2 år av saknad

Idag skulle jag och R firat 2 år om det inte hade skitit sig. 2år av saknad och tårar. Han fattas mig hela tiden även om såren har läkt genom åren och jag lärt mig leva utan honom så saknar jag honom än och jag tänker på honom lite varje dag även om det är mindre och mindre för varje månad.
Idag skulle vi som sagt firat 2 år. Det känns, trots att jag inte sett honom på så länge så är denna dag speciellt. Allt slutade så märkligt och det är så mycket frågetecken kring allt. Jag hoppas han har det bra vart han är.
Jag tänker på honom speciellt idag. Det gör ont och jag saknar hans ord och hans skratt. Ingen är i närheten av honom än.

Det händer inte så mycket i mitt liv på gott och ont. Jag blir rastlös och irriterad av att inget händer. Jag orkar inte slåss för uppmärksamhet eller få vara med och leka i livet.
Jag orkar inte längre, orkar inte denna kamp. Skulle kunna ligga i sängen och glo på tv och äta godis dygnet runt ihop med Malte. Vet att det inte är lösningen, men så är min känsla.

Men jag jobbar och jag tränar och jag hittar på lite med mina vänner, men ärligt så är orken inte den störta, speciellt inte en dag som denna. Jag är så trött och irriterad på allt.

Min bror ringde igår, jag blev glad men samtidigt irriterad, vi har alltid haft en nära kontakt och han har varit min bästa vän, men numera känner vi knappt varandra.
När R försvann så tog min bror och hans fru avstånd av mig. Varför kan man ju undra, men de tyckte väl jag var jobbig och de tyckte jag skulle ta tag i mitt skitliv som de uttryckte sig och sen slutade de helt enkelt att höra av sig och jag slutade att försöka få tag i dom efter ett tag. Jag bad hans fru ringa mig men hon ringde aldrig. Hon har än i dag inte ringt mig en ända gång sedan dess. Min bor och jag har kontakt iaf idag även om den inte är den samma.
Jag är fortfarande besviken på allt de gjort mot mig.
Idag blir jag mest irriterad på att jag inte räknas till familjen. Även om jag vet att min bror älskar mig egentligen så är det helt enkelt så att de inte behöver mig.
När barnen var små satt jag barnvakt och tog dom på fotboll, hockey, skansen och bio. När de hade dåligt med pengar fick de alltid låna och jag bjöd på pizza och köpte presenter.
Jag stöttade dom när min bror gick i behandling och jag satt barnvakt när de var på behandlingen ihop. Jag stöttade hela familjen och tog hand om min bror när han var missbrukare och när han tillfrisknade.

Nu har de gått ställt, barnen är stora och klarar sig själva och min bror är trygg i sin nykterhet och drogfrihet.
Jag som alltid tog med dom på konserter och hjälpte dom med biljetterna får nu inte följa med när de går på konserter eller går på sportevenemang.
Nu ska de åka utomlands hela familjen och barnens flickvänner. Men jag är inte tillfrågad. Jag är aldrig tillfrågad och när jag bjuder hem dom till mig kommer oftast bara brorsan och kan bara stanna en kort stund.
När vi skulle fira jul så kom de hem till mig på en fika på tre timmar. Det var allt, de skulle på middag hos den äldsta sonen sen.

Ibland frågar min bror så hur det är med mig, han låter nästan orolig. Han vet inte något om mig och mitt liv, han vet inte om jag är kär eller har varit kär, om R hör av sig eller ej eller nåt.
Han vet att jag träffar J, men han trodde vi var ihop, vilket vi aldrig varit, vi har ju inte ens knullat på över 1 år med varandra, så jag vill nog påstå att vi bara är vänner. Även om jag tigger till mig en kram eller en puss ibland när vi ses.
 
Min bror och hans fru var mina bästa vänner och nu vet de inte ett skit om mig. Det känns konstigt och tomt och det gör mig arg ibland.
Men nu är det som det är och jag tänker inte tvinga dom att vara med mig.


Längtar till träningen, men idag blir det ingen träning, kanske hinner med ett Yoga pass i morgon kväll. Ska iaf på en välbehövlig ansiktsbehandling i morgon. Har inte gjort en ansiktsbehandling på salong på många år, måste ju vara ca 15 år sedan. Men nu tänkte jag kosta på mig en eftersom jag är så torr i ansiktet så det svider och inget verkar fungera. Ska bli riktigt skönt. Tror jag behöver det, lite ”tycka synd om mig själv medicin”.

Har ingen bra dag alls idag, känner mig låg och irriterad på allt.
Är det såhär livet ska vara? Är det dehär jag som är anledningen till att jag föddes?

Kan inte låta bli att stilla be en bön att R ska komma tillbaka, nykter och kär som aldrig förr.

Sinnesro

Kommentarer
Postat av: Lina

Förstår att det är jobbigt att mista sitt livs kärlek. Men hans liv har gått vidare och så måste även du för det förtjänar du att leva ett gott liv och vara lycklig. Ett tips www.motesplatsen.se. Där finns många trevliga killar och du kan ha kul på vägen. Kanske du ska rikta in dig på en äldre kille med barn som är trygg i sig själv. Ett tips bara , hoppas du inte tar illa upp men en trygg kille kan även ge dig trygghet. kramar på vägen

2012-02-11 @ 12:37:06

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0