En dag i taget.
Bara ett besök kvar hos min terapeut innan sommaruppehållet, det känns jätte jobbigt. Fem veckor ska jag klara mig utan hennes stöd och hjälp. Vet inte hur det ska gå men som vanligt så får jag försöka ta en dag i taget.
Har fått en tid i augusti, skönt att ha ett datum då jag vet att jag får träffa henne igen. Jag fick en tid på hennes första arbetsdag efter semestern, känn skönt.
Jag har fortfarande inte skickat nåt sms till min älskade alkis. Nu har jag klarat mig i tre veckor och två dagar.
Funderar på att skicka ett sms till hans syster men vet inte vad jag ska skriva och nu när min terapeut går på semester så är jag lite rädd att jag ska få ett svar som jag inte kan hantera.
Känner mig otrygg och ensam utan henne.
Jag känner mig övertygas om att jag finns kvar i min älsklings hjärta och att allt kommer fixa sig när han vågar ta klivet över till den nyktra sidan.
Men ibland kommer tvivlen, tänk om han träffar någon annan på vägen. Tänk om han blir kär. Tänk om han glömmer mig. i någon annan!!
Måste kanske påminna honom om att jag finns kvar, men det var ju det de sa jag inte skulle. Hm förvirrad, vad är rätt och vad är fel?
Dagarna rullar på, jag försöker hålla mig sysselsatt och hitta på saker för att inte tänka och för att livet ska rulla på. Men varje dag är en transportsträcka tills min älskling gett upp sitt supande.
I går hände något ovanligt, det var det en kille som verkligen glodde på mig. Han hade hämtat sin dotter och de skulle hoppa in i bilen och han verkligen glodde på mig, kändes lite kul med en flirt, han var rätt snygg, solbränd, rakad och tatuerad. Han var självklart upptagen och hade som sagt en dotter, men det var kul att se att någon verkligen tittade på mig, det är inte ofta killar glor så uppenbart på mig och dessutom var jag inte alls så klädd. Utan hade bag jeans och munkjacka, och ögonen söndergråtna eftersom jag precis hade kommit ut terapeuten
Men det var kul att få känna sig lite snygg iaf.
Det var kul att få lite uppmärksamhet, han liksom stannade till och bara tittade på mig. Kanske behövde han lite titt godis och det titt godiset var jag.
De senaste två åren har ju min älskling varit den som gett mig komplimanger. Även när jag var tillsammans med mitt x så var det ändå R som skickade små uppmuntrande kommentarer. Vi flirtade ju med varande en lång tid innan vi började prata och lära känna varandra, han stöttade mig när jag var nere efter mitt x lämnat mig och han kommenterade ofta korten på mig på facebook och skrev att jag var så grymt snygg osv.
Nu är det ingen som kommenterar mig och peppar mig.
Fan vad jag saknar min goa R. Min älskling.
Jag tänker kämpa och vänta på honom i evigheter, han är värd det, han är värd varje tår och varje dag av saknad. Det är så jag känner nu iaf.
Jag är inte dum i huvudet, jag vet att tiden kan läka såren och att jag förr eller senare kanske ger upp, men just nu känner jag inte så, just nu känner jag att han är värd att vänta på, han är mannen i mitt liv.
Gått igenom 900 fotokommentarer på en Hammarby sida på facebook för att se om jag kan hitta något livstecken från min darling, men inte ett spår sedan en månad tillbaka. Undrar vart han är? Antingen super han väl stenhårt nu eller så är han på något behandlingshem, för någon gång på en månad brukar han ju vara inne på facebook iaf i vanliga fall, även om han inte är någon stor Internet användare.
Försöker att släppa taget men måste kika lite på facebook nästan varje dag, bara titta runt lite och se om han varit inne, men som sagt ingenting sedan 26 maj vid 21.50 tiden, vart är han?
Med mitt egna arbete så händer det grejer, jag börjar minnas min barndom och minnas beteenden jag haft länge.
Jag har fått tillbaka hungern lite igen och äter mera, men är lite rädd för att gå upp i vikt. Jag vill vara smal och jag vill inte komma över 70 sträcket. 65 är toppen, då känner jag mig bra.
Jag har inte skurit mig på länge, så det går ju framåt.
Jag ser saker jag inte såg förut och jag förstår varför jag gör om jag gör och tänker som jag tänker.
Men vem är rösten i mig som ständigt säger elaka saker och trycker ner mig, vem är rösten som hela tiden gör allt i sin makt gör att jag ska må dåligt?
Det är som om jag har en ängel och en djävul på vardera axel, ängel tror på mig och på mina god känslor. Hon tror att R kommer tillbaka och att jag kommer bli lycklig och älskad igen.
Djävulen på andra axeln, säger att jag är värdelös och att R inte vill veta av mig, ja att alla skulle klara sig bättre om jag bara dog.
En god och en ond röst hela tiden och den onda rösten kan vara så enormt elak.
Jag önskar att den onda rösten försvann och den goda rösten har rätt.
Jag önskar att min älskling skulle välja mig och nykterheten istället för flaskan.
Jag önskar vi bägge fick sinnesro tillsammans. Men fram till dess får jag ta en dag i taget.
Sinnesro
