Funderingar om mig själv.
Jag har börjat jobba med mig själv sedan ett tag tillbaka och jag får bara mer och mer funderingar och aha upplevelser. Jag börjar förstå varför jag är som jag är och jag börjar se hur jag är och hur jag låter folk behandla mig. Det är intressant, jobbigt men även spännande och lite läskigt.
Läser en blogg som en fd missbrukare skriver, han skriver jätte bra och jag läser och läser varje ord. Han började skriva Maj 2009 och han skriver nästan varje dag så det är en hel del att läsa igenom, men så bra och givande. Är nu i bloggen för december 2009.
Trots att han varit en tung missbrukare och kriminell, med olika diagnoser och jag aldrig provat en drog och det olagligaste jag gjort är att snatta i tonåren, så känner jag igen mig så väl i hans tankar och sätt att vara.
Jag förstår att jag på ett sätt är en missbrukare, jag känner ju det och jag inser att jag har problem. Men en alkoholist kan inte dricka och bör för att tillfriskna sluta dricka men vad ska jag sluta med?
Jag knarkar känslor, men jag kan ju inte sluta känna.
Jag håller även på att lyssna på en talbok jag lånat av min granne. Den heter hemligheten och beskriver de olika relationsmönsterna. Hur man blir som vuxen av olika upplevelser som barn osv. Jätte intressant och även där ser jag mig och mina beteenden och jag får en förklaring till varför jag tänker som jag gör och gör som jag gör.
Jag är antingen på eller av. Svart eller vitt, älskar med hela hjärtat eller inte alls.
Sätter mina behov och mina känslor längst ner om jag ens ser dom alls.
Rädd för att såra andra, rädd för att bli övergiven, rädd för att bli lämnad.
Känslo människa, inget förnuft utan går bara på känslor.
Jag styrs av mina känslor och handlar bara efter dom.
Kontrollbehov, bekräftelsebehov och ju mindre folk bekräftar mig ju räddare och krävande blir jag.
Panik känslorna tar över, ångest, rädsla och förtvivlan när jag tror jag ska mista den jag älskar, så rädd för att bli lämnad och övergiven.
Sätter aldrig mig själv i första rum, låter folk behandla mig hur som hälst. Enklare att ta skit än att ge skit, konflikt rädd och rädd för att såra andra människor eller sätta andra i en obekväm och pinsam situation.
Bryr mig mer om andra än mig själv och därför sätter jag mig och mina behov i skym undan och låter även andra göra det. Jag är inte så viktig, andra är viktigare.
Jag kan fortsätta länge med att rabbla olika beteenden som jag har.
Men det är inte så konstigt att jag är som jag är.
Min mamma dog i bröstcancer när jag var 12 år och i den sorg och panik som då blev så kom jag i skym undan.
Pappa började dricka och min bror mådde dåligt, senare började även han dricka och droga. Missköta skolan osv.
Jag tog hand om min pappa och min bror. Rädd att även dom skulle lämna mig, förmodligen. Pappa sa ofta på fyllan att han skulle hänga sig i garaget och min bror mådde dåligt och skolan ringde och jag fick ta hand om våran fasad så att ingen skulle se att det var knas hemma.
Ingen såg mig, ingen frågade hur jag hade det och hur jag mådde och gjorde någon enstaka människa det så sa jag att allt var bra, ingen såg igenom mig, ingen såg hur dåligt jag mådde, alla va fokuserade på min bror och min pappa. Eller ingen alls.
Vi gick på pbu eller bupp som det heter numera, efter att min bror varit full i skolan, (kalss7) och eftersom han slagit ner en lärare osv. så började vi gå där. Vi pratade inte om mig då heller, ingen såg mig, ingen frågade om mig eller om mina behov och jag sa inget. Jag hade fullt upp att ta bort mina egna känslor och behov och täcka upp för min bror och min pappa, Se till att dom mådde bra och att allt flöt på.
I hemlighet skar jag mig och gjorde illa mig själv på olika sätt, slutade äta och började dricka på helgerna, snattade massor, kunde inte gå in i en butik utan att sno. Men ingen såg mig, ingen märkte mig.
Min brors missbruk blev värre, han hamnade på ett skolhem. Men inget blev bättre, snarare tvärtom.
Jag fortsatte fly på mitt egna sätt, sökte kärlek men fick det aldrig.
Min story med män, kan vi ta en annan gång, men jag fick aldrig den kärlek jag sökte, ingen såg mig och jag hade alltid en känsla av utanförskap och att vara annorlunda.
Utanför har jag nästan alltid känt mig egentligen, även som barn, jag trivdes bäst med att leka med killarna, spela fotboll, hockey osv.
När jag började i skolan så hamnade jag inte i samma klass som mina kill kompisar och jag var nog ganska ensam i skolan, om jag minns rätt.
Jag trivdes aldrig i skolan och i mellanstadiet blev jag mobbad.
Tror egentligen att jag blev mobbad för att jag ”tog hand om” en tjej som var mobbad. Hon gillade väl mig och jag sa ju inte ifrån, jag var ju dessutom ganska ensam eftersom mina kill kompisar gick i en annan klass och dessutom började det vara svårt att leka kille o tjej när folk såg på, det var liksom lite känsligt för killarna att ha en tjej som bästis antar jag.
Hur som helst så var jag nog rätt ensam som barn, min lille bror och min mamma och pappa var dom jag tyckte bäst om att vara med, jag var gärna bara med dom. Jag har aldrig tyckt om att sova borta, jag har trivts hemma med min familj. Vi var en lycklig och trygg familj och jag tyckte om att vara hemma med min familj. Så var det hela mitt liv, tills min mamma dog.
Kanske har jag någon diagnos kanske har jag bara haft en tuff uppväxt, kanske har jag en störning eller kanske är jag bara jag efter mina erfarenheter, men kanske är det inte så konstigt att jag är om jag är. Rädd för att bli övergiven och älskar med hela hjärtat oavsett vad andra tycker.
Men nog kan man hitta förklaringar till mina beteenden.
Frågan är hur jag ska kunna bryta dom.
I morgon är det 2 veckor sedan jag smsade min älskling, jag har med andra ord klarat mitt rekord på 11 dagar.
Första veckan gick bra, även fram till tisdagen eftersom det var på tisdagen som han fick smset som jag sände på måndagen.
Men sedan i onsdags har jag verkligen inte mått bra.
Jag har inte sett honom på facebook, inte ett spår. Inte hört något rykte eller nåt.
Inte ett tecken eller spår av honom, sedan den 8 juni kl 18.15 då jag fick levernasrapporten på mitt sms, det är det sista tecken jag har av honom, sista spåret på nätet är från den 26 maj vid 21.30 tiden.
Kan han vara på torken eller något behandlingshem? Eller ligger han packad på en parkbänk?
Eller har hans liv gått vidare utan mig, kanske med en annan tjej. Den tanken är värst. Men om han va nykter så borde han kontakta mig och säga till mig att sluta höra av mig eller nåt. Borde han inte?
Jag får verkligen panik när jag tänker på hur länge han varit borta och när jag tänker på att han kanske inte hör av sig mera eller iaf inte förrän om väldigt länge.
Jag försöker att leva här och nu och släppa taget. Han kan höra av sig om 10 sek han kan höra av sig om 10 år.
Jag kan bara hoppas och be att han ska komma tillbaka snart, kanske är det som vissa säger, att han hör av sig när jag slutar höra av mig, kan det vara så?
Medans jag väntar fortsätter jag jobba med mig själv och ett av jobben är att säga ifrån och kräva respekt av alla runt om mig, och passar det inte så kan jag vara utan dom.
Jag tänker sluta höra av mig till folk som sårar mig. Jag måste lära mig att inte ta skit.
Sinnesro
