Det gör ont

Skulle till stan idag och möta några vänner. På t banan in sitter en tjej med sönderskurna armar, jag har aldrig sett ett par så sönderskurna armar i hela mitt liv, från handlederna ända upp till armhålorna var det djupa gropar av ärr efter att hon skurit sig. Hon sitter och skriver i ett block och jag ser att hon gråter. Hon har situations Stockholms legget runt halsen.
När en plats blir ledig bredvid henne bestämmer jag mig för att sätta mig nära henne. Jag var bara tvungen att komma henne närmare.
Jag viste inte vad jag skulle säga för att få kontakt, jag bara kände att jag var tvungen att sitta nära henne och att jag måste få prata med henne, jag kan bara inte undvika en så skadad och ledsen tjej, jag bara måste få prata med henne, eller åtminstone få ögonkontakt och visa att jag bryr mig.
Det gjorde så ont i mig och se henne och jag kände hennes smärta och jag kände att hon bar en bit som även jag har, jag kände någon likhet och jag drogs till henne, jag var tvungen att få kontakt.

Efter att tankarna snurrat ett tag, så frågar jag om hon säljer tidningen, hon rycker till och verkar otroligt förvånad över att jag tilltalar henne.
Hon svarade att hon sålde den, jag frågade om jag fick köpa en och vad de kostar. 40 kr svarar hon men hon hade inga tidningar på sig just nu, hon hade inte kommit till kontoret så hon kunde hämta ut några. Jag frågade om jag fick köpa en ändå och hon tittade förvånat på mig. Jag ger henne 40 kr och sa att jag köper en osynlig tidning. Hon ler och vi börjar prata. Vi fick kontakt och pratade en stund, hon pekade på en gammal sliten dam som satt och pratade för sig själv en bit bort, hon berättade att det var hennes mamma. Jag led med henne samtidigt som jag kände en tillhörighet på nåt sätt. Jag ville krama om henne, gråta ihop och bara vara med henne. Jag sa att livet suger och hon höll med, de säger att det vänder sa jag, ja jag hoppas det sa hon. Hon ville ha en bostad vid nacka reservatet en dag. Jag sa att jag trodde på henne och att hon inte skulle ge upp,

Jag berättade vart jag bodde och att jag hoppades att vi sågs igen. Hon log mot mig och vi skakade hand. Hon var förvånad och hon såg glad ut. Jag tyckte om henne, jag kände tillhörighet med henne. Hon var en ung enormt trasig liten tjej, inte en dag över 20 år snarare yngre än så. Hennes liv har bara börjat, men hon fick aldrig en chans.
Jag hoppas jag får träffa henne igen, jag kommer aldrig glömma henne. Hon berörde mig enormt, jag ville hem och gråta över hur livet suger. Hon har inget och jag har massor men vi är olyckliga och vi har ändå något gemensamt. Smärtan, sorgen och ensamheten.
Hennes story är självklart värre en allt annat jag säkert hört, men vi fick en kontakt av alla smärta. Jag drogs till henne och jag hoppas hon fick lite värme av mig. Jag kunde inte bara låta henne sitta där. Jag fick henne iaf att le. En liten stund log hon, Jag önskar jag kunde göra mer.

Vid gamla stans t bana satt unga snygga drogade killar och tiggde pengar, det gjorde ont i mig och jag tänkte på min älskling, sitter han så nu? Vart är han och vad gör han? Så många utslagna människor, unga och till synes helt såkallade normala sitter helt utslagna. Det gör så ont.
Jag kunde inte ge alla pengar, jag kan inte rädda alla. Men det skar i mitt hjärta och se så unga och förstörda människor. De är ju i min ålder och yngre och de sitter och tigger i tunnelbanan, hemlösa och missbrukare.

Efter middagen ville mina vänner gå vidare, jag ville hem. Jag hade druckit cola hela kvällen, känner fortfarande inte för alkohol, Kan inte dricka den där jävla drycken som förstör allt.
När jag väntar på tunnelbanan hem kommer en ung, as packad kille med bar överkropp, snygg var han och full med tatueringar, han ställer sig och pissar mot en glas ruta, den glasrutan som jag står mitt emot. Jag ser hur han trevar efter “drulen“, full som ett ägg tar han fram hela paketet och ställer sig och pissar, Jag blir inte äcklad, jag blir inte generad, det gör bara ont i mitt hjärta. Unga människor så nere i missbruk, fan vad det gör ont. Fan vad jag hatar alkoholen och drogerna!

Någonstans där ute är min älskling, kanske sitter han också och tigger pengar, eller står as packad och pissar mitt bland folk. Kanske är han helt borta i missbruket, kanske ligger han någon stans i sin egna avföring, vad vet jag?!
Vart är han, hur mår han? Jag får panik, jag åker snart och letar efter honom, jag klara inte av att han sitter ensam, full och hemlös någonstans. Jag klarar inte av det här. Vart är han?
Är det verkligen inget jag kan göra för att nå honom?
Tanken på att han är ensam någonstans där ute och mår piss gör så ont. Tanken äter up mig inifrån. Tårarna rinner. Ångest och tårar. Saknar honom. Det gör så ont!

Att älska honom, en missbrukare, är inte lätt, men han är väldigt lätt att älska.
Jag kommer aldrig sluta älska honom. Han är för underbar för att kunna sluta älska. Men hur ska jag nå honom?
Gud Ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, Mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden!!!!! Jag rabblar sinnesro bönen om och om igen, men den hjälper inte mot smärtan och saknaden, det gör för ont.

Jag ber allt jag kan om att han ska hitta tillbaka till nykterheten och programmet, jag vet att det fungerar. Men när?

Sinnesro


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0