Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

I går va det dags att bråka med min bror igen. Jag blir så arg och självklart ledsen, men denna gång tror jag att jag ger upp, nu får det vara nog, nu orkar jag inte ta mera.

Jag och min lillebror har alltid stått varandra nära, väldigt nära. Men de senaste åren, sedan han skaffat familj har det gått upp och ner och nu går det verkligen ner, bara ner.
Jag känner mig så orättvist behandlad och utnyttjad.
Jag har alltid hjälp honom och hans familj på alla sätt, trots att jag inte fått speciellt mycket tillbaka. Mycket har varit på deras villkor men nu har de gått över gränsen.

De valde att för 1 år sedan flytta ut på landet. Men de jobbar bägge två i stan. Deras val var inte det jag skulle rekommendera någon, men jag respekterar deras val.
De respekterar dock inte mina val, men det är en annan story.

Sedan du försvann och jag blev ledsen så har dom valt att ta avstånd från mig. Hans fru har inte hört av sig en enda gång och min bror har precis börjat ringa mig lite, så jag trodde att vi kanske trots allt kunde få lite kontakt igen även om jag tycker de gjort fel och inte tänker glömma och gå vidare som så många gånger förr.

Nu är det dock dags för alla att fylla år. Det börjar med min brorson. Jag jobbar dock på hans födelsedag nu på söndag och de ville inte flytta fikat till fredag. Pappa ska åka dit på söndag men jag kan inte utan föreslog att lillkillen och jag kunde gå på bio istället någon dag. Han ville hellre sova över hos mig och självkart får han göra det.
Bara boka in en dag, men det är nu bråket börjar. Min bror ringer till mig och många ord hör jag direkt är hans frus.
Dels tycker de att jag skulle tagit semester för jag vet att han fyller den 26 sep. Jag anser att man inte kan ta en hel semesterdag för att åka ut på en fika på någon timme för att brorsonen fyller 12 år. Så många semesterdagar har man ju inte och de skulle aldrig ta ledigt för min skull, det är inte många gånger de kommit och firat mig genom åren, även om de efter mycket om och men kommit de senaste tre åren efter pust och stön.

Sen är dom så ”snälla” och därför inte tycker jag ska behöva åka hela vägen ut i skärgården med färja och allt därför så kommer dom vara ”snälla” skjutsa deras son en bit, de tyckte att vi kunde mötas på halva vägen.
Jag hittar knappt dit och jag tycker att det är så fånigt med halva vägen för det gäller bara halva vägen när de ska åka till mig, det är aldrig halva vägen när jag ska åka till dom. Och nu ska deras son sova över hos sin faster och då ska jag hämta och lämna honom på en parkering  i ett industriområde som är då halva vägen mellan våra städer. Nu är ju dom två som betalar bensin och jag är ensam så jag kan ju tycka att om det nu är så viktigt med rättvisa så borde vi väl mötas en tredjedel av vägen, eller?

Han tjafsade om bilköer och rättvisa och det lät som om jag ska vara evigt tacksam att jag får låna deras son en fredag och lördag.
Sen frågade jag hur min bror skulle göra som fyller år samma helg, min tanke var ju att dom skjutsade honom till mig och sen att jag kunde lämna honom när vi ändå skulle fira min bror. Men han ville inte fira sin födelsedag och det är väl okej sa jag men det är ju ett bra tillfälle att ses på, vi ses ju nästan aldrig så födelsedagarna är ju ett bra tillfälle att träffa familjen på, familjen består ju bara oss tre. Pappa, jag och brorsan.
Men han menade på att han träffar ju pappa nu på söndag. Ja det är klar, du träffar ju pappa, det är ju bra sa jag, men han fattade inte min sarkasm, eller så är det så att jag numera inte ingår i familjen.
De vill uppenbarligen inte träffa mig och jag vet inte vad jag gjort.

Jag gav upp diktionen om vem som skulle få sitta mest i kö och att det ju faktiskt var jag som inte kunde komma på deras sons födelsedag och därför skulle träffa honom en annan dag osv .
Jag bara sa okej jag hämtar och lämnar honom på parkeringen vid granngården och jag ska hitta dit på nåt sätt, det löser sig. Fine, okej, what ever.
Jag orkade inte bry mig, jag ville bara avsluta samtalet och sen aldrig mera träffa dom efter detta. Jag ska träffa deras son och han och jag ska ha ett trevligt dygn men godis, dvd filmer och mys sen är det tråkigt att han kommer i kläm, men jag orkar inte mera.

De är uppenbarligen skit sura på mig över nåt och det blir bara värre.
Det började förändras lite när jag blev tillsammans med en turk. Han bodde ju i Turkiet så de behövde ju aldrig träffa honom eller ens se skymten av honom, men det störde dom uppenbarligen ändå. Sen flyttade de ut på landet och då isolerade de sig mer och mer och vi hade mindre och mindre kontakt, men när jag blev tillsammans med dig så blev kontakten bättre och bättre och jag trodde det skulle bli bra igen. När du sen tog ditt återfall så brakade helvetet löst. De tycker jag ska skita i att ha relationer och lära mig leva ensam för jag kan inte ha en relation och jag måste ta tag i mitt jävla liv. De ville inte ha kontakt med mig så länge jag var ledsen och inte ryckte upp mig. Helt sjukt tycker jag med tanke på hur mycket jag har stöttat dom genom behandlingar och dåligt mående av alla det slag.
Men nu när jag mår dåligt så försvinner min familj.

Jag ska bara finnas där när de passar dom och nu ska jag dessutom vara tacksam att jag får vara med deras son en helg, som om jag inte har roligare saker att göra en fredagskväll, än att vara ”barnvakt” Sen ska jag betala allt godis, mat osv. och dessutom åka ca minst 1 timme för att hämta honom och en timme för att lämna honom på granngårdens parkeringsplats.

Det ska bli intressant att se hur dom tänker göra när jag fyller år…..antar att det blir som när de skulle fira julafton med mig, en pizza på en pizzeria, i en ort halva vägen var. Suck.
Nästa gång de säjer halva vägen var så ska jag banne mig ta upp att de är två som betalar bensin så det borde bli en tredjedel av vägen vi ska ses på…..eller?

De har inte ringt och stöttat mig eller tröstat mig en enda gång detta halvår som gått fast de vet att jag mår piss. De har betett sig som skit mot mig de senaste året, och de sista halvåret har det bara blivit värre och värre. Nu ger jag upp.

Jag orkar inte och jag vill inte längre försöka. Jag ger upp. Jag har ingen familj kvar. Jag har bara min pappa.

Min Pappa var hos mig igår, jag såg hans besvikelse när jag berättade vad som hänt, han fick tårar i ögonen när han såg mig gråta över allt.
Han är på min sida även om han inte kommer säga något till dom eller ens nämna nåt, jag vet ändå att han tycker de gör fel mot mig.

Jag är arg och besviken på min bror och hans fru. De va mina bästa vänner, min familj men nu ger jag upp, de vill inte, så de ska slippa.

Skulle behöva dig grymt mycket nu. Men jag har inte hört nåt. Vet ingenting om dig just nu. Hoppas du tänker på mig ibland, hoppas att du saknar mig och jag hoppas att du kommer tillbaka. Men jag börjat sakta ge upp även det. Jag börjar ge upp allt….

Men jag är inte arg på dig, inte ens besviken, jag är bara ledsen över att du inte är hos mig. Jag hoppas att du kommer tillbaka en dag….jag behöver dig.

Ska skicka ett mail till dig, ett kort litet meddelande och se om något händer, sen vet jag inte vad jag ska göra……


Sinnesro