Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Jag har valt att tro på dig och tro på oss.
Just nu har jag valt att tro på all den kärlek du hade för mig. jag väljer att tro att du kommer tillbaka när du mår bättre.
Kanske gör jag det för att överleva, för att jag inte orkar ta emot det faktum att du inte vill ha mig. Kanske väljer jag att tro på dig för att jag känner det är rätt och sant.
Jag vet inte, kanske har jag fel, men min mage känner att du tycker om mig och att allt du sa var sant, att du menade det du sa.
Jag vet att du är en god människa som är sjuk och jag väljer att tro att du kommer tillbaka när du är friskare.

Jag har pratat med flera fd missbrukare, alla säger samma sak. De som betyder mest stöts bort först, för när man är i en behandling så mår man så otroligt piss att man inte orkar och kan hantera den skuld och ångest man känner för dom som betyder mest.
Jag lyssnar på dom som vet, de som varit med om samma sak. De borde veta vad de pratar om.

Kanske är jag den mest naiva, korkade brud som finns, men då får det vara så.
Jag tror fortfarande på din kärlek. Jag tror fortfarande på oss.

Funderar på att gå anhörigprogrammet i vinter. Det kan ju inte skada. (http://www.mariaberoendecentrum.se/?action=view&id=127-201&clog=0-2325)

Anhörig är jag ju hur jag än vänder och vrider på det.
Pappa är nykter alkoholist sedan 7 år. Lillebror är nykter och drogfri sedan 9 år. Min brors svägerska är aktiv missbrukare, min brors svärfar är alkoholist. Min Farfar söp ihjäl sig innan jag föddes och Du min älskling är alkoholist på tillfriskning.

Några få vänner tycker jag är psykiskt sjuk och borde sjukskriva mig och lägga in mig. Så illa är det inte. Jag behöver bara stöd och kärlek och kraft tills du mår bättre och kontaktar mig igen. Jag vill ju bara bli älskad.
Jag måste tillfriskna och ta tag i mitt förflutna, måste hantera mina förluster och min sorg.
Men det skulle vara lättare om jag slapp göra det ensam.

Kan inte låta bli att vara avundsjuk ibland på alla som har någon att dela det jobbiga med, jag känner mig så ensam.  Förut hade jag dig att prata med, nu sitter jag och skriver i en blogg ingen läser, jag får inte några svar på mina frågor. Jag saknar dig så mycket.

Orkar inte tänka, orkar inte känna, jag måste tro på dig och oss. En dag i taget tänker jag stå ut och leva utan dig, i hopp om att du snart kommer tillbaka.

Sinnesro

Jobbar med gråten i halsen.
Kan inte fatta att du tagit bort mig som vän på facebook, vi har varit vänner där så länge, sedan årsskiftet 2007/2008. Vi har alltid puffat på varande och slängt iväg en kommentar, nu är du bara borta.

Det är så tomt, det gör så ont.
Jag har inte sett att du skrivit till någon, jag har bara sett att du raderat massor, ja nästan allt du skrivit till alla de senaste månaderna. Allt är nästan borta.
Antar du går igenom någon process. Hoppas det är som ”O” sa, att du tagit bort mig för att jag står dig nära. De som betyder mest och bryr sig mest, raderas för att man ska orka.
Jag hoppas det är så och jag ber för att det ska vara så.

Om det inte är så, om det är så att du vill att det skall vara slut och du aldrig mera vill se mig så tycker jag det är grymt elakt att inte säga det till mig.
Du sa, att när du går ut i missbruk så kan du inte höra av dig för det är för jobbigt och det ger sådan ångest, jag sa att jag alltid skulle vänta vad som än sker och jag har hela tiden visat dig att jag väntar och kämpar för dig. Jag har inte pressat och gnatat på dig utan bara sagt att jag finns kvar och att jag älskar dig och väntar på dig.
Du kunde sagt något, slängt iväg ett sms på fyllan eller vad som helst bara skrivit att jag inte ska vänta. Men du valde tystheten och tystheten sa du ju betydde att det gjorde för ont för att du tyckte om mig. Så hur ska jag veta vad du menar.

Nästan alla tycker jag är knäpp, några vänner tycker jag ska göra en ordentlig psykutredning för att jag är så psykiskt ostabil. Hm det kändes ju inte bättre när de sa det precis.
Jag är inte knäpp, jag bara mår dåligt och just nu är mitt hjärta krossat igen. Jag är ensam och övergiven när jag äntligen hittade dig som såg mig och som var så kär i mig.
Du var pusselbiten som fattats hela mitt liv och nu står jag här ensam igen.

Är det så konstigt att jag är ledsen, rädd och mår dåligt, du är inte hos mig.
Du stöter bort mig.
Varför kan jag inte få vara där du är?

Känner skuld, är det mitt fel? Är det mitt fel att du tog bort mig på facebook? Min sida var ju mycket om dig, låtar och saker som du vet handlade om dig, var det därför?
Men du behövde ju inte titta på min sida.

Måste släppa tankarna, måste sluta grubbla, vad du än gör och vad som än händer så kanske du tycker om mig och kanske ses vi igen och kan börja på nytt. Jag älskar dig.

Fan, jag orkar inte böla på jobbet, orkar inte få ångest igen orkar inte.
Jag orkar inte känna, orkar inte leva. Fan fan fan….

Sinnesro

Jag har nu inte skickat sms till dig på 5 veckor, det är jätte jobbigt och jag vet inte om jag gör rätt, jag tvivlar hela tiden.
Tänk om du inte vet att jag väntar och finns här, tänk om du tror jag gett upp. Det har jag inte. Jag finns här, Jag älskar dig. Hoppas du vet det, hoppas du känner det.

Smsade med din syster förra veckan och fick då veta att du nu är på ett behandlingshem och att ingen vet hur länge du blir där. Hon verkade glad över att jag hörde av mig. Det värmde. Hoppas hon hälsar till dig att jag hört av mig så du förstår hur mycket du betyder för mig och att jag stöttar dig och finns här.

Jag saknar dig så enormt mycket, jag skulle kunna göra vad som helst för dig. Väntar på att du ska höra av sig. Du måste ju göra det förr eller senare, eller? Jag vet ju inte när, vet egentligen inte om du gör det alls, men det hoppas jag.
Varje dag är en transportsträcka tills du hör av sig, ibland vill jag bara gråta och ibland försöker jag bara leva på. Men det är svårt, mår uselt utan dig. Jag är ju bara halv.

Har gått i terapi ett tag, började egentligen lite för ca 1 år sedan men det är inte förrän nu i april som terapin verkligen har börjat. Du startade något i mig, när jag träffade dig hände något med mitt inre, jag började känna.
Just nu är hon på semester och det är skit jobbigt att inte ha 1 timme med henne varje vecka. Hon får mig lugn och jag mår bra.
Mycket oarbetat som jag håller på att bearbeta.
Hon är övertygad om att Du kommer höra av sig när du mår bättre och hon tror verkligen på oss, det är skönt. Hon säger att jag inte ska skicka något sms för du kommer höra av sig när du är redo.
Jag hoppas hon har rätt.

Det är enormt svårt med sjukdomen alkoholist, få förstår och få känner empati.
De fattar inte varför jag inte är arg på dig, men hur ska jag kunna vara arg på någon som är sjuk, det är ju inte du som gör detta mot mig, det är ju en biverkning av sjukdomen.
Jag kan inte vara arg på dig när jag vet att du är sjuk och när jag vet hur mycket du vill bli frisk. Jag ser skillnad på dig och sjukdomen och det är ju dig jag älskar och det är ju dig jag blev tillsammans med.
Få vänner förstår, men jag har några som stöttar mig.
Min bror och hans fru håller sig dock borta än, tyvärr.

Träffade min kompis ”B” igår, hon var mer förstående än sist och vi hade jätte trevligt. Vi låg i solen och pratade om livet och försökte peppa oss till bättre självkänsla.
Hon håller på med mantra, att man ska säga bra saker och få ens inre att ta till sig det.
Jag har haft en bit av en låt text i huvudet ett par dagar nu och tänkte börja varje morgon med den låt texten framför spegeln för att ge mig kraft, kaxighet och känna mig snygg och sexig.
” Damn girl, you sexy bitch ”
Jag glömde dock detta i morse. Men jag ska försöka komma ihåg det i morgon, kanske hjälper det.

Jag känner att det sker saker med mig, börjar känna mig mindre beroende av folk, vill vara för mig själv mera och skiter i vad andra tycker och om de hör av sig eller inte. Ringer någon så är det ju kul, men ringer ingen så skiter jag i det. Jag klarar mig själv och bryr mig inte om ensamheten på det sättet. Jag vill bara ha dig i mitt liv, sen skiter jag i allt annat.

Semestern var ju planerad med dig så just nu vet jag inte alls hur jag ska göra, men ska nog försöka ta en dag i taget och försöka njuta av att inte bry sig i vad klockan är. Jag hoppas detta väder fortsätter för då kommer jag nog vara på stranden ganska mycket.
Blir nog hemma mest, men ska även hälsa på en vän i Eskilstuna

Kan inte sluta hoppas att du vill att jag ska komma och hälsa på dig på ditt behandlingshem.

Jag ska nu jobba en dag och fyra nätter till, sen går jag på semester, så på tisdag är jag ledig.
Kommer vara ledig v.29 v30 och v31.
Blandade känslor att vara ledig, kommer ju sakna dig ännu mera när jag är ledig.

I går frågande en kompis mig om jag ville följa med till Thailand en vecka i vinter. Jag blev väldigt förvånad över hennes fråga, jag känner henne knappt, men det var kul att hon just ville åka med mig. Men jag tror inte det blir någon resa. Dels så har jag nog inte råd med det nu när jag köpt ny bil och jag behöver vinterdäck också, sen känner jag mig lite orolig över att åka med henne, vi är väldigt olika och frågan är om jag skulle palla en vecka. Så viktigt är det inte att resa för mig. Men jag får se vad som sker.
Vill spara pengar tills nästa sommar och sen vill jag tatuera mig igen. Alla mina besparingar går ju till bilen nu så jag måste börja spara nya sparpengar.
Hoppas självklart att jag sparar till oss, till vårt liv och vårt boende, vår semester och våra planer. Men om du nu inte vill ha mig så kommer väl pengarna behövas iaf.

Jag är så jävla rädd älskling, så rädd att du inte längre vill ha mig. Så rädd att du älskar någon annan. Men jag hoppas du ger oss en chans till.

Jag får panik, orkar inte sitta här med alla känslor, orkar inte. Men vad ska jag göra. Jag måste ju stå ut, jag kan ju inte lägga mig ner att dö, då får jag ju aldrig träffa dig.

Funderar på att gå på ett al-anon möte ikväll på Mariatornet. Dessvärre är det klockan 20.00 i kväll och med tanke på att jag varit uppe sedan fem i morse finns risk att jag inte orkar åka in till stan så sent. Har ju somnat vid 21 tiden hela veckan. Jag är helt slut när jag jobbat dag passen. Speciellt nu när inte du är här och ger mig energi.

Minns du när vi låg och pratade i telefon hela kvällarna, vi fick aldrig nog av varandra, jag blev aldrig trött. Sov hos dig, skjutsade dig till jobbet och sen åkte jag hem, pigg av din närhet och jobbade sen hela kvällen. Eller när jag sov hos dig när jag började kl 6.30, fick åka från dig vid 5 på morgonen, men det var värt det. Jag behövde inte alls så mycket sömn då. Du gav mig så mycket energi.
Älskade när du skickade morgon sms att du saknade mig. Du kunde sända sms redan 6 på morgonen att du tänkte på mig. Ingen har någonsin gjort så mot mig och jag kände mig så speciellt och omtyckt.
Jag saknar den tiden, jag var så lycklig. Vi mådde så bra ihop och vi njöt av varandra och vi planerade framtiden.
Det var innan alkoholen tog dig ifrån mig. Hoppas vi snart får fortsätta vara lyckliga tillsammans utan alkoholen.
Saknar dig så älskling.

Jag hatar mitt liv utan dig, jag vet att det är fel att tänka så, att jag ska ha ett eget liv som jag trivs med osv. Men helt ärligt så är allt såååååååååååå trist utan dig. Ingen annan kan ersätta dig, dina ord, ditt skratt, din värme.
Jag försöker ha roligt men det är inget som är kul. Du fattas i allt jag gör.
Idag känns det extra jobbigt. Vet inte varför, länge sedan jag grät på jobbet, men idag rinner tårarna, jag får verkligen skärpa mig, längtar hem så jag får släppa på tårarna.

Försöker läsa andras bloggar, försöker få tips men alla jag hittar och pratar med får vara med sig älskling och kämpa ihop.
Du har valt att kämpa ensam och lämna mig utanför, både när du drack och nu när du gått in i behandling. Varför du valt det så vet jag inte. Kanske är det för att ”skona” mig, kanske vill du bara göra det själv, eller kanske tycker du inte om mig mera så du inte vill veta av mig.
Jag är jätte rädd för det sist nämnda.
Men skulle din syster vara så gullig mot mig då och skulle inte du bett mig sluta höra av mig, eller skickat ett sms, typ åt mig vara?
Jag tror verkligen inte att du bara skulle ignorera mig, jag tror verkligen inte det om dig, du är för god för det.
Men vad vet jag, folk har lurat mig förut….

Urk, mår inge bra idag, massa ångest. Massa dåliga tankar och massa negativa tankar.

Hittat lite tipps på nätet, i en blogg. Surfade runt och hittade dessa råd.

Det går att lindra generell ångest, tillfällig oro genom att till exempel:

Bearbeta problem genom att skriva ner orostankar. Skriv även ner en motsatstanke- hur problemet kan lösas eller ses ur annan synvinkel. Fokusera på lösningen. På så sätt kan du öva dig att tänka mer positivt.
Motionera varje dag

Ta långa promenader

Börja meditera, träna yoga eller annan lugnande träning. 

Minska kaffe och/eller nikotin - konsumtion

Minska alkohol - konsumtion

Förbättra sovmönster

För en del kan receptfria naturläkemedel (till exempel vänderot/valeriana eller johannesört) hjälpa vid tillfällig oro. Även örtte (till exempel kamomillte) kan kännas lugnande för stunden.

Jag har ju alltid skrivit mycket för att då släpper mycket av min oro och ångest. När jag skriver ner mina tankar kan jag lättare släppa oron och jag ser lite klarare på saker och ser det positiva.
Alkohol har jag skippat helt, är numera hel nykterist. Började med att jag hatade alkoholen som tog dig ifrån mig och sen har jag bara fortsatt.
Har ju aldrig druckit speciellt mycket och sist jag riktigt drack var nog i januari och sen tog jag några öl när jag var i Tunisien. Men sedan den resan i maj har jag inte ens tagit en lättöl. Känns skönt och jag tror det är bra för mig, speciellt nu när jag jobbar med mitt inre så mycket.
Nikotin har jag ju slutat med för många år sedan, det bästa jag gjort i mitt liv var nog att sluta röka. Klarat mig från storrökare till inte ta ett bloss på fem år. Men denna vår har jag konstigt nog varit röksugen, märkligt. Men jag har inte tagit ett bloss, jag anser mig som en nikotin missbrukare, med andra ord kan jag inte ta ett bloss utan att åka dit. En nykter alkoholist kan inte ta en öl och en heroinist kan inte ta en kabbe och en nikotinist kan inte ta ett bloss. Så resonerar jag och det har hållit mig rökfri nu i över fem år.
Jag dricker inte så mycket kaffe numera men det där med motion måste jag nog förbättra samt Yoga och meditation. Sen sovmöstret vet jag inte riktigt, sover ganska bra och somnar oftast innan midnatt. Vaknar ibland på natten av alla drömmar men somnar oftast om ganska fort.
Men helt klart intressant att tänka på. Skulle faktiskt vilja börja med min träning igen, men just nu är det sommar uppehåll i de bästa träningsprogrammen, så v35 tänker jag nog köpa träningskort, men ska nog leta upp min core dvd. Kanske hjälper det med träning, kan ju prova för jag orkar inte mer.

Allt för att må bättre, orkar inte må så här.
Kan du inte höra av dig snart?
Saknaden är så grymt jobbig, tror inte du förstår hur mycket jag saknar dig och hur mycket jag älskar dig. Denna smärta som är utan dig är olidlig.
Men huvudsaken är att du blir nykter älskling, jag lovar att jobba med mig själv.
Men det är så förbannat svårt utan dig.

Så skönt att du är på ett hem, även om det är jobbigt att du fortfarande inte hört av dig.

Förut vågade jag knappt lyssna på nyheterna för att jag var rädd att något kan ha hänt dig. I början när du var borta läste jag även polisens hemsida om allt som hände i ditt län. Där jag trodde du var. Jag höll på att bli knäpp och fick snabbt sluta gå in på polisens hemsida.
När jag gick i stan fladdrade blicken i hopp om att hitta dig. Alla parkbänkar kikade jag lite extra på eller parker och alla andra ställen det dracks på. Jag letade alltid efter dig, även om jag hela tiden misstänkte att du var ute och drack i ditt hem län.
Ständigt orolig och rädd att du skulle göra dig illa.

Idag står det i tidningen att de tror ha hittat ett lik i Nynäshamn, då slog det mig, hur tacksam jag är att du nu är på ett hem. Även om du fortfarande inte hört av dig till mig, även om du kanske inte saknar mig ett dugg eller kanske inte tänker på mig ett dugg så är jag tacksam att du är på ett hem nu och att du håller på att tillfriskna. Huvudsaken är inte att du älskar mig, huvudsaken är att du lever och att då tillfrisknar.
Så länge du lever och är nykter finns det hopp om att du kan komma tillbaka till mig och även om du inte älskar mig nu så kanske du kan göra det sen.
Jag är tacksam att du är på behandlingshem, jag är så tacksam.

Men jag är rädd.
Rädd att du ska ha glömt mig, rädd att du inte kommer höra av dig. Rädd att jag inte betyder något längre, rädd att du inte vill ha mig.

Pms, så just nu är allt jobbigt, försöker kämpa. Du kommer ju höra av dig, innerst inne vet jag ju det. Vi två är ju ett. Vi skulle ju vara för evigt, det sa vi ju. Jag vet att du menade det. Du skulle aldrig ljuga för mig.
Tårarna kommer, inte alltid för att jag är sårad, för det vet jag inte om jag är, men jag saknar dig och jag är rädd, rädd för att leva utan dig.
I början grät jag floder, varje dag, hela tiden. Nu gråter jag mindre men saknaden är liks stor. Jag har bara lärt mig att tårarna gör att folk undviker mig, så jag gråter mera ensam nu.

Saknar redan min terapeut, hos henne kan jag gråta och hon får mig att tro på oss, därför att hon tror på oss. Hon vet att du kommer höra av dig, hon får mig att minnas allt bra och hon får mina hjärnspöken och den svarta djävulen på axeln att hålla käften en stund.
Om fem veckor kommer hon tillbaka. Hoppas du har hört av dig då. Hon trodde det.

Köpte nya jeans igår, har gått ner i vikt sen du gick ut, men nu börjar jag gå upp igen. Kommer på mig själv med att äta i sängen på kvällen, allt för att inte börja tänka och grubbla.
I början av ditt återfall åt jag inte alls, kunde inte äta. Men nu börjar jag gå upp igen. Jag vet inte vad jag håller på med, men maten har blivit någon grej igen. Förlåt.

Jag har dock inte skurit mig, vet att du skulle bli ledsen om du viste att du fick mig att skära mig, så jag gör det inte mera. Men maten kan jag inte rå för, ibland kan jag bara inte äta och ibland verkligen svullar jag. I går svullade jag i mig ”bomben” i kista centrum, så grymt god. Det är pannkakor, grädde, glass, banan och tre sorters sylt. Totalt grym! Den måste vi äta när du blir frisk. Sen fick jag ångest av mättheten, så risken finns att jag äter mindre idag.
Men jag lovar att ta tag i det där sen, jag lovar. Oroa dig inte. Jag måste bara ha något att syssla medans du är borta.
Tänkte försöka börja träna så jag är skit snygg när vi ses igen. Jag vill att du ska vara stolt över mig, att du ska tycka jag är så där as läcker som du tyckte innan ditt återfall.
Ingen har fått mig att känna mig så snygg som du.

Undrar om du har kvar dina saker, har du kvar nallen jag gav dig, den du hade vid sängen och pussade god natt. Har du kvar stora boken och kortet på mig som du höll på rama in?
Jag har kvar allt, men lagt ner det i en låda, gör för ont att se.
Jag har t.o.m. en öl kvar från bandy finalen, du var så full och jag ville inte att du skulle dricka mer, jag hade den i min väska och du verkade glömt det så jag spelade dum. Så ölen från bandyfinalen, då du fick ditt sms guld har jag kvar. Jag har allt kvar, tåg biljetten till våran första dejt. Allt har jag kvar.

Undrar vart i Sverige du är, undrar om du har det bra på hemmet. Kanske är du på torken först, vad vet jag. Jag hoppas du snart kan hör av dig. Bara ett litet sms skulle göra så mycket för mig. Eller en puff på facebook. Vad som helst, bara så jag vet att du fortfarande minns mig.
Men kanske är det så att jag borde fatta att du tänker på mig, kanske är det så att jag måste fortsätta jobba med mig själv så jag inte tvivlar på mig och dig.

Ska träffa min kompis ”B” idag, lite nervös. Hon kan ibland vara så negativ och jag vet inte om jag orkar ta det. Men ibland är hon en jätte bra vän, så jag får se.
Det är många av mina vänner som jag borde umgås mindre med. Det är mycket med mig själv som du fick mig att inse. Du fick mig att vakna och se att jag förtjänar så mycket mer.
Det är jag tacksam för. Men jag skulle verkligen behöva mer av din kraft baby.

Snart börjar min semester, vi skulle campa var ju tanken, du ville fiska och jag ville se Kolmården. Nu vet jag inte vad jag ska göra på mina tre veckor semester, men skit samma, det löser sig. Tänk inte på det baby, det kommer fler somrar. Huvudsaken är att du lever och att du tillfrisknar. Men jag har all tid i världen om du skulle vilja träffas, jag kan gå på möten med dig eller stötta dig i behandlingen.
Men jag vet inte om du vill det, verkar inte så. Kanske är du inte på ett sådant hem, kanske vill du göra detta själv, eller kanske skäms du än. Men jag hoppas och ber att det går bra för dig.

Tänkte börja med ett råd från Mia Törnblom.
Under rubriken Bra, ska jag skriva vad som varit bra med dagen, tex. att jag var bra som bad om ursäkt. Var en bra kompis osv.
Under hjälp, ska jag skriva det jag behöver hjälp med ex hjälp mig må bra, hjälp mig att våga, hjälp mig fråga osv.
Under tack ska jag skriva vad jag är tacksam över, min familj, mina vänner, dig, att jag blivit förlåten att jag orkade gå upp i morse osv.

Saknaden i natt var jobbig, kunde inte sova. Tänkte bara på dig. Rädd att du inte ska höra av dig, rädd att du inte vill ha mig, rädd, livrädd.
Började läsa dina gamla sms, du skrev alltid så fina sms om att jag var världens finaste tjej, att du tänker på mig, att du saknar mig och sen massa pussar och mys.
Saknaden blev självklart ännu värre, efter 15 sms slutade jag läsa, då grät jag ändå så mycket att jag inte kunde se mobilen längre.

Ingen kan skriva så underbara sms som du. Saknar dina sms, saknar din doft, dina kyssar, dina kramar, hela dig.
Jag vet inte hur jag ska överleva om du inte hör av dig och jag vet inte hur jag ska göra för att överleva medans jag väntar tills du hör av dig.
Låg och vred mig i sängen, gick upp, grät, saknade, skärpte mig. peppade mig, försökte sova, kunde inte sov, det blev för varmt, tittade på tv, gick upp igen, saknade, grät, skärpte mig och så höll jag på tills jag till slut somnade vid två tiden, väckarklockan ringde kl fem, dags att gå upp och jobba, jag har överlevt en natt till utan dig.

Jag vet att du är mannen i mitt liv, att du alltid kommer finnas i mitt hjärta, vad som än sker.

Min oro och ego gör att jag får panik när du inte hör av dig.
Har svårt att acceptera att du måste tillfriskna utan mig, jag vill vara med, jag vill vara vid din sida. Jag har så svårt att acceptera att du inte orkar, kan eller får ringa mig. Tankarna att du vill bli av med mig tar över ibland. Jag är så rädd att dina känslor förändrats, men egentligen varför skulle dom det? Du var ju kär i mig när du var nykter så varför skulle det förändras? Men varför inte, känslor verkar försvinna så fort för vissa, men du är ju inte som alla andra, du är ju speciell, du är ju som ingen annan, det vet jag ju.
Men vad vet jag, jag har ju blivit grundlurad förut….Men inte av dig.
Tankarna snurrar. Är det rätt av mig att inte höra av mig? Ska jag låta dig vara och vänta, eller ska jag höra av mig?
Din syster borde ju säga att jag frågat efter dig och att jag finns här. Kanske räcker det?
Om jag bara viste vad du ville och vad som var bäst för sitt tillfriskande.

Var och badade i går med en kompis och hennes kille. De kom och hämtade mig, sen åkte vi och badade och efter vi badat lite åkte vi hem till mig, åt middag och kollade på en dvd film, sen blev det lite fotbolls vm innan de åkte hem och jag skulle försöka sova.
Du skulle gilla dom. Dom skulle absolut gilla dig. Dom verkar tro på oss. Du fattades men jag är glad att du är på ett behandlingshem och tar hand om dig och din nykterhet.
Väntar på dig.

Jan inte sluta älta om det är rätt eller fel av mig att inte höra av mig.
7 juni skickad senaste smset till dig, skrev: Hej baby. Hoppas du är okej. Jag gör vad som helst för att hjälpa dig, det hoppas jag du vet. Men då måste du släppa in mig. Jag börjar känna mig dum som smsar när du inte svarar. Kanske bättre du hör av dig när du kan och orkar. Jag finns här och väntar på dig. Älskar dig. Puss Din XXX
Sen har jag låtit dig vara, över en månad nu. Förra veckan smsade jag med din syster, jag antar du får reda på det. Jag hoppas det. Vill att du ska veta att jag finns här, står vid din sida.
Men borde jag säga det mera, eller vet du? Kanske ska jag låta dig komma när du är redo.
Spåtanten sa det, terapeuten säger det och alla mina vänner som orkar svara säger att det är bättre att jag låter dig vara.
De på Al-anon säger att jag måste släppa taget och att när jag släpper taget och lämnar över så kommer du höra av dig.
Varför är det så jobbigt att inte försöka nå dig? Är det mitt egna missbruk och abstinens som gör sig påmind eller är det så att jag gör fel?

Här är en låt text som jag funderar på att maila dig. Har inte bestämt mig ännu, vet inte om det är fånigt. Men texten är så fin och den passar så bra på vad jag känner för dig.

När stormen river, när broarna brinner
När hopp och mening, bara försvinner
När du känner dig liten, och när ingen finns där
Då är du ändå aldrig ensam, så länge jag finns här

Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå

Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja det hoppas jag du vet

Om dom du litar på sviker, om din dröm föll i sär
Då kan jag påminna dig om, hur mycket du är värd
Den där rädslan du känner, ja den är inte du
Och hur skrämmande den än verkar, så ebbar den ut

Jag kan gå hela natten, ta ett flyg eller tåg
Det spelar ingen roll var du är
Jag kommer dit ändå

Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Och jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja det hoppas jag du vet

Så när du inte längre orkar, då orkar jag för två
När du inte ser nån utväg, då hittar jag en ändå
Du har givit mig så mycket genom åren som har gått
Är det största man kan få, det har jag fått

Du är aldrig ensam, så länge jag andas
Så länge mitt hjärta kan slå
Du är aldrig ensam, glöm aldrig det
Jag gör vad som helst för dig, det hoppas jag du vet
Ja det hoppas jag du vet

Och det vet jag att du vet

Önskar att du på något sett läste det jag skriver, men ingen vet om denna blogg, inte ens du. Min förra blogg vet du om, men jag kan och vill inte skriva mer i den, det blev för öppet, alla vet vem jag är där och jag vill att du och jag ska vara anonyma, alla behöver inte veta allt. Så jag startade denna blogg, där du och jag kan vara anonyma, där jag kan skriva av mig. Måste ventilera mina känslor, kan inte hålla dom inom mig, kvävs snart av min ångest och saknad.
Men du och jag förblir anonyma i denna blogg.

Hoppas någon där ute kan hjälpa mig, att någon orkar stötta mig tills du kommer tillbaka.
Jag väntar här på dig och jobbar med mig själv, så jag är stark och trygg när du kommer tillbaka.
Du äger mitt hjärta.

Sinnesro

Tappar humöret hela tiden idag, känner mig rastlös och har små panikångest attacker hela tiden, vet inte varför, jag vill bara skrika rakt ut och gråta.
Ingenting nytt har hänt, inget speciellt, inget nytt, men jag har bara panik. På jobbet ringer det massa jävla människor och är otrevliga. Jag brukar kunna hantera det men idag stör jag mig på dom.
Skulle träffa Pappa i morgon men nu verkar han inte veta om det går för han och hans särbo verkar inte kunna bestämma hur de ska göra i helgen. Så nu vet jag ingenting, pappa säger bara ”vi får se”.
Skulle fika med en kompis efter jobbet idag men samma sak där ”vi får se” så nu vet jag ingenting om någonting.
I morgon eftermiddag ska jag iaf till en kompis, men om ingenting händer på dagen kan jag ju kanske åka tidigare till henne, jag har ingen lust att sitta hemma hela helgen för att folk inte kan bestämma sig. Tröttsamt.

Jag är så trött på att planera och hitta på saker att göra hela tiden för att slippa vara ensam. Kan inte min älskling bli frisk och komma och vara med mig snart, det var så underbart när han fanns hos mig, livet var så enkelt och jag var så lycklig, allt bara flöt på och när jag inte jobbade så fanns han alltid där, han ville alltid vara med mig. Enkelt och underbart.

Nu måste jag flaxa och fara, om jag inte vill sitta hemma och längta. Hela tiden måste jag jaga aktiviteter för att slippa sakna och längta och slippa ångesten.

Jag är irriterad på mitt liv och på mitt mående. Trött på ångesten, vill bara ta en kniv och skära mig, men jag gör det inte. Inte nu iaf.
Men jag är så trätt på att må dåligt hela tiden, trött på oron, ångesten och rädslan som ständigt värker inom mig. Måste försöka släppa taget. Måste våga tro att han kommer tillbaka snart.

Men det är svårt att tänka positivt när så många runt om en ständigt påminner mig om det negativa.

Jag är ganska trött på flera av mina vänner, de förstår inte och de bryr sig inte. De har aldrig tid och de är inte intresserade av mitt och mina. Det är bara dom och dom.
Självklart gäller de inte alla, jag har massa underbara vänner också men ibland blir jag så trött. De kanske ska leva som dom lär och städa framför sin egna dörr innan de gnäller på mig.

Dessutom så är vissa lite klumpiga då de inte tänker på hur jag har det, självklart har de rätt till sin sorg och missnöje men ibland blir man så trött.
Jag vill inte att folk ska tycka synd om mig det är inte det jag menar, men ibland är det svårt att lyssna på människor speciellt de som är betydligt yngre, som tjatar om att de snart är för gamla för barn, att det börjar bli bråttom och att de inte vill bli gamla mammor osv. Tack för den, jag har alltid velat ha barn och alltid velat bli en ung mamma men här sitter jag snart 37 år gammal och inga barn för jag har inte hittat någon som vill ha barn med mig förrän nu. (Som ni vet så är det ju som det är i min relation nu)
Vissa verkar tro att få barn är någon självklarhet och något man bara skaffar och alla som inte har barn inte vill ha barn och så är det faktiskt inte.
Att få barn är en välsignelse som folk inte bör ta för givet.
Att få barn och kärlek från en man är inte någon självklarhet och något man skaffar sig!
De får det att låta så enkelt och självklart att jag blir irriterad.
Om det hade varit så enkelt hade jag varit gift och haft barn för länge sedan. Tro mig. jag har längtat efter barn i många år nu. Över 20 år har jag längtat och väntat, men än är jag ensamboende och utan barn.

Sluta ta kärlek och barn förgivet det är en välsignelse!

Den vännen jag hade mest kontakt med och har haft mest kontakt med de senaste åren ja kanske de senaste 10 år har mindre och mindre tid med mig, hon säger hon ska ringa, men sen kommer ett sms att ”vi hörs efter helgen” När hon väl ringer så sitter hon i bilkö eller har av andra anledningar inte tid att prata i lugn och ro. Vet inte om hon inte vill prata med mig eller om hon verkligen har så mycket att göra jämt så hon inte har tid. Det märkliga är att just denna tjej har alltid mycket att göra när jag är ledsen och mår piss.
Är det en tillfällighet, eller ej?

Nä, det är nog dags att jag rensar lite bland folk omkring mig, man måste ju inte umgås så mycket dom som inte ger en bra energi.
Vissa vänner föder min svarta djävul och vissa föder min vita ängel.
Det är dags att vara med dom som är bra för mig.

Nu när jag gnällt av mig känns det lite bättre. Men bara lite, det bubblar i magen än av en början till panik ångest, as jobbigt, men lite släppte det.

Försöker boka in lite små saker för att pigga upp mig lite.
Så om två veckor ska jag och en vän göra brasiliansk vaxning, ska bli hur spännande och hur kul som helst. Men det är jobbigt att låta det växa ut nu i 10 dagar. Men jag hoppas det blir värt det.

Idag hade jag det sista besöket hos min terapeut innan hon går på semester. Det var skönt att prata med henne, hon är bra. Hon får mig att tänka i andra banor och hon får mig att känna mig trygg.

Hon är övertygad om att min älskling kommer höra av sig om ett par veckor när han är redo och fått hjälp med all skam och ångest. Hon är så otroligt övertygad om att han fortfarande tycker om mig och att han kommer höra av sig så att den svarta djävulen på min axeln tystnar för en dag eller två. Det är så skönt när hon pratar mig till rätta, när hon ser det från en annan vinkel.
Jag har en tendens att sparka på mig själv och se allt som om jag inte duger och att ingen kan tycka om mig, men jag vet att R tyckte om mig, jag betydde faktiskt mycket för honom och han är en god människa och en underbar pojkvän så varför skulle han inte kontakta mig när han mår bra igen.
Min terapeut säger att jag inte ska skicka ett sms till honom, han hör av sig när han är redo, han vet att jag väntar på honom och han vet att jag tycker om honom.
Nu måste han få vara i fred och jag måste låta honom vara, jag ska inte skicka något sms utan han kommer höra av sig om ett par veckor. Jag måste stå ut.
Jag har nästa besök hos henne inbokat den 16 augusti och då tror hon att jag pratat med honom. Jag hoppas hon har rätt.

Jag är så rädd att han ska glömma mig eller tro att jag har gett upp honom, jag är livrädd att han inte ska kontakta mig. men samtidigt är jag övertygad om att han kommer kontakta mig och sen kommer ju hans syster hälsa honom att jag har hört av mig, så han kommer ju bli påmind om mig, snart.

Jag kommer sakna min terapeut under hennes semester, jag är rädd och jag känner mig ensam. Hon får mig att känna mig stark och hon får mig att våga tro.

Hon tycker verkligen om min R och hon tror på oss. Hon är kanske den ända som står på våran sida, för hon tycker verkligen om mig och hon tycker om min älskling.
Det är viktigt för mig, viktigt att hon tycker om oss bägge. Jag behöver henne.

När jag började gå hos henne tyckte jag inte alls om henne. Jag hade då blivit lämnad av min dåvarande pojkvän som bodde i Turkiet. Hon var rak och ärlig mot mig, hon förstod att den relationen inte var något att bygga på, men jag klamrade mig kvar ändå. Jag öppnade mig inte helt för henne och vi kom inte in på min barndom, vilket jag tyckte var konstigt och skyllde på henne, men kanske var det jag  som inte var redo för terapi, eller kanske kunde jag inte hantera det hon såg som inte jag ville se.
jag vet inte men efter 10 besök släppte vi varandra, Vi kom inte längre, jag tyckte det va skönt och att det inte gav så mycket, men när min älskling tog sitt återfall var hon den första jag ringde.
Denna gång pratade vi om allt och jag grät och grät, hon kom närmare och närmare. Hon förstod mig och nu tycker jag hon är jätte bra, kan inte leva utan henne.
Denna gång verkar inte 10 besök räcka, vi har nog bara börjat.
Vi pratar om min älskling och min kärlek men vi pratar också om min rädsla att bli lämnad och övergiven och varför jag låter folk behandla mig så illa. Vi pratar om min ängel och min djävul som sitter på varsin axel och pepprar mig med goda och elaka saker och varför jag inte vågar lita på att folk tycker om mig.
R tycker om mig, han tycker enormt mycket om mig, det är just därför han inte hört av sig. Han skäms och har ångest.

Hade han inte tyckt om mig skulle han sagt det för länge sedan.

Men nu ska jag alltså inte höra av mig utan han ska få jobba med sitt och höra av sig när han är redo. Hans terapeuter kommer med all säkerhet hjälpa honom höra av sig till mig för är det något han behöver när han är nykter är ett nätverk med nyktra och bra människor så de kommer garanterat uppmuntra honom att ta kontakt med mig, tror min terapeut iaf.
Jag hoppas verkligen att hon har rätt.

Undertiden måste jag försöka underhålla mig och göra det bästa av livet.
Bokat upp lite ledig tid. Lördagen ska jag förmodligen åka till Pappa på dagen och sen på kvällen åka hem till en kompis, ska dessutom köpa massa av mitt favorit smink.
Grymt bra smink jag bara älskar det kika på:  www.emite.se

Även om jag alltid varit lite av en pojkflicka som gillat fotboll och andra sporter så har jag alltid varit en slav under sminket. Jag började väl sminka mig i 8an och sedan många år tillbaka så går jag knappt utanför dörren utan smink.
Jag har dock lärt mig att vara utan smink när jag jobbar natt, ingen ser mig iaf då mer än några få kollegor och på natten svider ögonen om jag har smink.
Jag sover aldrig med smink. Den enda gången jag gjort det är när jag sovit borta oplanerat och inte har något smink med mig. har hänt två gånger hos min älskling.
Jag kan också åka till al-anon mötet utan smink om jag tar bilen. Men sen är nog listan slut på ställen jag klarar mig utan smink.
Jag måste inte hålla på med puder och underlags krämer och så men det är ett måste att sminka ögonen.
Det ska vara minst två olika ögonskuggor och svart kajal samt svart eyeliner och svart maskara. Det är ett måste.
Jag har provat massor med smink, billigt och dyrt, har haft en favorit kajal i ett märke, ett puder i ett annat och ögonskuggor i ytligare en annan butik osv. Samt att jag ständigt letar bättre märken och framförallt enklare märken att köpa. Men nu har jag hittat ett märke jag kan köpa allt i, jag har köpt två ögonskuggor, en svart kajal, samt en svart ögonskugga och jag stormtrivs med det. Nu är det dags att köpa mera. Jag älskar märket Emite och priset är helt okej. Så på lördag ska jag shoppa loss bland sminkprodukter.

Att jag fastnat i smink träsket vet jag  egentligen inte varför.
Jag har efter tonåren haft helt okej hy förutom lite ärr som jag fått dels pga. att jag var rätt tuff som barn och dels för att jag haft en lillberor som missbrukat.
En knuff när man tagit ”e” och alkohol, kan få förödande följder, så när min bror för 8 år sedan knuffade till mig lite på en fest när jag skulle gå emellan ett bråk, så flög jag som en vante och skrapade upp halva ansiktet, bröt nästan och slog ut en halv tand.
Men det läkte helt okej så det är bara lite ärr på hakan och näsan som syns. Så jag behöver egentligen inte hålla på med puder och sånt till vardags, men självklart när jag ska vara lite extra fin. Hakans ärr syns ganska mycket på kort, men inte irl.
Men ögonen måste jag som sagt alltid sminka, jag känner mig naken och tom utan och det är få som sett mig utan smink.
Men min älskling tyckte jag var söt utan, kanske sa han det bara, men jag kände mig trygg med eller utan smink när jag var med honom.

Vad jag än skriver och hur mycket jag än försöker tänka på annat så kommer han tillbaka i mina tankar. Nåja.

På söndagen blir det sol och bad på eftermiddagen med en kompis och hennes kille.
De är bägge toppen och de har en hel del kunskap och förståelse för mitt mående. Tjejen pluggar till polis och killen har jobbat som ”plit” men pluggar nu till elektriker så de vet bägge två att ”busfrön” som suttit inne och haft ett missbruk faktiskt kan vara underbara människor och de kan ändra sig. En gång busfrö INTE alltid busfrö.

Ska bli kul att få åka och bada med dom. Vädret ska ju vara toppen hela helgen. Oklart om jag hinner tillbaka till al-anon mötet på kvällen, men ibland kanske man måste prioritera solen och vännerna.

Det är bara fredagskvällen som inte är inbokad, kanske blir det till att vara hemma och softa efter jobbet, men det är okej att vara ensam ibland, bara man slipper vara det hela helgen.
Nu gäller det att hålla tankarna på annat så jag inte skickar ett sms till honom, jag måste klara mig minst två veckor, min terapeut tycker jag ska vänta tills han hör av sig, jag hoppas jag slipper höra av mig till honom, att han hör av sig först, men är livrädd att släppa taget så pass mycket. Men jag ska klara en dag i taget.
Eftersom hans syster säkert hälsar honom från mig denna vecka så bör jag ju klara av att inte höra av mig iaf på två veckor, men som sagt ska försöka leva här och nu och ta en dag i taget.

Sinnesro

Fick svar från han syster redan efter 1 timme igår. Jag blev svettig och rädd men läste försiktigt smset ” Hej! Det var länge sen, hoppas allt är bra med dig. XXX är på ett behandlingshem just nu. Ingen vet riktigt hur länge han kommer bli kvar där. Bara hoppas på att han mår bättre när han kommer tillbaka. Ha de så bra! Kramis.”

Underbart min älskling har bett om hjälp och kommit in på ett behandlingshem! Så skönt att veta att han lever, att han får vård och att han har tak över huvudet och är på väg tillbaka.

Men varför kommer tårarna? Först var det nog spänningen som släppte sen kom ego tankarna. Jag då! När ska han höra av sig till mig, vad händer med oss? Hur länge har han varit där, hur länge ska han vara där och när ska han ringa mig??? Panik, panik och tårarna rann, men sen lugnade jag ner mig.
Det är inte jag som är viktig nu, det är Han! Han måste få tillfriskna i sin takt, han ringer mig när han kan, orkar och är redo.
Det spelar ju ingen roll hur länge han har varit i behandling, han är uppenbart inte redo för att kontakta mig. Han kan ju dessutom vara på ett hem där han inte FÅR kontakta mig.  Vad vet jag?!
Det viktiga är att han får hjälp, att han lever och får vård. Så länge han lever finns det hopp.

Eftersom jag har kontrollbehov har jag ju i över ett dygn nu självklart spekulerat och vänt och vridit på allt miljoner gånger.
Han kan inte kommit i behandling före 27 maj, det vet jag ju säkert, kanske kom han i behandling under juni, skulle tippa vid midsommar, kanske tom efter midsommar. Men jag tror inte han har varit i behandling speciellt länge, så han är nog väldigt skör och har mycket ångest än.
Han kan vara på ett hem där han inte får kontakta utomstående eller han kanske mår så dåligt att han inte orkar kontakta mig, eller kan det vara så att han inte bryr sig om mig mer?
Kanske kommer han vara i behandling i månader, år. Kanske bara i några veckor, minst fem veckor garanterat iaf. Jag tror och hoppas att han får den vård han behöver och att han snart mår så pass bra att han kan och får kontakta mig.
Hans syster kommer ju förmodligen säga att jag har hört av mig. Det räknar jag med att hon gör så fort hon kan få kontakt med honom.
Nu vet iaf hon att jag finns här fortfarande och stöttar honom. Det känns bra att hon vet det.
Hon lät glad över att jag hörde av mig och hon dissade mig inte, om han hade ny tjej eller sagt att han inte vill ha med mig att göra skulle hon nog inte svarat mig, eller hur?

Det gör ont att jag inte får vara delaktig i hans behandling och att han inte vänder sig till mig för tröst och kraft, men samtidigt är ju det viktigaste att han blir nykter och han får bli nykter på vilket sätt som passar honom bäst, huvudsaken är att han blir nykter.

Men rädslan av att han har lämnat mig eller ska lämna mig gör så enormt ont, jag är så rädd. Flera gånger har den där jävla djävulen på axeln tryckt ner mig och sagt att jag snart kommer få ett sms där det står att han vill bli lämnad i fred och att han inte kan vara tillsammans med mig osv. att han inte vill ha en relation eller att han inte är kär i mig m.m. Den där djävulen kan vara så grymt elak och han kan verkligen sparka på mig.
Men ängeln på den andra axeln säger, varför skulle hans känslor för dig förändras? Han var ju så kär i dig när han var nykter sist och varför skulle dom känslorna försvunnit? Du har ju inte slutat älska honom, så varför skulle han vara annorlunda dig? Ni hade det ju så bra. Du var ju den finaste tjejen han någonsin träffat. Varför skulle han inte vilja ha dig?
Han kommer behöva dig mer än någonsin när han kommer ut, han har ju bara dig och hans syster. Alla hans vänner dricker ju. Han kommer behöva dig och din kärlek mer än någonsin snart. Stå ut, vänta, han är värd det.

Ängeln och djävulen slåss om min uppmärksamhet, jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Djävulen får alltid mest tid att sparka på mig, men jag försöker trycka bort honom och lyssna på den vita ängeln på den andra axeln.

Lite sugen på att gå och spå mig igen…..hm
Spåtanten sist hade ju rätt, hon såg ju honom på en institution. Har hon rätt i resten så kommer han tillbaka.
Bägge spå damerna såg att han kommer tillbaka men att det kommer bli tufft.
Men den ena sa att det kommer vara värt det, vi kommer bli så lyckliga ihop och den andra sa att det fanns två vägar, antingen står jag ut med kampen och allt det jobbiga och då blir vi så småningom lyckliga eller så ser hon en annan man på den andra vägen som är stabil redan från början.
Jag känner nu för att vänta på att min älskling ska bli ”frisk” och stark, han är värd allt, bara han kommer tillbaka. Men jag är så rädd för att jag väntar förgäves.
Tänk om han inte vill ha mig!!
Jag har väntat på honom nu i tre månader, väntat på att han ska komma tillbaka till nykterheten och till mig, nu är han ett steg närmare det jag så länge väntat och hoppats på. Men varför är jag inte tacksammare? Jag borde sprudla av glädje men jag känner mig rädd och förvirrad. Jag är tacksam för att han är i behandling och får hjälp, enormt tacksam att han är okej och är på väg åt rätt håll. Men livrädd att han ska hitta en annan eller inte vilja ha mig när han kommer ut igen. Och varför ringer han mig inte?

Men större delen av mig, den friska delen är bara glad och tacksam.
Han sökte hjälp fortare än jag började tro. Först trodde jag att han skulle vara ute i 2-3 veckor men när han inte hörde av sig efter den tiden så började jag misstänka att han skulle supa till midsommar eller ännu värre kanske ända fram till hösten.
Men han söp till midsommar verkar det som. Enligt min lilla besatta statistik och magkänsla.

Kanske hjälpte min kärlek honom tillbaka lite tidigare, kanske domen han fick den 26 maj hjälpte honom fatta ett beslut, eller kanske mitt samtal med frivården hjälpt till att hans ärende prioriterades lite. Vem vet? Men nu är han i vård och jag ber till högre makter att det nu ska vända för honom och även för mig.

Något är på gång, det börjar vända lite nu. Bara idag har det kommit tecken på att det är på gång att vända nu. Jag fick igång mitt trådlösa nätverk hemma, gick förvånansvärt enkelt, kom fram till en support på en gång och han hjälpte mig tills allt fungerade, bus enkelt helt enkelt. Virus skyddet har jag inte tagit tag i än, men flera andra problem jag grunnat på fick jag svar på i går kväll och idag. Datum för min helg i Eskilstuna är bokat och idag ringde min vän från Linköping och bjöd över mig. Sen hörde min kompis av sig som är skyldig mig pengar och han ska stätta in pengarna på mitt konto.
Massa saker bara faller på plats, så skönt. Nu verkar livet vända. Hoppas och ber att det stämmer.

Ett tecken på att det kanske finns en gud är att skvallret nådde mig igår att mitt x, även kallad idioten har blivit utslängd av sin nuvarande tjej, hon stod tydligen ut med svinet ett år till trots allt information vi gav henne. Men nu står han tydligen på backen igen och det känns skönt. Jag har känt honom sedan jag var 15 år och han är en del i varför min självkänsla är som den är och att min tillit är enormt skadad.
Han bodde hemma hos mig i 2 månader 2007 och hann förstöra så mycket för mig. Han stal inte bara pengar (9.000kr) utan levde gratis hemma hos mig i två månader trots att jag fixat jobb och allt till honom, jobbet jag fixade misskötte han och söp bokstavligen bort det och efter att ha svikit mig ett par gånger för mycket, hotat mig, slagit sönder min dator, hotat min familj och dessutom varit otrogen varje dag under hela vårat förhållande och jag lyckats sparka ut honom, har han mage att fråga om jag vill ha en chans till!!
Han hade under hela vårat förhållande en sambo till förutom mig och ytligare en flickvän samt ett antal älskarinnor. Allt detta har kommit fram genom åren som gått och jag är så glad att jag slipper se den där stora skiten. Han är enormt manipulativ och kan lura de flesta, han har stulit pengar från alla sina vänner och från alla jobb han haft, det finns inte en krog norr om Stockholm han inte druckit på krita och inte betalat efter sig, för att inte tala om alla svart jobb han tagit betalt för men inte utfört, så det ska bli intressant att se var han ska ta vägen nu när han är ute igen. Jag bara njuter av att han äntligen kanske får lite konsekvenser. Han har varit ett svin mot så många i så många år. Det är dags att han får sota lite för allt han gjort.

Kanske vänder allt nu, flera saker har iaf löst sig sedan jag fick smset om att min älskling är på behandlingshem.
Kan detta vara början på en ljusare framtid, kan det vara min tur nu att få smaka på lycka och trygghet.
Om jag ändå hade lite tålamod, jag längtar efter honom så enormt mycket, skulle vilja åka till alla behandlingshem i världen för att få se honom en sekund.
Jag längtar så mycket efter honom så jag spricker snart. OM han bara är i min famn igen ska jag aldrig någonsin gnälla eller be om något annat i mitt liv. Det är bara han jag vill ha.

Sinnesro

Jag har bestämt mig för att skicka ett sms till hans syster idag, anledningen till att jag måste skicka ett sms just nu är att min terapeut går på semester och jag är så rädd för svaret jag kommer att få av hans syster (om jag nu får något svar) Jag vågar inte få ett svar och sen inte kunna nå min terapeut på fem veckor och jag vågar heller inte låta henne gå på semester och veta att nu kan jag inte skicka ett sms på fem veckor för jag har ingen som hjälper mig med vrakdelarna om det blir fel svar.
Därför måste jag skicka smset till hans syster idag, så jag hinner få ett svar innan min terapeut tid på torsdag.  Men jag vågar inte göra det på dagen för jag vill inte ha något svar på jobbet, utan OM svaret är av dålig karaktär så vill jag ha nära hem. Skickar därför ett sms två timmar innan jag slutar jobbet i kväll.
Så här planerar jag smset:
” Hej XXX
Jag har fortfarande inte hört nåt från XXX. Skulle bara vilja veta om han är okej? Antar han är ute och dricker än. Finns det något jag kan göra för att hjälpa honom, så tveka inte att höra av dig. Jag finns här för honom. Kram XXX”
Vad tror ni om det?
Jag är livrädd för svaret, livrädd för att hon inget skall veta eller som sist när hon trodde allt var okej, för hon viste inte att han varit ute och supit i två veckor.
Jag måste mentalt förbereda mig på att det hon svarar INTE behöver stämma och att hon faktiskt även kan försvara honom och inte säga sanningen, samt att hon kanske inte svarar alls. Jag är nog mest rädd för att hon ska svara något hemskt, att han är död, sjuk eller lever lycklig med någon annan. Jag är självklart rädd för att hon inte ska svara alls för då vet jag ju inte om hon är arg, sur, dissar mig eller missat mitt sms.

För att skingra mina tankar och min rädsla så tog jag tag i några andra saker.

Jag var duktig och sände ett sms till en kompis som är skyldig mig pengar, skulle fått dom vid midsommar men inte sett ett öre, men nu sände jag en liten påminnelse, inget svar än. Men jag känner mig duktig som vågade säga till iaf.

Sen har jag tagit tag i en annan rädsla, att installera min jävla router, och det gick inte så bra, anande att det skulle gå så, men det stör mig att tekniken alltid ska strula, varför kan det inte bara vara lätt och flyta på.

Efter ett flertal telefonköer fick jag veta att jag iaf kopplat kablarna rätt och sen fick jag ett telefon nummer till tillverkarna, men eftersom jag skulle till jobbet så hann jag aldrig ringa.
Telefonen fungerar och jag kan koppla upp mig på Internet om kabeln mellan datorn och routern är i, men är inte vitsen med en router att man ska få det trådlöst? Suck.

Efter flera mail kontakter med företaget som gjort virus skyddet ger jag nog upp. Jag fattar inte hur jag ska få virus skyddet på svenska utan tror jag dessvärre får stå ut med den danska versionen. Eller så får jag installera om allt och eventuellt bli av med en licens. Jag tror jag ger upp.

I går fick jag lite sinnesro genom en lång kvällspromenad med en god vän. Han och jag är rätt lika på många sätt och vi kan prata om mycket. Han är bög så ni behöver inte sitta och hoppas att han kan få mig komma över min älskling.
Hur som helst så gick vi runt i stan i solnedgången, det va så jävla vackert i Stockholm. Vi började promenaden från K-holmen och gick längst med vattnet via skeppsholmen till gamla stan. Stockholm är så vackert och det gör så ont i mig att jag inte får dela dessa sommar kvällar med min älskling.
Jag älskar honom så enormt mycket, hoppas han förstår det. Hoppas han saknar mig med, hoppas han tänker på mig ibland.

Jag och min vän hade trevligt och pratade massor om allt, han förstod mig även om han inte kan något om missbrukare. Det var skönt att bli förstådd och ha någon att dela kvällen med, när jag kom hem somnade jag som en stock och ytligare en dag hade passerat.

Alla dagar känns som en transportsträcka till bättre dagar, tills min älskling hittar tillbaka till mig och nykterheten, eller mig iaf.
Just nu känner jag ärligt att jag skiter i om han är ap rak dygnet runt bara han är med mig så jag kan få honom in på ett hem som kan hjälpa honom bli frisk. Jag vet att det är egoistiskt att tänka så men jag saknar honom så och jag blir galen av att inte kunna få hjälpa och stötta honom.
Letar efter andra i samma situation, men alla bloggar och anhöriga jag hittar har kontakt med sin missbrukare, de flesta har redan ”fått” honom in på en behandling eller de har varit rena i över 1 år. Ingen jag stött på har blivit så ”avklippt” som jag blivit.

Jag vet att min farfar va så här mot min farmor, han var ute och söp ett par månader, kom tillbaka och var en underbar pappa och man för att sen försvinna igen ett tag.
Ju mer min farmor gapade och skrek, ju längre var han borta och ju mera söp han,
Min farmor är idag död så jag kan inte prata med henne. Min farfar dog långt innan jag var påtänkt och min pappa vill inte prata om det så mycket. Dessutom så har han svårt att se mig ledsen och pratar gärna inte om mina kärleksbekymmer, hans medicin på kärleksbekymmer är att sluta engagera sig och skita i det helt enkelt.

Jag är så avundsjuk på alla som får vara med sina missbrukare, även fast min hjärna förstår att jag inte bör känna så och att min älskling besparar mig massa elände genom att hålla sig borta under sitt aktiva missbruk. Jag borde vara tacksam över att han håller mig utanför, att jag får tillhöra hans friska liv. Men just nu är jag bara avundsjuk, jag vill vara hos honom.

Sinnesro

Kan inte bestämma mig. Ska jag skicka ett sms till hans syster och höra hur det är med honom eller ej?
Skulle vilja vänta lite men problemet är att min terapeut går på semester efter denna vecka och tänk om jag får ett svar av hans syster som jag behöver min terapeuts hjälp med att bearbeta.
Men samtidigt skulle jag vilja bolla mitt sms med min terapeut innan jag sänder det. Men jag har bara ett besök kvar hos henne innan hon går på semester och sen är hon borta i fem veckor.
Hur ska jag göra? Jag blir stressad av att inte veta vad som är bäst.
Jag har nu varit duktig och inte hört av mig till honom på fyra veckor. Alla säger att det är bra att jag inte hör av mig till honom och att jag är duktig som låter honom vara, men jag vet inte om det är rätt metod.
Tänk om han tror att jag gett upp?
Genom att höra av mig till hans syster får han förmodligen veta att jag har hört av mig, men samtidigt har jag låtit honom vara i fred, dessutom kanske jag får något svar av hans syster som ger mig kraft att stanna eller gå.
Men vågar jag? Har jag rätt att höra av mig till henne eller går jag över gränsen? Vågar jag få ett svar? Vet hon något över huvudtaget eller håller han henne utanför?
Kanske ska jag ringa hemmet han bodde på förut och höra om de kanske kan ge mig något svar, men de har ju tystnadsplikt så kanske är det meningslöst?
Vad är rätt och vad är fel. Hur gör jag för att hjälpa honom orka sig tillbaka till nykterheten och hur gör jag för att själv må bra? Vad är bäst för mig och vad är bäst för honom och oss?

Jag tror jag blir galen snart av att inte veta vad jag ska göra.
Sitter och skriver här i min blogg, nästan inga läsare (1-3 personer per dag)och jag får aldrig en kommentar eller ett svar på mina frågor, men jag hoppas väl att svaren kommer på nåt sätt ändå. Lite bättre mår jag av att skriva av mig, men frågorna kvarstår.
Är det rätt att inte höra av mig till honom? Är det rätt att kontakta hans syster? Vad ska jag skriva och hur i helvete ska jag kunna hjälpa honom hitta tillbaka till programmet?

Sinnesro

Urk, känner mig så tjock idag, vet egentligen inte varför.
Varit hungrig och sugen mera de senaste dagarna och ätit betydlige mera, men tror inte jag har gått upp överdrivet i vikt. Måste väga mig och kika om min tjock känsla stämmer eller om det bara är en känsla.
Jag är inte smal, utan mera normal, medel om man ska hitta ett ord som passar min figur. Har dock mage vilket jag vet att jag kan och borde träna bort. Om jag började träna nu tror jag att jag ganska snabbt skulle få en fin kropp för nu har jag en helt okej vikt.

Men dessvärre så finns det nästan inga pass att gå på nu på sommaren på stället jag brukade träna på förut och då känns det trist att lägga ner massa pengar på ett kort.  Får vänta till vecka 35 då alla passen kommit igång igen.
Funderar på att börja träna hemma lite, har ju en core dvd. Antar man måste träna lite, alla tjatar ju om inte annat om det hela tiden och att man mår så mycket bättre. Jag tränade mycket för ca 2 år sedan, tyckte det var ganska kul, men fastnade liksom inte utan varje pass var jobbigt att ta sig till, men det var kul när jag väl var där. Önskar att jag fastnade i träningen som vissa av mina vänner, men jag har inte hamnat där, latheten verkar starkare hos mig.

Men det värsta hotet mot min figur är att hungern kommit tillbaka och suget när jag ska gå och lägga mig.

Under dessa tre månader min älskling varit ute och supit har jag tappat matlusten totalt och därför tappat ca 5 kg. Men nu börjar jag gå upp igen och det vill jag inte. Det svåra är att veta vad som är sunt och vad som är början till en ät störning.
Hade ju ätstörningar som tonåring, men det är många år sedan. Jag har till och med ägt en våg nu i flera år utan att hamnat i något mat missbruk.

I min terapi och jobb med mig själv har jag börjat se och förstå flera av mina nuvarande beteenden men även mina gamla beteenden.
Jag har gjort enormt mycket för att döva min ångest som jag burit i alla år och sedan har jag gjort massa saker för att synas, för att bli sedd.

Min mamma dog som sagt när jag var 12 år gammal och då började min Pappa att dricka, sedan började även min lillebror missbruka.
Jag blev inte sedd, min lillebror var ett litet barn, han var bara 8 år när mamma dog och Pappa som självklart mådde jätte dåligt hade fullt upp med sig själv, sitt missbruk och att ta hand om brorsan min samt ekonomin, och allt annat som kommer när man är ensamstående förälder.
Jag blev ”duktig”, hjälpte till hemma och tog hand om pappa och min bror. Genom att vara glad och duktig så belastade jag inte min lilla familj, utan huvudsaken för mig var att hålla dom flytande.
I skolan var det ingen som såg mig, ingen lärare, ingen kurator eller skolsyster pratade med mig. Inte en enda gång pratade någon vuxen med mig efter min mamma dog, förutom min pappa som ibland försökte prata om det som hade hänt, men eftersom jag inte ville göra honom ledsen så höll jag mig ”glad” och pratade inte om mammas död.

Jag lärde mig fort att dölja mina känslor, vara duktig och inte visa mina behov.

Jag var inte besvärlig i skolan och jag var inte duktig. Jag var inget.
I 8an började jag hänga lite med de ”tuffa”, jag började röka och söka kontakt med de andra som hängde i rökrutan. Men jag släppte inte mina andra vänner, utan var alla till lags.
men ingen vuxen såg att jag mådde dåligt, jag gick ner i vikt, skar mig, började röka och mitt destruktiva beteende ökade med åren.
När jag gick i gymnasiet och min bror gick i högstadiet så ökade hans problem och även mina. Min brors problem syntes, han slogs, skolkade, drogade osv.
Alla insatser riktades åt min bror, de vuxna såg fortfarande mig inte. Jag blev som en mamma till min bror och de vuxna behandlade mig även så.
Pappa kämpade för hjälp till min bror och vi hamnade på pbu (som idag heter bup).
Jag minns hur vi gick i samtal varje vecka där och jag hoppades varje gång att någon skulle se hur dåligt jag mådde, att någon skulle komma på mig. Att någon skulle se min insida och tvinga mig att berätta om mig och mitt mående.
Varje gång gick jag hem besviken, det var bara min bror de såg. Men jag var även glad för det, jag älskade min pappa och min bror mer än mitt egna liv så huvudsaken var att min bror fick hjälp, han var illa däran. Hjälpen räckte tyvärr inte för min bror som blev värre och värre och hamnade i mera missbruk och problem under åren som följde.
Även Jag fortsatte mina destruktiva beteenden och även om jag inte förstod det då, så förstår jag det idag. Jag ville bli sedd och jag mådde jätte dåligt.

Jag förstod inte alls, inte förrän idag när jag är 36 år gammal förstår jag att jag mådde skit dåligt och att mina destruktiva beteenden var för att döva mina känslor och för att någon kanske skulle se mig.
Jag skar mig, hade ätstörningar, snattade, söp, rökte, brände mig och gjorde mig illa på massa olika sett. Allt för att bli upptäckt.
Men ingen såg mig, ingen frågade mig och ingen tvingade mig att öppna mig.

Ingen såg mig förrän jag som vuxen träffade R. Han såg mig.
De var magiskt, jag blev sedd för första gången på 24 år!
Han såg in i mig och fick mig att se mig själv, just för att han såg mig så kunde jag se mig själv. Vi kunde prata i timmar om allt och han ställde frågor som ingen annan gjort, han fick mig att öppna mig.
Ingen förstår, men min terapeut förstår och hon hjälper mig nu att fortsätta minnas och känna.
Allt faller nu på plats.
Allt jag velat i alla år är att bli sedd. Att bli sedd från insidan, bakom min fasad.

Alla runt omkring mig har bara lärt känna min fasad, kommer de tycka om mitt inre?
Min älskling tyckte om mig, både min insida och min fasad och han bröt ner min fasad, jag kan inte förklara vad som skedde, men han gjorde något magiskt. Han satte igång en process.

Vi är två trasiga själar som fann varandra, jag hoppas att han kommer tillbaka och att vi kan vårda varandras själar tillsammans.
I
Jag saknar honom så enormt mycket. Han är min bästa vän, han är min tvillingsjäl och han är den jag älskar nu och för alltid.

Finns det verkligen ingenting jag kan göra för att nå honom?
Ska jag kontakta hans syster och vad ska jag iså fall skiva?

Tankarna bara snurrar, snart har det gått fyra veckor sedan jag hörde av mig, är det bra eller dåligt?
Jag har ingen att rådfråga utom min terapeut och hon säger det är bra. Hon är övertygad om att han kommer höra av sig när han tillfrisknat, men har hon rätt? Jag lyssnar på henne och tror hon vet bäst, men är det rätt?
Många säger ju att det är bra att jag inte hör av sig, men eftersom jag vet att många inte uppskattar min kärlek till R så är ju frågan om de säger så av rätt skäl.
Eller är det bara jag som är misstänksam?
Enklast vore om han kunde höra av sig till mig så jag slapp gå här och vela och undra. Men hans mående hindrar honom från att höra av sig, antar jag.
Fan jag blir tokig snart, att älska någon som man inte kan nå är så grymt frustrerande.

Jag vet att jag inget kan göra utan att jag ska ta hand om mig själv, men det är inte så lätt.
Allt jag tänker på är honom, jag försöker att ta hand om mig själv och jobba med mig själv, men allt jag vill är att få ett sms eller samtal från honom.
Vaknade med ett tryck över bröstet och det försvinner inte. Vet inte varför, hela bröstkorgen gör ont, som om revbenen är för små.
När jag får ångest känns det också så typ, men inte precis så här, nu sitter det dessutom i hela tiden och en anan sorts smärta. Är det också ångest tro?

Fan jag orkar snart inte med mig själv, varje dag är fan en plåga, kan han inte komma tillbaka snart?
Solen skiner ute, alla går hand i hand i solen och ser fram emot semestern. Jag längtar till hösten så att min älskling tröttnar på att supa och söker hjälp och min terapeut kommer tillbaka från sin semester, så jag får hjälp. Det är knappast normalt, men så känner jag. Ju finare väder ju ensammare känner jag mig. Det var ju nu vi skulle göra så mycket, vi hade ju så mycket underbara planer inför sommaren. Det gör så ont att han inte är här så vi kan göra allt vi planerade.

Saknar honom så in i he***te !!! Hur ska jag kunna överleva?

Sinnesro

Bara ett besök kvar hos min terapeut innan sommaruppehållet, det känns jätte jobbigt. Fem veckor ska jag klara mig utan hennes stöd och hjälp. Vet inte hur det ska gå men som vanligt så får jag försöka ta en dag i taget.
Har fått en tid i augusti, skönt att ha ett datum då jag vet att jag får träffa henne igen. Jag fick en tid på hennes första arbetsdag efter semestern, känn skönt.

Jag har fortfarande inte skickat nåt sms till min älskade alkis. Nu har jag klarat mig i tre veckor och två dagar.
Funderar på att skicka ett sms till hans syster men vet inte vad jag ska skriva och nu när min terapeut går på semester så är jag lite rädd att jag ska få ett svar som jag inte kan hantera.
Känner mig otrygg och ensam utan henne.

Jag känner mig övertygas om att jag finns kvar i min älsklings hjärta och att allt kommer fixa sig när han vågar ta klivet över till den nyktra sidan.
Men ibland kommer tvivlen, tänk om han träffar någon annan på vägen. Tänk om han blir kär. Tänk om han glömmer mig. i någon annan!!
Måste kanske påminna honom om att jag finns kvar, men det var ju det de sa jag inte skulle. Hm förvirrad, vad är rätt och vad är fel?

Dagarna rullar på, jag försöker hålla mig sysselsatt och hitta på saker för att inte tänka och för att livet ska rulla på. Men varje dag är en transportsträcka tills min älskling gett upp sitt supande.

I går hände något ovanligt, det var det en kille som verkligen glodde på mig. Han hade hämtat sin dotter och de skulle hoppa in i bilen och han verkligen glodde på mig, kändes lite kul med en flirt, han var rätt snygg, solbränd, rakad och tatuerad. Han var självklart upptagen och hade som sagt en dotter, men det var kul att se att någon verkligen tittade på mig, det är inte ofta killar glor så uppenbart på mig och dessutom var jag inte alls så klädd. Utan hade bag jeans och munkjacka, och ögonen söndergråtna eftersom jag precis hade kommit ut terapeuten
Men det var kul att få känna sig lite snygg iaf.
Det var kul att få lite uppmärksamhet, han liksom stannade till och bara tittade på mig. Kanske behövde han lite titt godis och det titt godiset var jag.

De senaste två åren har ju min älskling varit den som gett mig komplimanger. Även när jag var tillsammans med mitt x så var det ändå R som skickade små uppmuntrande kommentarer. Vi flirtade ju med varande en lång tid innan vi började prata och lära känna varandra, han stöttade mig när jag var nere efter mitt x lämnat mig och han kommenterade ofta korten på mig på facebook och skrev att jag var så grymt snygg osv.
Nu är det ingen som kommenterar mig och peppar mig.
Fan vad jag saknar min goa R. Min älskling.

Jag tänker kämpa och vänta på honom i evigheter, han är värd det, han är värd varje tår och varje dag av saknad. Det är så jag känner nu iaf.
Jag är inte dum i huvudet, jag vet att tiden kan läka såren och att jag förr eller senare kanske ger upp, men just nu känner jag inte så, just nu känner jag att han är värd att vänta på, han är mannen i mitt liv.

Gått igenom 900 fotokommentarer på en Hammarby sida på facebook för att se om jag kan hitta något livstecken från min darling, men inte ett spår sedan en månad tillbaka. Undrar vart han är? Antingen super han väl stenhårt nu eller så är han på något behandlingshem, för någon gång på en månad brukar han ju vara inne på facebook iaf i vanliga fall, även om han inte är någon stor Internet användare.

Försöker att släppa taget men måste kika lite på facebook nästan varje dag, bara titta runt lite och se om han varit inne, men som sagt ingenting sedan 26 maj vid 21.50 tiden, vart är han?

Med mitt egna arbete så händer det grejer, jag börjar minnas min barndom och minnas beteenden jag haft länge.
Jag har fått tillbaka hungern lite igen och äter mera, men är lite rädd för att gå upp i vikt. Jag vill vara smal och jag vill inte komma över 70 sträcket. 65 är toppen, då känner jag mig bra.
Jag har inte skurit mig på länge, så det går ju framåt.
Jag ser saker jag inte såg förut och jag förstår varför jag gör om jag gör och tänker som jag tänker.
Men vem är rösten i mig som ständigt säger elaka saker och trycker ner mig, vem är rösten som hela tiden gör allt i sin makt gör att jag ska må dåligt?

Det är som om jag har en ängel och en djävul på vardera axel, ängel tror på mig och på mina god känslor. Hon tror att R kommer tillbaka och att jag kommer bli lycklig och älskad igen.
Djävulen på andra axeln, säger att jag är värdelös och att R inte vill veta av mig, ja att alla skulle klara sig bättre om jag bara dog.

En god och en ond röst hela tiden och den onda rösten kan vara så enormt elak.
Jag önskar att den onda rösten försvann och den goda rösten har rätt.
Jag önskar att min älskling skulle välja mig och nykterheten istället för flaskan.

Jag önskar vi bägge fick sinnesro tillsammans. Men fram till dess får jag ta en dag i taget.

Sinnesro