Tjock & ångest
Urk, känner mig så tjock idag, vet egentligen inte varför.
Varit hungrig och sugen mera de senaste dagarna och ätit betydlige mera, men tror inte jag har gått upp överdrivet i vikt. Måste väga mig och kika om min tjock känsla stämmer eller om det bara är en känsla.
Jag är inte smal, utan mera normal, medel om man ska hitta ett ord som passar min figur. Har dock mage vilket jag vet att jag kan och borde träna bort. Om jag började träna nu tror jag att jag ganska snabbt skulle få en fin kropp för nu har jag en helt okej vikt.
Men dessvärre så finns det nästan inga pass att gå på nu på sommaren på stället jag brukade träna på förut och då känns det trist att lägga ner massa pengar på ett kort. Får vänta till vecka 35 då alla passen kommit igång igen.
Funderar på att börja träna hemma lite, har ju en core dvd. Antar man måste träna lite, alla tjatar ju om inte annat om det hela tiden och att man mår så mycket bättre. Jag tränade mycket för ca 2 år sedan, tyckte det var ganska kul, men fastnade liksom inte utan varje pass var jobbigt att ta sig till, men det var kul när jag väl var där. Önskar att jag fastnade i träningen som vissa av mina vänner, men jag har inte hamnat där, latheten verkar starkare hos mig.
Men det värsta hotet mot min figur är att hungern kommit tillbaka och suget när jag ska gå och lägga mig.
Under dessa tre månader min älskling varit ute och supit har jag tappat matlusten totalt och därför tappat ca 5 kg. Men nu börjar jag gå upp igen och det vill jag inte. Det svåra är att veta vad som är sunt och vad som är början till en ät störning.
Hade ju ätstörningar som tonåring, men det är många år sedan. Jag har till och med ägt en våg nu i flera år utan att hamnat i något mat missbruk.
I min terapi och jobb med mig själv har jag börjat se och förstå flera av mina nuvarande beteenden men även mina gamla beteenden.
Jag har gjort enormt mycket för att döva min ångest som jag burit i alla år och sedan har jag gjort massa saker för att synas, för att bli sedd.
Min mamma dog som sagt när jag var 12 år gammal och då började min Pappa att dricka, sedan började även min lillebror missbruka.
Jag blev inte sedd, min lillebror var ett litet barn, han var bara 8 år när mamma dog och Pappa som självklart mådde jätte dåligt hade fullt upp med sig själv, sitt missbruk och att ta hand om brorsan min samt ekonomin, och allt annat som kommer när man är ensamstående förälder.
Jag blev ”duktig”, hjälpte till hemma och tog hand om pappa och min bror. Genom att vara glad och duktig så belastade jag inte min lilla familj, utan huvudsaken för mig var att hålla dom flytande.
I skolan var det ingen som såg mig, ingen lärare, ingen kurator eller skolsyster pratade med mig. Inte en enda gång pratade någon vuxen med mig efter min mamma dog, förutom min pappa som ibland försökte prata om det som hade hänt, men eftersom jag inte ville göra honom ledsen så höll jag mig ”glad” och pratade inte om mammas död.
Jag lärde mig fort att dölja mina känslor, vara duktig och inte visa mina behov.
Jag var inte besvärlig i skolan och jag var inte duktig. Jag var inget.
I 8an började jag hänga lite med de ”tuffa”, jag började röka och söka kontakt med de andra som hängde i rökrutan. Men jag släppte inte mina andra vänner, utan var alla till lags.
men ingen vuxen såg att jag mådde dåligt, jag gick ner i vikt, skar mig, började röka och mitt destruktiva beteende ökade med åren.
När jag gick i gymnasiet och min bror gick i högstadiet så ökade hans problem och även mina. Min brors problem syntes, han slogs, skolkade, drogade osv.
Alla insatser riktades åt min bror, de vuxna såg fortfarande mig inte. Jag blev som en mamma till min bror och de vuxna behandlade mig även så.
Pappa kämpade för hjälp till min bror och vi hamnade på pbu (som idag heter bup).
Jag minns hur vi gick i samtal varje vecka där och jag hoppades varje gång att någon skulle se hur dåligt jag mådde, att någon skulle komma på mig. Att någon skulle se min insida och tvinga mig att berätta om mig och mitt mående.
Varje gång gick jag hem besviken, det var bara min bror de såg. Men jag var även glad för det, jag älskade min pappa och min bror mer än mitt egna liv så huvudsaken var att min bror fick hjälp, han var illa däran. Hjälpen räckte tyvärr inte för min bror som blev värre och värre och hamnade i mera missbruk och problem under åren som följde.
Även Jag fortsatte mina destruktiva beteenden och även om jag inte förstod det då, så förstår jag det idag. Jag ville bli sedd och jag mådde jätte dåligt.
Jag förstod inte alls, inte förrän idag när jag är 36 år gammal förstår jag att jag mådde skit dåligt och att mina destruktiva beteenden var för att döva mina känslor och för att någon kanske skulle se mig.
Jag skar mig, hade ätstörningar, snattade, söp, rökte, brände mig och gjorde mig illa på massa olika sett. Allt för att bli upptäckt.
Men ingen såg mig, ingen frågade mig och ingen tvingade mig att öppna mig.
Ingen såg mig förrän jag som vuxen träffade R. Han såg mig.
De var magiskt, jag blev sedd för första gången på 24 år!
Han såg in i mig och fick mig att se mig själv, just för att han såg mig så kunde jag se mig själv. Vi kunde prata i timmar om allt och han ställde frågor som ingen annan gjort, han fick mig att öppna mig.
Ingen förstår, men min terapeut förstår och hon hjälper mig nu att fortsätta minnas och känna.
Allt faller nu på plats.
Allt jag velat i alla år är att bli sedd. Att bli sedd från insidan, bakom min fasad.
Alla runt omkring mig har bara lärt känna min fasad, kommer de tycka om mitt inre?
Min älskling tyckte om mig, både min insida och min fasad och han bröt ner min fasad, jag kan inte förklara vad som skedde, men han gjorde något magiskt. Han satte igång en process.
Vi är två trasiga själar som fann varandra, jag hoppas att han kommer tillbaka och att vi kan vårda varandras själar tillsammans.
I
Jag saknar honom så enormt mycket. Han är min bästa vän, han är min tvillingsjäl och han är den jag älskar nu och för alltid.
Finns det verkligen ingenting jag kan göra för att nå honom?
Ska jag kontakta hans syster och vad ska jag iså fall skiva?
Tankarna bara snurrar, snart har det gått fyra veckor sedan jag hörde av mig, är det bra eller dåligt?
Jag har ingen att rådfråga utom min terapeut och hon säger det är bra. Hon är övertygad om att han kommer höra av sig när han tillfrisknat, men har hon rätt? Jag lyssnar på henne och tror hon vet bäst, men är det rätt?
Många säger ju att det är bra att jag inte hör av sig, men eftersom jag vet att många inte uppskattar min kärlek till R så är ju frågan om de säger så av rätt skäl.
Eller är det bara jag som är misstänksam?
Enklast vore om han kunde höra av sig till mig så jag slapp gå här och vela och undra. Men hans mående hindrar honom från att höra av sig, antar jag.
Fan jag blir tokig snart, att älska någon som man inte kan nå är så grymt frustrerande.
Jag vet att jag inget kan göra utan att jag ska ta hand om mig själv, men det är inte så lätt.
Allt jag tänker på är honom, jag försöker att ta hand om mig själv och jobba med mig själv, men allt jag vill är att få ett sms eller samtal från honom.
Vaknade med ett tryck över bröstet och det försvinner inte. Vet inte varför, hela bröstkorgen gör ont, som om revbenen är för små.
När jag får ångest känns det också så typ, men inte precis så här, nu sitter det dessutom i hela tiden och en anan sorts smärta. Är det också ångest tro?
Fan jag orkar snart inte med mig själv, varje dag är fan en plåga, kan han inte komma tillbaka snart?
Solen skiner ute, alla går hand i hand i solen och ser fram emot semestern. Jag längtar till hösten så att min älskling tröttnar på att supa och söker hjälp och min terapeut kommer tillbaka från sin semester, så jag får hjälp. Det är knappast normalt, men så känner jag. Ju finare väder ju ensammare känner jag mig. Det var ju nu vi skulle göra så mycket, vi hade ju så mycket underbara planer inför sommaren. Det gör så ont att han inte är här så vi kan göra allt vi planerade.
Saknar honom så in i he***te !!! Hur ska jag kunna överleva?
Sinnesro
