Hopp och förtvivlan
Ser att du varit inne på facebook, du gör inte mycket där men jag ser ändå att du varit inne. Trots att jag inte kan se lika mycket som förr så ser jag att du varit inne, det gör ont att du inte kontaktar mig. Vi är inte vänner på facebook längre och det gör ont. Varje gång jag är inne där så påminns jag om att du valt att ta bort mig och jag vet inte varför.
Jag hoppas att det är för att du inte orkar se mig och alla våra minnen.
Du sa till mig att om du tar ett återfall och inte hör av dig så beror det på att du inte orkar för att du skäms och du har ångest. Du tycker om mig så mycket och därför är det så svårt att höra av sig när man vet att man svikit och gjort fel. Du sa att du skulle försöka höra av dig men om du inte gjorde det så skulle jag veta att det berodde på din ångest och att du tycker om mig.
Du sa till mig att om du mot förmodan ville göra slut med mig så skulle du säga det, du är inte dum i huvudet bara för att du är alkoholist.
Du sa att om du kommer in på ett behandlingshem så kanske du inte får eller kan höra av dig till mig. Men att du ville jag skulle vänta och jag lovade att vänta hur lång tid det än tog, din nykterhet är viktigast. Vi tycker om varandra så mycket så vi skulle klara av allt tillsammans. Vår kärlek skulle vinna och klara allt. Jag lovade att stötta dig och vänta på dig, mig skulle du inte bli av med så lätt och du tyckte det var bra.
Var allt det en lögn eller menar du fortfarande det du sa?
Snart har du varit borta i 4 månader, jag vet att du är på behandlingshem. Du har valt att ignorera mina sms och meddelande på facebook i månader nu. Du har tagit bort mig från facebook och du ger mig inga svar.
Hur ska jag veta vad du menar.
Jag blir galen och jag pendlar mellan hopp och förtvivlan.
Vad betyder din tystnad? Hur ska jag veta vad du vill?
Jag älskar dig med hela mitt hjärta och jag skulle kunna vänta på dig i evigheter om jag viste att du ville det.
Varför svarar du inte? Varför ignorerar du mig?
Du vet ju att jag sitter här och hoppas och väntar på dig. Du vet ju att jag älskar dig.
Är det så att du tycker om mig men inte orkar ta tag i all ångest och allt dåliga samveta just nu? Eller är du bara feg och inte vågar säga mig sanningen?
Men du borde ju efter 4 månader förstå att jag inte ger upp och borde du inte då be mig sluta om du inte vill att jag väntar? Är det inte lättare för dig att skriva ett sms eller ett mail så du slipper mig än att ha mig som återkommer med sms.
Det gör så ont att inte veta, det gör så ont att hoppas. Hur länge ska jag plågas av ovishet?
Ska jag tro på det du sa förut eller ska jag ta din tystnad som att du inte tycker om mig mera? Men vad har jag gjort för att din kärlek ska ha försvunnit?
Jag förstår inte, jag får panik och jag orkar snart inte med mina egna tankar.
Du bara sa puss vi hörs sen och sen försvann du, jag kan inte ta din tystnad som om att du inte tycker om mig mera, du sa att du aldrig skulle göra så, ljög du för mig eller är det bara så att du inte kan och orkar ta in mig just nu?
Kanske är det för mycket för dig nu med behandlingen och allt, kanske handlar det inte om mig. Men det är svårt att tolka en tystnad. Svårt att veta vart du står.
Kan du inte ge mig ett svar. Jag älskar ju dig.
Sinnesro
