Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Idag hade jag det sista besöket hos min terapeut innan hon går på semester. Det var skönt att prata med henne, hon är bra. Hon får mig att tänka i andra banor och hon får mig att känna mig trygg.

Hon är övertygad om att min älskling kommer höra av sig om ett par veckor när han är redo och fått hjälp med all skam och ångest. Hon är så otroligt övertygad om att han fortfarande tycker om mig och att han kommer höra av sig så att den svarta djävulen på min axeln tystnar för en dag eller två. Det är så skönt när hon pratar mig till rätta, när hon ser det från en annan vinkel.
Jag har en tendens att sparka på mig själv och se allt som om jag inte duger och att ingen kan tycka om mig, men jag vet att R tyckte om mig, jag betydde faktiskt mycket för honom och han är en god människa och en underbar pojkvän så varför skulle han inte kontakta mig när han mår bra igen.
Min terapeut säger att jag inte ska skicka ett sms till honom, han hör av sig när han är redo, han vet att jag väntar på honom och han vet att jag tycker om honom.
Nu måste han få vara i fred och jag måste låta honom vara, jag ska inte skicka något sms utan han kommer höra av sig om ett par veckor. Jag måste stå ut.
Jag har nästa besök hos henne inbokat den 16 augusti och då tror hon att jag pratat med honom. Jag hoppas hon har rätt.

Jag är så rädd att han ska glömma mig eller tro att jag har gett upp honom, jag är livrädd att han inte ska kontakta mig. men samtidigt är jag övertygad om att han kommer kontakta mig och sen kommer ju hans syster hälsa honom att jag har hört av mig, så han kommer ju bli påmind om mig, snart.

Jag kommer sakna min terapeut under hennes semester, jag är rädd och jag känner mig ensam. Hon får mig att känna mig stark och hon får mig att våga tro.

Hon tycker verkligen om min R och hon tror på oss. Hon är kanske den ända som står på våran sida, för hon tycker verkligen om mig och hon tycker om min älskling.
Det är viktigt för mig, viktigt att hon tycker om oss bägge. Jag behöver henne.

När jag började gå hos henne tyckte jag inte alls om henne. Jag hade då blivit lämnad av min dåvarande pojkvän som bodde i Turkiet. Hon var rak och ärlig mot mig, hon förstod att den relationen inte var något att bygga på, men jag klamrade mig kvar ändå. Jag öppnade mig inte helt för henne och vi kom inte in på min barndom, vilket jag tyckte var konstigt och skyllde på henne, men kanske var det jag  som inte var redo för terapi, eller kanske kunde jag inte hantera det hon såg som inte jag ville se.
jag vet inte men efter 10 besök släppte vi varandra, Vi kom inte längre, jag tyckte det va skönt och att det inte gav så mycket, men när min älskling tog sitt återfall var hon den första jag ringde.
Denna gång pratade vi om allt och jag grät och grät, hon kom närmare och närmare. Hon förstod mig och nu tycker jag hon är jätte bra, kan inte leva utan henne.
Denna gång verkar inte 10 besök räcka, vi har nog bara börjat.
Vi pratar om min älskling och min kärlek men vi pratar också om min rädsla att bli lämnad och övergiven och varför jag låter folk behandla mig så illa. Vi pratar om min ängel och min djävul som sitter på varsin axel och pepprar mig med goda och elaka saker och varför jag inte vågar lita på att folk tycker om mig.
R tycker om mig, han tycker enormt mycket om mig, det är just därför han inte hört av sig. Han skäms och har ångest.

Hade han inte tyckt om mig skulle han sagt det för länge sedan.

Men nu ska jag alltså inte höra av mig utan han ska få jobba med sitt och höra av sig när han är redo. Hans terapeuter kommer med all säkerhet hjälpa honom höra av sig till mig för är det något han behöver när han är nykter är ett nätverk med nyktra och bra människor så de kommer garanterat uppmuntra honom att ta kontakt med mig, tror min terapeut iaf.
Jag hoppas verkligen att hon har rätt.

Undertiden måste jag försöka underhålla mig och göra det bästa av livet.
Bokat upp lite ledig tid. Lördagen ska jag förmodligen åka till Pappa på dagen och sen på kvällen åka hem till en kompis, ska dessutom köpa massa av mitt favorit smink.
Grymt bra smink jag bara älskar det kika på:  www.emite.se

Även om jag alltid varit lite av en pojkflicka som gillat fotboll och andra sporter så har jag alltid varit en slav under sminket. Jag började väl sminka mig i 8an och sedan många år tillbaka så går jag knappt utanför dörren utan smink.
Jag har dock lärt mig att vara utan smink när jag jobbar natt, ingen ser mig iaf då mer än några få kollegor och på natten svider ögonen om jag har smink.
Jag sover aldrig med smink. Den enda gången jag gjort det är när jag sovit borta oplanerat och inte har något smink med mig. har hänt två gånger hos min älskling.
Jag kan också åka till al-anon mötet utan smink om jag tar bilen. Men sen är nog listan slut på ställen jag klarar mig utan smink.
Jag måste inte hålla på med puder och underlags krämer och så men det är ett måste att sminka ögonen.
Det ska vara minst två olika ögonskuggor och svart kajal samt svart eyeliner och svart maskara. Det är ett måste.
Jag har provat massor med smink, billigt och dyrt, har haft en favorit kajal i ett märke, ett puder i ett annat och ögonskuggor i ytligare en annan butik osv. Samt att jag ständigt letar bättre märken och framförallt enklare märken att köpa. Men nu har jag hittat ett märke jag kan köpa allt i, jag har köpt två ögonskuggor, en svart kajal, samt en svart ögonskugga och jag stormtrivs med det. Nu är det dags att köpa mera. Jag älskar märket Emite och priset är helt okej. Så på lördag ska jag shoppa loss bland sminkprodukter.

Att jag fastnat i smink träsket vet jag  egentligen inte varför.
Jag har efter tonåren haft helt okej hy förutom lite ärr som jag fått dels pga. att jag var rätt tuff som barn och dels för att jag haft en lillberor som missbrukat.
En knuff när man tagit ”e” och alkohol, kan få förödande följder, så när min bror för 8 år sedan knuffade till mig lite på en fest när jag skulle gå emellan ett bråk, så flög jag som en vante och skrapade upp halva ansiktet, bröt nästan och slog ut en halv tand.
Men det läkte helt okej så det är bara lite ärr på hakan och näsan som syns. Så jag behöver egentligen inte hålla på med puder och sånt till vardags, men självklart när jag ska vara lite extra fin. Hakans ärr syns ganska mycket på kort, men inte irl.
Men ögonen måste jag som sagt alltid sminka, jag känner mig naken och tom utan och det är få som sett mig utan smink.
Men min älskling tyckte jag var söt utan, kanske sa han det bara, men jag kände mig trygg med eller utan smink när jag var med honom.

Vad jag än skriver och hur mycket jag än försöker tänka på annat så kommer han tillbaka i mina tankar. Nåja.

På söndagen blir det sol och bad på eftermiddagen med en kompis och hennes kille.
De är bägge toppen och de har en hel del kunskap och förståelse för mitt mående. Tjejen pluggar till polis och killen har jobbat som ”plit” men pluggar nu till elektriker så de vet bägge två att ”busfrön” som suttit inne och haft ett missbruk faktiskt kan vara underbara människor och de kan ändra sig. En gång busfrö INTE alltid busfrö.

Ska bli kul att få åka och bada med dom. Vädret ska ju vara toppen hela helgen. Oklart om jag hinner tillbaka till al-anon mötet på kvällen, men ibland kanske man måste prioritera solen och vännerna.

Det är bara fredagskvällen som inte är inbokad, kanske blir det till att vara hemma och softa efter jobbet, men det är okej att vara ensam ibland, bara man slipper vara det hela helgen.
Nu gäller det att hålla tankarna på annat så jag inte skickar ett sms till honom, jag måste klara mig minst två veckor, min terapeut tycker jag ska vänta tills han hör av sig, jag hoppas jag slipper höra av mig till honom, att han hör av sig först, men är livrädd att släppa taget så pass mycket. Men jag ska klara en dag i taget.
Eftersom hans syster säkert hälsar honom från mig denna vecka så bör jag ju klara av att inte höra av mig iaf på två veckor, men som sagt ska försöka leva här och nu och ta en dag i taget.

Sinnesro