Rädd för fel svar
Jag har bestämt mig för att skicka ett sms till hans syster idag, anledningen till att jag måste skicka ett sms just nu är att min terapeut går på semester och jag är så rädd för svaret jag kommer att få av hans syster (om jag nu får något svar) Jag vågar inte få ett svar och sen inte kunna nå min terapeut på fem veckor och jag vågar heller inte låta henne gå på semester och veta att nu kan jag inte skicka ett sms på fem veckor för jag har ingen som hjälper mig med vrakdelarna om det blir fel svar.
Därför måste jag skicka smset till hans syster idag, så jag hinner få ett svar innan min terapeut tid på torsdag. Men jag vågar inte göra det på dagen för jag vill inte ha något svar på jobbet, utan OM svaret är av dålig karaktär så vill jag ha nära hem. Skickar därför ett sms två timmar innan jag slutar jobbet i kväll.
Så här planerar jag smset:
” Hej XXX
Jag har fortfarande inte hört nåt från XXX. Skulle bara vilja veta om han är okej? Antar han är ute och dricker än. Finns det något jag kan göra för att hjälpa honom, så tveka inte att höra av dig. Jag finns här för honom. Kram XXX”
Vad tror ni om det?
Jag är livrädd för svaret, livrädd för att hon inget skall veta eller som sist när hon trodde allt var okej, för hon viste inte att han varit ute och supit i två veckor.
Jag måste mentalt förbereda mig på att det hon svarar INTE behöver stämma och att hon faktiskt även kan försvara honom och inte säga sanningen, samt att hon kanske inte svarar alls. Jag är nog mest rädd för att hon ska svara något hemskt, att han är död, sjuk eller lever lycklig med någon annan. Jag är självklart rädd för att hon inte ska svara alls för då vet jag ju inte om hon är arg, sur, dissar mig eller missat mitt sms.
För att skingra mina tankar och min rädsla så tog jag tag i några andra saker.
Jag var duktig och sände ett sms till en kompis som är skyldig mig pengar, skulle fått dom vid midsommar men inte sett ett öre, men nu sände jag en liten påminnelse, inget svar än. Men jag känner mig duktig som vågade säga till iaf.
Sen har jag tagit tag i en annan rädsla, att installera min jävla router, och det gick inte så bra, anande att det skulle gå så, men det stör mig att tekniken alltid ska strula, varför kan det inte bara vara lätt och flyta på.
Efter ett flertal telefonköer fick jag veta att jag iaf kopplat kablarna rätt och sen fick jag ett telefon nummer till tillverkarna, men eftersom jag skulle till jobbet så hann jag aldrig ringa.
Telefonen fungerar och jag kan koppla upp mig på Internet om kabeln mellan datorn och routern är i, men är inte vitsen med en router att man ska få det trådlöst? Suck.
Efter flera mail kontakter med företaget som gjort virus skyddet ger jag nog upp. Jag fattar inte hur jag ska få virus skyddet på svenska utan tror jag dessvärre får stå ut med den danska versionen. Eller så får jag installera om allt och eventuellt bli av med en licens. Jag tror jag ger upp.
I går fick jag lite sinnesro genom en lång kvällspromenad med en god vän. Han och jag är rätt lika på många sätt och vi kan prata om mycket. Han är bög så ni behöver inte sitta och hoppas att han kan få mig komma över min älskling.
Hur som helst så gick vi runt i stan i solnedgången, det va så jävla vackert i Stockholm. Vi började promenaden från K-holmen och gick längst med vattnet via skeppsholmen till gamla stan. Stockholm är så vackert och det gör så ont i mig att jag inte får dela dessa sommar kvällar med min älskling.
Jag älskar honom så enormt mycket, hoppas han förstår det. Hoppas han saknar mig med, hoppas han tänker på mig ibland.
Jag och min vän hade trevligt och pratade massor om allt, han förstod mig även om han inte kan något om missbrukare. Det var skönt att bli förstådd och ha någon att dela kvällen med, när jag kom hem somnade jag som en stock och ytligare en dag hade passerat.
Alla dagar känns som en transportsträcka till bättre dagar, tills min älskling hittar tillbaka till mig och nykterheten, eller mig iaf.
Just nu känner jag ärligt att jag skiter i om han är ap rak dygnet runt bara han är med mig så jag kan få honom in på ett hem som kan hjälpa honom bli frisk. Jag vet att det är egoistiskt att tänka så men jag saknar honom så och jag blir galen av att inte kunna få hjälpa och stötta honom.
Letar efter andra i samma situation, men alla bloggar och anhöriga jag hittar har kontakt med sin missbrukare, de flesta har redan ”fått” honom in på en behandling eller de har varit rena i över 1 år. Ingen jag stött på har blivit så ”avklippt” som jag blivit.
Jag vet att min farfar va så här mot min farmor, han var ute och söp ett par månader, kom tillbaka och var en underbar pappa och man för att sen försvinna igen ett tag.
Ju mer min farmor gapade och skrek, ju längre var han borta och ju mera söp han,
Min farmor är idag död så jag kan inte prata med henne. Min farfar dog långt innan jag var påtänkt och min pappa vill inte prata om det så mycket. Dessutom så har han svårt att se mig ledsen och pratar gärna inte om mina kärleksbekymmer, hans medicin på kärleksbekymmer är att sluta engagera sig och skita i det helt enkelt.
Jag är så avundsjuk på alla som får vara med sina missbrukare, även fast min hjärna förstår att jag inte bör känna så och att min älskling besparar mig massa elände genom att hålla sig borta under sitt aktiva missbruk. Jag borde vara tacksam över att han håller mig utanför, att jag får tillhöra hans friska liv. Men just nu är jag bara avundsjuk, jag vill vara hos honom.
Sinnesro
