Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Vuxenlivet är inte lätt, det är svårt att passa in som vuxen i alla vuxenfack. jag är snart 40år, singel och inga barn och jag passar aldrig in, jag är tryggare i mig själv och men jag känner mig lika utanför som när jag var tonåring....skumt.

Jag menar inte att jag alltid känner mig utanför och felplacerad men många gånger känner jag mig som om jag står utanför och tittar in.
Jag kan inte vara med i samtal om dagis, föräldrar möten, bröllop, ringar, förlossnings smärtor, svärföräldrar, landställen, räntor, amorteringar och de höga blöjpriset.

Jag lyssnar, försöker ge råd, men vi som inte har egna barn är ju många gånger dumförklarade, så många gånger ger man upp.
När man diskuterar ”mitt liv” så är det ju BARA åka till Danmark eller ” skaffa sig en man”.
Ibland känns det som om vissa letar efter felet som gjort att jag inte hittat den rätte.

Många konstiga kommentarer, frågor och påståenden har man fått höra.
Många menar såklart väl, men ibland undrar man vad de tänker med.

Ja jag är avundsjuk, klart jag är avundsjuk på er som får kärlek, som är älskade, som får älska med den ni älskar. Avundsjuk på alla fina gravida magar, alla så går omkring med sina barnvagnar och sitter och fikar med mamma grupper.
Planerar semestern med familjen och har fredagsmys. Allt det där är ju min dröm, den enda dröm jag haft. Man, barn och hus.
Snart kanske jag måste inse att min dröm kommer förbli en dröm.
Mitt mål i livet kanske inte blir av.

Förut hade jag mina katter, de var min familj. Nu är jag helt ensam, känner mig sårbar och misslyckad,
Jag har massa bra och goa vänner som finns där och stöttar och lyssnar.
Men jag har även flera mindre bra och mindre stöttande vänner.
Ibland känns det som om folk vill trycka ner mig och berätta alla fel de hittar på mig, alla mina åsikter och mitt sätt att vara är fel.

Jag vet att jag är bra som jag är, jag kan vist bli älskad för den jag är. Jag är inte perfekt men jag duger precis så som jag är. Jag är en god människa som vill väl.
Jag känner mig missförstådd och utanför.
Vissa är rent av elaka, vad har jag gjort dom? Varför ska de alltid trycka ner mig och anklaga mig för fel åsikter och tänk. Min känsla och upplevelse är väl min, den kan väl ingen annan säga hur den är!

Sinnesro