Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Som om inte allt annat i livet suger just nu så är det dags för mens och alltså pms.

Magen är så svullen att jag ser gravid ut, jag kan vila händerna på magen så stor är den. Jag är irriterad och trött.
Jobbar dessutom dagpass och var alltså tvungen att gå upp kl 05.00 på morgonen. Kunde inte knäppa de byxorna som jag hade tänkt jag skulle ta, fick ta ett par andra men även dom var svåra att knäppa. Jag bara kände mig så fruktansvärt fet och värdelös. Jag vet att jag samlar vätska när jag ska ha mens osv. Men när man står där framför spegeln kl 5 på morgonen med pms och inte kan knäppa byxorna och ser höggravid ut så skiter man i alla ursäkter, man bara ser så satans fet ut.
Ben och armar klagar jag inte på, det är magen. Hur jävla stor mage kan man ha? Suck…. Känner bara att jag aldrig mer vill äta, känner mig så stor om magen att jag skulle vilja svälta mig tills jag är så mager att jag döööööör. Det är känslan. Men jag ska inte göra det, jag är för hungrig för det och för smart. Men känslan när man känner sig så här uppsvullen och fet är att man aldrig mer ska äta så man får ligga på sjukhus med dropp. Tur att känsla och handling inte är samma sak.

Brukar inte vilja träna när jag har mens men ikväll blir det spinning. Jag skiter i att jag har mens och har blöja och känner mig som en fet kossa. Jag tänker gå på spinningen ikväll iaf.
För även om jag är för smart för att svälta mig så tänker jag tok träna lite iaf.

I går blev det lite styrketräning och sen gick och sprang jag på bandet, jag gick såklart mest men sprang lite i omgångar så länge jag orkade. Jag vill verkligen komma igång med träningen, vill, vill, vill.
Det var skönt att ta steget att våga mig på att springa lite. Har alltid velat springa, ser så befriande och skönt ut, men jag har inte kunnat och vågat. Benen bränner och det låter som om en elefant kommer springande.
Men nu har jag alltså vågat mig på det där med att springa. Benen bränner efter ett tag, men förhoppningsvis blir det bättre för varje gång och jag tror jag hittat ett springsätt som gör att jag inte låter som en elefant.

Det känns skönt att träna när man är ledsen och livet är mörkt, känns skönt att pressa sig och svettas.
Saknaden, längtan och alla tårar blir som en betongklump i magen och när jag tränar så exploderar den.
Hemma är det bara tomt och jobbigt. Jag pratar med mina katter som inte finns, gråter och saknar. Jag längtar hem när jag inte är hemma och när jag kommer hem inser jag att det inte finns något att sakna. Inget att längta efter, lägenheten är tom och tyst, ingen att prata med, ingen att kram, inget att längta hem till.
Jag får panik och bara gråter, när jag tränar så glömmer jag allt för en stund. En timme av frid.
Sen åker jag hem till ensamheten, sorgen och tomheten igen.

Sinnesro