Miljoner tårar.
Har inte kunnat skriva på några dagar, smärtan har varit för stor. Jag har inte kunnat få fram ett ord, tårarna har runnit och livet fryst till is.
I förrgår upptäckte jag att du tagit bort mig som vän på facebook, inte ett ord, du har bara tagit bort mig och alla taggar jag hade på korten på dig. Du hade bytt profilbild, kortet var taget på ett hem, såg ut som ditt gamla 12 stegs hem. Jag fick panik. Kroppen skakade och jag fick inte fram ett ord. Varför hade du gjort såhär? Vad menar du och varför?
Ringde min vän “M” hon förstår och hon kunde lugna mig, efter en stund kom tårarna, jag grät så jag inte fick luft, jag skakade och smärtan var obeskrivlig.
Jag provade ringa dig men du svarade inte. Jag ringde i panik upp “ M” igen och tillsammans knåpade vi ihop ett sms till dig.
“ Hej XXX. Hörde av din syster att du är på behandlingshem. Jag är så glad för din skull och hoppas det går bra. Ser att du tagit bort mig på facebook. Skulle uppskatta om du berättade för mig hur du tänker nu angående oss. Jag behöver får veta det. Jag älskar fortfarande dig och vad som än hänt så ställer jag upp på dig. Snälla XXX jag ber dig , jag behöver ett svar nu. Vad händer? Kram XXX”
Jag fick iväg smset efter ca 30 min men då var din telefon avstängd, antar du inte orkade se och höra att jag sökte dig.
Hela kvällen grät jag, jag kände mig så ratad och dumpad, jag grät och i alla ångest skar jag mig, jag kunde inte hejda mig, jag skar och jag skar. Blodet rann och det var så skönt, ångesten lättade lite men inte lika mycket som jag hade hoppats, jag slutade även fast jag inte ville fortsätta, för jag vet att det är så fel och fult. Jag skäms över mig själv men jag kunde inte stoppa det, jag bara var tvungen. Ångesten, rädslan och paniken var för stor, tårarna slutade inte rinna och jag kunde bara inte hejda mig. Förlåt.
Ringde några vänner som kunde lugna ner mig ett tag, jag pratade i telefon hela kvällen och grät mig till söms.
Vi är numera inte ens vänner på facebook. Varför?
De flesta jag pratat med anser ju att detta betyder att du verkligen vill att det ska vara slut mellan oss men att du är för feg för att säga det till mig. Detta var ett klart tecken på att du nu inte ville veta av mig. Jag måste inse det och jag måste gå vidare.
Jag kan fortfarande inte fatta att du kan mena det. Att du som är så snäll och underbara kan göra så här mot mig, det bara måste finnas en förklaring, Jag kan inte tro att du skulle göra så mot mig.
Jag kanske är naiv, kanske är jag dum i huvudet eller har någon diagnos som gör att jag inte fattar ett skit när det kommer till kärlek, men jag kan inte få in att du inte vill ha mig mera, Det bara måste finnas en förklaring.
Dagen efter gick jag in på facebook och såg att du tagit bort allt du skrivit till alla de senaste månaderna, du hade till och med tagit bort din gratulation till din mamma på födelsedagen. Då började jag misstänka att du tog bort allt som påminner och gör ont. Du har tagit bort allt. Men jag vet inte hur många du tagit bort helt som du gjort med mig. Men du har tagit bort all text du skrivit till folk.
Pratade med en gammal missbrukare jag känner “O” Han försökte förklara att många gånger tar man bort alla som står en närmast, man bara klipper av och raderar, för ångesten är för jobbig. Han tyckte inte jag skulle ta det så negativt och så allvarligt. Han hade själv tagit bort de som stod han närmast när han varit i behandling. Många gånger mår man så otroligt dåligt under behandlingen att man bara inte orkar se de människor som betyder mest. Han trodde absolut inte att du tagit bort mig för att du inte tycker om mig mera. Han gav mig rådet att ta det lugnt och jobba med mig själv och be för dig. Han trodde vi skulle ses igen, när du mår bättre. Jag hoppas han har rätt.
Jag försöker överleva, försöker andas och överleva en dag i taget. Jag vet inte hur jag ska klara det här utan dig.
Jag hoppas du tog bort mig och undviker mig för att du tycker om mig och att det gör för ont i dig just nu att ha kontakt med mig och se mig på facebook.
Inne i mig så känns det rätt att det är därför att du tog bort mig, men jag vet inte om jag känner så för att överleva eller om jag känner så för att det faktiskt är så.
Ingen vet mer än du vad du tänker och varför du gör som du gör.
Jag försöker att hitta förklaringar, det måste finnas en förklaring, det bara måste vara så. Du kan inte skita i mig bara för att du inte vill ha mig mera, du skulle aldrig vara så elak mot mig.
Kanske var det fel av mig att ringa och smsa dig, men jag fick panik där du tagit bort mig. Jag fick helt enkelt panik.
Jag har klarat av att inte kontakta dig på över fem veckor, men i onsdags gick det inte.
Det känns som jag svikit min terapeut och dig, jag skulle ju låta dig vara, men jag kunde inte, jag kunde inte bara stå där och inte reagera när du tog bort mig från facebook. Jag kunde bara inte stå och titta på. Jag var tvungen att reagera.
Längtar tills min terapeut kommer tillbaka från semestern, detta är olidligt att gå igenom detta ensam. Jag vet inte vad jag ska göra. Hade det inte varit sommar och jag måste kunna gå i bikini hade jag nog skurit sönder mig, men jag vill inte att någon ska veta och se och jag vet att jag måste ha bikini på mig så jag har inte skurit mig mera, tur att det är bikini säsong kanske. Ett djupt sår i armen blev det och tre mindre djupa på låret. Tror inte att det syns så mycket nästa vecka när jag har semestern, jag ska nog klara av att dölja det. Jag är bra på att ljuga, det har jag alltid varit.
Armen kan jag förklara med en spik eller nåt, det är ingen fara, ingen kommer upptäcka något. Är det något jag kan så är det att bli osynlig så att ingen ser eller bryr sig. Jag har ju klarar av det i 24 år så jag ska nog klara av några veckor till.
Jag vet inte om du är ute på ett nytt återfall eller om du är på behandlingshem, jag vet inte om du tagit bort mig pga. ångest eller pga. att du inte vill veta av mig. Bara du vet hur du tänker och menar.
Men jag tror att du varit på någon sorts behandling eller avgiftning och att du nu har kommit till en öppnare vård, eftersom du har tillgång till internet och mobiltelefon.
Eller så har du stuckit från behandlingshemmet och är ute på ett nytt återfall.
Jag tror att du tagit bort mig för att du inte orkar med att bli påmind om mig och oss, att det gör ont, ger ångest och dåligt samvete. Jag tror att du fortfarande bryr dig om mig och att du fortfarande tycker om mig, men att du mår för dåligt just nu för att orka ta till dig mig, oss och alla känslor kring det. Du stöter bort mig för att jag står dig nära.
Jag tror att du kommer må dåligt ett tag, kanske månader men att vi kommer ses igen och att du kommer höra av dig när du mår bättre.
Jag tror att vi kommer återförenas när du är redo och jag ska försöka låta dig vara. Inga sms och inga telefonsamtal. Men ett julkort får jag sända. Om vi inte hörts innan dess.
Detta är vad jag tror, men jag kan ha fel. Jag kan ha jätte fel, men jag kan också ha rätt.
Bara du vet och du säger inget.
Jag måste fortsätta jobba med mig själv. Jag ska fortsätta gå på möten och min terapi, jag ska börja träna igen v.35 och jag ska försöka gå vidare. Men jag älskar dig så mycket. Du äger mitt hjärta.
Jag orkar inte gråta, orkar inte känna. Jag har gråtit konstant i två dygn. Ögonen är svullna och gör ont, de är variga och värker. Min röst är hes och mina skärsår svider skönt medans de läker. Jag gör allt för att slippa känna ångesten, paniken och tankarna.
Ska jobba natt nu i fyra nätter, skönt att slippa träffa folk. Sen börjar min semester och jag ska försöka att umgås med så mycket nytt folk som möjligt.
Har två killkompisar som jag ska försöka att åka och bada med. Hoppas att de tar med sig massa kompisar och att jag får lite bekräftelse och uppmärksamhet, känner att det är något jag verkligen skulle behöva nu.
Jag har aldrig känt en sådan längtan efter bekräftelse som nu. Jag bara måste få känna mig lite speciell.
Jag känner mig så enormt ful och ratad, ingen har rört mig eller ens tittat på mig sedan jag sist var i din famn 28 mars.
Jag vill inte ha någon annan och jag vill inte ha någon annans närhet, bara din. Men jag måste få bekräftelse att jag lever och att jag är okej. Jag måste få känna att någon tycker jag är fin, jag bara måste få känna det. Vill bara han några blickar det är allt, inget mer absolut inget mer, jag vill bara känna att någon tittar på mig och tycker jag är en pingla.
Jag kan inte sluta tänka på dig, kan inte sluta hoppas. Du gav mig så mycket och jag var så stolt över dig, varför stöter du bort mig, kan jag inte få vara i din närhet, kan jag inte få stötta dig. Måste du göra detta själv.
Min vän “O” har försökt förklara hur du förmodligen tänker och känner, även fast missbrukare absolut är individer och är olika personer, så tänker och fungerar ni ju ganska lika.
Han säger att du mår så dåligt nu att du stöter bort de människor som du vet bryr sig och de personer som betyder mest i ditt liv.
Han säger också att i vissa behandlingar ingår det att klippa bandet för en stund med vissa, för att man ska kunna arbeta med sin sjukdom.
På vissa behandlingshem får man inte ha kontakt med en flickvän om man inte har barn eller varit tillsammans väldigt länge.
“O” sa också att eftersom du inte svarat på mitt sms och inte gjort slut så ska jag inte se det som slut. Vill du bli av med mig så kommer du säga det. Din tystnad behöver inte vara negativ, du är en vuxen människa och vuxna människor säger ifrån när de vill att det ska vara slut. Han sa att jag inte ska ta det personligt och att jag ska ta det lugnt och inte se det så mörkt. Många missbrukare tar avstånd när de går i behandling , det gör helt enkelt för ont att veta att det finns någon som bryr sig och det gör för ont att veta att man sårat.
Jag hopps och tror att det finns en förklaring till att du gjort som du gjort. Men det gör ont, så in i helvette ont. Det var ju ett av mina få halmstrån. Vi var ju iaf vänner på facebook.
Jag vet inte vad jag ska tro, men jag har valt att tro och känna att jag betyder något för dig. Allt vi sa och gjorde kan inte varit fel. Jag kan inte ha så fel om dig.
Vi måste hitta tillbaka till varandra en dag älskling.
Medans jag väntar ska jag jobba med mig själv, jag ska bli stark och jag ska må bra. Du kommer när du kommer.
Jag hoppas jag har rätt, att du inte tycker om mig mera kan bara inte vara sant, jag kan inte tro det. Jag må vara dum i huvudet, men jag kan inte, orkar inte och vill inte tro det.
Jag önskar du kunde ge mig ett svar, men jag hoppas att det kommer en dag då du mår så pass bra att du kan förklara för mig vad som händer.
Smärtan är olidlig och jag har gråtit sönder mina ögon. Tur jag ska jobba natt för jag kan inte visa mig bland folk just nu.
Jag orkar knappt leva.
Sinnesro.
