom men så idag såg jag hur hon skrivit hur god mat han lagat.
Det kändes, men gjorde inte lika ont som vanligt.
Blev mest arg på att han är hos henne och inte mig, när jag behöver honom som mest.

Kanske har han bestämt sig nu för vem han vill ha, han har ju inte hört av sig till mig på länge nu,
Eller så har han suttit inne och nu är ute igen, men då borde han höra av sig inom ett par veckor.
Återstår att se, men jag inser att han inte är min, långtifrån min. Det gör ont men inte lika ont som det brukar. Han gör sina val i livet och det kan inte jag styra.
Det svåra är för mig att hitta någon som kan ge mig mer än vad han kunde.

Killen jag träffade på krogen sist hör av sig men vi har inte setts än. Men det som skrämmer mig med honom är hans frågor, första gången vi pratade i telefonen frågade han vad jag har för underkläder om dom är i lack eller så och sen undrade han om jag var välrakad där nere.
Det är ju inte dom frågorna man vill ha av en kille när man söker efter äkta kärlek.
Sådana frågor ställde aldrig R. R var ärligt intresserad och kär i mig, han var gulligt blyg och visade respekt och riktig kärlek, sådan kärlek har jag aldrig sett eller känt förut och inte efter heller.
Jag hoppas så att få känna den igen. Jag saknar äkta kärlek.

Sinnesro


Pengar ångest

Har bokat tid för tatuering, ska bygga på en gammal tatuering och den kommer bli så grymt snygg.
Allt kändes bra, men nu kom pengar ångesten. Den kommer kosta minst 12.000:- Hur ska jag få ihop så mycket pengar? Vad tänkte jag med? Det är långt till Maj men ändå.
Det kommer ta minst 12 timmar att tatuera och han tar 1500:- timmen så han har ändå minskat priset för mig till ca 1000:- i timmen.
Jag har bokat in tre sittningar, motivet är klart och den kommer bli så snygg och den kommer bli stor, men 12.000 kanske 18.000kr jag måste prata med honom.  Vad ska jag göra? Jag vill ha tatueringen och jag vill snygga till min gamla tatuering, men det är så mycket pengar.
Ångest, jag har pengar ångest.

Jag vill så gärna förnya mig nu efter allt som hänt. Jag vill bara ge mig själv ett plåster på såret, något kul att se fram emot, något fint, som ett minne av allt.
Jag har sparat ihop till resan i sommar, jag kan ju ta respengarna.
 Men är jag dum? Gör jag fel? Vad är rimligt? Jag litar på min tatuerare och den kommer bli grymt snygg, men har jag råd?
Jag blev liksom lite chockad tror jag, vi kom fram till ett bra motiv som skulle bli snyggt och vi pratade så bra och jag kände verkligen att vi kommit fram till en jävligt snygg tatuering, sen när han sa hur mycket det skulle kosta och hur många timmar det skulle ta då liksom blev jag lite förvirrad och fattade nog inte riktigt, det kändes bra, det kändes rätt, men nu har pengar ångesten kommit ikapp mig. Herre gud, hur ska jag göra?

Åh hur ska jag göra? Vad har jag nu ställt till med? Panik.

Sinnesro



Det värsta har redan skett....

Det är många tunga dagar nu efter jag mist mina katter och kanske tycker några av er att jag är ”larvig”. Men mina katter var mitt allt, jag menar verkligen allt!
Så många gånger i livet som jag nästan gett upp, då jag inte orkat kämpa vidare, då jag ärligt talat inte velat leva vidare, men mina katter har gett mig kraft att orka, jag hade dom och att dom behövde mig, de fick mig att känna mig älskad och behövd. För deras skull har jag kämpat vidare genom allt som varit. Dom har gett mig kraft och dom har gett mig mod.
Jag är rädd för hur livet ska bli utan dom, men jag är starkare idag, jag har krafter idag och jag ska klara det, för det har jag lovat dom.
Men det är tomt och jobbigt. Tårarna tar aldrig slut. Saknaden är helt olidlig. Det känns verkligen som om jag aldrig någonsin kommer kunna känna lycka igen, men jag vet att jag kommer det, men det kommer att dröja.

Försöker se framåt nu efter allt som har hänt, försöker hitta kraft och andra saker i livet. Men det är svårt.
Försöker se resor som ett plåster på såret. Att resa utan att lämna någon kvar hemma kanske kommer vara som ett plåster på såret.

Planen är Alanya i sommar. Pratat med mitt x som bor där och han har lovat att ta hand mig och min kompis. Han ska ta oss till ett skit fint badställe uppe i bergen som jag var med när jag var i Alanya samtidigt som en vän till mig som är uppvuxen där. Skit fint ställe och dit har mitt x lovat att skjuta oss till.  Det finns massor med fint i Alanya som inte alla känner till.

Sen ska jag åka till London och hälsa på en vän och till Norrbotten och hälsa på en annan vän. 
Kanske blir det även New York och så småningom Thailand.  Jag försöker dämpa sorgen med massa planer och drömmar om resor, vi får väl se vilka resor som blir sanna. Pengar är ju en sak som krävs till att börja med.

Jag ska tatuera mig, shoppa i Ullared och sola och bada. Jag försöker verkligen att hela tiden hitta på något att se fram emot.

Vardagarna försöker jag fylla så gott jag kan för att inte deppa, jag tränar, städar, tvättar, pratar i telefonen.
Nästa vecka ska jag träffa en  vän på måndagen och vi ska gå på stan, om hon nu är någorlunda frisk så vi kan ta en prommis i vårsolen och jag har bokat tid hos min favorit tatuerare  för konsultation. Få se vad det blir.
Ska förhoppningsvis ha filmmys dag med I, han betyder mycket för mig.  Sen kanske det ska bli en dejt med en kille jag träffade på krogen….fårse. Han var go men har gjort bort sig lite redan så jag är lite skeptisk. Vissa frågor tycker inte jag man frågar, speciellt inte första gången man hörs. Men okej han ska få en chans till att bevisa att han inte är en ”runkis”.  Man har ju lärt sig att se lite varnings signaler och tyvärr är det vanligt med killar som bara vill ha snusk via sms, tele, webbcam osv. De vill många gånger inte ens ses i verkligheten utan bara runka. Sen är det ju väldigt vanligt att de inte är seriösa av andra själ utan bara vill ha sex, så man får vara lite på sin vakt om man nu inte själv bara vill ha sex såklart. Men att tillfredställa killar via telefon, sms, chatt osv. är inget som jag gillar, då kan jag ju lika gärna öppna ett 071 nummer och tjäna pengar på det.
Ska försöka träna mycket. Jag riktigt längtar till träningslokalen. Mest spinningen.

Har blivit så besviken så många gånger på det motsatta könet att jag liksom inte orkar mer just nu…tror jag skiter i killar och sattsar på träningen.
Just nu orkar jag inte. Sorgen efter mina katter och allt som hänt har gjort att jag tappat lusten. Orkar inte lägga ner massa energi på killar som behandlar mig illa eller bara vill en sak. De som behandlar mig som en vuxen människa och med respekt får självklart träffa mig, men jag orkar inte lägga ner energi på killar som vars första fråga är om jag är rakad mellan benen.
Om det är det absoluta viktigaste frågan de har så…ja det säger ju en hel del om dom.
Orkar inte med dom.

Äh jag tränar och reser istället så får vi se vad livet har att ge.
Sorgen efter mina katter har gjort mig lite hård. Jag har mist allt, inget kan såra mig nu. Ingen kan lämna mig, de värsta har redan skett. R är borta och mina katter är borta.

Sinnesro



Pms i alla sorg

Som om inte allt annat i livet suger just nu så är det dags för mens och alltså pms.

Magen är så svullen att jag ser gravid ut, jag kan vila händerna på magen så stor är den. Jag är irriterad och trött.
Jobbar dessutom dagpass och var alltså tvungen att gå upp kl 05.00 på morgonen. Kunde inte knäppa de byxorna som jag hade tänkt jag skulle ta, fick ta ett par andra men även dom var svåra att knäppa. Jag bara kände mig så fruktansvärt fet och värdelös. Jag vet att jag samlar vätska när jag ska ha mens osv. Men när man står där framför spegeln kl 5 på morgonen med pms och inte kan knäppa byxorna och ser höggravid ut så skiter man i alla ursäkter, man bara ser så satans fet ut.
Ben och armar klagar jag inte på, det är magen. Hur jävla stor mage kan man ha? Suck…. Känner bara att jag aldrig mer vill äta, känner mig så stor om magen att jag skulle vilja svälta mig tills jag är så mager att jag döööööör. Det är känslan. Men jag ska inte göra det, jag är för hungrig för det och för smart. Men känslan när man känner sig så här uppsvullen och fet är att man aldrig mer ska äta så man får ligga på sjukhus med dropp. Tur att känsla och handling inte är samma sak.

Brukar inte vilja träna när jag har mens men ikväll blir det spinning. Jag skiter i att jag har mens och har blöja och känner mig som en fet kossa. Jag tänker gå på spinningen ikväll iaf.
För även om jag är för smart för att svälta mig så tänker jag tok träna lite iaf.

I går blev det lite styrketräning och sen gick och sprang jag på bandet, jag gick såklart mest men sprang lite i omgångar så länge jag orkade. Jag vill verkligen komma igång med träningen, vill, vill, vill.
Det var skönt att ta steget att våga mig på att springa lite. Har alltid velat springa, ser så befriande och skönt ut, men jag har inte kunnat och vågat. Benen bränner och det låter som om en elefant kommer springande.
Men nu har jag alltså vågat mig på det där med att springa. Benen bränner efter ett tag, men förhoppningsvis blir det bättre för varje gång och jag tror jag hittat ett springsätt som gör att jag inte låter som en elefant.

Det känns skönt att träna när man är ledsen och livet är mörkt, känns skönt att pressa sig och svettas.
Saknaden, längtan och alla tårar blir som en betongklump i magen och när jag tränar så exploderar den.
Hemma är det bara tomt och jobbigt. Jag pratar med mina katter som inte finns, gråter och saknar. Jag längtar hem när jag inte är hemma och när jag kommer hem inser jag att det inte finns något att sakna. Inget att längta efter, lägenheten är tom och tyst, ingen att prata med, ingen att kram, inget att längta hem till.
Jag får panik och bara gråter, när jag tränar så glömmer jag allt för en stund. En timme av frid.
Sen åker jag hem till ensamheten, sorgen och tomheten igen.

Sinnesro

Farväl min älskade katt.

Finns inga ord. Saknaden är enorm. Känns som om allt står still. Kan inte ta in att de nu bägge är borta.
Jag fick 18 fina år med Prins. Vi har gått igenom mycket tillsammans. Saknaden av min prinsessa blev för stor,tillsammans med sjukdom och ålder orkade min älskade Prins inte mer. Han fick somna in i onsdags i min famn. Vi var tillsammans in i det sista. Nos mot Nos somnade han in och nu är mina älsklingar tillsammans.
Saknar er. Ni finns alltid i mitt hjärta. Älskar er.

Hemma är det tomt och ensamt, jag kan inte fatta att han är borta.
När jag håller mig sysselsatt fungerar det ganska bra, men så fort jag har en lugn stund så kommer tankarna och bilderna på honom upp.
Min älskade Prins är borta, allt vi gått igenom, alla år vi haft ihop. Han fanns alltid där. Han var ju mitt allt.

Mina katter var alltid där för mig, de var mina bästa vänner, mina barn och min familj. De va mitt allt. De var anledningen till att jag orkat leva vidare när det varit som värst. De gav mig en mening med livet. Utan dom hade jag aldrig klarat mig.
Jag gjorde allt jag kunde för dom, de var mitt allt.
Nu är de borta. Min familj, mina barn, de är inte hos mig mera.

Jag vet att gjorde rätt som lät honom somna in. Jag hade inget val, efter min prinsessas död så tynade han sakta bort och nu började även njurarna ge upp.
Han hade levt klart och förlusten av min honkatt blev för mycket för honom.

Jag får en känsla av att han levde de här månaderna efter hennes död för att se att jag kom på benen igen, innan han kunde lämna mig. Tre månader efter hennes död gav hans lilla kropp upp. Jag hade nästan precis slutat gråta för henne varje kväll, hade börjat vänja mig vid saknaden av hennes små kassar och hennes vita päls mot min kind på natten.
Då lämnar min älskade Prins mig, han kämpade in i det sista för min skulle, men nu var det dags...

Kan inte skriva min smärta och saknad, hittar inte ord och tårarna slutar inte rinna.


Sinnesro

Orolig

Min älskade lilla katt äter inge bra. Han tar två tuggor sen vill han inte ha mera. Jag har provat allt, i går kväll tog han två ostbågar sen ville han inte ha mera, han brukar kunna äta chipps och ostbågar i massor. Ost vill han inte ta, makrill tog han två tuggor på.
 I morse tog han lite räkost och en tugga kattmat, vid lunch tog han lite mera räkost men sen ville han inte ha mera.
Han dricker vatten och fiskbuljong och han kissar men det är allt. Han är lite tagen liksom. Men i morse var han gosig och hoppade upp i sängen och var precis som vanligt. Han rusade fram till maten när jag la upp den och sen tog han två tuggor och sen var det stop.
Han är inte som han brukar och jag har inte fått i honom all medicin.
Han tar två tuggor sen vänder han bort nosen.
Ska åka och handla efter jobbet och köpa massvis av hans favoriter, rökt skinka, leverpastej  och vad jag nu kan komma på. Jag ska köpa allt, han måste få i sig lite i kväll.
Så orolig, jag vet att han är gammal och att han sjuk men han brukar vara pigg och han lider inte av sin sjukdom utan är pigg och glad, men nu ser han tagen ut och det skrämmer mig. Vill inte mista honom också, inte nu. Jag är så rädd och orolig. Han är ju allt jag har nu. Han är ju mitt allt.
Sitter på jobbet och bara längtar hem, men jag kunde ju inte vara hemma från jobbet, han är ju pigg samtidigt och kanske är det bara för att är gammal.

Alla hjärtans dag, och istället för kärlek och presenter får man sjukdom och elände.
I sådana här situationer känner man sig så maktlös och ensam.
Jag är så rädd att sista honom, att mista min prinsessa var så grymt tufft, ska jag nu mista även min lilla pins, mammas lille gubbe. Jag orkar inte det, vill inte.
Alla hjärtansdag brukar alltid vara jobbigt för mig, ensamheten och saknaden gör liksom alltid lite extra ont en sådan här dag. Men när min lilla hankatt är sjuk spelar allt annat ingen roll.

Sinnesro


Bloggtomt

Förlåt för bloggtorkan.
Inte vetat vad jag ska skriva, ganska tom i bollen. Jobbar mycket med mig själv och nu även kommit igång med träningen.
Älskar min spinning, kunde jag skulle jag gå på ett pass varje dag. Men mina arbetstider gör att jag inte kan det. Kanske är tur i och för sig.

Var hos min terapeut idag, vi pratade om min tomhet och att jag tar mångas råd ang. dejting och lite annat som kritik och att de vill att jag ska ändra mig. Att vissa tycker jag ska sänka mina krav.

Jag ska absolut inte sänka mina krav på killar, tvärtom jag måste öka mina krav eftersom många killar jag träffat behandlat mig illa och sårat mig så ska jag absolut kräva mer och bättre än vad jag haft. Jag ska minst ha så fin som R var innan han försvann. Absolut inte mindre. Jag är värd mycket mer än jag fått och jag förtjänar att bli älskad precis som jag är.
Det jag måste jobba med är att stå på mig, säga ifrån och se varnings signaler och sticka på en gång. Dyker inte en kille upp på första dejten, radera.
Hör en kille inte av sig, radera.
Dricker en kille för mycket, radera.
Är han kriminell eller håller på med annat tok, radera.
Det är ingen mening med att ödsla tid och kärlek på någon som inte är intresserad av mig och av någon som inte sätter mig som prio 1.
Jag måste lära mig att inte ta skit och ställa ultimatum och dra när det är knas.
Detsamma gäller vänner, jag måste sluta låta mina vänner trycka ner mig och sluta ta skit.

Nästa gång någon säger nåt om att jag ska ändra på nåt ska jag fråga om de inte tycker jag är bra som jag är.
Jag blir sårad när vissa vänner hela tiden verkar leta efter fel på mig.
De tycker jag ska ta bort vissa bilder på facebook för att killar kan ta illa upp om jag har någon bild på någon annan kille.
Jag bör kanske skaffa barn på egen hand för att man förändras så mycket som kvinna och som människa när man blir mamma och man utstrålar en annan karisma och ett annat lugn och man blir en så mycket bättre och harmoniskare kvinna när man är mamma.
Så med andra ord menar de att bara för att jag inte har barn har jag dålig karisma och ingen bra person eller?
Sen säger de att jag ska sänka kraven. Så jag ska alltså skaffa mig en ännu sämre kille än vad jag haft? Det kan ju knappast vara lösningen.
Många av mina vänner får det att låta som om tusen killar vill ha mig men jag bara dissar dom och ingen duger åt mig.
Så är inte fallet. Jag har ALDRIG gjort slut med en kille förutom idioten M som slog sönder min dator, hotade att slå mig och pissa på min grav, var otrogen och stal pengar av mig.
Men annars har jag aldrig dumpat en kille och jag har aldrig dissat någon som uppvaktar mig.
Det är inte så att killarna står och köar för att prata med mig men jag dissar dom för att dom inte är snygga nog. Det är inte så. Tvärtom.
Jag har provat dejtning sidor, krogen, vänners bekanta, flirta på gym, gator och torg. Jag har verkligen provat det mesta, mer än många andra och jag har inte lyckats hitta någon som älskar mig så som jag älskar honom, förutom R. Men alkoholen vann i det fallet och kärleken är alltid större till en drog tyvärr.
Men bortsätt från R så har jag haft på tok för låga krav och accepterat på tok för mycket skit och nu får det vara nog med det, och de som säger jag ska sänka mina krav kommer jag löpa amok på.
Dags för lite förändringar och nu är jag redo för fight.

Sinnesro

2 år av saknad

Idag skulle jag och R firat 2 år om det inte hade skitit sig. 2år av saknad och tårar. Han fattas mig hela tiden även om såren har läkt genom åren och jag lärt mig leva utan honom så saknar jag honom än och jag tänker på honom lite varje dag även om det är mindre och mindre för varje månad.
Idag skulle vi som sagt firat 2 år. Det känns, trots att jag inte sett honom på så länge så är denna dag speciellt. Allt slutade så märkligt och det är så mycket frågetecken kring allt. Jag hoppas han har det bra vart han är.
Jag tänker på honom speciellt idag. Det gör ont och jag saknar hans ord och hans skratt. Ingen är i närheten av honom än.

Det händer inte så mycket i mitt liv på gott och ont. Jag blir rastlös och irriterad av att inget händer. Jag orkar inte slåss för uppmärksamhet eller få vara med och leka i livet.
Jag orkar inte längre, orkar inte denna kamp. Skulle kunna ligga i sängen och glo på tv och äta godis dygnet runt ihop med Malte. Vet att det inte är lösningen, men så är min känsla.

Men jag jobbar och jag tränar och jag hittar på lite med mina vänner, men ärligt så är orken inte den störta, speciellt inte en dag som denna. Jag är så trött och irriterad på allt.

Min bror ringde igår, jag blev glad men samtidigt irriterad, vi har alltid haft en nära kontakt och han har varit min bästa vän, men numera känner vi knappt varandra.
När R försvann så tog min bror och hans fru avstånd av mig. Varför kan man ju undra, men de tyckte väl jag var jobbig och de tyckte jag skulle ta tag i mitt skitliv som de uttryckte sig och sen slutade de helt enkelt att höra av sig och jag slutade att försöka få tag i dom efter ett tag. Jag bad hans fru ringa mig men hon ringde aldrig. Hon har än i dag inte ringt mig en ända gång sedan dess. Min bor och jag har kontakt iaf idag även om den inte är den samma.
Jag är fortfarande besviken på allt de gjort mot mig.
Idag blir jag mest irriterad på att jag inte räknas till familjen. Även om jag vet att min bror älskar mig egentligen så är det helt enkelt så att de inte behöver mig.
När barnen var små satt jag barnvakt och tog dom på fotboll, hockey, skansen och bio. När de hade dåligt med pengar fick de alltid låna och jag bjöd på pizza och köpte presenter.
Jag stöttade dom när min bror gick i behandling och jag satt barnvakt när de var på behandlingen ihop. Jag stöttade hela familjen och tog hand om min bror när han var missbrukare och när han tillfrisknade.

Nu har de gått ställt, barnen är stora och klarar sig själva och min bror är trygg i sin nykterhet och drogfrihet.
Jag som alltid tog med dom på konserter och hjälpte dom med biljetterna får nu inte följa med när de går på konserter eller går på sportevenemang.
Nu ska de åka utomlands hela familjen och barnens flickvänner. Men jag är inte tillfrågad. Jag är aldrig tillfrågad och när jag bjuder hem dom till mig kommer oftast bara brorsan och kan bara stanna en kort stund.
När vi skulle fira jul så kom de hem till mig på en fika på tre timmar. Det var allt, de skulle på middag hos den äldsta sonen sen.

Ibland frågar min bror så hur det är med mig, han låter nästan orolig. Han vet inte något om mig och mitt liv, han vet inte om jag är kär eller har varit kär, om R hör av sig eller ej eller nåt.
Han vet att jag träffar J, men han trodde vi var ihop, vilket vi aldrig varit, vi har ju inte ens knullat på över 1 år med varandra, så jag vill nog påstå att vi bara är vänner. Även om jag tigger till mig en kram eller en puss ibland när vi ses.
 
Min bror och hans fru var mina bästa vänner och nu vet de inte ett skit om mig. Det känns konstigt och tomt och det gör mig arg ibland.
Men nu är det som det är och jag tänker inte tvinga dom att vara med mig.


Längtar till träningen, men idag blir det ingen träning, kanske hinner med ett Yoga pass i morgon kväll. Ska iaf på en välbehövlig ansiktsbehandling i morgon. Har inte gjort en ansiktsbehandling på salong på många år, måste ju vara ca 15 år sedan. Men nu tänkte jag kosta på mig en eftersom jag är så torr i ansiktet så det svider och inget verkar fungera. Ska bli riktigt skönt. Tror jag behöver det, lite ”tycka synd om mig själv medicin”.

Har ingen bra dag alls idag, känner mig låg och irriterad på allt.
Är det såhär livet ska vara? Är det dehär jag som är anledningen till att jag föddes?

Kan inte låta bli att stilla be en bön att R ska komma tillbaka, nykter och kär som aldrig förr.

Sinnesro

Stött

Min bästa vän har köpt hus. Det har gått över en vecka nu och jag vill ju berätta för alla och gratta dom. Handpenningen är betald och papper påskrivna. Frågade i går om jag snart får gratta dom offentligt och får berätta för andra om deras fina husköp och det var okej.
Jag väntade ytligare 1 dygn efter att fått det bekräftat att nu var det offentligt.
Så idag skrev jag på facebook…

Idag vill jag grattta min bästaste fina A ♥ och hennes sambo R till deras husköp! Superfint hus, underbart läge och dessutom nära min Pappa! Grattis till ett toppenköp! Huset kommer fyllas med Kärlek! Love U ♥
Tog 5 min sen fick jag ett sms att de ville jag skulle ta bort det.
Suck. Ibland blir jag så sårad av så lite men jag ville ju gratta dom och jag ville vara den första som önskade dom lycka till. Jag frågade ju till och med innan, men ändå så blev det fel.
Så nu blir det inga gratulationer. Kommer fan aldrig våga skriva något igen. Vad jag än gör så blir det fel.


Alla skaffar barn och hus, nu är det snart bara jag som sitter ensam i min lilla hyreslägenhet.
Känner mig utanför och fel och nu får jag inte ens gratta min bästa vän.
Tappade humöret helt nu….

Från ett firade med glädje och kärlek till en kall, trist fredag, med snö, kyla och ensamhet.
Ibland behövs det inte så mycket för att bara tappa allt och känna sig fel, ensam och misslyckad.

Sinnesro


Ögon

Jag ska absolut inte ha terminalglasögon då min syn är bra. Jag har inte drabbats av några åldersproblem med mina ögon och passformen på mina ögonlock är perfekta. Jag skelar nästan inget och trycket är bra. Jag ska inte använda ögondroppar då mina ögon är bra som dom är.
Det var alltså inte mig det var fel på!
Vissa på mitt jobb är jävligt snabba på att säga att det är mig det är fel på.
Så när jag fick ont i ögonen så berodde det inte på att datorskärmarna var en halvmil bort och texten mörkgrå på ljusgrå bakgrund.
Nej det var mig det var fel på. Så efter att haft problem med ögonen nu i flera år, haft två sorters terminalglasögon, lagt ut massvis med pengar på olika optiker fick jag remiss till en ögonläkare och efter flertal undersökningar, tester och ytligare massa pengar kom de fram till att det INTE var mig det var fel på alls. Jag är perfekt som jag är!

Sinnesro  


Every girl is beautiful, it just takes the right guy to see it.

Grymt bra citat som jag snott från min favorit bloggare. En ung men väldigt klok.
http://matildays.blogg.se/
Hennes citat älskar jag. Så bra, så kloka.


Laddade för träning med Pt idag men det vart tyvärr inte lika inspirerande som jag hade hoppats. Jg blev faktiskt jättebesviken.
På telefonen lovade hon mig att hon skulle få mig att tycka om styrketräning, men på de 14min hon va med mig lyckades hon inte få mig att bli ett dugg sugen. Kändes inte ens som om hon ville träffa mig utan som om jag bara var något hon snabbt ville bli av med. Kändes inte alls bra.
Men jag tog mod till mig att gå på bandet och en annan crazy maskin som tog musten av mig. Så det gav mig en liten kick iaf.  Pt tränaren visade mig några maskiner och tipsade om att träna med en Pt. Men den ekonomin anser jag mig inte ha så, jag går nog på bara på mina pass, men nu kanske jag vågar mig på lite jogging på bandet och den där crazy maskinen så att jag kan förbränna lite iaf, när jag inte kan gå på pass pga. mina arbetstider.  Gymmet är ju fint och vissa saker ser lite inspirerande ut. Men de där 14 min med Pt gav absolut inget.
Det där med styrketräning är bara inte min grej, ända gången jag tycker det är kul är när jag tränar med min lillebror men det blir ju typ 1 gång per år eftersom han har familj och är egen företagare så har han liksom inte tiden. Jag önskar så att jag tycket om att styrketräna, men jag tappar fokus och rasslar snabbt igenom ett par maskiner och smiter sen snabbt iväg.
Nåja jag har mina älskade pass att gå på, men tyvärr så hindrar mitt jobb mig ibland.
Men i helgen ska jag gå på några pass. Längtar! Så grymt kul.

Resultaten syns väl inte riktigt än på vågen, gått ner 1 hg, ja du läser rätt HG. 1 hg i veckan.
Första invägningen 75,5
Andra invägningen 75,4
Tredje invägningen idag 75,3.
Ska det gå så här sakta? Så råkigt…..
Men jag orkar mer och mer på varje pass så något sker ju med kroppen iaf.

Bokade tid för ansiktsbehandling också. Det ska bli riktigt skönt och spännande, jag har inte gjort en ansiktsbehandling på salong på säkert 10 år eller mer. Så det ska bli riktigt skönt.

Innan träningen hann jag med tvättstugan. Bäddade rent igår och då blir ju tvättkorgen proppfull på två sekunder. Men nu är allt tvättat, torkat och inlagt på rätt plats. Så skönt.
Att sova i rena lakan är ju bara så underbart, och varje gång undrar jag varför jag inte bäddar rent oftare.  Om jag bara orkade så skulle jag göra det varje vecka. Men när man är singel och inte använder sängen till annat än att sova i så blir man ju lite lat. Men nu är det bäddat och klart. Längtar hem till min varma säng med rena nya lakan.

Annars händer inte mycket. Känner inget, tycker inget, bryr mig inte.
Ganska likgiltig alltså.
Vännerna är ju som det är, det är bra dagar och dåliga dagar och vissa vänner blir jag förbannat irriterad på emellanåt. Inte så mycket på vad de gör eller säger, utan för att de gör och säger precis det de dömde mig för.
Jag va knäpp, jag va och är fel men dom är perfekta trots att de gör betydligt värre saker än jag.
Att leva som man lär är svårt och det är uppenbarligen mycket svårare för vissa än för andra.

Sen är det där med att döma. Varför dömer folk så jävla hårt när de inte vet ett skit och varför blir vi tjej dömda mycket värre än killar? Det retar gallfeber på mig.

Varför bryr jag mig så mycket på vad andra tycker, när jag egentligen skiter i deras åsikt så blir jag ändå så sårad. Jag är inte perfekt men jag duger som jag är och jag förtjänar kärlek och ömhet som alla andra. Jag är en bra människa och jag duger precis så som jag är.
Men ibland känns det som om alla letar fel på mig och vill förända mig och det sårar. Även om de kanske menar väl så sårar det.
Varför tillåter jag folk att såra mig och varför tar jag åt mig kritiken så hårt?
Jag gör allt för att bli omtyckt och älskad. Vill vara den bästa vännen, den bästa flickvännen, den bästa syrran och den bästa kollegan.  Ändå  är jag ensam, sårad och känner mig utanför.
Kanske ska jag sluta lyssna på andra, sluta kämpa och sluta bry mig så mycket.
Jag vet att jag duger, att jag är bra som jag är, ändå är jag rädd att inte räcka till och alla råd jag får tar jag som hård kritik och all kritik jag får tar jag som ett nederlag.
Jag är inte perfekt, men jag duger och en vacker dag kommer jag bli älskad igen precis som den jag är.

Tänkt jättemycket på R denna vecka igen. Så där grymt mycket, känner liksom hans närhet som om han spökade för mig. Kan inte förklara men jag saknar honom så där extra mycket just nu.
Undrar om det betyder att han tänker på mig? Kommer han höra av sig snart eller?
Han finns i luften jag andas och ibland känns det som om bara han kan älska mig som om vi var födda för varandra men att livet har separerat oss för stunden…..
Den som lever får se.

Sinnesro

Irriterad på en god vän

Jag tycker så mycket om henne, hon är så god och vi har varit vänner i evigheter, men nu blev jag irriterad. Varför får killar vara precis som de är och vi tjejer ska vara oskulder och så jävla fina?

På min facebook har jag massvis med bilder, jag älskar att ta kort och lägger upp många kort på facebook i små album.
Tydligen så har jag bilder från 2008 då jag och min dåvarande kille ligger i sängen och tar kort på oss tillsammans. Alltså kort på våra ansikten när vi ligger i sängen på semestern i Turkiet. Han har bar överkropp och jag har en klänning på mig. Detta var alltså kort från ca nästan 4 år sedan.
men idag fick jag ett meddelande.

” Älsklingen... om jag får komma med ett förslag (och jag hoppas att du inte blir irriterad på mig för jag utgår bara från mig själv) så skulle jag ta bort eller ändra sekretessen på de bilder där du är intim med ditt ex. Det är länge sedan visst men jag skulle inte vilja se min nuvarande eller eventuella framtida partner i sängen med någon annan. Det är fina bilder men ja, du vet... bara en tanke. Jag har rådgjort med manliga bekanta (inte om dig, utan bara pratat allmänt) och alla är överens om att man helst vill slippa se sin fru/flickvän med någon annan även om man vet att hon haft ett liv innan så vill man liksom inte hade rakt i ansiktet. PUSS och KRAM och självklart gör du som du vill men jag tänkte bara att du kanske inte tänkt på att de där fotona ligger där..?”


Jag vet hon menar väl men jag blev ändå förvånad över meddelandet.  För det första har jag det grövsta sekretessen på allt på facebook, så bara mina vänner kan se något, ingen annan.
Sen vet jag att hon försöker para ihop mig med en kompis till henne så jag tänkte att det kanske var därför men han har jättemånga bilder med halvnacka tjejer som klänger på honom och  som han håller om och det är massa olika tjejer. Så jag tyckte liksom att hans bilder var betydligt värre. Jag har några bilder på mig och en pojkvän och det är från ett förhållande för fyra år sedan. Han har massvis med bikinibilder och massa halvnakna tjejer som håller om honom på massvis med bilder både dåtid och nutid.
Grovt översatt: jag har bilder från ett seriöst förhållande som var för fyra år sedan, han har massvis med bilder från massa tjejer han förmodligen dragit över, iaf några av dom. Mina bilder är fel och hans är okej? Eller?

Varför är det på detta vis? Killar får knulla runt, killar få ha bilder på tjejer och de får tycka att en tjej är snygg eller ful, killar får säga att de föredrar ljusa eller mörka tjejer, stora eller små tuttar osv.
Men vi tjejer får inte ha några krav och vi ska vara oskulder och små fina flickor utan förflutet.
Vi ska ta emot och vara tacksamma för det vi får och vi ska göra så killarna inte behöver vara svartsjuka eller vi ska hjälpa dom så dom inte tappar humöret eller får onda tankar. Vi ska inte ha någon sexualitet utan bara ställa upp på mannen när han vill och vi ska inte varit med någon annan eller känt lust innan. Vi får inte vara utseendefixerade eller säga att vi föredrar en viss sorts utseende, eller ens någon speciell stil. Då är vi kräsna.

Jag tar bort mina bilder på mitt x när jag har en ny kille och han tagit bort korten på sina x.
Rätt ska vara rätt. Jämställt och lika.
Det ska inte vara någon skillnad på tjej eller kille.

Jag blev faktiskt lite irriterad och sårad. Hon fick det att låta som om jag gjort något fel.
Överdriver jag?

Sinnesro


Träning

Jag har verkligen kommit igång med min träning.

Nu har jag även köpt lite snygga träningskläder.
Längtar tills nästa träningspass, då jan kan använda alla nyinköpta grejer.

Blir spinning på måndag och sen träning med PT på tisdag. Hon ska försöka få mig att tycka om styrketräning.  Vi får väl se om hon lyckas.

Jag vet inte varför jag inte tycker om styrketräning, jag får det helt enkelt inte att fungera när. Är man två så är det kul och jag tar i och kämpar på som fan, men tränar jag själv så blir det bara ett virr varr bland maskinerna och hantlarna. Jag lullar omkring och tappar fokus. Ger upp och tröttnar. Det blir bara ingen bra träning, jag blir inte ens svettig.  Jag fuskar och tröttnar snabbt.
Vi får väl se om Pt Vicky kan ändra på mig.

Det vore ju bra om jag kunde tycka om styrketräningen eftersom jag jobbar så tokiga tider så är det inte alltid jag kan gå på pass
Men jag älskar ju mina pass och styrketräningen är inte min grej. Jag hoppas en Pt kan ändra på mig, men jag är tveksam.
Jag längtar verkligen till i morgon då jag äntligen får spinna igen. Saknar det grymt mycket.
Får ont i svanskotan dock och ingen jag pratat med kan riktigt förklara vad det är som gör att jag får så ont.  Det gör ont när jag sätter mig. Det är inte ryggen som gör ont och inte rumpan, rumpan har redan vant sig av spinningen, det gick fortare än jag trodde.
Nej det är bara svanskotan som gör ont, precis som när man var liten och ramlat på isen eller när någon kille i klassen drog undan stolen så man satte sig på svanskotan. Så har jag. För det gör inte ont när jag går eller så utan bara när jag sätter mig.
Nåja jag ska fortsätta spinna, det går kanske över.
Spinningen är grymt kul och jag är så besviken på att jag missade alla helgens roliga pass. Men jobbar man så jobbar man. 7-19 hela helgen gör ju att träningen får vila.
Undrar hur mycket jag ”förstört” nu när jag inte kunnat träna på 5 dagar?

Men i morgon är det nya träningstag som gäller. Helt sjukt vad jag längtar. Trodde aldrig att jag skulle tycka så här om att träna, men mitt nya gym är verkligen inspirerande och kul.
Trots att inget hänt på vågen har jag inte tappat motivationen.

Snart är januari månad över och jag kan lägga upp månadens träning här i bloggen, då ska ni får se en skillnad från de andra månaderna. Lovar!

Sinnesro

Tomhet, tysthet och lugn.

Saknar träningen, jobbar och kan inte träna förrän på måndag, undrar hur mycket jag ”förstörs” av ett träningsuppehåll på fem dagar.
Kanske kan springa lite på löpbandet på jobbet men springa är ju inte riktigt min grej. Men jag kanske ska försöka iaf.

En gammal vän till mig försöker para ihop mig med en killkompis till henne. Han är grek och ser ganska bra ut. Tatueringar och allt har han tom.
Han har nu addat mig på facebook så vi får väl se vad som sker. Han har inte sagt något än och jag puffade honom så….vi får se vad som sker.

Var så grymt länge sedan jag var lyckligt kär så jag minns knappt hur det känns.
Det är ganska så precis två år sedan R och jag var så där lyckliga och jag trodde att jag för alltid skulle vara världens lyckligaste kvinna. Saknar den tiden, jag kände mig odödlig och jag var så lycklig. Varje andetag jag tog var lyckligt.

Nu känner jag mig mera tom. Inte arg, inte ledsen, inte kär….inget.
Saknar  men vant mig så med den känslan så den känns inte längre.
Vill bara sova och träna och vara med min katt den tiden han har kvar.

Irriterad och besviken  på en vän som kastar sten i glashus typ hela tiden och det stör mig. Men eftersom jag valt att ge henne en chans till så får jag väl liksom gilla läget.
Hon gör mig så arg och kränkt.
När jag mådde dåligt så orkade hon inte vara vid min sida, hon förstod inte hur jag kunde vara så ledsen över en man och tyckte jag skulle lägga in mig på psyket och hon sa verkligen mycket elaka saker till mig och hon fanns inte alls vid min sida när jag hade det som jobbigast utan drog sig mer och mera undan, ja vi hade nästan ingen kontakt alls.
Sen i våras blev hon tillsammans med en kille som slår alla rekord. Han är verkligen inte bra på nåt sätt och han har sårat och svikit henne så mycket så man har tappat räkningen, hon tar tillbaka honom om och om igen och hon vågar inte berätta för någon om honom och hans alla dumma sidor mer än för mig för att folk dömer henne.
Jag försöker få henne att förstå att hon dömde mig och hon tyckte jag var knäpp, men nu är hon 100 gånger värre själv, men hon ser inte det.
Hon förstår mig bättre vad jag gått igenom säger hon men längre än så kan hon inte sträcka sig. Hon ser inte likheterna med idioten och sol och våraren M som jag var tillsammans med för 6 år sedan och hon ser inte sina egna beteenden och hur mycket hon själv insjuknat under tiden med denna kille.  Hon ser inte, hon förstår inte och hon vägrar sjunka så lågt så att hon kan ta råd av mig eller se att hon nu är betydligt värre än jag någonsin varit.
Jag har så svårt att behärska mig ibland och jag har så svårt att hålla käften men jag hjälper inte henne genom att såra henne och hon måste själv se och inse, jag kan inte gör det åt henne.

Hon kommer en vacker dag inse att hon inte är så mycket bättre än någon annan och att jag faktiskt är klokare och starkare än henne ibland och att det är okej. Hon kanske någon gång kan kliva ner från sin häst och inse att hon är lurad och hon är allt det hon kallat mig och lite till.
Hon var så hård och kall mot mig och hon har fått det dubbla själv nu men ännu inser hon inte det. Det är som hon vägrar sjunka så lågt så att hon hamnar på min nivå att hon ska vara så värdelös som jag, problemet är att hon är långt under mig för länge sedan. Hon har redan nu accepterat mer än jag någonsin gjort och hon har redan nu blivit lurad så grovt så många månader att jag ligger i lä.
Men hon ser inte det.

Nu är livet ingen tävlan i tårar och man ska inte jämföra sig med andra och jag gör det sällan, men eftersom hon tryckt ner mig så mycket och sagt så mycket elakt och alltid ska vara bättre än mig och aldrig erkänna att hon har fel och jag rätt eller att jag kan ha kloka råd eller veta något som hon inte vet så blir jag så arg när hon kastar sten i glashus så in i helvette och sen fortsätter försöka trycka ner mig och att jag ska vara sämst.
Hon orkade aldrig prata med mig är jag ville och behövde prata men nu när hon vill prata så ska jag finnas där flera gånger per dag.
När jag behövde en vän lade hon telefonförbud på sig själv för att prata i telefonen tog så mycket av hennes tid. Men nu när hon behöver en vän så är telefonförbudet borta och hon ringer mig minst två gånger per dag.

Jag går i gång på denna vän och harmar så in i….hon gör något med mig som triggar mig. Jag blir så arg och upprörd.
Men vi har kul ihop också och vi är gamla vänner. Jag bestämde mig för att ge henne en chans till så jag antar jag får skylla mig själv.

Men annars känner jag inte mycket och bryr mig inte mycket om nåt.
Skiter i allt fortfarande. Sörjer min katt och försöker vara med min gammelkatt så mycket jag kan den tiden han har kvar.

Ibland känns det som om jag inte vill eller kan bli kär igen. Orkar jag gå igenom allt igen? Orkar jag bli sårbar? Vill jag verkligen utsätta mig för det igen?
Tänk om R kommer tillbaka, vill jag och vågar jag då?

Sinnesro


Nja, men okej ändå.

Dejten med Greken var okej men vi klickade nog inte.
Vi möttes och han var bara 10 min sen men bad om ursäkt och var super trevlig. Vi köpte bio biljetter till ”girl with the dragon tattoo” Han betalande. Vi satte oss ner och tog en dricka och snackade, vi hade lätt att prata med varandra och pratade på medans vi väntade på bion.
Filmen var bra men den svenska tycker jag var klart bättre.
Efter Bion så gick vi och åt grekiskt, han betalade och vi pratade och åt och hade super trevligt. Vi hade mycket och prata om och han var riktigt trevlig, artig och vettig.
En av de bättre dejter jag varit på, måste jag säja.
Efter maten gick vi en liten promenad och sen skildes vi åt. När jag kom hem skickade jag ett sms och tackade för den trevliga kvällen, han svarade och jag svarade på hans svar, men sen har jag inte hört nåt.

Men…
Det klickade nog inte för någon av oss. Han var betydligt kortare än jag, inte lite kortare det kan jag ta, har haft flera killar som är kortare än jag, men denna kille fick jag verkligen böja mig ner för att krama om.
Vet inte om det var det eller om det vara hans tänder, för dom var inte så fräscha. Men någonting var det för jag kände ingen attraktion alls.
Han verkar inte heller känna ett dugg eftersom han inte hört av sig. Han jobbar ju dessutom grymt mycket så kanske har han inte tid för någon relation just nu eller så var jag inte rätt för honom heller.
Vi hade dock en trevlig kväll så det ar ju helt okej.

Annars har jag nästan bara tränat. Jag har tränat nästan varje dag. Så grymt kul att träna.
Äntligen tycker jag det är kul att träna. Äntligen har jag hittat ett ställe där jag trivs och pass som jag gillar.
Nu kommer jag jobba ganska mycket ett par dagar så det kommer vara svårt att hitta pass som passar, men på måndag ska jag träna igen och på tisdag ska jag träffa en personlig tränare som ska hjälpa mig att även tycka om styrketräning. Vi får se om hon lyckas.

Som sagt inte mycket hänt, har ett litet återfall på R. Tänker mer och mer på honom igen, vet inte vad som sker, men jag saknar honom mer och mer igen.
Inte hört något från honom sedan 14 oktober nu. Kände att jag började släppa honom, men sista tiden har saknaden bara blivit värre och värre igen. Minnena finns, dom får mig att le och sakna, vi hade så mycket kul och så mycket fint.
Jag vill verkligen få uppleva något så bra och fint igen. Jag saknar lyckan…

Sinnesro

Han finns där.

Ny dejt inbokad. Greken ringde idag och han var jättetrevlig , dock lite sämre på svenska än jag trodde för han skriver jättebra svenska. Nåja han var trevlig och det är viktigast.  Jag ska ringa honom i morgon när jag vaknar så ska vi bestämma tid och plats. Han var ledig hela dagen och jag jobbar nu min sista natt så jag är ledig när jag sovit klart. Så blir nog en bio tidigt på kvällen. Ska bli kul.

Att dejta en grek är betydligt enklare än en turk i detta fördomsfulla land. Ingen har direkt grymtat nu när jag ska på dejt med en grek, det var värre när jag var tillsammans med en turk. Helt knasigt för mig är det ingen skillnad.
Men självklart var det ändå en kompis som var tvungen att kommentera att greker är ju inte så snygga. Finns ju typ ingen snygg grek., sa hon.  Märklig kommentar tycker jag men jag skiter i vilket. Jag mår vara konflikt rädd och inte så förtjust i ensamheten men jag har alltid varit mig själv, haft min egna stil och skiter fullständigt vad andra tycker om den jag är kär i så  sådana kommentarer blir jag bara irriterad på , inget jag berörs av annars.

I morgon blir det alltså som det ser ut nu , bio och middag med Greken. Ska bli kul. Men jag känner mig ganska oberörd.
Fortfarande ganska avstängd.  Det som sker, det sker. Inget jag behöver gå och grubbla på eller oroa mig för. Jag liksom skiter i det mesta, det blir ju ändå som det blir. Så känns det typ

Men R spökar i mitt huvud än. Tyckte det gått ganska bra de senaste två månaderna och jag kände att jag började släppa honom.
Men idag har han verkligen funnits i mitt huvud och även i mitt hjärta, jag har nästan känt hans närvaro på nåt sjukt sätt. Det är snart två år sedan vi sågs. Och det är över tre månader sedan han hörde av sig. Men ändå känns han så nära vissa dagar.
Kände mig nästan nykär en stund idag, helt sjukt. Hur kan han ha en så stor plats i mitt hjärta än och hur kan jag fortfarande känna hans doft och höra hans skratt?
Saknar honom.

Men livet måste försöka gå vidare och jag måste försöka glömma och förtränga honom. Han finns inte….han är inte min.

Sinnesro

Nya Dejting tag.

Ja så är en ny dejt inbokad. Greken och jag ska ses på fredag och gå på bio.
Ska bli spännande att träffa honom. Får väl se om han dyker upp så det inte blir som med den där G. Han har för övrigt fortfarande inte hört av sig.
Men nu på fredag tar jag nya tag, ny kille och så får vi se vad som sker.
Ska bli lite kul med Bio, har väl typ nästan aldrig varit på en bio med en kille.

Nu är väl risken att jag får kommentarer om hur många jag dejtar osv. Men nu blev ju förra dejten inte av så den kan ni fan inte räkna. Jag har ju inte haft en dejt på evigheter. Inte haft en relation på snart två år och alldeles för lite sex de senaste fem åren eller snarare tio åren eller mer.

Jag blir så trött på att vi tjejer alltid får höra att vi är äckliga, slampor och horor för att vi träffar en kille eller för att vi har sex.
Vad är problemet? Hur ska vi tjejer träffa en man att gifta oss med och bilda familj med om vi inte får dejta och hur ska vi kunna njuta av sex om vi inte får knulla?
Sen kan man ju undra hur ni killar ska få alla era knull om vi tjejer inte får knulla?
Ska killar bara ha sex med varandra och sen gifta sig med en kvinna som är oskuld?

Jag är snart 40 år. Jag måste erkänna att jag inte är oskuld och att jag dejtat ett par stycken genom alla åren. Att dejta är inte samma sak som att knulla. Jag har alltså inte knullat med alla jag dejtat och pratat med.
Dessutom att ha en sexualitet som kvinna anser jag som en mänsklig rättighet. Sex är alltså inget äcklig eller fult utan något vacker och fint, men det är ju vad jag tycker.

Jag tänker skriva om lite olika dejter jag haft genom åren. Men jag har alltså inte dejtat alla under samma år och jag har absolut inte haft sex med alla. Det är nog lika bra att jag verkligen poängterar det om och om igen så det inte blir missförstånd.
Jag kommer berätta om massa olika dejter från när jag var ung tonåring till vuxen snart 40 åring.
Tror ni kommer få många skratt.

Sinnesro

En gammal dejt

Tänkte berätta lite om de killar jag har dejtat genom åren. Varje sådant inlägg kommer jag döpa " En gammal dejt"

Del 1

Denna kille kallar jag M och det borde varit kring 2006 eller nåt sånt som vi dejtade.
Han kom upp på tal igen genom bekanta till mig och jag sände faktiskt ett sms till honom som en kul grej, det har ju gått ett par år och man vet ju aldrig.
Killen svarade inte och jag är väl egentligen inte jätte förvånad men jag gjorde en chansning.

Vi dejtade som sagt för många år sedan, och han var en vän till min bästa kompis kille. Vi fattade tycke för varandra och började dejta.
Jag tyckte det var så kul att vi fattat tycke för varandra då våra bästa vänner var ett par så började ju fantasierna snurra om allt vi fyra kunde göra tillsammans.

Första riktiga dejten på tur man hand vi hade var den första vuxna riktiga dejt jag hade varit på. Han mötte upp mig och hade planerat hela dejten, bjöd på allt och hade verkligen en plan vart vi skulle och vilka pubbar vi skulle besöka och vi hade otroligt trevligt.

Efter ett par träffar så kysste vi varandra och jag följde med honom upp i hans lägenhet, vi hånglade och hade mysigt men gick inte hela vägen då vi ville ”spara” det till senare. Vi låg och höll om varandra hela natten och jag som på den tiden fortfarande var så där naiv och trodde på folk trodde ju såklart att vi nu var ihop. Det var ju ändå min bästa kompis killes bästa vän, han skulle väl knappast lura mig. Jag minns hur jag glad och stolt jag var när jag åkte hem från hans lägenhet dagen efter.
han hade pussat mig hejdå och jag var så säker på att vi var ett par. Jag var så lycklig.

Tji fick jag. Dagarna gick och jag blev väl mer och mer besviken. Första telefonsamtalet vi hade efter jag sovit hos honom fungerade väl bra och han ljög väl ihop något om att han skulle till sina föräldrar osv. men sen svarade han aldrig mera i telefonen när jag ringde.
Efter ett par veckor pratade jag med min bästa väns kille och hans berättade då att min dejt M hade sagt att han pratat med mig och förklarat att vi inte kan ses mer.
- Nej, sa jag han har inte pratat med mig, men min kompis kille kunde inte tro att hans kompis va så dum så han trodde jag kanske missuppfattat samtalet. Men jag kan ju inte missuppfatta ett samtal som inte varit. Min kompis kille ringde honom och sa att han nog måste ringa mig igen för att jag inte fattat att han inte ville ses mer. Och han skulle självklart ringa mig igen, då jag måste missuppfattat vårat samtal som då aldrig hade skett. Samtal nummer två missuppfattade jag också troligtvis eftersom samtal nummer två var lika frånvarande som samtal nummer ett.

Jag kommer ihåg hur ledsen jag blev, jag trodde inte en kompis, kompis kunde blåsa en på den tiden. Jag var naiv och trodde att han tyckte om mig och att vi hade något seriöst på gång.
Jag trodde så på honom och jag blev nog lite chockad över att en väns vän kunde lura mig så.

Jag har blivit klokare med åren och lärt mig att man inte får vara så naiv. Jag väntar betydligt längre innan jag vågar hoppa över bäcken.
Idag har man ju lite hjälpmedel så som facebook, den dagen man är ett offentligt par på facebook så vågar man kanske tro att man iaf är ett par.

Denna kille lärde mig åter igen att det inte går att lita på någon, inte ens en som är vän med min vän.

Fick sedan höra att denna kille mådde ganska dåligt och hade gått in i väggen.
Jag tyckte om honom och när jag hörde att han mått dåligt och nu mådde bättre och det har ju som sagt gått ca 6 år sedan vi sågs. Så jag sände ett sms för att lägga ner ”stridsyxan” och visa honom att jag inte är arg och att jag gärna hör från honom igen, men som sagt, han svarade inte på mitt sms.

Alltså är han inte så intresserad denna gång heller.
Men denna gång var jag förberedd, denna gång gjorde jag en chansning. Denna gång sårade han inte mig, jag blev inte lurad och jag är klokare och smartare idag.

På gått och ont så lär man sig något av allt man är med om, även ett brustet hjärta eller en krossad dröm kan ge lärdom.

Sinnesro


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0