Svaret var positivt.
Fick svar från han syster redan efter 1 timme igår. Jag blev svettig och rädd men läste försiktigt smset ” Hej! Det var länge sen, hoppas allt är bra med dig. XXX är på ett behandlingshem just nu. Ingen vet riktigt hur länge han kommer bli kvar där. Bara hoppas på att han mår bättre när han kommer tillbaka. Ha de så bra! Kramis.”
Underbart min älskling har bett om hjälp och kommit in på ett behandlingshem! Så skönt att veta att han lever, att han får vård och att han har tak över huvudet och är på väg tillbaka.
Men varför kommer tårarna? Först var det nog spänningen som släppte sen kom ego tankarna. Jag då! När ska han höra av sig till mig, vad händer med oss? Hur länge har han varit där, hur länge ska han vara där och när ska han ringa mig??? Panik, panik och tårarna rann, men sen lugnade jag ner mig.
Det är inte jag som är viktig nu, det är Han! Han måste få tillfriskna i sin takt, han ringer mig när han kan, orkar och är redo.
Det spelar ju ingen roll hur länge han har varit i behandling, han är uppenbart inte redo för att kontakta mig. Han kan ju dessutom vara på ett hem där han inte FÅR kontakta mig. Vad vet jag?!
Det viktiga är att han får hjälp, att han lever och får vård. Så länge han lever finns det hopp.
Eftersom jag har kontrollbehov har jag ju i över ett dygn nu självklart spekulerat och vänt och vridit på allt miljoner gånger.
Han kan inte kommit i behandling före 27 maj, det vet jag ju säkert, kanske kom han i behandling under juni, skulle tippa vid midsommar, kanske tom efter midsommar. Men jag tror inte han har varit i behandling speciellt länge, så han är nog väldigt skör och har mycket ångest än.
Han kan vara på ett hem där han inte får kontakta utomstående eller han kanske mår så dåligt att han inte orkar kontakta mig, eller kan det vara så att han inte bryr sig om mig mer?
Kanske kommer han vara i behandling i månader, år. Kanske bara i några veckor, minst fem veckor garanterat iaf. Jag tror och hoppas att han får den vård han behöver och att han snart mår så pass bra att han kan och får kontakta mig.
Hans syster kommer ju förmodligen säga att jag har hört av mig. Det räknar jag med att hon gör så fort hon kan få kontakt med honom.
Nu vet iaf hon att jag finns här fortfarande och stöttar honom. Det känns bra att hon vet det.
Hon lät glad över att jag hörde av mig och hon dissade mig inte, om han hade ny tjej eller sagt att han inte vill ha med mig att göra skulle hon nog inte svarat mig, eller hur?
Det gör ont att jag inte får vara delaktig i hans behandling och att han inte vänder sig till mig för tröst och kraft, men samtidigt är ju det viktigaste att han blir nykter och han får bli nykter på vilket sätt som passar honom bäst, huvudsaken är att han blir nykter.
Men rädslan av att han har lämnat mig eller ska lämna mig gör så enormt ont, jag är så rädd. Flera gånger har den där jävla djävulen på axeln tryckt ner mig och sagt att jag snart kommer få ett sms där det står att han vill bli lämnad i fred och att han inte kan vara tillsammans med mig osv. att han inte vill ha en relation eller att han inte är kär i mig m.m. Den där djävulen kan vara så grymt elak och han kan verkligen sparka på mig.
Men ängeln på den andra axeln säger, varför skulle hans känslor för dig förändras? Han var ju så kär i dig när han var nykter sist och varför skulle dom känslorna försvunnit? Du har ju inte slutat älska honom, så varför skulle han vara annorlunda dig? Ni hade det ju så bra. Du var ju den finaste tjejen han någonsin träffat. Varför skulle han inte vilja ha dig?
Han kommer behöva dig mer än någonsin när han kommer ut, han har ju bara dig och hans syster. Alla hans vänner dricker ju. Han kommer behöva dig och din kärlek mer än någonsin snart. Stå ut, vänta, han är värd det.
Ängeln och djävulen slåss om min uppmärksamhet, jag vet snart inte vart jag ska ta vägen. Djävulen får alltid mest tid att sparka på mig, men jag försöker trycka bort honom och lyssna på den vita ängeln på den andra axeln.
Lite sugen på att gå och spå mig igen…..hm
Spåtanten sist hade ju rätt, hon såg ju honom på en institution. Har hon rätt i resten så kommer han tillbaka.
Bägge spå damerna såg att han kommer tillbaka men att det kommer bli tufft.
Men den ena sa att det kommer vara värt det, vi kommer bli så lyckliga ihop och den andra sa att det fanns två vägar, antingen står jag ut med kampen och allt det jobbiga och då blir vi så småningom lyckliga eller så ser hon en annan man på den andra vägen som är stabil redan från början.
Jag känner nu för att vänta på att min älskling ska bli ”frisk” och stark, han är värd allt, bara han kommer tillbaka. Men jag är så rädd för att jag väntar förgäves.
Tänk om han inte vill ha mig!!
Jag har väntat på honom nu i tre månader, väntat på att han ska komma tillbaka till nykterheten och till mig, nu är han ett steg närmare det jag så länge väntat och hoppats på. Men varför är jag inte tacksammare? Jag borde sprudla av glädje men jag känner mig rädd och förvirrad. Jag är tacksam för att han är i behandling och får hjälp, enormt tacksam att han är okej och är på väg åt rätt håll. Men livrädd att han ska hitta en annan eller inte vilja ha mig när han kommer ut igen. Och varför ringer han mig inte?
Men större delen av mig, den friska delen är bara glad och tacksam.
Han sökte hjälp fortare än jag började tro. Först trodde jag att han skulle vara ute i 2-3 veckor men när han inte hörde av sig efter den tiden så började jag misstänka att han skulle supa till midsommar eller ännu värre kanske ända fram till hösten.
Men han söp till midsommar verkar det som. Enligt min lilla besatta statistik och magkänsla.
Kanske hjälpte min kärlek honom tillbaka lite tidigare, kanske domen han fick den 26 maj hjälpte honom fatta ett beslut, eller kanske mitt samtal med frivården hjälpt till att hans ärende prioriterades lite. Vem vet? Men nu är han i vård och jag ber till högre makter att det nu ska vända för honom och även för mig.
Något är på gång, det börjar vända lite nu. Bara idag har det kommit tecken på att det är på gång att vända nu. Jag fick igång mitt trådlösa nätverk hemma, gick förvånansvärt enkelt, kom fram till en support på en gång och han hjälpte mig tills allt fungerade, bus enkelt helt enkelt. Virus skyddet har jag inte tagit tag i än, men flera andra problem jag grunnat på fick jag svar på i går kväll och idag. Datum för min helg i Eskilstuna är bokat och idag ringde min vän från Linköping och bjöd över mig. Sen hörde min kompis av sig som är skyldig mig pengar och han ska stätta in pengarna på mitt konto.
Massa saker bara faller på plats, så skönt. Nu verkar livet vända. Hoppas och ber att det stämmer.
Ett tecken på att det kanske finns en gud är att skvallret nådde mig igår att mitt x, även kallad idioten har blivit utslängd av sin nuvarande tjej, hon stod tydligen ut med svinet ett år till trots allt information vi gav henne. Men nu står han tydligen på backen igen och det känns skönt. Jag har känt honom sedan jag var 15 år och han är en del i varför min självkänsla är som den är och att min tillit är enormt skadad.
Han bodde hemma hos mig i 2 månader 2007 och hann förstöra så mycket för mig. Han stal inte bara pengar (9.000kr) utan levde gratis hemma hos mig i två månader trots att jag fixat jobb och allt till honom, jobbet jag fixade misskötte han och söp bokstavligen bort det och efter att ha svikit mig ett par gånger för mycket, hotat mig, slagit sönder min dator, hotat min familj och dessutom varit otrogen varje dag under hela vårat förhållande och jag lyckats sparka ut honom, har han mage att fråga om jag vill ha en chans till!!
Han hade under hela vårat förhållande en sambo till förutom mig och ytligare en flickvän samt ett antal älskarinnor. Allt detta har kommit fram genom åren som gått och jag är så glad att jag slipper se den där stora skiten. Han är enormt manipulativ och kan lura de flesta, han har stulit pengar från alla sina vänner och från alla jobb han haft, det finns inte en krog norr om Stockholm han inte druckit på krita och inte betalat efter sig, för att inte tala om alla svart jobb han tagit betalt för men inte utfört, så det ska bli intressant att se var han ska ta vägen nu när han är ute igen. Jag bara njuter av att han äntligen kanske får lite konsekvenser. Han har varit ett svin mot så många i så många år. Det är dags att han får sota lite för allt han gjort.
Kanske vänder allt nu, flera saker har iaf löst sig sedan jag fick smset om att min älskling är på behandlingshem.
Kan detta vara början på en ljusare framtid, kan det vara min tur nu att få smaka på lycka och trygghet.
Om jag ändå hade lite tålamod, jag längtar efter honom så enormt mycket, skulle vilja åka till alla behandlingshem i världen för att få se honom en sekund.
Jag längtar så mycket efter honom så jag spricker snart. OM han bara är i min famn igen ska jag aldrig någonsin gnälla eller be om något annat i mitt liv. Det är bara han jag vill ha.
Sinnesro
