Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Vill verkligen inte tänka på R mera nu. Vill inte fortsätta sakna och hopas på att han ska komma tillbaka.
Det tar energi och kraft och jag mår så dåligt av denna saknad och ångest. Jag har älskat och väntat i 7 månader nu och han vill inte ha mig, varför kan jag inte acceptera det och släppa hoppet och saknaden? Det gör fortfarande ont så in i helvete ont.
Det känns som om jag aldrig kommer glömma honom helt. Men jag måste försöka komma vidare nu.
Även om jag tror att han dricker och att det är alkoholen som gjort att han valt att vara med henne och därför valt att ta avstånd från mig så är det ett val han gjort och jag måste acceptera det och försöka att lämna detta bakom mig, men det är jätte svårt. Jag gråter av saknade efter honom varje dag. Det gör så himla ont och det är så mycket som påminner mig om honom och det vi hade.

Men M hjälper mig, han hjälper mig mycket.
Jag får hur många sms som helst, han är så himla go och skriver så mycket fint till mig, han hör av sig det första han gör på morgonen och det sista han gör på kvällen.

Hade min 12 åriga brorson i fredags, vi hade trevligt och mysigt på alla sätt, drack turkiskt te, tittade på film och åt pannkakor. När vi gick och la oss tittade han på mig med stora ögon och frågade hur jag kunde bo så här ensamt, jag svarade att jag inte hade något val. Då säger min älskade lilla brorson. Jag hoppas jag aldrig blir lika ensam som du. Han tittade sorgset på mig och jag försökte le som om att det inte är så jobbigt att vara ensam. Men han såg nog igenom mig. För sen sa han att han aldrig skulle flytta hemifrån om han skulle bli så ensam som jag och han skulle absolut inte flytta förrän han hade en flickvän och sen skulle han ha hund för han ville aldrig någonsin bli lika ensam som jag.
Vad säger man? Jag försökte bara le trots tårarna jag hade i ögonen och säga att det inte var så farligt och att det inte alltid är så lätt att hitta kärleken. Men innerst inne förstod jag honom, vem vill ha det som jag? Inte jag iaf. Vissa är en förebild för barn och vissa som jag, visar sig vara barnens största mardröm.

Jag tänker mer och mer på R igen. Kan inte släppa det, kan inte sluta älta och undra vad fan som hände och när. Varför? Vad menar han? Jag förstår inte.
Jag går in på facebook tittar på hans sida som jag inte kommer in på, sen tittar jag på hans jävla flickväns sida, läser allt och plågar mig själv. Men tack o lov har hon inte skrivit något om honom och han har inte skrivit till henne, men det står att de har en relation och det står fortfarande att de har samma årsdag som jag och R.
Tänker på honom hela tiden, minns allt han sa och allt han gjorde som om det vore igår. Jag saknar honom och jag längtar efter honom. Trots att han inte vill veta av mig.
Jag har så svårt att tro att det är sant, kan liksom inte fatta hans ord. I augusti skriver han till mig, jag känner igen hans ord, det är min gamla vanliga R. Han kallade mig baby och var så där söt som han alltid är mot mig. Sen går det ett par veckor och då kommer ett kallt och elakt meddelande som inte alls stämmer med den R jag känner. Hans ord va så kalla och svenskan var så korrekt. Han skrev tom Med vänliga hälsningar R.
Jag måste väl acceptera att han inte vill ha mig, att han har en flickvän och inte vill vet av mig mera, men jag fattar inte, han vet att jag väntade på honom, han vet att jag stöttade honom och stod vid hans sida och sen bara gick han vidare och det enda han kunde säga var dessa kalla ord. Jag köper det inte, jag kan inte fatta liksom.

Försöker bli arg och glömma, men det går inte. Han är i min skalle hela tiden och allt påminner mig om honom och om oss. Tiden har stått still i min skalle och jag kommer inte ut.
Jag saknar honom hela tiden. Det gör så förbannat ont.
Vill inte älska honom men jag gör det.

J som jag kysste bort en kväll med, han fick mig att glömma en stund, fick mig att må bra, han var ung och han var jätte snygg. Han kunde verkligen få mig att tänka på annat, men han ville inte ses igen, tror han har tjej, misstänker att han kanske tom är förlovad. Om man nu kan lita på facebook.

M smsar mig och det är kul. Han är trevlig och bra på att skicka sms. Men han gör mig osäker. Han bor nästan 40 mil ifrån mig, han har ganska mycket ”ölkort” på facebook. Men han var hemma i helgen och verkar inte ha druckit i helgen som jag fattar det. Kanske kan man se vad det leder, men eftersom jag inte sett honom live så skrämmer det mig och jag jämför allt med R. Men jag försöker, vill så gärna kommer över R.

Hatar ensamheten och jag hatar saknaden. Kan inte smärtan bara försvinna nu och såren läka?

Jag orkar inte sakna R mera nu.

Sinnesro.

Har fått lite styrka, så skönt. Hoppas det håller i sig ett tag. Först köpte jag ett par så in i helvete snygga stövlar i går som dessutom är jätte sköna trots jättehög klack. De va på halva priset så för endast 299kr fick jag ett par jättesnygga ”horstövlar”.
Jag hade egentligen inte råd men när jag såg dom så började affären spela låten som jag och R hade sex till första gången.  Jag började få ångest, jag svettades och rummet började sakta gunga, jag bara ville att de skulle sluta spela låten, jag började må illa och i allt det här så kände jag mig så jävla patetisk, det är en bara en låt, bara ett minne av en kille som inte vill ha mig, varför denna ångest, skärp dig, tänkte jag. I all ångest och förvirring av minnen och ensamhet så bestämde jag mig, jag är värd dessa stövlar. Nu jäklar ska det raggas, sen var dom köpta och jag var ytligare 300 kr fattigare men lite mindre ångest. Tänk vad ett par snygga stövlar kan göra.

Skor dämpar ångest väldigt bra, för en stund.
Jag måste haft väldigt mycket ångest sista åren, för jag har väldigt mycket skor, vissa har jag aldrig ens använt. Men nu ska jag försöka sälja lite på tradera.

I morse fastnade jag åter på facebook och kikade runt. Hamnade på den där Kattis sida och såg att hon skrivit att hon hade det turbulent och hon tackade hennes vänner för deras stöd, hennes vänner hade skrivit att livet består av många gropar och att det bara är att ringa, och massa andra liknade kommentarer och att de skulle ut och festa på lördag och sen skulle livet åter leka och allt vara borta osv.
Skadeglädjen kunde jag bara inte stoppa. Hon har det också jobbigt, verkar vara jävligt jobbigt dessutom. Hoppas det är mellan R och henne, kanske är det snart slut, hoppas, hoppas! Hon ska iaf ut och supa med sina vänner i helgen. He he…inte så bra flickvän för honom kanske. Kan inte låta bli att känna en liten skadeglädje.

Vad som än hänt så skrev hon ju inte och tackade för sin pojkväns stöd, utan sina vänners. Så jag fick en tydlig känsla av att det va problem med kärleken. Hi hi va skönt. Får inte jag honom ska ingen annan få honom häller. Så känner jag.
Ja ja jag får väl vara en ond människa, men jag känner så just nu.

Fortsatte kika runt lite och såg att R hade varit inne någon gång efter onsdagskvällen och gillat en kompis status, så han lever iaf men jag kan inte avgöra om han är full eller nykter. Men jag hoppas att han snart ger upp henne och tar tag i sitt liv, blir nykter och sen ringer mig. Han förtjänar ett nyktert och bra liv och jag skulle just nu lätt kunna förlåta honom om han tog tag i sitt supande.

Jag måste sluta kika på facebook vad som sker och inte sker i hans liv, måste sluta tänka på honom och hans liv, det som sker, sker, kommer han tillbaka så gör han det.
Men jag försöker att inte tänka så, jag försöker tänka lite på J. även om han inte vill ha mig heller så försöker minnas hans kyssar för att tänka på annat än R.

Känner mig helt desperat över att komma över R. Kikar på alla killar som tänkbara objekt, helt galen har jag blivit, känner inte alls igen mig. Har aldrig varit så här förut. Är som en kåt slyna fan. Vet inte om det är hämnden som lockar, sexet eller om jag är så desperat efter ny kärlek, eller kanske vill jag bara komma över R. Jag känner inte igen mig själv, jag är fan desperat, orkar inte må så här dåligt längre. Vill må bra, vill vara älskad. Jag vill bli lycklig och få bilda familj.

Alla försöker få barn, de få vänner som inte redan har barn jobbar på att skaffa, alla har slutat med sina preventivmedel och ligger i, samt tittar på större hus, ringar m.m
Jag har ett väldigt fåtal vänner som är i min situation, ja nästan ingen, de få som är singlar har redan barn eller vill inte ha barn och någon är arbetsnarkoman osv.
Många tycker jag måste ut och träffa folk mera, men det är inte alltid så lätt. Det är ju mottligt kul att gå ut ensam.
Jag har väldigt mycket kompisar men väldigt få att umgås med. Hänger ni med, vad jag menar?
I kväll ska jag iaf vara med min 12 åriga brorsson och i morgon blir det bio och middag med min bästa vän och hennes kille. Jag får bli deras p-piller för kvällen, men jag är tacksam över att ha någon att vara med. De är rara.
Men det är inte alltid så lätt som folk tror, att träffa någon. Man är ganska så ensam när man är ensam.

De som säger att jag mår bra av att vara ensam klappar jag snart till!!
Är det någon som varit ensam så är det väl fan jag. Satt och räknade lite på mitt bittra singel liv.= Ca 68 månaders förhållande på 20 år!! (jag börjar räkna från första förhållandet)

1990 3 mån förhållande med M.B
1991 1 månad med M.S 2 veckor med A.G
1992-1994 32 månader med P.L
1995 ca 9 mån med Robban
1996 1 mån med Magnus. och 1 mån med Mats
1998 1mån med Pierre
2002 2 mån med C.S
2007 3 mån med M.B igen
2008-2009  1 år med C ( han bodde dock i Turkiet)
2010 3 mån och 6 mån väntan med R

Lite kort om varje.
M.B tog min oskuld och sen dumpade han mig och blev ihop med min bästa kompis.
M.S gjorde slut efter 1 månad då han inte kunde glömma sitt x
A.G blev bara tillsammans med mig för en vadslagning skull, han polare trodde inte han kunde få mig.
P.L och flyttade ihop först i hans lägenhet och sen i en gemensam, när vi bott ihop i den gemensamma lägenheten ca 6 månader var han otrogen med en tjej han träffade på krogen och sen gjorde han slut.
Robban: efter 9 månader kläcker han ur sig att han verkligen försökt att bli kär i mig men det går inte.
M.J gjorde slut ganska fort, efter ca 1 mån, han va bara inte kär. Jag blev nog aldrig heller så kär i honom, som tur var.
Mats bara försvann vet inte vad som hände.
Pierre blev jag tillsammans med på nätet, han bodde norrut han kom hem till mig i en vecka, levde på mig och stack sen hem och söp så han inte hade råd till tågbiljett till mig. Det rann då ut i sanden.
C.S Träffades på en fest, han hade två barn och inte tid att ses mycket, när han inte va med barnen va han full eller jobbade. Han ljög och sa att han skulle jobba på min födelsedag men stack till krogen och va otrogen med en finsk hårdrocks tjej, på min födelsedag! Sen dumpade han mig.
M.B efter mycket om och men ger jag detta gamla x en chans till, han bedrar mig på alla sätt man kan, stjäl pengar och sol och vårar mig samt har en sambo och en flickvän till samtidigt som han har mig. oklart hur många älskarinnor han hade också, men jag och hans dåvarande sambo misstänker minst 5 st.
C.M.B träffar jag på semester i Turkiet, vi är tillsammans nästan 1 år och jag åker ner till honom sammanlagt  5 veckor. (6 veckor om man räknar med veckan vi träffades) Han kan dock inte komma till Sverige då det är svårt för Turkar att få semestra i detta land. Han blir dock kär i en annan tjej och gör slut efter långt velande och jag väntades.
2010 träffar jag R och den storyn vet ni mer än väl.

Så tro mig, jag har varit ensam och knappast gått från famn till famn! Lite bad odds dock att jag ska hitta någon som älskar mig och är bättre än R…..

Tankarna är hela tiden nu på R igen. Jag fick två gråtfria dagar tack vare J. Men nu ekar orden igen som han skrev igen. ”Jag har gått vidare det kommer aldrig bli något mellan oss, jag har redan en flickvän och skulle uppskatta om vi aldrig mer hördes!”
Jag kan fortfarande inte riktigt fatta orden, att de kommer från den mannen som var så fin mot mig, som behandlade mig bättre än någon annan gjort i mitt liv. Kan inte fatta, förstår bara inte. Kanske är jag knäpp, naiv eller enbart dum i huvudet, men jag fattar inte.
Ångesten har gjort att det känns som jag har träningsvärk i revbenen och i lung trakten. Det värker och för att döva lite så blir det bättre om jag inte äter alls. Men förståndet gör att jag försöker få i mig lite varje dag, någon macka eller nåt.
Jag har nästan inte skurit mig alls, men varit väldigt nära. Hejdat mig i sista sekunden, vet inte varför, antar att det där vuxna förståndet tar över trots allt.
Jag orkar inte med mig själv, orkar inte med ångesten och saknaden. Känner mig värdelös och meningslös. Kan inte låta bli att sakna honom så jävla mycket, hur kunde han göra så här?

Checklistan jag skrev tidigare kan ju se fånig ut men faktum är att R hade allt det där, precis allt det där. Men han förblev inte nykter.
Många av mina vänner säger att jag kommer hitta en bättre och självklart hoppas jag på det. Men det blir svårt när R hade så mycket fina egenskaper som betyder jättemycket för mig, han var precis allt som jag drömt om, men han valde spriten och sen blev det som det blev.
Jag väljer att tro att han fortfarande valt spriten före mig att han skulle valt en annan tjej istället för mig vill jag inte tro, jag hoppas han är full.
Ja jag vet att det är ego att tänka så men tanken att han ska ha valt henne nykter och va så jävla elak mot mig när han vet att jag väntat på att han ska bli nykter, nä det går inte ihop, han måste vara full och valt henne för att hon också super eller nåt.
Det gör för ont att tänka mig honom så där go och nykter som han va med mig, fast men henne. Eller ännu värre, du blev nykter för hennes skull!!!!….då hoppas jag att du tar ett återfall och super bort henne. Sorry jag vet att jag låter elak och ond nu, men jag klarar inte av att tänka mig dig nykter med någon annan, jag kan inte det, det gör så jävla ont. Jag älskar dig för mycket för det.
Fan nu började jag skriva till honom igen…..Måste sluta skiva du och dig, fan vad han är i min skalle.

Nåja alla säger att jag kommer hitta en bättre, men de säger också att jag inte får ha för höga krav och vara för kräsen, hur går detta ihop? Vad menas egentligen med det?
Sen är det många som tycker att jag måste komma över R helt innan jag träffar en ny, men jag tror att en ny är det ända som kan få glömma honom.

Vaknade klockan 5 i morse och kunde inte sluta tänka på R. alla minnen gjorde ont och saknaden värkte i bröstet, jag orkar inte tänka på honom mer, orkar inte känna saknaden och tänka på att han nu är i den där jävla Kattis famn.
Försökte tänka på hur bra J var på att kyssas och då kändes det bättre för en stund.

Efter att ha lämnat bilen hos ”lack doktorn ” tog jag mod till mig efter lite peppning av en killkompis och hans tjej och jag Smsade J och frågade om han hade lust att ses i helgen. Men fick svar ” Inte för att de inte var trevligt att hångla med dig….men tror att de är ingen bra idé L”
Så va det med den saken…dumpad igen. Blev verkligen nertryckt i skorna känns det som. Han va så fin och jag ville verkligen träffa honom igen och glömma R.
Men jag dög inte.
Hans sms var trots allt gulligt och jag tackade honom för att han iaf sa att han inte ville ses.

Det är så jävla orättvist, R har redan en sambo och jag lyckas inte ens få en dejt.
Hur fan är det möjligt?
Jag måste få någon annan att tänka på och det är fort för jag blir galen.
Jag vill ha sex och jag vill att någon ringer och smsar mig, känner mig så satans ensam och dumpad. Ratad….slängd på soptippen, pestsmittad.

Helgen är snart här, ska ha min brorsson på fredagen och sen hade jag ju hoppats att jag skulle få ha en dejt på lördagen, men nej nej. Antingen blir jag ensam eller så blir det bio med en kompis och hennes kille….tredje hjulet som vanligt med andra ord. Men kanske roligare att gå på bio som ett p-piller än att sitta ensam hemma, när man har en ledig helg.

Just nu tycker jag att livet är skit och jag skulle verkligen bara vilja ta slut på eländet. Jag har varit ensam så länge att jag helt enkelt inte orkar mera. Men så länge mina katter lever ska jag stå ut.

Fan, jag vill bara hem och gråta nu, känns inte alls bra. Inte har jag kunnat äta speciellt bra heller sista veckan. Åt på festen i lördags och sen lite godis och några mackor men det är allt sista veckan. På fredag får jag ju sällskap av brorsonen så då ska vi äta pannkakor så då får jag iaf i mig nåt.

Pratat med några vänner, men de tar allt så enkelt, de fattar inte hur jävla pissigt det känns, det är så lätt för dom att säga att det finns massa nya killar där ute och att jag inte ska känna mig dumpad. Men jag känner mig dumpad. Det är bara så.
Sen att det finns massa andra killar är ju inte riktigt sant, för det första kommer jag inte ut på krogen speciellt ofta, nästa krogbesök är planerat 6 november. Och det är ju långt ifrån varje gång man går ut som man hittar något intressant som är intresserad.
I helgen var det två killar som tilltalade mig på korgen, en gammal utländsk man som stank rök och va skit ful och sen den här J. Det va allt, så vart är alla de där killarna som så himla gärna vill ha mig är någon stans har jag då ingen aning om. Som sagt jag har snart levt i 37 år och inte hittat nån som vill ha mig.

Jaja, jag vet att jag låter bitter men jag ÄR bitter, ledsen, sviken, besviken arg, deprimerad och så in i helvete trött på allt…..

Min födelsedag är snart och jag får bara mer och mer återbud till min lilla fest. Skit samma, men många återbud är det iaf.
Patetiskt att så många säger att jag har så jävla många vänner för det är sällan någon som har tid när man behöver. Nåja.

Min svägerska kommer iaf inte när jag fyller år, hon jobbar. De tyckte ju att jag skulle ta ledigt när deras son fyllde år, men själv kan iaf inte hon ta ledigt för att fira mig så….leva som man lär kanske vore en bra ide?
Fan vad jag gnäller men jag är trött och sur. Dessutom har jag mens och pms och inte fått sex på 7 månader så jag har alla rätt att va på dåligt humör!

Jag hatar mitt jävla liv….

Sinnesro

Inget sms av J och inget förlåt av mitt X, R.
Det är nog bara inse att det är som det är. Ensam och dumpad.

Vore ju trist om inte J hör av sig, då har jag blivit dumpad av två på samma vecka, är inte det lite väl grymt?
Nåja, vi får väl se, killar kan ju va rätt tröga på att höra av sig, faste det är just det jag inte gillar. Varför kan man inte höras fort, mycket och ofta? Vad är problemet?

Jag vill ha uppmärksamhet, bli bekräftad och jag vill ha sex. Sex med denna snygga, unga läckra man. Jag vill inte sitta här ensam medans R är med den där Fi**an.
Jag vill ha en ny kärlek.

Jag vet att det kanske är fel, att jag ska sörja och ta en sak i taget. Men jag har väntat och gråtit efter R nu i snart 7 månader, jag orkar inte mera och jag vill inte vara ensam mera. Jag har varit ensam sedan jag var 12 år. Jag är trött på att vara ensam.
Jag är trött på att leva ensam, utan ömhet och utan sex. Ingen som bryr sig, ingen som saknar mig.
Nästan alla i min omgivning har familj och de få som inte har håller på att skaffa barn.
Jag har ingen att gå på krogen med, ingen att umgås med, om jag inte vill ta en fika eller umgås med familjer och barn.

På lördag ska jag ha min brorson på 12 år hos mig. det blir pannkakor, grädde och sylt och sen hyr vi väl massa filmer och äter godis hela kvällen.

Lördagen och söndagen inga planer hade ju hoppats att J hörde av sig och hade lust att komma upp till mig så vi kunde bo i min stora säng. Men nääää det verkar som om jag får ligga i min stora säng ensam och glo på tv. Men jag överlever väl det också.

Jag känner mig arg, ledsen, dumpad, bitter men mest tom tror jag.
Sviken. Så jävla sviken av så många och mest av R. Jag tror han är på fyllan och jag tror han en vacker dag om han blir nykter kommer höra av sig. Jag hoppas det för jag skulle vilja höra vad som hände. Kanske spelar det ingen roll då men jag skulle vilja veta ändå.

Folk bara försvinner från mig, utan förvarning och utan förklaring. Mitt X vi kan kalla honom M förändrades från ena dagen till den andra, han blev kär i en tjej på hotellet när vi hade en veckas semester ihop. När vi skildes åt efter semestern försvann han och svarade inte i telefonen på 3 veckor. Sen efter jag sökt honom på alla sätt och tjatat på hans vänner osv. så skrev han på msn att han inte viste vad han ville och behövde tid. Han höll mig på streckbänken ett bra tag ca 6 mån, tills han tillslut gjorde slut på riktigt. Även det var på msn. Men att han blev kör i tjejen på hotellet har jag fått veta nu efteråt. Jag kände att något hände jag kan säga exakt vilken tid och dag allt hände för det va som att vända på en hand, han förändrades på en gång.
Han kan ju inte älskat mig ett dugg eftersom hans känslor dog så fort av en flirt. Idag skiter jag i det men det gör ändå ont att ingen av mina relationer har varit på riktigt. Jag har aldrig blivit älskad och jag trodde verkligen att R va jätte kär i mig och det kanske han va men när han avslutar på detta sätt så känns det grymt. Vart tog all kärlek vägen? Allt han sa och allt han lovade. Jag hoppas verkligen på att han är på fyllan för att han ska vara så jävla elak mot mig efter allt jag gjort, nykter känns bara för grymt. Jag vill verkligen inte att det vi hade ska vara en bluff som alla andra mina relationer, jag vill inte vara en bluff….min kärlek var äkta.
Jag trodde på honom, jag trodde han älskade mig, vi skulle ju fixa detta ihop. Jag kan inte fatta.

Men han har valt och jag får acceptera att han inte vill ha med mig att göra.
Jag får hoppas att denna J hör av sig. Jag vill verkligen börja ett nytt liv nu.
Jag har så ont i bröstet och jag kan knappt andas ibland. Det var så enormt skönt när J höll om mig för då släppte allt, jag mådde bra i hans famn.
Jag vill må så igen. Orkar inte må dåligt mera. Vill inte.

Sinnesro

I helgen kom äntligen ilskan och hämndlusten. Fan vad elakt det där meddelandet va, jag hoppas för hans skull att han är onykter för har han blivit så elak som nykter tycker jag synd om honom. Vill han vara med den där jävla fittan så får han väl va det, hoppas de super sönder deras falska kärlek. Fan va arg jag är.

Jag kan inte fatta hur han kan skicka ett sådant meddelande efter allt. Varför va han så gullig i augusti om han nu har gått så jävla mycket vidare med den där subban?!
Nä jag har mina teorier. Han va nykter i augusti men gick tillbaka till spriten i september och då också till subban Kattis. Så nu är han hos henne, bor väl där och hela gulliga jävla baletten och det äcklar mig, men han kan inte vara nykter och så länge han super så borde jag vara glad att han inte är med mig, men dessvärre är jag inte det. Men så länge han super så kommer det nog gå åt helvete för dom. Hoppas på det iaf.

Stack till Eskilstuna i helgen, mådde inte så jätte bra men fram på kvällen kom äntligen ilskan och hämnd lusten, det va skönt och jag hade riktigt trevligt på förfesten även om det är lite jobbigt att vara nykter bland alla som super, de är ju så jobbiga och högljudda och det märker man mera om man är nykter. Men jag är glad att jag var nykter och det är skönt att vara nykter. Vill inte blanda mitt mående med alkohol.

Intressant hur mycket det stör folk att man inte dricker…speciellt när jag inte har någon ursäkt. Jag bara vill inte dricka. Någon frågade om jag var alkis, nej svarade jag men alla andra runt om kring mig är, då tittade han förvånat på mig och sa inget mera.

Men jag var med ett glatt gäng som trots att de var ganska fulla var trevliga och roliga.
Efter ett tag stack vi till Harrys ett jätte bra ställe i E-tuna. När jag går in på stället ser jag en kille som är så söt men han påminde mig om mitt X så det högg till i hjärtat, de hade precis samma klädstil och jag dör, för de där snygga jeansen och de vita jumpa skorna. Men jag försökte glömma alla minnen av mitt X och gick in, mitt X har svikit mig och jag ska fan visa honom att jag klarar mig.

Jag dansade loss på slagerdansgolvet och skrek ut min frustration på livet i låtarna.
Jag hade bestämt mig innan att dansa med alla som bjöd upp och ge ut mitt telefon nummer till alla som ville ha det.
En äldre man med utländsk bakgrund som stank rök, bjöd upp. Men jag höll mitt löfte och han fick en dans, men sen fick det vara bra och jag dansade och sjöng vidare med mina vänner och hoppades att någon bättre skulle bjuda upp.

Efter ett tag kom iaf saknaden och ångesten efter mitt X, så jag gick bort och försökte ”skärpa mig” Tårarna var så nära men när ångesten var som värst kom en snygg kille och frågade varför jag stod där ensam och sen kramade han om mig och vi pratade, dansade och kramades resten av kvällen, han släppte inte mig en sekund.
Det va som om det kom ner en ängel, precis när jag började få ångesten så kom han med sin varma famn och ångesten bara rann ur mig. Han va så söt och snäll. Vi dansade och dansade, han var jätte bra på att dansa och svetten rann på oss bägge. Han va helt underbar och han fick mig att glömma allt för en stund.
När stället stängde hjälpte han mig få ut min jacka och sen gick vi ut, hand i hand, han släppte inte taget om mig för en sekund. När han tar på sig sin munkjacka ser jag att det är samma kille som jag såg när jag gick in på stället. Lite kusligt, men coolt. Han va så snygg och go.
Både han och jag hade tappat bort våra vänner så vi ställde oss utanför stället och kramades och kramades, men våra vänner var borta så vi gick till ett par bänkar som vi satt och kramades på i timmar, efter mycket om och men gav jag med mig och lät kramarna bli till kyssar. Det var underbart att känna någons läppar mot mina igen. Värmen spred sig i hela min kropp. Han kysstes grymt bra och vi kysstes och kysstes. Det va så skönt att få känna närhet igen att få känna hans varma och underbara kropp mot min och våra läppar möttes Att få känna närhet var så underbart, jag har inte fått en kram av en man på snart 7 månader, jag kan uppriktigt säga att han fick igång mig till max. Han var så grym på att kyssas och han höll om mig så varm att jag blev knäsvag. Vilken kille! Men han va ung, betydligt yngre än mig, men jag bryr mig inte ett dugg, han va snygg, snäll och han fick mig att glömma alla mina bekymmer, han kysste bort all ångest och alla tårar. Jag mådde så bra i hans famn.

Efter nästan två timmars hånglande i kylan höll vi på att frysa ihjäl och vi bytte nummer och sa hej då. Jag hann bara gå ca 50 meter så ringde han upp mig och sa att han frös utan mig och ville säga god natt, vi pratade lite och sen sa vi hej då, efter 5 min ringde jag upp honom och vi pratade tills jag kom fram till min kompis port. Vi sa puss puss och sen la vi på.
Jag mådde riktigt bra när jag la mig på min kompis soffa för att sova, jag var genom frusen och frös som fan men jag hade ingen ångest, jag mådde riktigt bra.

På söndagen åkte jag hem till Stockholm igen och när jag kom hem så slängde jag iväg ett litet sms till honom. Jag skrev ” Hej snygging. Kom du hem ordentligt? Hoppas du inte frös ihjäl dig vid vattnet, jag frös hela natten Hade behövt din varma kropp. ;o) Hoppas vi ses igen. Kram XXX”
Men det har nu gått 1 dygn sedan jag sände smset och han har inte svarat.
För varje timme som går utan att han hör av sig så kommer tankarna om mitt X tillbaka. Svartsjukan kommer, saknaden kommer och jag bara ber till högre makter att denna ”J” ska höra av sig. Jag vill inte tänka på mitt X, jag vill inte sakna honom. Jag vill glömma nu, jag vill tänka på någon annan, jag vill träffa J igen. Jag vill att han ska kyssa bort min smärta.
Jag vill verkligen att han ska ta bort mitt X ur min skalle.
Jag vill träffa honom, jag vill ha sex, närhet, ömhet. Jag vill leva igen.
Jag klarar inte av att bli dumpad igen, inte så här fort.
Jag behöver lite ömhet och uppmärksamhet, snälla jag behöver bekräftelse. Ge mig lite hopp om livet.
Jag behöver verkligen bli lite uppvaktad och helst av denna snygga kille.
Jag vill ju komma vidare nu. Snälla …..

Vet inte så mycket om denna kille så jag kan inte bocka av allt på den där checklistan, men helt klart kan jag bocka av en hel del redan nu. Så det vore ju underbart om han kunde höra av sig och uppvakta mig lite. Jag behöver lite tur nu, lite flyt liksom.

Jag orkar inte må dåligt mera, jag orkar inte tänka på mitt x och hans nya subba. Jag vill inte gråta mera nu….

Sinnesro

Innan jag stack till E tuna så gjorde jag denna lilla checklista.

För att överträffa dig kommer det bli svårt att hitta en ny, men detta bör min nästa killa ha och vara, för detta hade du och jag vill ha bättre än dig, inte sämre. Så här kommer en checklista för framtiden så jag inte får sämre än dig iaf.

Ingen missbrukare av nåt!

Nykter
Snäll
Trogen
Har mig som prio 1
Ha tid för mig
Anpassar sig efter mina arbetstider
Vilja träffas mycket
Bekräfta mig mycket
Hör av sig minst en gång per dag
Tycker om att pussas & kramas
Bra i sängen
Tycker om att hålla handen
Tycker om att prata och lyssna
Tycker om att gosa och mysa
Ha ett jobb.
Inte rasist
Inte ego moderat
Inte homofob
Vill ha barn
Ung stil
Inte katt allergiker
Tycka om djur
Inga egna barn
Ganska pedant iaf ingen skitgris
Feminist eller iaf åt det hållet, jämställd.
Inte bara vilja ha sex men älska sex.
Lyssna på all musik, inte bara hårdrock.
Komma ihåg vad jag säger.
Hålla det han lovar.
Vilja träffa mina vänner.
Förstå 12 stegs programmet.
Gärna snygg
Inte för stor k….utan lagom.
Juste klädstil och sko smak
Fina tänder
Se mig
Höra mig
Förstå mig
Överraska mig
Stolt över mig
Intresserad av mig och mitt
Inte vara rädd för att binda sig.
Uppvakta mig
Inte ge upp så lätt
Hjälpa till hemma, städa osv.
Inte ha problem med självständiga tjejer
Inte slåss
Vara händig.
Inte snobbig
Inte ytlig
Jordnära
Mjuk
Varm

Kommer säkert på mera, men detta är vad nästa man måste ha för att vara bättre än dig, för du hade allt detta förutom att du försvann från mig i ditt återfall och ….jag ni vet alla vad som hände.

Men viktigast är ju att jag faller och blir kär samt vågar älska igen.

Sinnesro

Jepp idag är jag en bitter fitta, just nu är jag bara bitter och hatar livet och allt.
Ingen av mina vänner har tid, de har fullt upp med sina liv, jobb och familjer, de har inte ens tid att prata i telefonen och de få sekunder de har tid så är det många som kläcker ur sig den ena dumma kommentaren efter varandra, idag går första priset till kommentaren ” du får väl njuta av höstens vackra färger”

Allvarligt idag är jag bitter och faktiskt lite arg. Jag hatar den där jävla Kattis, jag hatar att du är med någon annan och jag hatar hatar hatar henne. Hon är en fitta och jag önskar er inte ett dugg lycka till.
Jag tror ni dricker ihop. Ni festade ihop förut och nu gör ni säkert det igen. Det är bara en tidsfråga tills du är riktigt illa ute igen. Fan alltså, jag vet att du och jag hade kunnat besegra alkoholismen tillsammans. Men du valde väl att gå tillbaka till din fylle kärring!!

Jag är mer och mer övertygad om att hon är delaktig i meddelandet du skrev. Kanske skrev du inte ens en bokstav själv. Men en sak är säker du är med den där jävla bruden och det gör ont så jävla ont.
Hon får vara med dig och tydligen även med din mamma, hon får allt det jag ville ha. Det är så orättvist och jag är så ledsen men idag är jag bitter och arg och det är skönare att hata än att gråta. Iaf just nu, ett tag.

Ska till E-tuna i helgen till en vän, ska ut och festa och jag tänker ta kortkjolen på och stövlar med stilettklackar. Nu jävlar ska jag vara en diva! Jag ska vara en elak diva, bitter fitta!
Jag ska flirta med allt som rör sig ska du veta. Fan va less jag är på allt!
Jag ska vara nykter för jag ska köra men jag tänker fan vara flirtig iaf. Jag ska ha uppmärksamhet, det är jag fan värd.

Jag måste få kontakt med någon ny, det är bara så. Jag har väntat nu sedan den 29 mars. Jag har inte fått bekräftelse kärlek, sex eller nåt under denna tid. Det ända jag fått är ditt meddelande i augusti som gav mig hopp och kärlek. Men nu kom ju detta kalla meddelande, jag kan inte ta mera. Jag måste få en chans att träffa en ny, men fan vad högt jag tänker sätta ribban denna gång. Jag pallar inte att bli sårad en gång till.

Fan min ilska och bitterhet börjar sina, nu börjar sorgen komma, fan fan, orkar inte gråta mera, varför fick jag bara vara arg och bitter ett par timmar? Det va skönt att vara arg. Jag vill inte gråta mera över dig. Jag vill inte sakna dig, men jag gör det.

Hatar att jag saknar dig och jag hatar att jag älskar dig.

Sinnesro

Fan vad jag mår piss, din relation med den där jävla subban äcklar mig och när jag inte gråter av smärta så spyr jag av svartsjuka och äckel.

Försöker att inte tänka på det och på dig, försöker bli arg på dig och skita i allt, men det är svårt.
Vet inte vad jag ska göra med dina saker, har ju din födelsedagspresent kvar, du hann ju aldrig få den. Har ju flera saker som du lämnade hos mig. Jag har ju även saker hos dig men det skiter du väl i antar jag.
Jag förstår inte varför du inte sagt något tidigare om du nu gått vidare. Du har ju vetat hela tiden att jag väntat på dig.
Jag tror inte du är nykter och att du och subban dricker ihop. Vad har hon som inte jag har? Supandet kanske? Men är det verkligen det du behöver? Vi som planerade att ha ett så bra nyktert liv. Jag kan inte fatta….
Dina hårda och kalla ord var så olikt dig, kan inte fatta att du skrev så, efter alla månader jag kämpat och väntat. Jag trodde ju på dig och gav dig den kärleken du sa du ville ha. Jag förstår inte. Men nu måste jag försöka släppa dig, nu vet jag iaf. Du vill inte ha mig!

Jag hoppas jag kommer över dig lättare nu när jag vet att du inte vill ha mig.
Måste väl försöka sluta skriva denna blogg som om det vore till dig….du kommer ju aldrig läsa detta iaf….du vill ju aldrig mera höras.

Livet suger nu. Inte mycket som går min väg. Men försöker glädjas åt mina katter.
Just nu vill jag isolera mig med mina katter och hyra massa filmer och ligga i sängen dygnet runt. Aldrig mera träffa folk, bara vara hemma med mina katter, för det är de enda jag kan lita på. Just nu ser jag bara mörker och jag är trött, helt jävla slut mentalt.
Hur ska man kunna gå vidare? Hur ska jag kunna bli älskad? 37 år gammal och totalt oälskad.
Ensam är stark sägs det men jag har varit ensam hela mitt liv och jag orkar inte vara ensam mera och stark är det minsta jag känner mig.

Kan inte fatta att du kunde vara så elak efter allt, det stämmer inte….du måste vara i ett nytt missbruk, jag kan inte tro att du nykter och drogfri efter behandling och 12 steg kan vara så grym och taskig mot någon som du vet älskar dig mer än någon annan gjort.
Kan inte smälta ditt meddelande, orden ekar i mitt huvud.
”Skulle uppskatta om vi aldrig mera hördes!” Hur kan du skriva så? Jag fattar inte….

Vet inte hur mycket mer jag kan ta. Nu är min ena katt dålig, hon går jätte konstigt, rumpan drar liksom till höger. Hon går nästan helt vågrätt ibland. Men hon äter och dricker som vanligt och hon spinner och ser pigg ut, men hon går som en krabba. Vet inte om det är vänstra tassen eller benet som hon har ont i för hon verkar inte vilja sätta ner den ordentligt men hon kan stå på benet.
När jag tog fram dammsugaren så sprang hon och då sprang hon rakt, men när hon går så går hon snett. Har nu åkt till jobbet och låter henne vila i lugn och ro, så får vi se hur hon är när jag kommer hem.
Ringde självklart till veterinären i panik, direkt när jag upptäckte detta och de tyckte jag skulle avvakta, så länge hon dricker och äter men att jag skulle ha uppsikt på henne. Kan vara någon knuta som trycker på en nerv, så kan både gamla katter, hundar och människor få. Eller så har hon stukat sig eller stäckt sig. Kan vara något neurologiskt så jag skulle ha henne under uppsikt men så länge hon såg pigg ut och åt och drack så tyckte hon jag skulle avvakta med att åka in.
Panik, utan mina katter klarar jag mig inte, de är mina barn. De är allt jag har, de är dom som får mig att orka kämpa. Klarar inte av att de lämnar mig.
Lillgumman min är född nov 1995 så hon fyller snart 15 år.
Hon va ju som vanligt på morgonen, sen vid 11 åkte jag till Mr Cap för att kolla om de kunde fixa reporna som jag fick på min nya bil förra veckan när jag stod parkerad. De trodde de kunde få bort reporna när de behandlade bilen så nästa vecka ska jag lämna in bilen på en rekondbehandling för 3.000 kr.
När jag kom hem märkte jag inget, bägge katterna låg, jag hade varit borta ca 1 timme och de sov som vanligt, men sen kom lillgumman och då såg jag att hon liksom strök högra sidan mot väggen. Sen började jag kolla på allt, klippte klorna, klämde och kände på tassen, gav henne godis, ringde veterinären, försökte leka med henne, gav henne mera mat, bar henne, försökte massera henne, gosade med henne. Till slut var hon nog trött på mig och blev nog lika orolig av mitt beteende som jag blev av hennes, så det var nog bra att jag åkte till jobbet så hon får vila i lugn och ro. Hoppas hon blir bättre snart. Hon får inte vara allvarligt sjuk, jag kan inte leva utan henne.

Kanske sträckte hon sig eller trampade snett när hon hoppade ner från bordet eller nåt. Hoppas.

För att skingra tankarna över min oro gick jag in på facebook, inget svar från dig.
Gick in på den där jälva Kattis sida och där stod det att hon tyckte det var så mysigt att bli ompysslad av pojkvännen när man känner sig risig….Är den pojkvännen du?
Det står ju att ni är tillsammans men våran årsdag står kvar. Du skrev ju till mig i augusti, vad ville du med det? Vad fan händer? Varför svarar du inte mig, du vet ju att jag väntar på dig.
Kan inte fatta att det är så, du kan inte vara så elak så att du inte säger till mig att du har en ny tjej, inte om du är nykter iaf.
Om du nu är nykter och har inlett en ny relation med en annan och inte sagt nåt till mig så fattar jag inte…jag kan inte förstå hur du kan vara så elak.
Jag lovade att vänta och det har jag gjort, jag har också hela tiden talat om för dig att jag tycker om dig och att jag väntar på dig och att jag hoppas din behandling går bra.

Nu kom ett meddelande från dig på facebook…..

Hej XXX:
Jag måste vara ärlig mot dig och säga att jag har gått vidare och att det aldrig kommer bli nått mellan oss.
Jag har redan en flickvän och jag skulle uppskatta om vi aldrig med hördes!

Med vänliga hälsningar XXX

Tankarna snurrar, just nu vill jag bara hem till min katt.
Hur mycket mera ska jag klara av?
Jag vill bara hem nu, hem till mina katter.

 Sinnesro

Känner att jag börjar tappa hoppet, börjar ge upp nu. Känner tomhet och rädsla. Börjar tappa hoppet om att du vill ha mig, att du kommer tillbaka.
Du hör inte av dig. Jag vet ingenting om dig. Din telefon är avstängd och du har itne skrivit till mig sedan augusti. Jag börjar tappa hoppet om att blir bra.
Men varför tycker du inte om mig? Vad hände? Varför? När?
Tror inte du läst mitt senaste meddelande som jag efter mycket om och men vågade skicka iväg i söndagskväll vid 20.00 tiden.
Vet inte om du varit inne på facebook, jag ser inget iaf, men orkar inte spionera i timmar längre, tittar bara igenom några få av dina vänner. Men jag orkar inte längre leta info. Orkar inte längre hoppas och tro, börjar ge upp allt nu.

Hoppet är det sista som överger människan, men vad händer när hoppet försvinner?

Jag har tappat lusten att leva nu. Ingeting har någon betydelse. Jag gör allt jag ska göra, men jag gör det bara för att jag måste.
Mina katter är nu den enda anledningen till att jag lever. När dom försvinner kan även jag försvinna. Jag gör ingen nytta här och jag är helt betydelselös.
Ingen älskar mig och ingen behöver mig mera.

Min bror och hans familj vill inte veta av mig för att jag älskar dig antar jag men jag vet inte. Det spelar ju ingen roll för dom vem jag älskar, men de vill inte ha med mig att göra när jag mår dåligt och jag mår dåligt. Jävligt dåligt.
Mina vänner vill springa på krogen och jag förväntas vara glad och hålla låda. Om jag inte är den pigga o glada som ställer upp jämt, så är jag inte så intressant.

Ingen förstår mig, bara du förstod och nu är du borta.

Många säger att jag ska glömma dig och skaffa barn på egen hand. Men så lätt är det inte. Jag kan inte glömma dig och man kan inte köpa barn och lycka på postorder.

Trött på allt och alla, vill inte leva, vill ingenting.

Jag börjar ge upp nu, du tycker inte heller om mig, även du försvann utan att säga hej då.
Varför försvinner folk bara? Varför älskar ingen mig?

Det blir ingen familj för mig och jag blir inte älskad. Vad är då vitsen med detta jordeliv?
Vill jag leva ensam? Kan jag leva med denna ensamhet och tomhet? Är det någon mening med livet om man bara jobbar och sover samt glor på tv ensam jämt?
Jag hatar mitt liv utan dig och jag hatar att ingen fattar hur fin och speciell du är.

Jag fyller 37 år om några veckor. Jag ska ha en fest. Jag ska bjuda mina vänner och min familj och dom som kommer, kommer och dom som inte kommer, kommer inte. Jag bryr mig inte.
Men jag ska försöka le en sista kväll för deras skull.

Inga killar tittar på mig eller ens försöker kontakta mig, ingen uppvaktar mig som du gjorde. Ingen bryr sig, börjar tro att jag är osynlig eller så ful så de inte vågar.
Kanske ska man operera sig och färga håret vitt så man ser ut som en bimbo. Alla bimbos verkar ju bli älskade….nåja. Skit samma…

Jag har inte vågat skicka meddelandet till dig än, vet inte varför men jag blir så nervös att jag inte kommer så långt. Tar upp facebook men sen vågar jag inte mera. Magen knyter sig och jag blir kallsvettig av nervositet.
Men beslutat att skicka det, idag tror jag, i kväll när jag kommer hem kanske. Men jag ska skicka det snart. Måste ju göra något, att bara gå och vänta gör mig tokig och nu har jag ju gjort så ett tag, iaf 3 månader har jag varit nästan tyst och bara väntat.

Min bror och hans familj ska jag nu skita i helt och hållet, jag har bestämt mig. Jag ska ha deras son den 8 okt. Sen blir det inget mera. Jag ska försöka ha någon kontakt med sonen, han har inte gjort något fel och vi kan ha kontakt via facebook osv.
Jag tänker inte kontakta dom mer än absolut nödvändigt. Jag orkar inte längre.

Sen har jag fattat ett stort beslut. Jag ska genomgå en operation.
Läkarna har ”tjatat” på mig sedan jag var 20 år, med andra ord i 17 år har läkarna rått mig till att operera bort mina bröst så fort jag kan och orkar. Risken är så pass stor att jag kommer få bröstcancer så att läkarna vill göra en förebyggande operation och ta bort mina bröst. Risken för mig att få bröstcancer minskar då med 90 %.
Jag har inte velat göra denna operation, jag vill ha barn och jag vill kunna amma och vara en ”normal” mamma. Jag vill ju ha en ”normal” familj. Så jag har väntat med denna operation. Har inte ens tänkt tanken
Men nu fyller jag 37år. Jag är åter igen utan en partner. Jag vet ju inte när du kommer tillbaka eller om du ens kommer tillbaka.
Jag kanske inte får några barn och nu är jag så pass gammal så risken för mig att få cancer är ännu större om jag skaffar barn, så om jag överhuvudtaget kommer få barn, bör jag operera bort brösten innan. Men då kommer jag inte kunna amma, kanske inte någonsin ens ha någon känsel i brösten alls.
Läkarna tycker inte jag bör gå igenom denna operation ensam, utan att jag bör ha en partner. Men de tycker att jag bör genomgå operationen så snart som möjligt.
Jag har nu efter 17 år bestämt mig för att genomföra operationen, men jag har inte beslutat mig för när. Inte i år iaf. Men kanske nästa år.
Det är mycket som måste lösas, praktiskt och ekonomiskt. Jag kommer bli sjukskriven ca 6 veckor. Jag kommer ha grymt ont och inte klara mig själv de första veckorna. Jag kommer att ligga på sjukhus 2-3 dagar. Osv.
Jag kommer dessutom inte kunna visa mig i bikini, eller urringat på ca 1 år. Sen är ju frågan om det är så svårt att bli älskad med bröst hur är det då att bli älskad utan bröst?
Det är mycket att tänka på. Men jag har bestämt mig för att genomgå operationen så småningom. Med eller utan dig eller någon annan partner.
Jag kan inte längre spara mina bröst för mina barn, när jag kanske aldrig får några. Som det ser ut nu som blir det ingen familj för mig, inga barn och ingen man.
Om jag ska försöka se allt klart och ärligt så ser det ganska mörkt ut för mina drömmar. Jag måste kanske inse fakta Jag är ensam och kommer förmodligen bli ensam, antingen får jag ta cancern ensam eller så får jag förebygga cancern ensam.

Jag har inte vågat berättat mitt beslut för så många. De jag berättat det för säger att jag måste göra operationen fort och helst igår, för att jag överlever är viktigast.
Kanske har de rätt, även om jag just nu inte är rädd för döden.
Önskar jag kunde prata med dig om detta, du är klok och du älskade mina bröst, du tyckte dom var skit snygga. Undrar vad du skulle tycka och känna?

Jag har inte vågat prata med Pappa om detta, han tycker inte om att prata cancer och riskerna för mig, jag hör det på hans röst och nu med allt bråk med min bror och allt så är han deppig nog ändå. Men jag ska ta det samtalet sen när det blir mer aktuellt. Just nu har jag ju bara fattat beslutet att göra operationen, men jag vet inte när. Kanske dröjer, ett tag till. Men ett beslut är taget, en sak i taget.

Jag tycker det är jobbigt att ta beslut, vill gärna ha andra åsikter och sen väga för och nackdelar.
Önskar att någon som läser denna blogg kunde ge mig råd och sin åsikt. Önskar att folk började kommentera lite mera i min blogg, skulle behöva lite råd.

Jag önskar att jag inte kände så mycket, det skulle vara lättare att fatta beslut om jag inte hade så starka känslor. Känslorna gör mig förvirrad och rädd.

Om du ändå vore här…..

Sinnesro

Har knåpat ihop ett meddelande till dig, men nu vågar jag inte skicka det…..vet inte varför jag bara vågar inte….
Så här lyder meddelandet:

Hej Baby
Länge sedan jag hörde något från dig. Är allt okej? Är du kvar på behandlingen? Du ska veta att jag tänker på dig och håller tummarna för att det går bra.
Jag lovade att vänta på dig och jag håller det jag lovade. Tycker ju om dig till Kina och tillbaka, remember? ;o)
Finns här när du är redo, men hoppas du snart hör av dig, tomt utan dig.

Puss Din XXX <3

Ska samla mod att skicka det snart, men inte i dag tror jag…..

Sinnesro