Trött
Önskar jag kunde sova bort tiden, orkar inte vara vaken. Trött, trött i kropp och själ, det är lite för mycket nu.
Min brorson hade skolavslutning igår tydligen. Pappa va där, men jag var inte inbjuden.
De frågade inte efter mig, nämnde inte ens mitt namn.
Hela familjen samlades, men jag var inte välkommen, men jag vet inte varför.
Är det för att jag älskar min alkis? Men jag är ju ändå jag och min älskade alkis är ju inte hos mig så vad spelar det för roll. Min älskling hör inte av sig till mig nu när han är aktiv, på gott och ont.
Men på vilket sätt mår jag bättre av att min familj stöter bort mig?
Och vilken skada hade jag gjort på en skolavlutning?
Många vänner har slutat höra av sig lika mycket också, vet inte varför och jag försöker skita i det.
Men det är klart att det känns, det är inte så kul att folk tar avstånd. Jag vet faktiskt inte varför de gör det, för jag sitter ju inte bara hemma och gråter och pratar om min älskling. Även om jag skulle vilja göra det så skärper jag mig bland folk.
Jag förstår mig inte på folk. Men jag ska klara mig själv, jag skiter i alla snart.
Mina bröst är ömma från i går och min vänstra tutte är sönderstucken, men tack o lov inga blåmärken än.
Känns lite skumt att jag har en knöl som kanske är farlig, som man faktiskt kan dö av.
Men det kan vara helt ofarlig, min läkare skulle höra av sig så fort hon fick svar, så får vi se om det krävs operation eller ej.
Försökt prata med Pappa men tror det är för känsligt för han låter bara irriterad. Han mår nog inte bra av att se min bror behandla mig som han gör och nu detta på köpet.
Pappa låter nästan arg på mig, jag vet att han inte är det, att det är hans oro som gör att han låter så och att han kläcker ur sig dumma kommentarer. Men det är ändå jobbigt att inte kunna prata om min oro och rädsla och inte heller om min älskling.
När jag pratar med Pappa måste jag låtsas vara stark och kall.
Jag har en vän som lyssnar i timmar, men nu åker hon på semester till Grekand i fem veckor med sin familj.
Sen har jag en till vän som är toppen, hon bor inte i samma stad som mig men vi pratar mycket i telefon, vi har mycket lika erfarenheter av mycket. Men hon har jobbat många år med sig själv och gått i mycket terapi så hon har lite mera kunskap och kraft.
Jag har många kompisar men väldigt få vänner har jag kommit på.
Men det är väl så, folk har fullt upp med sina egna liv, antar jag.
Ärligt så har jag lust att verkligen skita i allt, absolut allt.
Min älskling betyder mer och mer för mig trots att vi inte har någon kontakt. Det känns som om han är den ända personen jag kan vara mig själv med.
Jag hör inte hemma bland mina vänner, jag känner mig utanför och annorlunda, som om jag inte va av samma sort. Så känner jag inte när jag är med min älskling, vi va av samma sort. Han förstod, jag kunde vara jag och han tyckte om mig precis som jag va.
Saknaden av honom är enorm, jag behöver honom bara mer och mer.
Hur mycket kan jag klara? Hur mycket kan jag ta, ensam?
Sinnesro