Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Idag har jag näst sista samtalet med min terapeut innan hon går på semester, jätte jobbigt. Vill verkligen inte att hon ska gå på semester i fem veckor, vet inte hur jag ska överleva utan henne. Får panik, verkligen panik. Hon är det enda jag ser fram emot i veckan, hon är den  enda som får mig att må bra och släppa på trycket av ångest och tårar.
Jag är livrädd för de fem veckor hon ska vara borta.

Idag åker Pappa bort på semester, jag får alltid en konstig känsla när han åker bort. Jag blir liksom helt ensam kvar i Stockholm. Vet inte varför jag känner så, jag träffar inte Pappa så ofta då vi inte bor så nära varandra. Vi kanske ses en gång varann månad i genomsnitt men ändå tycker jag det är jobbigt när han åker bort en vecka eller två.
Min familj består ju bara av min Pappa och min lillebror och nu när de bor på landet och dessutom våran kontakt nästan är obefintlig så blir jag liksom ensam kvar i stan. Läskigt på nåt sätt. Åter igen har vi mitt problem med att bli lämnad och övergiven antar jag. Hm….

I går hade jag sista besöket hos min nagelspecialist. Hon ska snart föda sitt första barn och sen vara mamma ledig så nu får jag gå och göra mina naglar fina hos en kollega till henne ett tag. Det var jätte jobbigt att ta farväl av henne. 2 timmar var 5e vecka i 7 år har gjort att vi lärt känna varandra och jag mår bra av henne. Tycker det ska bli jätte tomt och trist utan henne.

I söndags tog jag mod till mig och erkände att jag blir sårad av vissa saker som min kompis säger, och sedan jag sa ett försiktigt stop så har hon inte hört av sig.
Hitintills har jag inte fått någon bra respons på mitt arbete med mig själv. Kanske kommer det bli bra i slutändan och kanske kommer jag må bättre själv en vacker dag, men som det är nu så gör mitt arbete med mitt inre att jag blir mer och mer ensam och mår sämre och sämre.

Inte verkar det hjälpa att jag hållit mig från att smsa min älskling heller.
Skulle behöva lite positiv respons på saker jag anstränger mig för. Ett litet bevis på att jag gör något bra och rätt. Men hitintills har jag inte fått något. Tvärtom.

Satt och surfade runt lite på jobbet i går, av en slump hittade jag en låt text av Lisa Ekdal. En grym text som kändes som den var riktad rakt till mig, kanske var det en mening med att den låten av en ”slump” skulle hamna på min dator skärm. Är det ett tecken?
Läs texten så förstår du nog vad jag menar.

Öppna upp ditt fönster

slå upp din dörr

Släpp in ljuset och min älskling

låt allting bli som förr

Låt honom veta

än finns en väg tillbaks

Låt honom veta

att han är den enda du vill ha

Visst kan du välja att bryta nu

Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du

Så varför inte låta honom vara där

Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär

Öppna upp ditt fönster

slå upp din dörr

Släpp in ljuset och min älskling

låt allting bli som förr

Låt honom veta

än finns en väg tillbaks

Låt honom veta

att han är den enda du vill ha

Ropa ner i gränden

högt så han hör

Ropa att den kärlek

är inget man förgör

Ropa att den kärlek

aldrig kan ta slut

Ropa honom in igen och om han inte hör

spring då ut

Visst kan du välja att bryta nu

Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du

Så varför inte låta honom vara där

Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär

Ropa ner i gränden

högt så han hör

Ropa att den kärlek är inget man förgör

Ropa att den kärlek aldrig kan ta slut

Ropa honom in igen och om han inte hör

Jag säger om han inte hör

spring då ut

Står han ej att finna

sök som besatt

Säg till hans vänner att de ska hälsa att

fönstret är öppet och dörren står på glänt

Ack vad som händer är han alltid det finaste som hänt

Visst kan du välja att bryta nu

Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du

Så varför inte låta honom vara där

Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär

Står han ej att finna

sök som besatt

Säg till hans vänner att de ska hälsa att

fönstret är öppet och dörren står på glänt

Ack, vad som händer är han alltid det finaste som hänt

Öppna upp ditt fönster

slå upp din dörr

Släpp in ljuset

låt allt bli som förr

låt allt bli som förr

Ropa ner i gränden

ropa högt så han hör

Ropa att den kärlek är inget man förgör

Nej, det är inget man förgör

Öppna upp ditt fönster

slå upp din dörr

Släpp in ljuset och min älskling

låt allt bli som förr

låt allt bli som förr

låt allt bli som förr

låt allt bli som förr

Va den inte klockren så säg, det var så jag fick gåshud. Varför kom den låten upp, kan det va någon som försöker säga mig något, eller är jag bara knäpp och ser allt som jag vill se det?

Försökte köpa mig ro och lite lycka igår genom ett par jeans för 600 kr, kan inte påstå att det hjälpte men jeansen var sköna.
När jag går på stan söker min blick efter min älskling, speciellt när jag går i city och igår när jag korsade plattan så gick blicken över alla missbrukare som stod och hängde och köpte/sålde.
Jag såg honom inte, och ärligt talat så tror jag inte att han är i Stockholm utan i en stad norr om Stockholm. Jag är nästan övertygad om att han är kvar där. Har mina misstankar med vem han dricker. Spionerar på facebook och spekulerar i allt, Jo jag vet att jag är knäpp….Hm…

Tror han tagit återfall med en annan kille, de startade återfallet redan i våras men skulle lägga av igen, så jag misstänker att de bägge inte pallade att komma tillbaka, utan att de bägge gick ut. Kanske triggade de varandra, inte fan verkar de peppat varandra i rätt riktning iaf. Men det är ingens fel att det blev som det blev, även om jag ibland söker fel på mig själv, om jag sagt eller gjort så kanske han inte hade gått ut osv.
 
Jag bestämde mig ju snabbt för att inte vara hans mamma utan bara flickvän och därför inte försöka bestämma över hans liv, jag sa att jag tyckte om honom för den han var, med eller utan alkohol, men att jag tyckte om honom allra bäst som nykter. Jag sa att jag ville stötta honom och få honom tillbaka till nykterheten efter hans ”korta” återfall (som aldrig egentligen slutade)

Jag försökte göra rätt, inte förbjuda men säga att nykter är han som bäst. Jag blev inte arg när han erkände att han tagit en öl men jag stöttade honom att inte ta en till osv.
Kanske gjorde jag fel, kanske är det mitt fel att han gick ut, eller så hade han gått ut oavsett vad jag gjorde eller sa?

Han va nykter på vita knogar och jag tror han kanske var nykter för min skull men sen inte pallade längre. Sista tiden innan han gick ut, var han verkligen nykter på vita knogar, och många gånger tog han en folköl eller två i smyg, det vet jag ju.
Kanske var det så att han försökte för min skull och sen inte kunde stå emot längre och då gick ut på ett race och därför inte hör av sig till mig.
Kanske är det så att han älskar mig trots allt. Kanske är det så att det var av kärlek till mig som han försökte vara nykter efter återfallets start i mars, men att han sedan inte kunde vara nykter med konstgjord andning och vita knogar längre.
Kanske kom han tillbaka från sitt återfall för min skull och försökte hålla sig nykter och ta sig tillbaka till nykterheten för min skull och inte för sin egna, kanske var det så att han försökte för våran kärleks skull att komma in på en ny behandling men att kärleken till alkoholen tog över och han stack ut på ett ”stor race” dagen innan han skulle få en behandlingsplan.
Kanske är det så? Det är ju självklart så, eller?

Han hade ju ett ”kort återfall” på ca två veckor men sen kravlade han sig tillbaka med nöd och näppe, kanske var det pga. av kärleken till mig som han försökte komma tillbaka men att det sen sket sig, han försökte men det räckte inte, för man kan ju inte sluta kröka bara med hjälp av kärlek. Han måste ju själv vilja och våga också.

Nu börjar det klarna för mig, så här är det ju såklart. Men jag kan ju självklart ha fel, men det känns faktiskt som om jag fattar nu. Det är ju så här det är…..wow vilken känsla, vilkan aha upplevelse, jag tror jag hajar nu….
Men älskling vad jag älskar dig. Om jag ändå fick hjälpa dig, om jag ändå fick hålla om dig och sjunga i ditt öra. Om jag ändå fick säga hur mycket jag älskar dig.
Jag kan vänta på dig i evigheter, för vi hör ihop och du kommer att klara av ett nyktert och drogfritt liv sen när du är redo.
Men hur ska jag kunna komma åt dig? Hur ska jag lättast kunna nå dig och hjälpa dig??

Funderar på att gå på några öppna aa möten, men lite rädd för att gå ensam, larvigt kanske men att gå ensam på ett al-anon möte var okej men att gå på ett öppet aa möte är ju jätte läskigt. Jag tillhör ju inte deras gemenskap på samma sätt. Tänk om de tycker jag som anhörig inte bör dela eller komma alls.
Önskar jag hade någon att gå med, eller att jag hade en fd missbrukare som vän. Jag har ju några bla. min bror men han pratar ju knappt med mig och framför allt inte om mina kärleksproblem. Ingen nämner min älsklings namn och ingen frågar hur jag mår.

Men kanske ska jag våga mig på ett öppet aa möte själv. Får se hur jag gör.
Tror att det kan vara nyttigt och skönt för mig och få höra lite hur de tänker och fungerar, min bror och min pappa har ju aldrig tagit ett återfall och de vill dessutom inte prata om det och de två fd heroinister jag känner har jag bara kontakt med en och han är förvisso toppen men han har ganska mycket just nu. Men när han har tid är han underbar att prata med, helt fantastisk.
Men jag skulle vilja höra mer hur de brukar tänka och agera. Skulle verkligen vilja gå på lite öppna aa, na och da möten och allt vad det nu heter.

Ju mera jag tänker på det ju mera känns min teori rätt, det blev så klart, en aha upplevelse.
jag har väl tänkt i liknade bana förut, men nu kändes det så rätt och alla pusselbitar föll på plats. Kanske är det precis så det är….

Men det finns ändå massa frågor kvar, ibland tänker jag på de positiva sakerna och ibland bara på de negativa sakerna och när de negativa sakerna kommer fram så kommer ångesten
.
En sak som gör grymt ont och ger ångest är att han på fyllan mitt i natten i april tog bort mitt namn på facebook som flickvän, tjejen han skrev dit istället och han är jag ganska övertygad om att de inte har en relation med utan att de är vänner, kanske var det en kul grej på fyllan eller så ville hon bli av med någon så det var lätt att ha en kompis som pojkvän på facebook, vad vet jag, hur som helst så står mitt och hans datum kvar så hon kan ju knappast vilja ha vårat års datum kvar om det var något seriöst.
Nästa gång han klev in på facebook så tog han bort statusen helt och jag tror och hoppas det beror på min reaktion och att han inte har ihop det med någon annan. Men det gör fortfarande ont att inte våra namn står ihop. Jag var så stolt när våra namn stod ihop i förhållande.
Fånigt kanske för vissa, men för mig betydde det enormt mycket.
Jag hade mått mycket bättre om våra namn stod kvar, men jag mår bättre efter att han tagit bort statusen helt än när det stod på hans sida att de hade en relation med en annan. Då grät jag floder och smsade honom i panik och frågade vad som skedde.

Åh varför började jag tänka på det där gamla igen, fan va ont det gör.
Men att han tog bort statusen så fort han gick in på Internet igen, det måste ju vara som ett meddelande till mig. Jag uppfattade det iaf så, varför skulle han annars ta bort det?

Att han super är jobbigt såklart men det kan jag ändå hantera, men att han kanske inte älskar mig eller är kär i mig mera, det gör för ont, det är det som får mig att må så dåligt.
Om jag viste till 100% att han tänker på mig och saknar mig och vill tillbaka till mig sen när han blivit nykter så skulle jag må så otroligt mycket bättre. Denna ovishet gör mig galen och hur jag liksom pendlar mellan positiva och negativa tankar. De negativa får mig att må piss, en olidlig plåga med tårar, panik, ångest, saknad och sorg.
Medans de positiva tankarna får mig att hoppas och tro och känna han kärlek, jag saknar och längtar men känner att hans kärlek finns kvar och när han kommer tillbaka till nykterheten kommer ha även tillbaka till mig.
Jag är övertygad om att vi skulle få ett underbart liv ihop om han vågade sig in i en ny behandling.

Det är som om en ängel och en djävul sitter på varsin axel på mig och pepprar mig med negativa och positiva tankar.
Ängeln är underbar, hon ger mig hopp och sinnesro. Hoppas ängeln även kan hjälpa honom.

Sinnesro

Ingenting är kul just nu, vad jag än gör så känns allt så meningslöst och hopplöst.
Vad meningen med allt?
Jag hade en kompis hemma i går kväll, hade jätte trevligt och hon hjälpte mig att planera lite ny inredning och smarta, billiga lösningar i mitt hem. Det var riktigt kul, men när hon gick kom hopplösheten över mig.
Det måste ha fortsatt i sömnen för jag vaknade ännu värre och idag har jag bara varit trött och irriterad på livet.
Vad är meningen med att jag fixar och håller på där hemma, ingen ser det ju ändå. Jag har tappat lusten med allt. Kan inte han komma tillbaka nu och bli nykter någon gång?
Mitt liv är så tråkigt och jag ser ingen mening med att leva vidare om inte han kommer
tillbaka.
Jag vill ha ett liv med mening och jag hittar ingen mening utan kärleken.
Jag kan och vill inte leva utan kärlek. Jag har varit så nära att ge upp detta liv så många gånger men hoppet om att allt ska bli bättre har fått mig att kämpa.
Men nu vet jag snart inte hur länge jag orkar kämpa.

Tappat lusten för allt. Idag har han varit borta i exakt tre månader, varje dag har varit en plåga. Saknaden går inte att beskriva.

Längtar till i morgon då jag får träffa min terapeut, 45 min av klokhet och någon som fattar.

Känner mig så ensam och oförstådd, jag orkar inte med denna smärta, det bränner i magen och hugger i bröstet.

Tre månader av saknad och oro, vad ska jag göra för att få honom tillbaka.
Nu har jag inte hört av mig till honom på tre veckor och jag vet inte om det hjälper.
Men det verkade ju inte hjälpa att jag skickade sms heller så jag vet inte vad som är rätt.

Jag dör snart av saknad.

Sinnesro

Midsommar var okej trots allt, jobbade till kl 21.30. Ångest över vetskapen om att någonstans i vårt avlånga land ligger förmodligen den jag älskar kanonfull. Vet inte hur han mår eller vart han är, men jag bad till högre makter att han inte skulle fara illa under denna fylle helg.

Efter jobbet åkte jag hem till några vänner som hade ”par-fest” hemma. Dom var tre par som firade midsommar ihop, med alla deras barn. De hade gjort så fint med midsommarstång och allt. När jag kom blev jag omkramad av alla och allra gladast verkar mitt ena gudbarn på 4 år bli. Hon släppte inte taget om mig en sekund, hon satt i mitt knä eller höll min hand hela tiden.
Det bjöds på massa god mat, och det var kanon trevligt, även om jag var ensam nykter bland alla kärleksfulla berusade par.
Fick förvånansvärt bra förståelse för min situation. Jag är van att behöva försvara mig till max eftersom jag fortfarande älskar min älskling trots att han gått ut på ett återfall och inte hört av sig på snart tre månader. Men jag behövde inte försvara mig denna gång, de förstod mycket väl att jag inte bara kunde sluta älska och att i kärlek så måste man kämpa och ställa upp i med och motgångar och att jag inte bara kan sluta älska honom för att han insjuknat och mår dåligt. Nu om någonsin behöver han ju att jag älskar honom.
Helt paff satt jag och njöt över att bli accepterad trots min kärlek till min älskade alkoholist.

Min lilla guddotter satt som sagt i mitt knä hela kvällen och ville även följa med mig hem och sova hos mig. Vilket hon självklart fick, så vid midnatt begav sig vi hem till mig men Pippi Långstrumps ryggsäcken full med nattlinne, tandborste, och massa gosse djur.
Väl hemma hos mig blev det gos med mina katter tills hon somnade helt utmattad kl 01.00. Hon sov så sött bredvid mig med min ena katt vid hennes fötter.

Väcktes av en söt nyvaken guddotter kl 8.00 på midsommardagen för då ville hon klappa mina katter och äta frukost och sen blev det ut i solen och besök av lite lekplatser.
Vid 11 tiden var det dags att lämna tillbaka lånet av den lilla prinsessan, käkade en liten sill lunch med prinsessans två lite små slitna föräldrar innan jag åkte vidare mot Solna och ett annat par som jag tillbringade eftermiddagen med genom att åka till Rinkeby och handla vissa ingredienser till parmiddagen som skulle bli till kvällen.

Vid 17 tiden kom det andra paret och det blev middag med för och varmrätt, sedan en långpromenad runt de fina fågel sjöarna i området innan efter rätten.
Jag är tacksam att jag är välkommen trots att jag inte har en partner, eller iaf ingen närvarande partner, men samtidigt var det ganska jobbigt. Det var super trevligt på alla sätt men jag kände mig ändå lite utanför, udda och ensam.
Jag vill också ha en man med mig på middagar och fester. Trött på att alltid vara ensam och utanför.
Men jag är glad att jag får vara med trots att jag inte har en närvarande partner. Men det är med blandade känslor man sitter på en  parmiddag utan en partner kan jag säga.

På söndagen blev det dock inga mera par i i min omgivning, utan stranden med grannen och sen ett al-anon möte på kvällen.
Skönt att gå och trots en jobbig helg med många känslor så var det första mötet som jag inte grät floder på.
Jag delade om hur duktig jag varit som inte skickat ett sms till min älskling på snart tre veckor och hur jobbigt det varit att inte skicka ett litet sms trots allt. Pratade också om hur osäker jag är på att det är rätt metod att inte höra av mig. Pratade också om att jag måste lära mig att våga säga nej. Jag säger sällan nej, tar emot allt och ställer upp på alla, kanske för att jag är rädd att inte bli omtyckt och rädd för att bli lämnad?
Eftersom det var arbetsmöte så blev det ont om tid att dela så kanske var det därför jag inte grät, jag hann kanske inte komma in i alla mina känslor.

Men jag hann med lite iaf och det var ganska skönt att inte alltid gråta.

Tror att några av mina vänner börjar höra att jag förändras, även om jag inte kommit så långt så långt i mitt arbete så jag vågar säga ifrån och ställa krav samt säga nej så verkar det som om det ändå hörs på mig när jag blir irriterad eller sårad.

Igår kom ett sms från en av mina vänner jag pratat med tidigare under dagen, hon bad om ursäkt om hon lät hård när vi pratade och att det inte var meningen att såra mig men att hon är rädd att jag älskar förgäves.
Jag blev glad för smset  men lite förvånad, jag blev inte så sårad denna gång, värre samtal har vi ju haft, men kanske börjar det höras på mig att jag inte tycker det är okej.
Hur som helst så hade jag en annan god vän i telefonen och hon peppade och stöttade mig att passa på att tala om att jag faktiskt blir sårad och att det får mig att känna mig dum. Jag tog mod till mig och knåpade ihop ett litet sms. ” Hej gumman, tack så jätte mycket för ditt sms, det värmde jätte mycket. Ja jag blev sårad, det får mig att känna mig så korkad ibland. Hade inte R varit alkoholist hade jag inte väntat och hoppats lika länge. Uppskattar din ursäkt och vänskap jätte mycket. Puss och kram. Love U”
Fick inget svar på smset men det kändes bra att jag vågade säga att jag blev sårad. Jag sa ifrån för första gången i mitt liv, tror jag.
Jag blir ju sårad när hon och många med henne hela tiden får mig att känna mig som en idiot som inte fattar att jag blivit dumpad och att han hela tiden ljugit med hans kärlek till mig.
Jag tror inte att det är så, jag tror inte att hans återfall är mitt fel eller har med mig att göra och jag tror att anledningen till att han inte hör av sig handlar om att han skäms och mår piss över att han svikit mig och oss.
Jag kan självklart ha fel, men jag hoppas och tror att jag har rätt och min terapeut är ju övertygad att det är så och alla böcker om missbruk och alla som kan något om missbruk säger ju att det är så. Jag hoppas att min älskling snart kommer och bevisar att jag inte är knäpp och att han vist älskar mig.
Hoppas att metoden med att inte höra av mig till honom hjälper, men tänk om det är fel metod?! Hur ska jag veta? Vill ju vara med honom.
Jag saknar honom så enormt.

Sinnesro

Så var det midsommar afton. Blev till att jobba i år igen, men det var lika bra.

Jag ska fira midsommar helt nykter utan en droppe bara för att hedra alla som drabbats av sjukdomen alkoholist, som missbrukare eller som anhörig.
Jag har inte druckit en droppe sedan 9 maj då jag tog en öl i Tunisien.
Så snart två månader utan en droppe bara för att jag är så arg på alkoholen. Min egna demonstration för att alkoholen har rövat bort min äslkling.

Mår inge vidare idag, känns så konstigt att inte skicka ett sms till min älskling, men jag ska låta honom vara, mina sms ger honom förmodligen bara dåligt samvete och ångest, kanske är det bra att jag låter honom vara, men det är super jobbigt att låta bli och idag är det extra svårt.

Undrar vad han gör nu och vart han är.
Jag saknar honom så mycket, kommer jag någonsin kunna leva ett normalt liv igen. Saknaden av honom gör så himla ont. Snart har han varit borta i tre månader.
Är jag knäpp som väntar och hoppas och tror att han ska komma tillbaka? Är det fel av mig att fortfarande älska en missbrukare som är aktiv?
Gjorde jag fel som hörde av mig varje vecka, eller gör jag fel som låter han vara ifred nu?
Finns det rätt och fel? Hur ska jag bära mig åt?
Nu är det snart 1 månad sedan rättegången, kan frivården kommit igång med sina möten?

Min terapeut är övertygad om att han kommer höra av sig till mig och att han fortfarande är kär i mig, varför skulle han inte vara det, menar hon.
Om någon inte vill vara tillsammans med en längre så gör man slut. De flesta om inte alla människor säger ifrån om de inte vill veta av en annan människa.
Och kanske har hon rätt, de flesta människor försvinner inte bara och min älskling sa ju samma sak att om han mot förmodan skulle vilja göra slut så skulle han ju säga det, bara för att han är alkis så är han inte dum i huvudet, så då antar jag at vi är tillsammans än.
Men de flesta verkar tycka jag är knäpp, ibland undrar jag om dom har rätt.
Men jag kan inte sluta älska och jag kan inte sluta hoppas.
Så…. Glad Midsommar på dig min älskling, vart du nu är. Jag finns här och älskar dig.


Fick ett sms av min bror i morse han skrev att han älskar mig. Det var underbart att se hans sms. Kanske var det bra att jag inte hörde av mig på två månader….
Hm, om det fungerade på min bror kanske det fungerar på min älskling?
Det tog två månader och 8 dagar för min bror och det är nu 18 dagar sedan jag sände ett sms till min älskling. Tåls att fundera över. Kanske gör jag rätt?

Om jag ändå viste vad som var det bästa att göra.
Jag försöker jobba med mig själv och med terapi, böcker, al-anon osv. Men saknaden är olidlig, jag vet inte hur länge jag ska orka leva såhär.
Kan han inte bara skicka ett litet sms….kan han inte sluta supa nuuuuuuuuuuu?

Sitter på jobbet, jobbar kväll, ska sen till några vänner, de är tre familjer som ses, så det är ju inget party party, men säkert trevligt. Men det är alltid lite trist att komma ensam då alla andra är par med barn, men jag tänker åka dit och säga hej iaf och gosa med mina gudbarn om de är vakna.

Köpte ny laptop igår och idag installerade jag den. Jag klarade nästan av att fixa allt själv, fick ringa min kompis man vid två tillfällen, men annars grejade jag allt, tror jag.
I morgon ska jag försöka få igång det trådlösa nätet också.
Min gamla laptop ligger och väntar på att min älskling ska sluta supa, så han kan fixa den.
Men nu har jag iaf en ny dator som jag kan ha så länge. En bra kvinna reder sig själv, heter det ju och jag ska minsann visa honom att jag kan och är stark. Han ska inte behöva känna att jag behöver honom av någon annan anledning än ren kärlek.

Min kärlek är ren, nykter och stark. Jag väntar på dig min kung.

Sinnesro

Min bror ringde idag, helt plötsligt. Vet inte vad han ville egentligen, bara höra läget typ tror jag. Han pratade på som om ingenting hade hänt.
Jag blev väldigt ställd och väldigt förvånad, viste inte vad jag skulle säga eller bete mig.
Eftersom jag var på jobbet var det inte rätt läge att ta någon diskussion.
Jag har inte pratat med honom sedan den 17 april och när jag var hos dom den 5 juni så var dom inte direkt trevliga.
Men brorsan tyckte jag skulle komma över i sommar och hälsa på och jag kände att det var totalt fel tillfälle att säga att jag inte känner mig välkommen. Så jag svarade bara, kanske det.
Jag var lite off men ändå trevlig tillbaka. Jag tror min bror saknar mig, hoppas det iaf, men jag är besviken som fan.

Jag frågade om hans fru börjat dricka och om allt var okej, för han var så tyst sist vi sågs, men han sa att var okej men att han nog bara var trött då vi sågs.
Eftersom jag var på jobbet så lät jag allt bara rinna på. Han ringde iaf, får väl se det som ett tecken på att han trots allt vill ha kontakt med mig, men det känns inte okej. Jag är besviken och sårad och allt kall prat känns konstigt.
Någonting stämmer inte, och ingen säger nåt.
Han frågade hur jag mådde men ville han veta? Jag svarade ”jodå.” lite svävande och sen fortsatte samtalet.
Jag berättade att min nya bil bör komma v31 och att jag idag hade varit och köpt en ny dator. Brorsan lät förvånad och skämtade lite om det eftersom jag aldrig köpt något på avbetalning  och aldrig lånat pengar och nu har jag gjort bägge.
Jag vet inte om jag hanterade samtalet rätt eller fel, men jag blev ställd och viste inte alls hur jag skulle reagera.

Sen kom ett sms från en gammal vän som inte hört av sig på evigheter, hon var nu gravid igen och undrade hur det var med min kärlek.
Hm….suck, vad säger man. Åter igen är man en loser.
Jag älskar en aktiv missbrukare som är ute och super, så jag är ledsen orolig och livrädd, men annars är det bra. Glömde jag säga att vissa tagit avstånd från mig också?

Nåja kul att folk hör av sig, det är ju många som inte ens gör det.

Ursh vad jag är irriterad och sur idag känner jag.
Riktigt irriterad faktiskt, varför?
Förmiddagen var helt okej, åkte och köpte ny dator, måste ju ha en dator så det är ju bara att gilla läget och betala. De hade ett bra erbjudande med avbetalning utan ränta och avgifter, 20 mån. Så datorn kostade 6666kr och sen köpte jag en router. Så det blev 7065 kr allt som allt vilket blev 353kr i månaden. Virus skyddet betalade jag kontant idag och Office paketet sket jag i så länge. Få se hur jag gör, men kanske har någon en licens över till mig. Windows 7 fick jag iaf.
Min älskling skulle fixa min dator och lägga in Windows 7 men som ni alla vet så är han inte så kapabel till det just nu och jag måste ha en dator, han kan ju knåpa med min gamla dator när han kommer tillbaka, för han ska tillbaka. Han bara måste komma tillbaka.

Fan vad irriterad jag känner mig, ingenting är kul, absolut ingenting.
Jag vågar inte ens börja installera min nya dator och mitt trådlösa system, kommer bara bli irriterad då inget kommer fungera.

I morgon är det midsommar och alla ska supa. Jag jobbar tack och lov så jag slipper, så skönt. Men det är jobbigt att veta att min älskling är någonstans där ute full.
Vart är han och hur mår han?
Tanken att han firar midsommar med en anan tjej kommer ibland, vet inte varför jag plågar mig själv med dessa tankar, jag mår så jävla piss när jag tänker så.
Han kanske super i ensamhet eller med någon kompis eller är hos sin syrra. Förmodligen super han så han däckar tidigt.

Jag vill vara hos honom. Jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill, jag vill!!!!
Får panik, mår piss. Irriterad och orolig, inte alls på humör idag.
Sitter på jobbet och längtar hem, längtar när jag sitter i bilen och kan skrika hans namn så högt jag kan, det brukar hjälpa. Bara skrika  R…….!!!!
Vill gråta och skrika ut min frustration, hatar mitt liv, hatar verkligen mitt liv.

Borde kanske bli glad över att min bror ringde, en del av mig är kanske det, men jag blir mest ännu mera frustrerad på att de behandlar mig som de gör och jag säger inget.
Jag ska bara förlåta, men jag vill inte förlåta.
Jag har mått så jävla dåligt och gör fortfarande och detta vet dom, men ingen av dom ringer och nu när brorsan ringer så förväntas allt vara som vanligt verkar det som.
Jag behövde dom som mest dessa tre månaderna, men de sket fullständigt i mig. Jag bad om hjälp och råd med de ville inte ringa mig. De ville inte träffa mig.
Frågan är varför han ringde just nu, trodde han att faran var över eller saknade han mig på riktigt. Önskar jag vågade fråga. Men dels vågade jag nog inte och dels va jag på jobbet och kände inte att det hade fungerat att riskera ett bråk.

Vet inte om det va därför jag tappade humöret, jag blev bara så irriterad.

Hela mitt liv har jag sökt efter att bli sedd och älskad men ingen ser mig, den enda som ser mig är för full för att orka se mig just nu.
Ber till gud att han snart ser mig igen.

Humöret börjar sakta bli bättre, kanske var det chocken över att min bror ringde eller att allt åter igen skall sopas under mattan, att jag inte får må dåligt utan skall vara pigg och glad, förlåtande och ta hand om alla andra.
Men nu känner jag att humöret börjar lätta igen efter att jag fått skriva av mig och nu känner jag hur mycket jag saknar min bror. Önskar att jag fick vara bara med honom en hel dag, bara vara och prata om allt och inget. Saknar min bror.

Han blir ju så arg på mig när jag mår dåligt, både pappa och han har en tendens att bli arga när jag är ledsen, de kan helt enkelt inte hantera att jag inte alltid är glad och stark, jag är ju den som hållit ihop familjen och tagit hand om allt.

Nu har jag skrivit av mig allt gnäll, känns mycket bättre. Hur skulle jag överleva utan att blogga?
Nu gäller det bara att förtränga denna fylle helg till midsommar. Hoppas min älskling överlever och att han efter midsommar känner sig redo för en behandling så han kan komma tillbaka till mig.

Saknar min älskling och saknar min bror trots allt så är han min älskade bror. Åter en dag går mot sitt slut, i morgon är det midsommar, jag jobbar och lika bra är det. Så länge min älskling är ute och super så kan jag jobba bort de ensamma dagarna.
Våndas för min semester, men försöker inte tänka så långt bort.
En dag i taget.

Sinnesro

Vaknade av telefonen, en god vän som ringde och snackade lite skit. Han är en toppen vän, vi bor inte i samma del av Sverige så vi ses aldrig men vi har en bra telefonkontakt sedan över ett år tillbaka. Vi har terapi ihop kan man säga, han är en av få som orkar lyssna på mina tårar och ångest attacker och jag lyssnar på hans. Det är toppen att ha honom även om det bara är lite telefonkontakt medans han jobbar.
När jag får prata av mig så släpper ångesten och jag ser klarare på saker och ting.

Problemet är väl att jag har mer ångest än jag har vänner att prata med. Därför blir det till att kvida och gråta i ångest attacker och smärta.
Jag vet inte hur mycket man ska klara, hur det ska försvinna. Jag är så enormt rädd för att min älskling har eller ska lämna mig.

Jag har många kompisar men få vänner och det är få som finns när jag behöver och få som har tid. Nästan alla mina vänner har familjer, och familjer kräver tid.

Sen har jag min familj som helt tagit avstånd verkar det som, en obehaglig tystnad råder.
Inte min Pappa, han ringer fortfarande och han tycker att min bror och hans familj gör fel. Dom har inte med att göra vem jag älskar eller inte. Men han säger inget till dom, utan det råder en obehaglig tystnad om mig. Ingen nämner mitt namn och ingen frågar efter mig eller om mig. Jag finns inte och mitt mående finns inte.

Några såkallade vänner gör samma sak, de ringer mindre och mindre till mig och när de väl ringer så pratas det om allt annat än mitt mående.
Men terapeut är min bästa vän just nu och när jag var hos henne i måndags så fick jag en panik ångest attack, jag satt och stört bölade, hon går nämligen snart på semester i fem veckor och jag vet inte hur jag ska överleva. Hon satt och tröstade mig och sa att hon kommer tillbaka, att hon inte ska lämna mig, bara gå på semester, jag grät som ett litet barn som inte vill bli övergiven och paniken var enorm.
Oron har stigit mer och mer de senaste veckan då det blir närmare och närmare hennes semester. Jag vet inte hur jag ska klara sommaren utan henne, just nu är mötet med henne det ända jag längtar och ser fram emot. Hon förstår mig, hon stöttar mig och hon låter mig prata, gråta och vara den jag är.
Hon är övertygad om att min älskling kommer tillbaka när han tillfrisknat. Att kärleken till mig finns i honom när alkoholen försvunnit. Jag hoppas hon har rätt. Hon är den enda som tror på mig och min älskling, det känns skönt att ha någon som tror på en framtid. Utan den tron så vet jag inte vad jag skulle göra.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv, jag bara lever utan att leva just nu.
Försöker göra ett bra jobb, försöker finnas och bli starkare. Jag jobbar med mig själv och att säga ifrån, fatta egna beslut. Att säga stop när folk beter sig illa mot mig och att leva ensam och få de ensamma dagarna att vara okej.

Försöker hitta meningen med livet även om min älskling inte kommer tillbaka till mig.

Men det är svårt. Utan hans kärlek så känns det värdelöst.

Ärligt talat så ser jag inte någon mening med detta liv, jag känner mig överflödig och inte alls nyttig eller värdefull. Ingen behöver mig och allt skulle fungera precis lika bra utan mig om inte bättre.
Mina katter är allt som håller mig i liv just nu och hoppet om att min älskling ska komma tillbaka. Jag kan inte svika mina katter och jag kan inte ge upp min älskling. Han kanske behöver mig snart.
Men annars känner jag mig ensam och onödig. Men jag försöker, jag försöker verkligen att se en mening med allt, men hoppet är nog det som håller mig i livet just nu.

Jo jag vet vad du tänker. Att jag vist behövs och att många säkert tycker om mig osv.
Jo folk kanske tycker om mig, men hur länge skulle de sakna mig? En vecka eller? På jobbet skulle jag ersättas av någon annan ganska så fort och mina vänner har ju andra att leka med. Alla klarar sig utan mig, jag skulle inte fattas speciellt mycket för någon.
Det är många gånger som jag undrar hur lång tid det skulle ta innan någon skulle hitta mig om jag dog i min lägenhet.
Jag känner mig onödig och överflödig. Jag verkar vara mera till besvär för folk runt om mig så frågan är varför man finns?
Men mina katter behöver mig och min älskling kommer förhoppningsvis behöva mig igen.

Om han bara viste hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag är beredd att göra för honom skulle det kunna ändra något då?

Jag har nu låtit bli att skicka sms till honom i över två veckor. Två veckor och tre dagar sedan jag sände mitt senaste sms. Det skall vara bra säger de som förstår sig på missbrukare, själv håller jag på att gå i bitar. Saknar honom ännu mera när jag inte skickar sms till honom.
Känns så jävla jobbigt och tomt. Även om han inte har svarat på ett enda sms sedan han gick ut på sitt återfall så känns det bättre för mig när jag sänder sms. Men om det är så att han kommer tillbaka fortare om jag låter honom vara så är det ju värt att låta bli. Men jag vet ju inte, jag bara hör alla säga att det är så. Jag hoppas de har rätt och att jag gör rätt som låter honom vara i fred en stund. Vet inte hur länge jag ska låta bli att smsa, men ska försöka att låta bli att höra av mig länge, kanske hör han av sig snart.

Jag har nästan inga läsare på min blogg och inte en enda människa har kommenterat. Även om jag skriver för mig själv så måste jag ju erkänna att jag blir lite besviken när ingen verkar läsa.
Man undrar ju om någon känner igen sig i det jag skriver, eller om det finns någon där ute som kan ge mig råd och stöd. Men så länge så får jag trösta mig med att mitt skivande lättar på min ångest oavsett om någon läser, men klart jag önskar stöttning och råd.

Jag fortsätter läsa min favorit blogg, han som varit drogfri i 4 år, jag har nu kommit in i januari 2010. Känner igen mig så i hans sätt att tanka, det är så mycket i hans blogg som får mig själv att tänka och få igång mitt egna arbete.

Jag har börjat tänka mycket på min barndom och ungdom, ja hela mitt liv, det är jobbigt att börja minnas, men jobbigt.
Jag har inte tillåtit mig känna, bara låtit folk behandla mig som skit och jag har bara bitit ihop och hållit masken, inte blivit arg, inte blivit ledsen utan bara stängt av och nu gråter jag för allt men mest för att min älskling är ute och super istället för att hålla om mig. Men jag tror jag gråter för att ingen någonsin hållit om mig, för att ingen har sett mig och att ingen sett mina behov, mitt mående och försökt komma innanför min hårda mask. Ingen har någonsin ens försökt, men min älskling såg mig, han såg allt. Men nu är han inte här, nu är han någonstans förmodligen full eller ner drogad.

Jag skulle göra vad som helst för att få vara i hans famn igen.
Ju fler som sviker ju mer behöver jag honom och min egna styrka.
På söndag ska jag på al anon möte, ska bli skönt, det brukar vara rätt skönt att dela och gråta i den gruppen.

Men även detta förstår ingen, alla mina vänner tycker det är konstigt och ingen bryr sig att ta reda på vad det är jag går på för möten.
Ingen bryr sig ett skit om mig och mitt. De vill bara att jag ska trycka på någon magisk knapp så jag slutar älska honom och gå vidare.  Att jag ska bli mitt gamla jag, att jag ska bita ihop, vara glad och finnas där för dom när dom mår piss.
Ingen verkar respektera mig för den jag är och min kärlek till min R, utan de slutar helt enkelt prata med mig eller om de ämnen de inte orkar prata om, min kärlek, mitt mående och min sorg.
Men jag får väl acceptera dom för dom de är, antar jag eller skita i dom.

Men det är svårt, för det är ensamt och tomt. Det gör ont att bli sviken och lämnad.
Men detta gör bara min kärlek starkare till min älskade R. Sen om det är rätt eller fel, skiter jag i.

Sinnesro

Städade och fixade hemma idag innan jobbet, allt för att slippa känna.
Så fort jag får en ledig stund så kommer tankarna, paniken och ångesten.

Jag är livrädd att min älskling inte ska komma tillbaka och snart har han varit borta i 3 månader. Hur länge kan man supa utan att höra av sig? Kommer han ihåg mig eller är jag helt bortglömd? Har det hänt honom något? Har han en ny tjej? Älskar han inte mig mer? Frågorna är jätte många och rädslan och saknaden enorm.
Jag kan ingenting göra, absolut ingenting, jag måste bara vänta och se vad som sker.
Kanske kommer han tillbaka till mig och nykterheten snart, kanske i morgon….

Fortsätter läsa min favorit blogg, är fortfarande kvar i december 2009 bloggen och där stod det. "Den största gåva gud har gett oss är morgondagen".
Den meningen var klockren, behövde den så, just idag.
Det enda jag kan göra är att hoppas och vänta på morgondagen.

Jag kan inte sluta älska honom, jag kan inte ge upp. Han har ju inte lämnat mig, han har inte gjort slut, han har inte bett mig gå.
Jag vet att han var jätte kär i mig och varför skulle dom känslorna försvinna? Han kanske fortfarande är kär i mig men att missbruket har tagit över.
Varför skulle han inte tycka om mig, vi hade det ju jätte bra och jag vet att han hade känslor för mig som ingen annan haft. Jag vet ju det.
Han är ute i missbruket nu, missbruket äger honom nu. Men han kommer bli nykter en dag och då kommer han höra av sig. Det är det jag hoppas och det jag ber högre makter om hjälp för.
Jag älskar honom, jag tror på honom och jag tror på oss, vad han än gör i sitt missbruk så finns jag kvar och tror på morgondagen.

"Den största gåva gud har gett oss är morgondagen".

Att älska en missbrukare är inte lätt och det har jag aldrig trott heller, hade jag vetat det jag vet idag kanske jag hade gjort andra val. Men jag blev förälskad i en underbar människa som var nykter. Sen insjuknade han i sitt missbruk, ett återfall.
Hade jag varit en del i hans aktiva missbruk och sett alla hans fel och brister, kanske jag hade tröttnat, jag vet inte, det kan jag inte svara på. Men kanske hade jag inte orkat om hans missbruk gick ut över mig. Om han hade varit otrevlig, ljugit, stulit pengar, varit aggressiv eller gjort mig illa om och om igen. Kanske hade då min kärlek avtagit, kanske, vad vet jag. Men nu ”belastar” han mig inte med något. Han håller sig borta, han kontaktar mig inte alls när han är aktiv. Jag ser inte hans sjuka sidor, jag bara minns hans friska och underbara jag.
Den mannen jag älskar finns där och jag kan inte ge upp honom. Han är för underbar, för fin.
Men sjuk.

Jag ber till de högre makterna så som jag själv uppfattar honom att hjälpa min älskling hitta tillbaka till mig, programmet och till nykterheten.

Kanske är morgondagen den dagen jag får svar på mina böner, kanske morgondagen efter.
Jag har inte slutat älska och inte sluta hoppas, inte än….kanske aldrig.

Sinnesro

Jag har börjat jobba med mig själv sedan ett tag tillbaka och jag får bara mer och mer funderingar och aha upplevelser. Jag börjar förstå varför jag är som jag är och jag börjar se hur jag är och hur jag låter folk behandla mig. Det är intressant, jobbigt men även spännande och lite läskigt.

Läser en blogg som en fd missbrukare skriver, han skriver jätte bra och jag läser och läser varje ord. Han började skriva Maj 2009 och han skriver nästan varje dag så det är en hel del att läsa igenom, men så bra och givande. Är nu i bloggen för december 2009.
Trots att han varit en tung missbrukare och kriminell, med olika diagnoser och jag aldrig provat en drog och det olagligaste jag gjort är att snatta i tonåren, så känner jag igen mig så väl i hans tankar och sätt att vara.

Jag förstår att jag på ett sätt är en missbrukare, jag känner ju det och jag inser att jag har problem. Men en alkoholist kan inte dricka och bör för att tillfriskna sluta dricka men vad ska jag sluta med?
Jag knarkar känslor, men jag kan ju inte sluta känna.

Jag håller även på att lyssna på en talbok jag lånat av min granne. Den heter hemligheten och beskriver de olika relationsmönsterna. Hur man blir som vuxen av olika upplevelser som barn osv. Jätte intressant och även där ser jag mig och mina beteenden och jag får en förklaring till varför jag tänker som jag gör och gör som jag gör.

Jag är antingen på eller av. Svart eller vitt, älskar med hela hjärtat eller inte alls.
Sätter mina behov och mina känslor längst ner om jag ens ser dom alls.
Rädd för att såra andra, rädd för att bli övergiven, rädd för att bli lämnad.
Känslo människa, inget förnuft utan går bara på känslor.
Jag styrs av mina känslor och handlar bara efter dom.
Kontrollbehov, bekräftelsebehov och ju mindre folk bekräftar mig ju räddare och krävande blir jag.
Panik känslorna tar över, ångest, rädsla och förtvivlan när jag tror jag ska mista den jag älskar, så rädd för att bli lämnad och övergiven.
Sätter aldrig mig själv i första rum, låter folk behandla mig hur som hälst. Enklare att ta skit än att ge skit, konflikt rädd och rädd för att såra andra människor eller sätta andra i en obekväm och pinsam situation.
Bryr mig mer om andra än mig själv och därför sätter jag mig och mina behov i skym undan och låter även andra göra det. Jag är inte så viktig, andra är viktigare.
Jag kan fortsätta länge med att rabbla olika beteenden som jag har.
Men det är inte så konstigt att jag är som jag är.
Min mamma dog i bröstcancer när jag var 12 år och i den sorg och panik som då blev så kom jag i skym undan.
Pappa började dricka och min bror mådde dåligt, senare började även han dricka och droga. Missköta skolan osv.
Jag tog hand om min pappa och min bror. Rädd att även dom skulle lämna mig, förmodligen. Pappa sa ofta på fyllan att han skulle hänga sig i garaget och min bror mådde dåligt och skolan ringde och jag fick ta hand om våran fasad så att ingen skulle se att det var knas hemma.
Ingen såg mig, ingen frågade hur jag hade det och hur jag mådde och gjorde någon enstaka människa det så sa jag att allt var bra, ingen såg igenom mig, ingen såg hur dåligt jag mådde, alla va fokuserade på min bror och min pappa. Eller ingen alls.

Vi gick på pbu eller bupp som det heter numera, efter att min bror varit full i skolan, (kalss7) och eftersom han slagit ner en lärare osv. så började vi gå där. Vi pratade inte om mig då heller, ingen såg mig, ingen frågade om mig eller om mina behov och jag sa inget. Jag hade fullt upp att ta bort mina egna känslor och behov och täcka upp för min bror och min pappa, Se till att dom mådde bra och att allt flöt på.
I hemlighet skar jag mig och gjorde illa mig själv på olika sätt, slutade äta och började dricka på helgerna, snattade massor, kunde inte gå in i en butik utan att sno. Men ingen såg mig, ingen märkte mig.
Min brors missbruk blev värre, han hamnade på ett skolhem. Men inget blev bättre, snarare tvärtom.
Jag fortsatte fly på mitt egna sätt, sökte kärlek men fick det aldrig.
Min story med män, kan vi ta en annan gång, men jag fick aldrig den kärlek jag sökte, ingen såg mig och jag hade alltid en känsla av utanförskap och att vara annorlunda.

Utanför har jag nästan alltid känt mig egentligen, även som barn, jag trivdes bäst med att leka med killarna, spela fotboll, hockey osv.
När jag började i skolan så hamnade jag inte i samma klass som mina kill kompisar och jag var nog ganska ensam i skolan, om jag minns rätt.
Jag trivdes aldrig i skolan och i mellanstadiet blev jag mobbad.
Tror egentligen att jag blev mobbad för att jag ”tog hand om” en tjej som var mobbad. Hon gillade väl mig och jag sa ju inte ifrån, jag var ju dessutom ganska ensam eftersom mina kill kompisar gick i en annan klass och dessutom började det vara svårt att leka kille o tjej när folk såg på, det var liksom lite känsligt för killarna att ha en tjej som bästis antar jag.
Hur som helst så var jag nog rätt ensam som barn, min lille bror och min mamma och pappa var dom jag tyckte bäst om att vara med, jag var gärna bara med dom. Jag har aldrig tyckt om att sova borta, jag har trivts hemma med min familj. Vi var en lycklig och trygg familj och jag tyckte om att vara hemma med min familj. Så var det hela mitt liv, tills min mamma dog.

Kanske har jag någon diagnos kanske har jag bara haft en tuff uppväxt, kanske har jag en störning eller kanske är jag bara jag efter mina erfarenheter, men kanske är det inte så konstigt att jag är om jag är. Rädd för att bli övergiven och älskar med hela hjärtat oavsett vad andra tycker.
Men nog kan man hitta förklaringar till mina beteenden.
Frågan är hur jag ska kunna bryta dom.

I morgon är det 2 veckor sedan jag smsade min älskling, jag har med andra ord klarat mitt rekord på 11 dagar.
Första veckan gick bra, även fram till tisdagen eftersom det var på tisdagen som han fick smset som jag sände på måndagen.
Men sedan i onsdags har jag verkligen inte mått bra.
Jag har inte sett honom på facebook, inte ett spår. Inte hört något rykte eller nåt.
Inte ett tecken eller spår av honom, sedan den 8 juni kl 18.15 då jag fick levernasrapporten på mitt sms, det är det sista tecken jag har av honom, sista spåret på nätet är från den 26 maj vid 21.30 tiden.
Kan han vara på torken eller något behandlingshem? Eller ligger han packad på en parkbänk?
Eller har hans liv gått vidare utan mig, kanske med en annan tjej. Den tanken är värst. Men om han va nykter så borde han kontakta mig och säga till mig att sluta höra av mig eller nåt. Borde han inte?
Jag får verkligen panik när jag tänker på hur länge han varit borta och när jag tänker på att han kanske inte hör av sig mera eller iaf inte förrän om väldigt länge.
Jag försöker att leva här och nu och släppa taget. Han kan höra av sig om 10 sek han kan höra av sig om 10 år.
Jag kan bara hoppas och be att han ska komma tillbaka snart, kanske är det som vissa säger, att han hör av sig när jag slutar höra av mig, kan det vara så?

Medans jag väntar fortsätter jag jobba med mig själv och ett av jobben är att säga ifrån och kräva respekt av alla runt om mig, och passar det inte så kan jag vara utan dom.
Jag tänker sluta höra av mig till folk som sårar mig. Jag måste lära mig att inte ta skit.

Sinnesro

Ja så var det dags för våran Viktoria och få sin Daniel. Pampigt och vackert kommer det ju garanterat bli. Inte ett öga torrt.

Satt och tittade på konserten regeringen gav i bröllopspresent igår och tårarna rann, ja ibland grät jag så jag hulkande, speciellt när de självklart hade låten jag sjöng för min älskling flera gånger nämligen, Utan dina andetag med Kent men till Daniel och Viktoria var det Lisa Nilsson som sjöng.
Jag låg där i min säng och hörde en av de vackraste låtar jag vet, den som jag dessutom sjöng för min älskling vid flera tillfällen. Tårarna sprutade, saknaden av honom värkte nästan hål på mig och jag tyckte så synd om mig själv där jag låg där ensam i min stora och tomma säng. Hatar alkohol, den förstör mitt liv hela tiden. Igår hatade jag alkoholen ännu mera.

Bad en bön att min älskling ska hitta tillbaka till nykterheten. Ångesten kom över mig, att han kanske ändå inte vill ha mig och paniken och ensamheten kom över mig mer och mer medans tv´n spelade och visade den ena efter den andra romantiska låten. Ångesten kom, tårarna kom, själv destruktiva tankar kom.
Fan vad ensam jag kände mig. Fan vad jag tyckte synd om mig och fan vad jag tyckte synd om honom och fan vad jag tyckte synd om oss.

Jag vill ha min alkis bajare. Jag vill ha honom med hela mitt hjärta.
Kan inte låta bli att drömma om ett bröllop med honom. Alkoholfritt till 100%. Jag ska ha en vacker vit klänning med ljusrosa snörning i ryggen, uppsatt hår med små blommor i.
Eftersom bajen betyder mer för honom är djurgårn gör för mig så ska det vara mycket grönt och vitt och festlokalen ska vara full med vita och gröna ballonger, det är han värd. Han ska få sitt bajen bröllop, det gör mig inget, bara jag får honom.

Bröllop har alltid känts viktigt för mig men med åren så har jag tappat hoppet och inte prioriterat det lika mycket, huvudsaken är att jag får leva med den jag älskar, har jag tänkt.. Och när jag träffade R så kände jag att inga ringar i världen är viktigare än att få vara med honom, huvudsaken var att få leva med honom. Men när han frågade om jag ville förlova mig med honom till sommaren så kände jag att jag var världens lyckligaste och hoppet om att faktiskt få allt, både honom och två ringar på fingret kom.

Nu sitter jag här ensam och drömmer om att få vara hans kvinna igen. Jag skiter i allt annat, bara jag får vara hans igen. Saknar honom så enormt mycket.
Ingen förstår mig som han. Ingen är så rolig som han. Ingen är så underbar som han.
Vad kan jag göra mer än att vänta? Snälla hjälp mig någon…

Jag kan inte låta bli att bli sentimental och ta offer kofta på mig nu när hela staden är full av hjärtan, kärlek, bröllop osv.
Jag är avis på alla lyckliga familjer och jag saknar min pojkvän, om han nu fortfarande är min pojkvän, det är ju lite diffus då han bara försvann med orden ”hörs sen puss puss” Men så länge han inte gjort slut så antar jag vi är tillsammans, eller?
Hur som helst så känner jag mig sjukt avis på alla lyckliga kärlekspar som får gå hand i hand i solen, lyckliga och kära.
Jag är kär så jag spricker men ensam. Fyller snart 37 år, inga barn och ingen sambo, ingen ring på fingret eller nåt av allt som jag så innerligt velat ha.
Jag bryr mig inte om något annat än att få den mannen jag älskar, att få bilda en familj.
jag har aldrig brytt mig om karriär, pengar eller att resa jorden runt.
Jag har bara drömt om att skaffa familj med en man jag älskar och helst två ringar på fingret.
Det är det enda jag drömt om.
36 år gammal, ingen av mina drömmar har uppfyllts. Det skrämmer mig och det gör ont.
Men jag var väldigt lycklig de 3 månader som jag hade min älskling, alla timmar i telefon och alla tusen sms. Jag ber till gud att jag får uppleva det igen. Blir han nykter borde han minnas och känna allt vi hade. Hoppas han då vill komma tillbaka till mig och fortstätta där vi slutade.

Om man lever ett helt liv och inte uppfyller sin enda dröm är det då någon vits att leva?
Kan man må bra och bli lycklig, ensam utan en enda dröm?
Kan min dröm uppfyllas och när ska man ge upp?

Jag vet att inget blir bättre av att tycka synd om sig själv, men jag känner mig så ensam, utanför, annorlunda och fel. Bara min älskade R kände jag mig hel med, han är den första människa som jag känner har sett mig. Jag kände mig inte annorlunda eller fel. Vi var rätt för varandra..

Jag hör ingenstans, det har aldrig gjort, aldrig varit som de andra och aldrig känt tillhörighet någonstans. Med R gjorde jag det.

Nu står jag ensam, utanför och annorlunda igen.
Om han var hos mig skulle jag aldrig mera tvivla, aldrig mera vara rädd och aldrig mera känna mig ensam igen.
Jag lovar att ständigt vara tacksam och göra allt som krävs. Gud gör han nykter!
Allah, Oden, Tor, Buddha eller vilken gud som nu kan hjälpa mig. Snälla gör honom nykter, låt mig få tillbaka min älskling.

Sinnesro

Fick provsvaren i går, det var normala förändringar, så tack o lov ingen Cancer!! Underbart.
Ett problem mindre.

Hade två av mina goa vänner på middag igår kväll, trevligt och skönt att prata med folk som förstår. De förstår min process och stöttar mig i den. Det är en hel del jag behöver göra.
Sluta umgås med folk som gör mig illa eller får mig att må dåligt. Jag måste lära mig att säga ifrån när folk är dumma och kränker mig. Våga säga att jag tar illa upp eller blir sårad.
Sluta ta skit med andra ord.
Jag har i så många år låtit folk kränka mig och såra mig. Folk är faktiskt inte justa mot mig och det är dags att jag börjar ta avstånd mot folk som sårar mig och dags att säga ifrån.

Mina känslor och mina behov är också viktiga. Jag är så van att mina känslor och behov inte får plats eller ens existerar så jag har fortsatt att leva så och låtit folk strunta i mina behov och känslor. Jag är ju van vid det så jag har fortsatt tillåta det.
Men när jag träffade min älskling hände något och jag är nu inne i en process, jag känner att jag förändras och att jag är hellre ensam än med folk som inte ser mig och mina behov.
Min älskling såg mig när han var nykter och jag tänker fortsätta be till högre makter att han ska komma tillbaka till mig och nykterheten så att han åter igen kan se mig som ingen annan kan.

När mina vänner gett mig energi och lite kraft så pratade jag med en annan god vän, även han är 12 stegare, en gammal missbrukare som kämpat igenom en jävla massa skit, men överlevt.
Han är toppen att prata med och trots att hans bror ligger på sjukhus av en överdos och han mormor precis gått bort så tar han min ångest på allvar och stöttar mig. När jag hade lagt på med honom så kände jag mig riktigt stark.
Jag bad en liten bön om styrka och att min älskling skulle hitta tillbaka till nykterheten och sen somnade jag. Nästan ingen ångest denna natt. Skönt.

Jag har börjat se hur folk är mot mig och jag börjar se ett mönster. Jag låter folk vara rätt taskiga mot mig. Det är dags att jag börjar ändra på mig och inte tillåta lika mycket och ifrågasätta vad de menar med det de säger.
De som inte klarar av det behöver inte stanna. Jag måste ändra på mig om jag ska börja må bättre. Jag måste försöka få tillbaka lite respekt.
När min älskling blir nykter och kommer tillbaka, vilket jag hoppas och ber för, så måste jag vara stark och stå stadigt. Jag måste helt enkelt må bra. Det är dags för mig att få må bra, så jag sen kan bli lycklig. Förhoppningsvis med en nykter underbar älskling.

Jag orkar faktiskt inte umgås med folk, tycker många är så jävla taskiga. Mina behov och känslor tas inte på allvar. Nä nu ska jag lära mig säga ifrån. Sen får väl folk tycka jag är en Bitch. Jag måste öva på att säga ifrån och säga till när jag tar illa upp. Nu jävlar måste jag jobba med mig själv.
Jag tycker det är jätte svårt att säga ifrån och tala om när jag blir sårad, jag får dåligt samvete för allt och låter hellre folk kränka mig och såra mig än att jag säger ifrån och sårar någon tillbaka. Jag är konflikträdd och jätte rädd för att såra någon.
Varför? Är jag rädd för att bli lämnad och övergiven, rädd för att inte bli omtyckt eller vad är det som får mig att låta folk göra mig illa och såra mig utan att säga stop?

Jag törs ju slåss för min kärlek till min alkoholist, det spelar ju ingen roll vad andra tycker eller om de lämnar mig, jag älskar honom och viker mig inte en millimeter från min kärlek. Jag försvarar honom och min kärlek till döden.
Men jag vågar inte säga att jag blir sårad eller att någon är dum mot mig. Varför?

Så fort jag visar mina känslor och jag försöker se mina behov som viktiga, så undviker folk mig. Hur kommer det sig?
Kanske borde jag bryta lite mönster, kanske byta vänner eller iaf umgås minde med dom som inte respekterar mig eller som inte får mig att må bra.

Längtar efter min terapeut, hon förstår mig och hon gör mig stark
Får panik av tanken på att hon snart ska gå på semester i fem veckor.

Många som kämpar med att tillfriskna oavsett missbruk har familj som stöd, sambo, barn, mamma, pappa, syskon osv.

Jag är dessvärre väldigt ensam i min kamp. Det är jobbigt och svårt när man inte har något stöd och ingen att prata med när det är som tyngs, jag har ett fåtal vänner som går att prata med, de har antingen själva gått i terapi eller 12 stegs behandling/kurs. Men det är få som förstår mitt arbete, mitt missbruk och mitt mående. Vissa vill inte prata alls om det och vissa nästan gör narr av det. Det är så jobbigt att behöva gå igenom detta ensam och inte ha stöd och kärlek. Om ändå min älskling fanns hos mig. Han förstod. Det är så svårt när man är ensam.

Saknar honom, saknar att prata med honom, vi hade alltid så bra samtal. Saknar allt med honom, men mest hans skratt och våra samtal.
Han bara måste komma tillbaka, jag måste få uppleva det underbaraste av det underbara, att vara med honom. Min älskade lilla bajare. Fan vad tufft det är utan honom.

Igår kom jag på en skum och cool sak. För ca 1 år sedan spådde en vän mig i kaffe sump, på turiskt vis.  Hon såg att en man som inte var så lång och som var mörk under ögonen, hon såg stark kärlek men hon såg att det var jobbigt under en väldigt lång period, det var mycket jobb och mycket jobbigt men att det skulle vara värt all kamp och allt kämpande för att vi skulle bli otroligt lyckliga i slutändan.
Det stämmer ju väldigt bra in på situationen med min älskling och dessutom är han inte så lång, bara några centimeter längre än mig och han är väldigt mörk under ögonen, speciellt när han dricker. För att inta tala om när han drack med antabus i kroppen, Nåja beskrivningen stämmer ju bra in på honom och oss och när hon såg kortet på min älskling så hajade hon till, han såg precis ut som den mannen hon hade sett i kaffe sumpen, för ett år sedan, coolt va?
Sen såg hon min bror slå sig fri. Vad det kan betyda är lite mer oklart, kan ju bero på hans tidigare problem, då han slog sig fri från sitt drog beroende, eller så är det något nytt han ska slå sig fri ifrån?
Nåja den som lever får se, men lite coolt är det ju ändå.
Sen om man tror på sånt eller ej är ju en annan sak men varför skulle det inte kunna stämma?
Jag hoppas och ber…

Sinnesro

Jobbig natt.
Kunde inte sova, svettades, frös, ångest, panik, saknad.
Tankarna snurrade. Minnen, allt vi gjort allt vi sagt.
Varför sa jag så, varför sa jag inte si osv.
Började leta fel på mig själv, att jag gjorde så att han tog ett återfall, att jag pressat honom eller sagt något som gjorde honom törstig.

Jag vet att det inte är så det fungerar, men tankarna snurrade ändå så.

Längtade efter hans kropp, saknade att ha sex med honom, mindes hans underbara kyssar, hans händer mot min kropp. Han är så bra i sängen, jag har aldrig kunnat njuta så med någon annan och då hann vi ändå inte lära känna våra kroppar, vi hade ju precis börjat.

Saknaden gjorde att jag trodde jag skulle kvävas. Låg i min säng och vände och vred på mig, svetten rann längst ryggen, panik och oro höll mig vaken.
Kallsvettades, mådde illa, fick magknip, fick svårt att andas. Lugnade ner mig, bad en bön, tog tio djupa andetag, gick upp och drack vatten, kissade. Provade allt, det höll ett par minuter sen började det om igen och så höll jag på i 4-5 timmar. Måste ha somnat runt 01 på natten trots allt.  Klockan ringde 5, upp och jobba, trött och mentalt slut. Men jag hade överlevt en natt till utan min älskling.

Han har snart varit borta i 3 månader, herre gu. Snart har det gått tre månader.
Sista gången vi hördes var den 29 mars på kvällen, han måste gått ut strax efter vi pratade. Fan vad jag saknar hans röst. Jag döööör.

1 vecka och 3 dagar sedan jag smsade honom. Abstinens. Vill ringa, vill maila, vill smsa. Men jag måste låta honom vara.
Letar febrilt efter något spår på facebook, men hittar inget sedan den 26 maj.
Vart är han, vad gör han? Hur länge ska han supa, hur länge ska han var borta? Kommer han höra av sig? När hör han av sig? Frågorna snurrar i huvudet och jag kan inte sluta älta dessa frågor, vill hitta ett svar, en garanti, bevis.
Jag vet att han lever för det är ju bara 8 dagar sedan jag fick en leveransrapport på mitt sms, så då måste han ju slagit på telefonen.
Att han inte svarar, att han inte hör av sig, beror på att han skäms och har dåligt samvete och att han tycker om mig. Säger dom som påstå sig kunna detta. Jag hoppas dom har rätt. Men tänk om de har fel, tänk om han inte vill veta av mig?!
Men borde han inte skickat ett sms till mig då att jag ska sluta höra av mig? Borde han inte radera mig från facebook eller skicka ett fuck off mail?

Samma frågor och samma ältande varje dag, varje timme, om och om snurrar orden i mitt huvud.
Om jag bara viste, om han bara hörde av sig. Om jag bara vågade lita på att han fortfarande tycker om mig eller om jag bara kunde lämna över och låta livet ske.
Men jag är för rädd, rädd för att förlora honom, rädd för att bli övergiven, rädd för att jag aldrig mer ska få hålla om honom. Jag älskar honom med hela mitt hjärta, mer än jag någonsin älskat någon.

Orkar inte med denna smärta. Snälla få denna smärta att försvinna.

Sinnesro

Önskar jag kunde sova bort tiden, orkar inte vara vaken. Trött, trött i kropp och själ, det är lite för mycket nu.

Min brorson hade skolavslutning igår tydligen. Pappa va där, men jag var inte inbjuden.
De frågade inte efter mig, nämnde inte ens mitt namn.
Hela familjen samlades, men jag var inte välkommen, men jag vet inte varför.

Är det för att jag älskar min alkis?  Men jag är ju ändå jag och min älskade alkis är ju inte hos mig så vad spelar det för roll. Min älskling hör inte av sig till mig nu när han är aktiv, på gott och ont.
Men på vilket sätt mår jag bättre av att min familj stöter bort mig?
Och vilken skada hade jag gjort på en skolavlutning?

Många vänner har slutat höra av sig lika mycket också, vet inte varför och jag försöker skita i det.
Men det är klart att det känns, det är inte så kul att folk tar avstånd. Jag vet faktiskt inte varför de gör det, för jag sitter ju inte bara hemma och gråter och pratar om min älskling. Även om jag skulle vilja göra det så skärper jag mig bland folk.
Jag förstår mig inte på folk. Men jag ska klara mig själv, jag skiter i alla snart.

Mina bröst är ömma från i går och min vänstra tutte är sönderstucken, men tack o lov inga blåmärken än.
Känns lite skumt att jag har en knöl som kanske är farlig, som man faktiskt kan dö av.
Men det kan vara helt ofarlig, min läkare skulle höra av sig så fort hon fick svar, så får vi se om det krävs operation eller ej.

Försökt prata med Pappa men tror det är för känsligt för han låter bara irriterad. Han mår nog inte bra av att se min bror behandla mig som han gör och nu detta på köpet.
Pappa låter nästan arg på mig, jag vet att han inte är det, att det är hans oro som gör att han låter så och att han kläcker ur sig dumma kommentarer. Men det är ändå jobbigt att inte kunna prata om min oro och rädsla och inte heller om min älskling.
När jag pratar med Pappa måste jag låtsas vara stark och kall.

Jag har en vän som lyssnar i timmar, men nu åker hon på semester till Grekand i fem veckor med sin familj.
Sen har jag en till vän som är toppen, hon bor inte i samma stad som mig men vi pratar mycket i telefon, vi har mycket lika erfarenheter av mycket. Men hon har jobbat många år med sig själv och gått i mycket terapi så hon har lite mera kunskap och kraft.
Jag har många kompisar men väldigt få vänner har jag kommit på.
Men det är väl så, folk har fullt upp med sina egna liv, antar jag.

Ärligt så har jag lust att verkligen skita i allt, absolut allt.
Min älskling betyder mer och mer för mig trots att vi inte har någon kontakt. Det känns som om han är den ända personen jag kan vara mig själv med.
Jag hör inte hemma bland mina vänner, jag känner mig utanför och annorlunda,  som om jag inte va av samma sort. Så känner jag inte när jag är med min älskling, vi va av samma sort. Han förstod, jag kunde vara jag och han tyckte om mig precis som jag va.

Saknaden av honom är enorm, jag behöver honom bara mer och mer.

Hur mycket kan jag klara? Hur mycket kan jag ta, ensam?

Tackar gud för leveransrapporterna på mobilen, för idag kom mitt sms fram till min älskling, 18.15.

Det var faktiskt lite läskligt för jag och en vän som har allt för många likheter och gemensamma saker satt och fikade. Vi har grymt många gemensamma saker men det är en annan historia, hur som helst så satt vi åter igen i en båt som är väldigt lika varandra.
Hon hade skickat ett sms till en kille hon är förtjust i som är för glad i spriten, hans tele var avstängd och hon var orolig. Precis som jag, satt hon och väntade och hoppades att smset skulle komma fram, det enda som skiljer är att min älskling är medveten om sitt missbruk och vad han måste göra, hennes flirt har inte ens kommit till insikt än.
Hur som helst satt vi på ett fik och diskuterade varför min älsklings mobil var avstängd och vi kom fram till 4 olika anledningar, något hemskt hade hänt typ olycka (hjääälp), hans batteri var slut (troligen), han ville supa ifred (mycket möjligt) eller han var på behandling (hoppas och ber till gud).
Jag hoppades på det sista men trodde väl mera att hans batteri var slut.
Sen klurade vi på anledningen till att hennes flirts tele var avstäng och kom väl på att antingen ville han supa ifred, en olycka hade hänt eller så hade han glömt ladda den.
När vi sitter där och spekulerar som två alkis änkor så får hon en leveransrapport. Vi hoppade till och jag skojade till det och sa att jag måste kolla min telefon, det kanske är ett leverans rapports omen på gång, men jag hade inte fått nåt så jag stoppade besviken ner telefonen igen, men efter 5 min kom ett pip!!!! En leveransrapport från min älskling!! Är det inte sjukt så säg.
Dom känner inte varandra, bor i två skilda städer i Sverige, men de super och leveransrapporten från våra älsklingar kom med bara minuters mellanrum när vi satt och pratade om dom. Sjukt, speciellt när man vet allt annat som jag och min kompis har och haft för gemensamma saker genom åren.

Där satt vi som två alkis fruar och glodde på våra telefoner, mitt hjärta slog så hårt att jag höll på att kräkas, jag blev varm, kär, illamående och rädd.
Verken jag eller min kompis fick svar på våra sms, men vi var bägge tacksamma över att de hade kommit fram. Nu vet vi att de lever iaf. De har slagit på telefonerna och de har förmodligen läst våra sms.
Jag blev glad och varm, ja nästan lycklig för en stund. Han lever, så länge han lever finns det hopp.
Sen kom rädslan för ett sms där han skulle be mig sluta skicka sms, och sen kom besvikelsen av att inte få ett svar denna gång heller men sen kom tacksamheten tillbaka att han levde och att han inte bett mig fara åt helvete iaf.

Nu kommer dock det jobbiga, jag får inte sända mera sms. Inte på ett tag i alla fall. Hälst inte på väldigt länge. Jag måste släppa taget, måste låta den högre makten hjälpa mig.
Hjälp. Hur ska jag klara detta, mina sms är ju allt jag har………hjälp.
En dag i taget ska jag klara. Idag klarar jag det iaf.
Han kommer tillbaka fortare om jag slutar skicka sms, säger alla. Frivården, terapeuten, al-anon, spåtanten och ett par vänner som är rätt kloka. Så jag antar att det kanske kan stämma.

En del av mig vill ta bilen och leta upp honom, kidnappa honom och låsa in honom med aa boken som ända sysselsättning och all min kärlek.
Men jag vet ju att jag inte kan göra honom nykter, jag vet ju det. Men hur kommer det sig att så många verkar slutat med en kvinnas hjälp och närhet. Varför får inte jag vara med och uppleva sånt? Varför kan han inte sluta med min hjälp och mitt stöd? Varför får jag inte vara med?
Några kloka som borde veta, säger att jag ska vara glad och tacksam över att han inte vill blanda in mig i sitt missbruk och att det är ett tecken på att jag betyder enormt mycket för honom och att han skäms som en hund över vad han ställt till med.
Hoppas de har rätt.

Jag vill inte att han ska behöva skämmas, jag är ju inte arg, jag vill ju bara att han ska komma tillbaka så jag får hålla om honom. Jag vill ju bara ha tillbaka min alkis, fast hälst nykter.

Sinnesro

Idag skickade jag iväg det där smset som jag så länge sugit på. Jag har säkert skrivit om det 10 gånger om inte mera. Formulerat om det och ändrat detta sms i ca 11 dagar.
Sist jag sände ett sms till honom var den 26 maj på morgonen, innan hans rättegång.
Jag har alltså hållit mig i 11 dagar, det är rekord, för sedan min älskling gick ut på sitt återfall har jag minst sänt ett sms i veckan.
Detta sms skall nu vara det sista jag sänder på ett tag. Är tanken iaf. En dag i taget ska jag klara mig. Det var därför extra noga att jag fick med allt som kändes viktigt för mig.
Så här blev smset:
”Grattis på namnsdagen baby. Hoppas du är okej. Jag gör vad som helst för att hjälpa dig, det hoppas jag du vet. Men då måste du släppa in mig. Jag börjar känna mig dum som smsar när du inte svarar. Kanske bättre du hör av dig när du kan och orkar. Jag finns här o väntar på dig. Älskar dig Puss ”

Jag sände smset 9.50 i morse men har ännu inte fått någon leveransrapport så hans telefon är avstängd.  Det är vanligt när han är ute och super att den är avstängd, hans batteri är dåligt och han vill säkert många gånger även vara ifred. Men jag får ångest. Rädd att något har hänt, tänk om han dött eller om han bytt nummer för att bli av med mig osv. Paniken stiger för varje timme telefonen är avstängd, även om jag vet att det varit avstängd i fyra dygn eller mer förut. Men jag är rädd, väldigt rädd.  Detta är dessutom mitt sista sms på ett tag.
Nu måste jag försöka lämna över och sluta höra av mig till honom, jobbigt, läskigt och rent av obehagligt faktiskt. Ett par dagar går bra men när det gått en vecka börjar jag må piss, riktigt piss.
Nu när jag sänt mitt sms känns det bättre även om jag har lite ångest över att det inte kommit fram än.
Jag har ett sms till hans syster som jag tänkte skicka när det är som jobbigast, bara så hon också vet att jag fortfarande finns, älskar och väntar.
Min största rädsla är att svika honom, att inte han ska veta hur mycket han är värd och hur mycket han betyder, alla har ju svikit honom i alla år, jag lovade att inte göra det.
Jag älskar honom så mycket.

Att smsa honom har blivit min drog och suget är grymt starkt, det är faktiskt skit svårt att låta bli att smsa honom och att ringa honom, skulle jag tappa kontrollen och skita i rätt och fel så skulle jag nog tok ringa och smsa varje dag, men jag har kontroll, en gång i veckan har jag klarat av, med några få undantag, och nu ska jag alltså klara en månad eller mer. Om det nu går, som sagt jag förstår hans törst, för att hålla mig borta från att sända sms är svårt för mig.
jag skriver massor med sms som jag har liggande i telefonen för att dämpa mitt sug, det hjälper lite att hela tiden knåpa på ett perfekt sms, nu gäller det bara att inte sända något, hur perfekt sms det än blir.

Om det bara fanns bevis och garantier för att han älskar mig och kommer tillbaka, om jag bara viste, då skulle jag kunna vänta i evigheter och då skulle jag inte må så här piss, jag är så enormt rädd att jag inte får träffa honom igen, att jag aldrig mera ska få känna hans kärlek,

Jag vet att jag är medberoende, jag har alltid varit det, långt innan jag viste vad det var, jag har iaf varit det sedan jag var 12 år, kanske var jag det innan också på något sätt. Men när jag var 12 år dog min mamma och min pappa började dricka och sen efter några år började även min bror även dricka och droga så medberoende är mitt mellannamn,

Men det är inte bara med beroende, jag har alltid känt mig utanför och annorlunda och  jag kan inte förklara känslan, jag bara inte känner mig hemma någonstans, jag är inte som alla andra och jag hör inte hemma någonstans, går inte att förklara.
Men när jag träffade min älskling så kände jag mig för första gången i mitt hel och äkta. Vi hörde ihop och jag var trygg och kunde vara jag, exakt jag som jag är, med alla mina fel och brister för han tyckte om mig som jag var, jag var jag helt enkelt och han tyckte om mig ändå. Jag hade äntligen hittat hem, jag kände mig inte utanför. Med han var jag för första gången hel. Detta förändrade allt, han startade något i mig, jag vill tillbaka dit. Behöver hans trygga famn, där jag kan vara jag och bli älskad för precis den jag är.

Men nu måste jag försöka släppa taget, för att få tillbaka honom måste jag släppa taget och lämna över. Jag kan inte skicka sms till honom varje vecka, hur ska jag klara det?
11 dagar är mitt rekord. En dag i taget måste jag klara det.

Jag saknar honom och älskar honom, vill att han ska veta det och jag vill visa att jag finns kvar. Samtidigt vill jag ju ha en liten kontroll, en leveransrapport talar ju om att han lever och jag vill ju ha bevis, kontroll och lite vetskap om vad som sker.
Samtidigt känner jag lite att  för varje sms jag sänder som han inte svarar fuck off på så måste han ju vilja att jag väntar, eller? Borde han inte be mig sluta om han inte ville att jag skulle stanna. Hur tänker missbrukare, hur vill dom ha det?  Jag vill ju göra rätt, vad kan jag göra?
Jag vill ju att han kommer tillbaka till mig, jag gör vad som helst!

Många av mina vänner är rent knäppa, jag orkar fan inte med vissa längre, de bara kritiserar mig hela tiden, allt jag tycker och känner är fel. Allt med mig är ju fan fel. Allt ska jag tydligen ändra på.
Jag får inte vara deppig och jag får inte vara ledsen. Jag ska passa in i deras lilla värld, inte i min egna. De vill att jag ska förändra mig hela tiden, jag orkar inte höra alla fel jag har.

Jag känner mig utanför och hör inte hemma bland alla de där, jag vet inte hur jag ska förklara, jag bara känner mig utanför.
Det är så jobbigt att vara utanför, det är värre nu när jag inser att jag inte behöver känna så här, jag kände mig inte utanför med honom, med honom var jag hel.

Jag har alltid känt mig så ensam, alltid utom när jag var med honom, hur kan det vara så om han inte är mannen i mitt liv?

Orkar inte må så här, vill bara jobba och sova. Orkar inte vara med folk, orkar inte, vill inte.
Men vill inte vara ensam heller.

Om jag bara kunde få ett livstecken från honom.

Saknar honom så in i helvete


Sinnesro.

En tuff dag, vaknade efter att ha drömt massor om min älskling, hur folk drog i väg med honom och hur jag sprang efter och vi skrek till varandra, att vi älskade varandra, vi ville vara med varandra men de tog bort honom. Jag sprang efter med utsträckta armar, jag sprang allt vad jag kunde. De släpade iväg honom och vi kämpade emot allt vad vi kunde.

Vaknade av saknad.
Sen har dagen bara rullat på, tårar och saknad.
Det har varit extremt jobbigt idag, saknar honom så mycket. Det finns inte ord.

Rädslan kommer ibland att han aldrig kommer tillbaka. Att han aldrig blir nykter eller att han aldrig mer hör av sig.
Rädslan är så jobbig, tänk om han aldrig hör av sig, tänk om jag aldrig får veta, aldrig mera får höra hans röst, aldrig hålla om mig.

Att vänta på något som man inte vet när det sker och om det sker är jobbigt. Saknaden äter upp mig, ensamheten värker hål i mitt hjärta.

Ingen förstår min smärta och ensamhet, ingen vill höra, ingen vill veta.
Jag känner mig ensam, ensam med min smärta.

Ångest och panik kommer över mig. jag kan inte få tag i honom, hur mycket jag än saknar honom kan jag inte få tag i honom och jag kan inte få honom ringa mig. Jag måste vänta på att han hör av sig, att han tillfrisknar och vill höra av sig.
Tänk om han aldrig hör av sig…..Vad gör jag då, hur ska jag överleva denna saknad? Hur ska jag överleva utan honom?

Ibland tappar jag lusten att leva, jag känner ingen mening med detta liv.

Längtar efter min terapeut, ska dit i morgon. Längtar så efter att få prata med henne, 45 min med någon som förstår, någon som lyssnar, någon som säger saker som gör mig stark. Hon tänker så bra. Hon ger mig styrka.
Just nu är mötet med henne veckans höjdpunkt.

Jag försöker skärpa mig för att folk inte ska bli arga och upprörda på mig, jag vet att jag måste skärpa mig inför andra.
Jag vet också att spåtanten sa att om jag vill ha min älskling tillbaka måste jag skärpa mig och ta tag i mitt mående. Jag försöker verkligen, jag jobbar och jobbar. Det går sakta framåt.

I går råkade jag ta bort radiokanalen vi lyssnade på i bilen, jag skulle spara den men det blev fel. Så nu är den borta, kändes konstigt och jobbigt, men kanske är det bra. Den gav så mycket minnen.
Jag har ju bytt lakan och tagit bort hans saker och lagt allt i hans låda. Hans handduk hänger kvar och hans tandborste är i badrumsskåpet.
Födelsedagspresenten ligger och väntar i klädkammaren. Allt väntar på honom.
Han måste komma tillbaka.

Idag har det varit jobbigt, har inte kunnat hålla tårarna tillbaka. Idag är allt meningslöst och tråkigt.
Ingen att prata med, bara pappa har ringt och sen har jag pratat med en ”Internet vän” på msn.
Det har varit allt.

Min kompis som skulle ha ett allvarligt prat med mig, hörde aldrig av sig idag. Bra, jag har absolut ingen lust att få massa skit och ingen lust att ge skit heller för den delen, men om hon börjar kritisera mig så ska jag vara stark och modig och säga det jag tycker också. Jag måste börja säga ifrån, måste sätta stopp, måste, men det är svårt, mycket svårt.

På lördag ska jag träffa min bror och hans familj. Har inte träffat dom sedan i julas.
De har inte varit justa mot mig, tycker jag. De har inte brytt sig på länge. De har inte ringt mig en enda gång under dessa två månader, fast de vet att jag mår så piss.
De tycker att jag ska ta tag i mitt skit liv. Det är allt.
Kanske menar de väl, men jag tycker inte det är okej och jag är nervös och rädd för att träffa dom.
Jag vill inte bara förlåta och så ska allt vara bra, allt på deras villkor.
Nu har de bjudit ut mig på födelsedags middag, jag tänker åka dit men jag vill inte slänga mig i deras armar, de har svikit och jag vill inte förlåta på en gång.
Efter allt jag gjort för dom under alla år, så förtjänar jag mera.

Om ändå min älskling kunde bli nykter och följa med, tänk vilken revansch för oss bägge om vi klarade detta.
Han nykter och så där jävla fin och underbar som han är mot mig, fan va underbart det skulle vara och få visa alla att jag också kan bli älskad.
Han kan verkligen visa sin kärlek, han var precis som jag drömt att en kille kunde vara, vi höll varandra i handen till och med när vi sov. Han är så underbar!!
Ingen, ingen, ingen har någonsin visat så mycket kärlek till mig. Han måste komma tillbaka, jag kan inte leva utan hans kärlek.

Sinnesro