Som vanligt

Som vanlig är allt mitt fel i en konflikt.
Jag min bror och hans fru har knappt haft någon kontakt sedan du klev ut i ditt återfall. Orsaken är lite oklar men min svägerska ringde inte upp mig trots att jag smsade henne två gånger och bad henne ringa mig eftersom jag mådde piss. Eftersom hon aldrig ringde mig trots mitt rop på hjälp så antog jag att hon inte ville, orkade eller kunde stötta mig med mina problem och min sorg.
I april när jag fick panik av saknad och oro ringde jag min bror för att få stöd, jag grät och grät och han blev argare och argare på mig för att jag inte tog tag i mitt skit liv och tyckte jag skulle rycka upp mig. Då la jag ner, de vill inte stötta mig när jag mår dåligt och de ville inte ha kontakt med mig så varför ska jag höra av mig.
Fick veta av min pappas särbo att min bror hade sagt att de inte tänkte ringa mig för de tyckte jag skulle rycka upp mig. Jag tänkte inte ge mig denna gång, alltid är det jag som ska hålla kontakten med folk. Nu va det jag som mådde piss och då tyckte jag att de som bryr sig kan ringa mig. Telefonen är aldrig så tyst som när man behöver stöd och tröst.
I juni när min svägerska fyller år blev jag bjuden på fika och jag åkte dit, kände mig totalt felplacerad, hon var halvpackad och ditt namn eller mitt mående nämndes inte. De snackades skit om samhället, invandrade, Turkiet och allt som jag tycker om, kändes det som. Det var en tryckt stämning, inte otrevligt men inte så som vi brukar ha det. Jag kände mig utanför och felplacerad.
Men sakta, sakta började min bror och jag  ha lite mer kontakt, lite mer och mer efter midsommar och från att inte hörts alls på ett par månader blev det något sms iaf då och då under sommaren blev smsen tätare och tätare och även lite kommentarer på facebook. Men hans fru hörde inte av sig. Inte ett sms, inget.
Jag har var femte vecka skickat ett mail till alla, min pappa, min bror och min svägerska, alla har fått ett varsitt mail, eftersom vi har lotto ihop och jag har hand om att lämna in raderna samt redovisa vinsterna. Var femte vecka skickar jag alltså ett mail, men bara min pappa har svarat, aldrig de senaste månaderna har brorsan eller hans fru svarat, inte ett tack inte en kommentar, inget. Efter några veckor brukar pengen jag ber om komma in på mitt konto, ingen kommentar eller nåt, bara exakt den summan jag sagt att lottot kostade är en dag på mitt konto. Alltid försenat men de kommer in på kontot efter mycket om och men. Men aldrig ett ord till mig.

En gemensam vän vi har var och hälsade på dom och då kom jag upp på tal. De frågade om mig och min vän berättade att jag gick i terapi och att du var på behandlingshem. Hon blev förvånad och undrade varför jag inte kontaktat dom. Då sa min vän att jag var besviken på dom och då blev min svägerska förvånad och sa att vi inte hade nåt utan att det var mellan mig och min bror att han ville jag skulle rycka upp mig. Hon skulle ringa mig sa hon för vi var absolut inte osams. Flera veckor har gått men hon har inte ringt.

Nu får jag veta av min pappa att min bror sagt att anledningen att vi inte har någon kontakt är att JAG slutade höra av mig och att JAG aldrig ringer hans fru.
Hur jag än gör så slutar det alltid med att allt är mitt fel. Hur är det möjligt?
Det är som vanligt mitt fel!

Som vanligt saknar jag dig, mer och mer för varje dag. Idag var jag så nära att ringa dig. Skrev två sms men skickade inget. Ska vänta tills på onsdag, då ska jag träffa min terapeut.
Hon tror du hör av dig snart. Hon hjälper mig stå ut.

Hittade en underbar låt med Cajsa Stina Åkerström, skrev ner texten, så som jag uppfattade texten. Ska nog lägga in den i bloggen i morn. Grymt fin text. Den är till dig.

Jag vet inte vad jag ska skriva, jag bara ältar min saknad till dig, om du någon gång läser detta kommer du ju tro att jag är galen och bli livrädd. Eller så blir du rörd av all min kärlek.
Men jag måste få skriva av mig mina känslor och min saknat, det gör för ont att hålla allt inom mig, förut kunde jag säga det till dig, att jag saknar dig och att jag längtar tills vi ses. Vi pratade ju flera gånger per dag och det var skönt och tryggt. Nu sitter jag ensam och undrar om du saknat mig om du tänker på mig och när vi kommer ses igen.
Ibland när jag blundar kan jag känna dina läppar mot mina, jag minns din värme och dina kyssar jag kan känna din doft och saknaden bränner i mig.
Det finns inget mer än dig jag bryr mig om, jag skiter i allt, du är vikigast för mig. Det får låta konstigt och knäppt, jag bryr mig inte. Jag skiter i vad alla andra tycker, jag vet att jag kan bli lycklig med dig, jag vet att jag kan älska dig i resten av mitt liv, bara jag får chansen att bli älskad av dig.

Som vanligt dämpade jag saknaden av dig med att städa. Dammsög och fejade, gjorde rent till fiskarna och diskade.
I går rensade jag kryddhyllan, vid fläkten, medicinskåpet och badrummet och utan att tänka på dig, jag märkte det inte ens men omedvetet hade jag rensat så du ska få plats. Du har flera hyllor i badrummet som väntar på dina badrumsartiklar, jag har två lådor i byrån som väntar på dina kläder och ditt sängbord står nästan tomt.  Omedvetet rensade jag plats till dig. Kan det vara ett tecken att du är påväg nu? Eller är det bara mina hormoner och mitt hopp som spökar i mitt inre.
Kanske håller jag på att bli tokig, vad vet jag, men vem bryr sig. Bara du vill älska mig så spelar inget annat någon roll.
Ber till högre makter om din kärlek.

Sinnesro


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0