Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

I går va det dags att bråka med min bror igen. Jag blir så arg och självklart ledsen, men denna gång tror jag att jag ger upp, nu får det vara nog, nu orkar jag inte ta mera.

Jag och min lillebror har alltid stått varandra nära, väldigt nära. Men de senaste åren, sedan han skaffat familj har det gått upp och ner och nu går det verkligen ner, bara ner.
Jag känner mig så orättvist behandlad och utnyttjad.
Jag har alltid hjälp honom och hans familj på alla sätt, trots att jag inte fått speciellt mycket tillbaka. Mycket har varit på deras villkor men nu har de gått över gränsen.

De valde att för 1 år sedan flytta ut på landet. Men de jobbar bägge två i stan. Deras val var inte det jag skulle rekommendera någon, men jag respekterar deras val.
De respekterar dock inte mina val, men det är en annan story.

Sedan du försvann och jag blev ledsen så har dom valt att ta avstånd från mig. Hans fru har inte hört av sig en enda gång och min bror har precis börjat ringa mig lite, så jag trodde att vi kanske trots allt kunde få lite kontakt igen även om jag tycker de gjort fel och inte tänker glömma och gå vidare som så många gånger förr.

Nu är det dock dags för alla att fylla år. Det börjar med min brorson. Jag jobbar dock på hans födelsedag nu på söndag och de ville inte flytta fikat till fredag. Pappa ska åka dit på söndag men jag kan inte utan föreslog att lillkillen och jag kunde gå på bio istället någon dag. Han ville hellre sova över hos mig och självkart får han göra det.
Bara boka in en dag, men det är nu bråket börjar. Min bror ringer till mig och många ord hör jag direkt är hans frus.
Dels tycker de att jag skulle tagit semester för jag vet att han fyller den 26 sep. Jag anser att man inte kan ta en hel semesterdag för att åka ut på en fika på någon timme för att brorsonen fyller 12 år. Så många semesterdagar har man ju inte och de skulle aldrig ta ledigt för min skull, det är inte många gånger de kommit och firat mig genom åren, även om de efter mycket om och men kommit de senaste tre åren efter pust och stön.

Sen är dom så ”snälla” och därför inte tycker jag ska behöva åka hela vägen ut i skärgården med färja och allt därför så kommer dom vara ”snälla” skjutsa deras son en bit, de tyckte att vi kunde mötas på halva vägen.
Jag hittar knappt dit och jag tycker att det är så fånigt med halva vägen för det gäller bara halva vägen när de ska åka till mig, det är aldrig halva vägen när jag ska åka till dom. Och nu ska deras son sova över hos sin faster och då ska jag hämta och lämna honom på en parkering  i ett industriområde som är då halva vägen mellan våra städer. Nu är ju dom två som betalar bensin och jag är ensam så jag kan ju tycka att om det nu är så viktigt med rättvisa så borde vi väl mötas en tredjedel av vägen, eller?

Han tjafsade om bilköer och rättvisa och det lät som om jag ska vara evigt tacksam att jag får låna deras son en fredag och lördag.
Sen frågade jag hur min bror skulle göra som fyller år samma helg, min tanke var ju att dom skjutsade honom till mig och sen att jag kunde lämna honom när vi ändå skulle fira min bror. Men han ville inte fira sin födelsedag och det är väl okej sa jag men det är ju ett bra tillfälle att ses på, vi ses ju nästan aldrig så födelsedagarna är ju ett bra tillfälle att träffa familjen på, familjen består ju bara oss tre. Pappa, jag och brorsan.
Men han menade på att han träffar ju pappa nu på söndag. Ja det är klar, du träffar ju pappa, det är ju bra sa jag, men han fattade inte min sarkasm, eller så är det så att jag numera inte ingår i familjen.
De vill uppenbarligen inte träffa mig och jag vet inte vad jag gjort.

Jag gav upp diktionen om vem som skulle få sitta mest i kö och att det ju faktiskt var jag som inte kunde komma på deras sons födelsedag och därför skulle träffa honom en annan dag osv .
Jag bara sa okej jag hämtar och lämnar honom på parkeringen vid granngården och jag ska hitta dit på nåt sätt, det löser sig. Fine, okej, what ever.
Jag orkade inte bry mig, jag ville bara avsluta samtalet och sen aldrig mera träffa dom efter detta. Jag ska träffa deras son och han och jag ska ha ett trevligt dygn men godis, dvd filmer och mys sen är det tråkigt att han kommer i kläm, men jag orkar inte mera.

De är uppenbarligen skit sura på mig över nåt och det blir bara värre.
Det började förändras lite när jag blev tillsammans med en turk. Han bodde ju i Turkiet så de behövde ju aldrig träffa honom eller ens se skymten av honom, men det störde dom uppenbarligen ändå. Sen flyttade de ut på landet och då isolerade de sig mer och mer och vi hade mindre och mindre kontakt, men när jag blev tillsammans med dig så blev kontakten bättre och bättre och jag trodde det skulle bli bra igen. När du sen tog ditt återfall så brakade helvetet löst. De tycker jag ska skita i att ha relationer och lära mig leva ensam för jag kan inte ha en relation och jag måste ta tag i mitt jävla liv. De ville inte ha kontakt med mig så länge jag var ledsen och inte ryckte upp mig. Helt sjukt tycker jag med tanke på hur mycket jag har stöttat dom genom behandlingar och dåligt mående av alla det slag.
Men nu när jag mår dåligt så försvinner min familj.

Jag ska bara finnas där när de passar dom och nu ska jag dessutom vara tacksam att jag får vara med deras son en helg, som om jag inte har roligare saker att göra en fredagskväll, än att vara ”barnvakt” Sen ska jag betala allt godis, mat osv. och dessutom åka ca minst 1 timme för att hämta honom och en timme för att lämna honom på granngårdens parkeringsplats.

Det ska bli intressant att se hur dom tänker göra när jag fyller år…..antar att det blir som när de skulle fira julafton med mig, en pizza på en pizzeria, i en ort halva vägen var. Suck.
Nästa gång de säjer halva vägen var så ska jag banne mig ta upp att de är två som betalar bensin så det borde bli en tredjedel av vägen vi ska ses på…..eller?

De har inte ringt och stöttat mig eller tröstat mig en enda gång detta halvår som gått fast de vet att jag mår piss. De har betett sig som skit mot mig de senaste året, och de sista halvåret har det bara blivit värre och värre. Nu ger jag upp.

Jag orkar inte och jag vill inte längre försöka. Jag ger upp. Jag har ingen familj kvar. Jag har bara min pappa.

Min Pappa var hos mig igår, jag såg hans besvikelse när jag berättade vad som hänt, han fick tårar i ögonen när han såg mig gråta över allt.
Han är på min sida även om han inte kommer säga något till dom eller ens nämna nåt, jag vet ändå att han tycker de gör fel mot mig.

Jag är arg och besviken på min bror och hans fru. De va mina bästa vänner, min familj men nu ger jag upp, de vill inte, så de ska slippa.

Skulle behöva dig grymt mycket nu. Men jag har inte hört nåt. Vet ingenting om dig just nu. Hoppas du tänker på mig ibland, hoppas att du saknar mig och jag hoppas att du kommer tillbaka. Men jag börjat sakta ge upp även det. Jag börjar ge upp allt….

Men jag är inte arg på dig, inte ens besviken, jag är bara ledsen över att du inte är hos mig. Jag hoppas att du kommer tillbaka en dag….jag behöver dig.

Ska skicka ett mail till dig, ett kort litet meddelande och se om något händer, sen vet jag inte vad jag ska göra……


Sinnesro

Efter ett par riktigt jobbiga dagar börjar jag nu lugna ner mig.
Märkte att den där Kattis är vän med din mamma på facebook och det knäckte mig ett par dagar.
I min mörka tankar såg jag er som en enda lycklig familj. Det gjorde ont, jävligt ont och ju mera jag tänkte på det ju ondare gjorde det. Efter ett par dagar insåg jag att jag faktiskt inte vet varför de är vänner på facebook. Det MÅSTE ju inte vara för att det är din flickvän. Din mamma är ju vän med många av dina vänner och Kattis och du har ju varit vänner länge. Men jag är fortfarande livrädd för att det är så, en enda lycklig stor familj. Du kär och lycklig med någon annan...Hjälp!
Jag vill ju vara en del av dig och din familj. Jag vill ju vara den som stöttar dig och som står vid din sida och känner din familj. Avundsjukan, svartsjukan och alla andra onda känslor stiger inom mig titt som tätt, men jag är lite lugnare nu efter att ha gråtit i panik ett par dagar.

Jag orkar inte må så här, jag orkar snart inte älska, orkar snart inte leva. Hur ska jag bli av med dessa onda tankar och detta mående. Jag orkar inte med mig själv, jag orkar inte leva, orkar inte känna, men jag kan inte stänga av. Tårarna slutar inte rinna, ångesten stannar inte upp. Jag vill bara sova, försvinna, dö.

Börjar knåpat på ett litet brev till dig. Mitt sms kom aldrig fram, så nu är facebook och din mail det enda sättet jag kan nå dig på. Inget långt brev, men ett lagom brev, tror jag. Inga krav och ingen press men ändå lite frågor och framför allt vill jag att du ska veta att jag väntar på dig för att jag lovade det och för att jag tycker om dig. Du borde ju veta att jag väntar och tycker om dig du borde veta det och du har inte sagt åt mig att ge upp så kanske finns det hopp än? Men nu är det snart två månader igen som gått sedan du hörde av dig. Jag måste kontakta dig igen, måste få något tecken. Orkar inte med denna förvirring och denna tystnad.
Orkar inte må mera, orkar inte känna, orkar snart inte leva.

Fick ett brev idag av min mammas bästa vän, har inte träffat henne eller hört nåt från henne sedan min mamma dog, sedan jag var 12 år. Borde röra runt mina känslor, men jag känner inget, jag blev typ bara lite glad och nyfiken, kanske minns hon, kanske kan hon berätta massor, det var kul att höra från henne, Men jag känner inget speciellt, inte nu, inte än.

Samma i förrgår när någon backade in i min nya bil som stod parkerad, tre långa repor, på min nya fina bil! Men jag orkade inte bry mig, du tar upp alla mina känslor, jag orkar inte känna mera, orkar inte bry mig om nåt.
Men det var självklart kul att mammas bästa väninna hörde av sig, kanske kan det hjälpa mig att hitta min sorg över mamma. Tänk att hon hittade mig på facebook.
En av facebook´s fördelar.

Annars är facebook just nu för mig något ont som får mig att må piss, der ger mig tvångstankar och jag kan inte låta bli att leta info om dig. Förr eller senare ser jag något som gör ont, något jag skulle må bättre av att inte se, men jag kan inte sluta. Men jag har blivit lite bättre på att låta bli. Jag går inte in lika ofta och lika mycket, men jag går in lite varje dag, det gör jag ju. Ibland hatar jag facebook, det gör ont att du inte är vän med mig och det gör ont att se dig skriva till andra men inte till mig.
Fler av dina vänner har dock ändrat sin sekretess, på gott och ont. Kan inte se lika mycket längre, det är nog bra men det är jobbigt. Jag vill ju veta vad som händer, om du lever och hur du mår. Men jag måste försöka släppa och låta de högre makterna ta över.
Men just nu kan jag inte, just nu kan jag inte mer än försöka överleva, en dag i taget utan dig.

Sinnesro

Börjar släppa det du skrev på facebook. Tror ni bara är vänner och jag bör inte snoka och läsa vad du skriver till dina vänner. Jag har inte med det att göra. Du hör av dig när du vill höra av dig. Jag kan inte påverka det.

Skickade ett sms till dig idag. Men smset har inte kommit fram, din telefon är avstängd. Det skrämmer mig. Jag är rädd att du bytt nummer eller är ute och super igen. Men kanske är din telefon avstängd av annat skäl. Men det skrämmer mig.

Idag blev en bad day, en riktigt bad day. Panik, sorg, tårar, ångest, listan kan göras lång. Jag förstår dig inte älskling. Jag förstår ingenting.

Du har inte svarat på mitt meddelande än, men jag har sett att du varit inne på facebook flera gånger (5 gånger) sedan du skrev till mig, kanske är du inte redo att svara, kanske vet du inte vad du ska säga, det kan jag acceptera. Du har inte varit inne så mycket på facebook de senaste månaderna, nu när du varit på behandling har du varit inne ca varannan helg. Så långt fattar jag, tror jag.
Men så idag kom förändringen som gör mig så förvirrad. Du var inne idag, en tisdag och du skrev till en tjejkompis, inte så farligt, jag vet att ni varit vänner länge och att ni varit väldigt bra vänner.
I april när du var på fyllan så ”blev ni tillsammans” på facebook mitt i natten, garanterat på flyllan, men ni behöll våran dag som årsdag. Efter jag smsat dig och berättat att jag sett det och att jag ville veta vad det betydde tog du bort den statusen på din facebook sida, men det har alltid stått kvar på hennes sida. Varför vet jag inte, men jag har inte sett ett spår på hennes sida under alla detta halvår som gått att ni har en relation, ingenting tyder på att hon har en relation med någon. Inte ett tecken, inte ett spår och i mina sjukaste stunder har jag analyserat varje bokstav på hennes sida, tro mig.
Sen idag har du efter ett halvår helt plötsligt kommenterat hennes status. Hon har skrotat sin bil efter en bilolycka och du retar henne med att tjejer iaf kör bättre än höns osv. Du var ganska så taskig mot oss tjejer men du avlutar meningen med en blink och puss bejb. Så jag tolkar det som att du skämtar.
Men Jag får självklart panik, svartsjukan kommer över mig, paniken, ångesten, förvirringen, allt bara kommer, jag läser och läser.  Du skriver till henne på en tisdag, du skriver puss bejb, och du skriver inget till mig. Mig kallade du baby för bara några veckor sedan och för mig är det ett gulligt ord, bejb uppfattar jag som lite mera ”bruden” men jag kan ha fel.
Efter ett tag, ca två timmar börjar jag lugnar mig och börjar tro mig förstå hur du menar, du retas grovt och avslutar med en blink o puss, för att visa att du skojar och inte menar illa.
Så skriver du till dina vänner, det vet jag ju speciellt när du skämtar och larvar dig.
Men sen kommer hennes svar…..hon är elak tillbaka och skriver att män kör sämre än höns och sen gör hon samma som du, skriver en puss och en blink men hon använder ordet ÄLSKLING!
Detta har du inte svarat på, tack o lov. Jag vet inte alls hur jag ska tolka detta, är ni tillsammans eller är det en skämtsam skärgång ni har? Jag vet att ni varit vänner länge, kanske kan man skriva så, kanske är det inget mellan er, men kanske är det de?
Panik, ångest, tårar och svartsjuka, mår piss!
Jag som klarat av att hålla borta svartsjukan, jag som litat på dig, jag har aldrig litat på någon som jag litat på dig. Magkänslan säger fortfarande att jag kan lita på dig och att du och denna tjej bara är vänner, men jag vet ju inte. Jag vet fan ingenting, du säger ju inget.
Men om det nu är så att du har en annan, om det nu är så att du inte alls tycker om mig eller är intresserad av mig, varför kontaktade du mig då efter 4 ½ månad, när jag äntligen slutat höra av mig till dig och du äntligen är på behandling och är nykter, varför skrev du då så gulligt och drog upp gamla minnen? Om du inte ville ha mig, varför kontaktade du mig för 4 veckor sedan? Om du hade någon annan och om du inte ville ha kontakt med mig skulle du väl aldrig kontakta mig efter så lång tid?! Jag förstår inte?! Om du inte vill ha mig skulle du väl skriva det, eller? Jag vet att du är en bra man, en ärlig och bra man, när du är nykter. Men självklart kan jag ha fel, jag är ju inte gud. Man känner väl aldrig någon så bra så man vet till 100%, men min magkänsla tror fortfarande på dig.

Men fan vad ont det gör att du skriver puss till någon annan och fan vad ont det gör att någon annan kallar dig älskling.
Jag har suttit och analyserat och letat bevis hela jävla dagen som en idiot, jag blev så sjuk och så knäpp, jag har läst allt jag kunnat hittat, letat och analyserat. Jag vet att det är fel, jag vet att det inte är friskt, men jag flippa ur totalt!
Jag skulle aldrig ha sett detta om jag inte gick in på hennes sida, och eftersom du och jag inte är vänner på facebook längre och jag och denna tjej absolut inte är vänner. Så jag hittade detta för att jag, min idiot letade och snokade bland dina vänner. Jag glömmer ju aldrig hennes namn så självklart har jag gått in där och kikat titt som tätt och även om jag slutat att spionera på dig lika mycket så fick jag ett ryck idag och gick in på denna sida och efter att jag såg detta så löpte jag fan amok på facebook, gick in på alla möjliga sidor, lästa allt jag kunde komma åt, letade efter nåt, vet inte vad, men jag letade efter varje bokstav du skrivit till någon. Men tack gode gud va detta det värsta och nästan det ända jag hittade.
Kanske retades ni bara med varandra och avslutade de hårda orden med något gulligt. Kanske bara så som vänner kan göra. Men kanske är ni ett lyckligt par, men då borde du ju inte skrivit till mig…….tankarna snurrar, analyserar om och om. Huvudet värker, hela kroppen är trött, jag har skakat, frusit, gråtit, haft ångest och panik sedan 12 idag. Exakt 12 timmar har jag stirrat på orden, analyserat och försökt hittat olika scenarion. Jag vet ingenting! Jag bara tror och hoppas.
Om ni nu var ett par, varför har ni våran årsdag? Varför har ni det datumet kvar om ni menar allvar? Du kanske inte reflekterar över det, men hon borde ju göra det, ingen tjej vill väl att det ska stå X:ets datum, eller?
Sen kommer frågan vad gör du ute på nätet en tisdag? Är du ute på ett återfall? Är du på permission? Är behandlingen klar? Eller har du bara fått lite mera öppenvård, lite lösare tyglar i behandlingen?
Jag vet ingenting och det gör mig galen, jag försöker ha kontroll på något jag inte har någon som helst kontroll över. Kan inte släppa taget, kan inte sluta analysera och söka efter svar. Jag är så sjuk idag. Idag är det min tur ett ta ett rejält återfall. Jag som varit så duktig och kämpat så hårt. Varför kommer det sådana här grymma bakslag som gör mig så illa och så förvirrad?
Har så förbannat ont i huvudet av alla tårar och allt grubblande. Ska till min terapeut i morgon kl 14.00 du ska bara veta hur mycket jag längtar. Idag var det tuffaste bakslaget sedan Juli månad.
Jag förstår inte, jag är ledsen baby men jag förstår inte? Vad ska jag tro?
Jag tror ni är kompisar och att ni skojar med varandra, men jag kan ha fel, men om jag har fel kan du inte säga åt mig att ge upp, kan du inte göra slut i så fall? Jag har ju skrivit så många gånger att jag väntar på dig och att jag älskar dig och att om du vill att det ska vara slut så måste du säga det. Hur ska jag tolka din tystnad? Du har ju trots allt hört av dig……för en månad sedan.

Sinnesro

En vän sa en sak som fick mig att tänka om. Hon fick mig att må bra och orka stå ut en dag till.

Du är inne på facebook och i stortsätt bara byter bild, varannan eller var tredje lördag. Min terapeut tror att du gör det för att visa mig att du är i behandling än och att du mår bra, och kanske är det så eller kanske är det inte så, men jag kan ju faktiskt välja att se det så.
Dessutom vet du att jag finns kvar och väntar på dig och om du inte skulle vilja det så skulle du ju säga det.
Jag blir besviken och rädd när du inte hör av dig. Men som min vän sa till mig idag så har du ju faktiskt inte hört av dig och sagt något negativt heller, du har ju faktiskt inte sagt nej eller hej då och så länge du inte gör det så betyder det ju att du vill ha mig och att du vill att jag ska vänta.
Förmodligen är det så, och om inte annat så kan jag välja att se det så.
Du har inte gjort slut eller sagt att du inte vill att jag väntar, så med andra ord vill du ha mig och du vill att jag ska vänta.

I allt detta och i mitt dåliga mående har jag fått veta vilka som är mina vänner och vilka som är det och denna tjej som jag inte alls umgås med mer än på jobbet har visat sig vara en riktigt bra vän som ger mig massa med positiv energi. Sen har jag vänner som jag verkligen trott är mina nära och bästa vänner som visat sig vara långt ifrån det jag trodde.

Jag väntar på dig och det borde du veta, om du inte vill att jag ska vänta borde du sagt det. Jag tror du skulle säga farväl om du ville ha ett farväl, jag väljer att tro på dig och jag väljer att tro att du är den goa och underbara kille jag en gång kände. Jag tänker försöka välja att må bra och tro på dig.

Idag kom första livstecknet från min svägerska. Hon hade betalat in lottot och istället för att som vanligt vara helt tyst och bara sätta in pengarna, kom pengarna in på kontot med en hälsning - puss. Det va första livstecknet på evigheter, ja du älskling hon är värre än dig he he.

I natt drömde jag att alla mina pengar var slut och sen drömde jag att jag hade glömt att åka till jobbet, skumma drömmar, minns inte så mycket mer än paniken att vara försenad till jobbet och paniken över att vara pank. Jag minns att du va med, men jag minns inte mer än så.

Ser att du va inne på facebook igår, du har bytt bild men du skrev inget till mig.
Jag blir alltid så besviken när jag ser att du varit inne men inte skrivit till mig, jag kan inte låta bli att bli besviken. Vet inte varför egentligen för jag är ju medveten om att du går i en behandling och att du hör av dig när du är redo. Du har ju kontaktat mig en gång och kommer ju göra det igen. När du kan och är redo.
Du hade ju aldrig skrivit till mig den där dagen för fyra veckor sedan om du inte tänkte på mig och om du ville bli av med mig. Ändå blir jag så rädd när jag ser att du varit inne och inte skrivit till mig. Jag väntar ju och hoppas ju varje dag på ett tecken från dig, en bekräftelse på att jag finns i dina tankar.
Min tro på mig själv sviker, jag är rädd att du inte vill ha mig. Men jag vet ju att detta inte handlar om dig. Du måste jobba med dig själv och du måste tillfriskna, men jag kämpar med mina hjärnspöken och med min tillfriskning också, och det är svårt. För mig handlar det om att våga lita på att du tycker om mig och att du vill ha mig och att du kommer tillbaka. Att våga tro och våga lita på den högre makten att allt kommer bli bra. Tålamod, Jag ber om tålamod och sinnesro. Det är svårt och läskigt, jag är så rädd och ensam.

Men min teori om att du är hos din syster ca varannan helg på ”permission” har fått mera vatten på sin kvarn. Tror att jag faktiskt har rätt. Du är inne på facebook varannan lördag typ.  Av någon konstig andledning så hittar jag alltid små spår av dig när du varit inne. De är som om det är meningen att jag ska veta. Kanske är det för att jag ska veta att du fortfarande är på behandlingshem. För detta bevisar ju faktiskt det.

Jobbar idag så jag kan inte gå på al-anon mötet. Saknar gruppen, trivs där. Vi är en liten grupp som stöttar varandra och jag kan gråta och älta hur mycket jag vill. Det är skönt. Det är tyvärr inte alla man kan älta och gråta med.

Mina lediga dagar har jag sysselsatt mig till max, inte en lugn stund. Allt för att slippa saknaden av dig. Det har varit middagar med vänner, tvättstugan och städning, jag har haft mitt gudbarn i ett dygn och när man är med en 4åring som avgudar en så blir det inte mycket vila. Vi var och tittade på djur, lekte i en stor lekplats, lagade pannkakor, köpte glass och godis, hyrde filmer och köpte fler fiskar till mitt akvarium, ja det var full rulle hela tiden. Jag tror hon hade det jätte kul faktiskt. För dagen efter grät hon och saknade mig.
Jag har två underbara gudbarn som jag hoppas du snart får träffa, du skulle tycka så mycket om dom.

Det är så mycket jag vill visa dig och så mycket jag har att berätta, jag spricker snart av allt jag har inom mig. Jag hoppas och ber att tiden går fort tills vi ses igen. För det är svårt utan dig.

Sinnesro

Som vanlig är allt mitt fel i en konflikt.
Jag min bror och hans fru har knappt haft någon kontakt sedan du klev ut i ditt återfall. Orsaken är lite oklar men min svägerska ringde inte upp mig trots att jag smsade henne två gånger och bad henne ringa mig eftersom jag mådde piss. Eftersom hon aldrig ringde mig trots mitt rop på hjälp så antog jag att hon inte ville, orkade eller kunde stötta mig med mina problem och min sorg.
I april när jag fick panik av saknad och oro ringde jag min bror för att få stöd, jag grät och grät och han blev argare och argare på mig för att jag inte tog tag i mitt skit liv och tyckte jag skulle rycka upp mig. Då la jag ner, de vill inte stötta mig när jag mår dåligt och de ville inte ha kontakt med mig så varför ska jag höra av mig.
Fick veta av min pappas särbo att min bror hade sagt att de inte tänkte ringa mig för de tyckte jag skulle rycka upp mig. Jag tänkte inte ge mig denna gång, alltid är det jag som ska hålla kontakten med folk. Nu va det jag som mådde piss och då tyckte jag att de som bryr sig kan ringa mig. Telefonen är aldrig så tyst som när man behöver stöd och tröst.
I juni när min svägerska fyller år blev jag bjuden på fika och jag åkte dit, kände mig totalt felplacerad, hon var halvpackad och ditt namn eller mitt mående nämndes inte. De snackades skit om samhället, invandrade, Turkiet och allt som jag tycker om, kändes det som. Det var en tryckt stämning, inte otrevligt men inte så som vi brukar ha det. Jag kände mig utanför och felplacerad.
Men sakta, sakta började min bror och jag  ha lite mer kontakt, lite mer och mer efter midsommar och från att inte hörts alls på ett par månader blev det något sms iaf då och då under sommaren blev smsen tätare och tätare och även lite kommentarer på facebook. Men hans fru hörde inte av sig. Inte ett sms, inget.
Jag har var femte vecka skickat ett mail till alla, min pappa, min bror och min svägerska, alla har fått ett varsitt mail, eftersom vi har lotto ihop och jag har hand om att lämna in raderna samt redovisa vinsterna. Var femte vecka skickar jag alltså ett mail, men bara min pappa har svarat, aldrig de senaste månaderna har brorsan eller hans fru svarat, inte ett tack inte en kommentar, inget. Efter några veckor brukar pengen jag ber om komma in på mitt konto, ingen kommentar eller nåt, bara exakt den summan jag sagt att lottot kostade är en dag på mitt konto. Alltid försenat men de kommer in på kontot efter mycket om och men. Men aldrig ett ord till mig.

En gemensam vän vi har var och hälsade på dom och då kom jag upp på tal. De frågade om mig och min vän berättade att jag gick i terapi och att du var på behandlingshem. Hon blev förvånad och undrade varför jag inte kontaktat dom. Då sa min vän att jag var besviken på dom och då blev min svägerska förvånad och sa att vi inte hade nåt utan att det var mellan mig och min bror att han ville jag skulle rycka upp mig. Hon skulle ringa mig sa hon för vi var absolut inte osams. Flera veckor har gått men hon har inte ringt.

Nu får jag veta av min pappa att min bror sagt att anledningen att vi inte har någon kontakt är att JAG slutade höra av mig och att JAG aldrig ringer hans fru.
Hur jag än gör så slutar det alltid med att allt är mitt fel. Hur är det möjligt?
Det är som vanligt mitt fel!

Som vanligt saknar jag dig, mer och mer för varje dag. Idag var jag så nära att ringa dig. Skrev två sms men skickade inget. Ska vänta tills på onsdag, då ska jag träffa min terapeut.
Hon tror du hör av dig snart. Hon hjälper mig stå ut.

Hittade en underbar låt med Cajsa Stina Åkerström, skrev ner texten, så som jag uppfattade texten. Ska nog lägga in den i bloggen i morn. Grymt fin text. Den är till dig.

Jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara ältar min saknad till dig, om du någon gång läser detta kommer du ju tro att jag är galen och bli livrädd. Eller så blir du rörd av all min kärlek.
Men jag måste få skriva av mig mina känslor och min saknat, det gör för ont att hålla allt inom mig, förut kunde jag säga det till dig, att jag saknar dig och att jag längtar tills vi ses. Vi pratade ju flera gånger per dag och det var skönt och tryggt. Nu sitter jag ensam och undrar om du saknat mig om du tänker på mig och när vi kommer ses igen.
Ibland när jag blundar kan jag känna dina läppar mot mina, jag minns din värme och dina kyssar jag kan känna din doft och saknaden bränner i mig.
Det finns inget mer än dig jag bryr mig om, jag skiter i allt, du är vikigast för mig. Det får låta konstigt och knäppt, jag bryr mig inte. Jag skiter i vad alla andra tycker, jag vet att jag kan bli lycklig med dig, jag vet att jag kan älska dig i resten av mitt liv, bara jag får chansen att bli älskad av dig.

Som vanligt dämpade jag saknaden av dig med att städa. Dammsög och fejade, gjorde rent till fiskarna och diskade.
I går rensade jag kryddhyllan, vid fläkten, medicinskåpet och badrummet och utan att tänka på dig, jag märkte det inte ens men omedvetet hade jag rensat så du ska få plats. Du har flera hyllor i badrummet som väntar på dina badrumsartiklar, jag har två lådor i byrån som väntar på dina kläder och ditt sängbord står nästan tomt.  Omedvetet rensade jag plats till dig. Kan det vara ett tecken att du är påväg nu? Eller är det bara mina hormoner och mitt hopp som spökar i mitt inre.
Kanske håller jag på att bli tokig, vad vet jag, men vem bryr sig. Bara du vill älska mig så spelar inget annat någon roll.
Ber till högre makter om din kärlek.

Sinnesro

Förkyld och tung i huvudet, jobbar ändå såklart, jobbar natt så det funkar. Men jag är tung i huvudet.

Försökt att inte tänka på dig, men det går inte så bra. Flydde in i P1s sommarpratare i natt. Lyssnade på Darin, Andreas Lundstedt, Jill Johnsson och Morgan Alling. Det gick bra att fly in i andras liv, men när jag lyssnade på Jill Johnsson så kom tårarna, otroliga berättelser. Ska fortsätta lyssna på andra sommarpratare i natt och se om jag kan fly mina tankar och min saknad av dig. Just nu ä det svårt, riktigt svårt, jag vill bara vara i din famn.

Ibland blir saknaden för svårt att behärska det är då jag vill låsa in mig och bara gråta, men jag vet att du inte skulle vilja det. Du vill att jag ska må bra. Min terapeut påminner mig ofta att du inte skulle vilja att jag skar mig osv. Så jag försöker tänka på det när saknaden blir för svår och jag gråter och tappar lusten. Du hjälper mig hålla modet uppe och ditt meddelande på facebook hjälper mig så enormt mycket. Även om jag varje dag hoppas att det ska komma ett nytt.

Får fler och fler läsare i denna blogg, det är kul. Dock nästan inga som kommenterar eller ger råd, men jag är tacksam att de iaf läser.
Hoppas att någon där ute förstår mig.

Att älska en missbrukare är inte lätt men att älska en så underbar människa som du är lätt. Jag väntar på dig för du är den finaste människa jag mött. Oavsett din sjukdom som heter alkoholism.

Eftersom jag jobbar idag så blev det inget al-anon möte, saknar det. Får mindre kraft utan deras stöd. När jag ser skylten ”en sak i taget” ”det viktigaste först” osv. så förstår jag och jag får kraft. Mötena ger kraft, ska försöka gå på ett Acoa möte på tisdag tror jag.

Hade en tuff morgon, saknade dig enormt. Vet inte om pmsen har startat, för jag gråter för allt (ännu mer än vanligt) och saknar ihjäl mig efter dig( ännu mer än vanligt). Det var olidligt.
Morgonen var tuff som fan, ringde mina vänner i Linköping, de fick mig på bättre tankar. Kunde inte sluta gråta och sakna på egen hand, ibland måste man ha vänners stöd.
Efter en tuff morgon så åkte jag in till stan och gjorde naglarna så nu e jag fin igen.
Min vän och kollega A hämtade upp mig och sen hade vi en heldag tillsammans. Hon får mig att bli stark, hon tror på dig och på oss och det är skönt.

Hon lärde mig laga sushi, så nu kan jag bjuda dig på det när du kommer till mig om du vill. De blev riktigt goda, jag är riktigt stolt över dom. 35 rullar gjorde jag och vi tryckte i oss alla. Mums.

Efter en jobbig morgon så blev dagen trots allt helt okej, men ögonen  gör ont, och det finns många tårar kvar som skulle vilja komma ut, jag undrar vart alla tårar kommer ifrån. Min terapeut säger att det är gamla tårar jag sparat på, gamla sorg och gamla tårar som du fick mig att släppa ut. Du öppnade min ventil och det är bra säger hon, men det är jobbigt och jag har inte vant mig med att vara så känslig och ha så lätt till tårar, det är ovant och jobbigt. Men de sägs att det är nyttigt.

Hämtade mammas vigselring idag, den har varit hos guldsmeden, behövde göra den lite större, så jag får plats med alla ringarna på samma finger. Jättesnyggt blev det och nu hoppas jag att mamma är med mig ännu mera och hjälper mig få tillbaka dig nykter och lika kär som du va sist.

Drömde om dig som vanligt, först va du och jag i någon sorts biljetthall, påminde om gullmarsplan men ändå inte, du åkte på min biljett men varför och vart vi skulle minns jag inte nu. Sen var vi bland massa spindlar. Dom var överallt vidriga, men jag vill inte påstå att jag var rädd, det var mera en utmaning att överleva och inte bli biten och vi klarade det. Vist var spindlarna vidriga och äckliga men vi var inte rädda som i en mardröm. Drömde en dröm till men nu minns jag den inte. Får se om det dyker upp senare.

Ska jobba hela natten, trött, tittat på fotbollen, tror du också sitter vis tvn och tittar, vart du nu är. Du ska veta att jag tänker på dig jämt.

Sinnesro

”Allt vi behöver
är tid för varann
och små mirakel
så att drömmen blir sann
allt vi behöver
är en skyddad hamn
dit vi kan fly
som bara älskande kan”

(En bit av en låt från Cajastina Åkerström)

Sinnesro

Ångesten släppte igår efter jobbet. Pratade med min vän L. Hon pratade mig till rätta. Hon förklarade att du aldrig hade skrivit till mig så som du gjorde om du inte ville ha kontakt med mig, men att du nu behöver din tid att göra din behandling och att du säkert vill bli ordentligt frisk så inte samma sak snart händer igen. Hennes ord lät kloka och jag hörde att hon menade det hon sa. Sen mötte jag upp min vän G och hon sa samma sak. Så till slut släppte ångesten och rädslan, jag fick tillbaka tron att du kommer tillbaka och kraften att vänta infann sig snabbt. Skönt.

Lämnade in mammas och pappas vigselring hos guldsmeden igår, ska göra den lite större så jag kan bära den tillsammans med deras förlovningsring och alliansring. Det kommer bli fint och jag hoppas deras kärlek kan ge mig styrka och tur.

Sen blev det middag på en dansk restaurang med min vän G. En hel del prat om dig och allt annat i livet, vänner, kärlek, barnlöshet, jobb osv. Blev en del politik prata också eftersom det snart är val. Men vi tänker lika i politiken så det var bara kul att prata politik. Vi vet ju vilken sida vi tillhör = röd/gröna såklart.

För mig är den en självklarhet och jag kan nästan bli irriterad på folk som tycker att sänka skatten är viktigare än att ta hand om välfärden. Jag betalar gärna skatt så att missbrukare kan få vård, hemlösa få ett hem, barn får dagis, skola och en bra barndom, att äldre får leva tillsammans med bra vård och att vi har vägar och kollektivtrafik. Jag vill att alla ska ha samma rättigheter oavsett hur mycket pengar man har i plånboken och för mig är det en självklarhet att ju mer jag tjänar ju mer vill och kan jag hjälpa andra.

Eftersom jag jobbar kommunalt så vet jag att färgen i våra kommunala stadshus vist spelar roll, det är stor skillnad i verksamheten, jag har inte fått gå på en enda kurs eller annan utbildning dessa 4 år, de har privatiserat många avdelningar och de har dragit ner på personal där jag jobbar så numera kan jag knappt gå och pissa på arbetstid. Det är sjukt vad de blåa har förstört kommunen jag bor i.
Inget parti tycker precis som jag om allt, men de röd/gröna tycker mera som jag än de andra och man kan aldrig hitta ett parti som tycker precis som en själv, men man får ta helheten och det viktigaste. Huvudsaken är att man röstar, men man borde nog tänka till lite och ta reda på lite fakta. Egoism brukar man inte tjäna på i längden.

Efter middag med massa intressanta diskussioner blev det en promenad på stan innan vi skildes åt vid t banan och åkte åt varsitt håll.
När jag kom hem somnade jag på några sekunder. Trött och ont i magen av all mat. Dessutom funkade inte den nya piercing staven till naveln som jag köpte på tatueringsmässan så jag bytte till min gamla igen innan det blev för infekterat och svullet.

Drömde självklart om dig i natt, men drömmen måste varit bättre för ångesten fanns inte där i morse, saknade fanns men inte ångesten, mådde bättre. Skönt.
Drömde konstigt dock, först om en transport och massa lera, minns bara att det va masa lera i en godsvagn och sen drömde jag att du och jag samt en kollega till mig ritade en ritning på ett sommarhus i Turkiet. Det låg precis vid havet, minns att vi satt och ritade vattnet. Sen minns jag inte mer av drömmen.

Har bestämt mig för att skriva ner lite drömmar som jag drömmer, kanske kan bli intressant. Jag drömmer ju så himla mycket. har alltid drömt mycket, undrar varför? Men om jag skriver ner lite drömmar så kanske jag kan se en röd tråd i drömmarna eller förstå vad m in hjärna tänker på om nätterna. De sägs ju att man bearbetar mycket i sömnen.

Antar du är glad idag då Hammarby stoppat försäljningen av Linus Hallenius. Varje dag påminns jag om dig, finns inte en chans att glömma, tycker alla heter samma som du och laget Hammarby är överallt. Överallt finns du och våra minnen. Du behöver aldrig oroa dig för att jag ska glömma, jag glömmer aldrig. Du finns i mitt hjärta.

Sinnesro

Vaknade i morse trött såklart, sovit dåligt. Föst hostade jag mig blå sen kom en grym värk i höger ben, någon sorts Ischias, det gjorde grymt ont. Försökte massera mig själv i ryggslutet, gick upp och gick, stretchade, masserade benet, ryggen, rumpan, provade allt och till slut somnade jag. In i drömmarnas land tillsammans med dig, minns inte så mycket idag, minns bara dig Mins en grå munkjacka som du hade i drömmen och jag mins din värme.
Klockan ringde 4.55. Lyssnade på nyheterna i sängen, det är en trudelutt som de ha på p4 och p3 som får mig att tänka på dig, varje gång så suger det till i magen. Även denna morgon.

Väldigt sugen på att skicka ett sms till dig eller ett nytt meddelande på facebook. Jag känner ett stort sug efter att kontakta dig. Borde kanske ta det lugnt och vänta in dig, men tror jag snart måste skicka något på något sätt. Måste diskutera detta med min terapeut. Nu tror jag inte att jag klarar av att vänta mera, måste höra av mig till dig. Saknaden är för stor, rädslan att du tror jag glömt dig eller att jag skulle get upp, den rädslan börjar ta över nu och det gör att jag får panik. Mår verkligen inte bra idag heller, vad händer. Kanske är det för att det är en vecka sedan mitt besök hos terapeuten, en veckas abstinensen kanske eller så är det bara att saknaden tagit kontrollen över mitt inre just nu. För jag håller verkligen på att längta ihjäl mig efter dig.
Grym morgon ångest, hoppas det släpper snart.

Blev besviken på en nära vän igår, jobbigt att känna besvikelse på just henne. Hon brukar inte göra mig besviken, men igår gjorde hon det. Hon var kanske p dåligt humör eller bara måndags trött, för hon kläckte ur sig en så jävla dum kommentar.
”Jag fattar inte hur du orkar umgås med så många nyktra alkoholister” Vad fan menar hon med det? Jag blev irriterad och sa att jag uppskattar nyktra människor men då började hon älta återfallsrisker osv. Men jag stod på mig och sen är det inte speciellt många fd missbrukare jag umgås med, så jag vet inte vad hon menade. Det är ju bara du, pappa, brorsan, min killkompis  ”O” och min svägerskas syster som är fd missbrukare i min omgivning och ärligt talat skulle jag gärna ha fler! Då blev hon tyst.
Jag förstår ärligt talat inte vd hon menare. Är det bättre som hon som umgås med aktiva missbrukare som inte ens insett hur illa de dricker. Eller små nazister som vissa är? Är det bättre människor, är de pålitligare? Nä, jag skulle inte tro det.
Är det några människor jag trivs med så är det folk som är nyktra. Är det någon jag älskar mer än livet själv så är det Du och min familj.

Jag vet inte om det är jag eller om det är folk jag umgås med, men det är så många som jag anser stör mitt mående, som tar energi av mig och som behandlar mig som om jag var mindre kunnig eller mindre ”frisk” Fuck them!
Känns som om jag vill ta paus från alla ett tag, nästan alla iaf.
Om jag gick min högsta önskan uppfylld så skulle jag vilja fly med dig. Bort från allt och alla.

Jag saknar dig så enormt mycket, så rädd att jag inte ska få ha dig hos mig igen. Rädslan gör mig galen, jag klarar inte av tanken. Måste skingra tankarna , orkar inte ha denna morgon ångest.

Sinnesro

Såg att du var inne på facebook i helgen, i lördags la du upp en ny bild, du var så snygg och nu ser du ut som den killen jag såg sist, nykter och frisk. Du såg verkligen ut som den killen jag föll för igen. Dina ögon lös härligt blåa och mitt hjärta slog dubbla slag när jag såg den nya snygga bilen. Men det gjorde lite ont att du inte passade på att skriva till mig när du ändå var inne på nätet, men du hade säker dina skäl. Men jag får ändå panik och blir rädd när du inte hör av dig.
På söndagen var bilden borta, vet inte varför du tog bort den, vet inte vad du gjorde mer på facebook för du skrev inte till mig och jag ser inte om du skrev till någon annan, inte något till dom jag brukar kika på.
Det var skönt att se att du ser ut att må bra, men det är så jobbigt att inte få vara delaktig, att inte få hjälpa och stötta. Jag vill ju vara vid din sida.
Vad gör du och vart är du? Jag tror att du har permission ibland och att det är då du kan komma åt facebook, jag tror kortet du la upp i lördags är taget hemma hos din syster. Men jag vet absolut ingenting, jag bara spekulerar och funderar. Vet inte ens varför jag sitter och spekulerar, för vad spelar det för roll vart du är och vart korten är tagna. Varför du inte skriver till mig och hur ofta du har permission, inget spelar ju egentligen ingen roll, men jag funderar och spekulerar varje dag, hela tiden vänder jag och vrider jag på allt och spekulerar vad som sker och inte sker i ditt liv och jag drömmer och tänker tillbaka.
Jag är nästa säker på att du fortfarande är kvar på behandlingshemmet och att du är hos sin syster någon helg ibland på permission. Jag tror att du inte kan/får kontakta mig förrän du är tryggare i din nykterhet.
Men du kontaktade mig för tre veckor sedan och det betyder att jag finns kvar i ditt hjärta. Det är egentligen det som är vikigast. Jag måste påminna mig om att du faktiskt skrev till mig, helt frivilligt kontaktade du mig, det ska jag vara tacksam över och inte glömma. Du har känslor kvar för mig och du tänker på mig.
Men det är jätte jobbigt för mig att inte få stötta och hjälpa dig. Jag vill ju vara hos dig och finnas för dig, jag vill stötta dig.
Jag är rädd och ensam utan dig. Det gör ont när jag inte får vara den som tröstar dig.
Men jag antar jag ska vara tacksam att du gör detta på ditt sätt och att du är nykter, din nykterhet är viktigast. Hur sjukt det än kanske är så önskar jag att du bjuder mig till ditt behandlingshem så jag får vara en del av din behandling, jag skulle vara så stolt över att få vara det. Vill hjälpa, vill vara delaktig, vill vara ditt stöd.
Jag saknar dig, saknar dig så det gör ont. Orkar inte leva utan dig.

Sitter på jobbet, vill bara hem och gråta, ingen bra dag, det är värre idag än det var igår. Vet inte varför, vet inte om jag drömde mer i natt eller om det har med din bild på facebook. Kanske är det bara en dålig dag, vad vet jag. Men det gör ont och jag saknar dig. Jag vill vara i din famn nu.

Helgen var okej, var och rensade min kompis sambos förra lägenhet och sen åkte vi på tatueringsmässan på kvällen, försökte som vanligt shoppa bort sakanden av dig.
Söndagen blev det Ikea och även där försökte jag shoppa bort saknaden av dig med en ny lampa, men det hjälpte inte så jag åkte och gosade lite med gudbarnen mina och tog en fika, hjälpte tillfärlligt med deras kramar men sen blev det hem till ensamheten igen. Stack iväg på ett al-anon möte på kvällen, det hjälper alltid, man får ett lugn och sen den berömda sinnesron så när jag kom hem blev det en sen middag och sen somna i sängen med tv´n på.

Sov dåligt i natt, drömde mardrömmar, och hostade mycket, blir inte av med hostan efter förkylningen.
Drömde att min lapptop blev stulen på tunnelbanan, alla dina kort, allt var borta, jag fick panik och vaknade, så skönt att det var en dröm. och sen drömde jag att du och jag var i någon konstig hinderbana, med massa monster och sen du och jag som skulle ta oss igenom en hinderbanan. Det var jätte läskigt och jag var så rädd att tappa bort dig i de mörka tunnlarna.
Jag drömmer så mycket konstigt och jag drömmer alltid om dig.
Vissa dagar gör saknade så enormt ont och idag är det en sådan dag igen.
Längtar tills på torsdag då jag ska till terapeuten, måste höra med henne om jag inte snart kan och får skicka ett litet sms till dig. Men jag vill inte förstöra för dig så jag måste höra med henne så jag inte förstör ditt mående. Din nykterhet är ju viktigast, utan den finns det ju ingen framtid för dig eller för mig.

Fan vad jag saknar dig älskling. Trycket över bröstet vill inte släppa idag.

Sinnesro

Det är så kul med ny bil och så roligt att glida om kring i den, men så fruktansvärt trist och ensamt! Jag vill ju dela detta med dig, jag vill ju njuta av denna bil tillsammans med dig. Åka på utflykt och bara glida omkring med dig i våran nya bil. Vill ringa dig och berätta om bilen, du vet ju inte ens om att jag köpt ny bil. Det känns så konstigt att inte få dela min glädje med dig.

Längtar efter att få komma och hämta dig med nya bilen, det skulle vara så kul. Du och jag på en åktur…vart du än i Sverige är så kommer jag och hämtar dig så fort du ber mig. Inget annat spelar någon roll.

Vissa dagar får jag panik av att vänta, jag är nära att bara åka och leta reta på dig, kidnappa dig eller vad fan som helst. Jag får panik. Orkarkar inte mera, vill inte vänta mera. Vill att du ska vara hos mig NU! Jag vill att vi ska ses NU.
Vad ska jag göra för att få dig höra av dig igen.

Sitter och läser ditt meddelande om och om igen. Kan aldrig få för mycket av dina fina ord.

Helgen är nu här, ska försöka sysselsätta mig till max, för då hinner jag inte sakna dig lika mycket. Det är allt jag kan göra, hålla mig borta från minnen och saknad. Sysselsätta mig och släppa taget, väntar ju på något gott det vet jag ju så jag kan vänta i evigheter om det är det som krävs. Men det skulle vara lättare att vänta om jag hade ett datum att räkna ner till.

Det är så satans ensamt att inte få dela allt som händer med dig att inte få skratta med dig, dela allt skvaller och allt som händer med dig.
Delad glädje är dubbel glädje, ensam glädje är bara jävligt ensamt!

Tålamod och sinnesro varför kan man inte köpa det på burk?

Sinnesro

Älskling, nu har jag hämtat våran bil.
Den är jätte fin och så skön att köra, men lite läskig, den är ju helt ny och allting går så mycket lättare, servo och grejer du vet. Men du kommer gilla henne. Hoppas jag snart får komma och hämta dig med den, det skulle vara så kul.

Är du snäll kan du få ha en liten Bajen vimpel i den, men då måste jag nog ha en Dif vimpel också hihi.

Hostade hela natten, till slut fick jag gå upp och ta hostmedicin med morfin i, den hostmedicinen får du inte ta, men jag kan ta den och den hjälpte faktiskt men smakade skit. Somnade efter att ha tagit medicinen men vaknade i morse nästan utan röst. Skrek jag mig hes efter dig i natt?
Som vanligt drömde jag om dig, men jag minns inte så mycket av själva drömmen, jag minns mest känslan av att du håller om mig, UNDERBAR känsla.

Saknar dig så grymt mycket!

En kille på jobbet var så himla go idag, han är ofta gullig mot mig och han bryr sig så mycket om mig, jag blev så varm och rörd av att han bryr sig. Han är gift och lycklig så det är inget sånt alltså. Han frågade om dig och hur det går, och sen retade han oss för att du var bajare. Jag bestämde mig att vara ärlig och sa att vi låg lite lågt nu eftersom du var på behandlingshem för din alkoholism. Hoppas det inte gjorde något älskling, att jag sa sanningen, jag skäms inte för sin sjukdom och jag hoppas att inte du gör det heller. Du gjorde inte det förut iaf.
Det är svårt att ljuga och hitta på nån dum förklaring när folk frågar hur det går med kärleken. Med dom jag inte känner brukar jag kunna undvika frågan lite snyggt, men folk som jag känner lite och som jag tycker om så är jag ganska ärlig. Men bara mina absolut närmaste vet hela sanningen, eller iaf nästan hela sanningen. Jag hoppas det är okej med dig.  Du ska veta att jag ALDRIG skämts över dig eller din sjukdom. Jag är stolt över att du bett om hjälp och är på behandlingshem och vad som än hände när du var aktiv missbrukare så finns det inget jag inte hjälper dig med.
Men du behöver inte berätta för mig vad du gjort och inte gjort under den tiden du söp, det du gjorde när du var aktiv behöver jag inte veta. Vill du prata om den tiden och vad du gjorde då så självklart lyssnar jag och stöttar dig. Men det är inget jag behöver veta. Jag älskar dig, men hatar din sjukdom och vad du gjorde då har ingen betydelse för mina känslor för dig. Bara så du vet.

Träffade en vän i går efter jobbet, hennes pojkvän påstår sig känna dig, tydligen ganska väl dessutom. Kändes konstigt, fick en konstig känsla i kroppen liksom.
Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det, men eftersom han är nykter alkoholist så är det ju inte omöjligt, men sedan hur väl han känner dig och när ni iså fall var vänner, det vet jag inte riktigt och jag vet inte ens om jag tror på allt. Han har tydligt sagt att hon varit din sponsor, men jag vet inte om det är sant och i så fall när detta skulle ha varit? Jag har egentligen inte med det att göra, det är ditt tidigare liv, innan mig, men om det är så kanske du vill träffa honom, kanske är det ett par vi kan umgås med om du vill?
Du ska veta att det finns massor med vänner till mig som är nyfikna på dig och jag är säker på att du kommer få massa nya vänner som inte super och jag kommer få massa nya vänner genom dig. Jag är absolut inte orolig över det och egentligen skiter jag i det fullständigt för jag skulle klara mig alldeles utmärkt utan någon annan, bara dig!
Men jag vet att du haft en sponsor som du saknade, kanske är det han? Iså fall vet jag vart han är, det är en av mina äldsta vänners pojkvän. Skulle inte det vara lite märkligt, nästan läskigt om det var så?