Midsommar
Så var det midsommar afton. Blev till att jobba i år igen, men det var lika bra.
Jag ska fira midsommar helt nykter utan en droppe bara för att hedra alla som drabbats av sjukdomen alkoholist, som missbrukare eller som anhörig.
Jag har inte druckit en droppe sedan 9 maj då jag tog en öl i Tunisien.
Så snart två månader utan en droppe bara för att jag är så arg på alkoholen. Min egna demonstration för att alkoholen har rövat bort min äslkling.
Mår inge vidare idag, känns så konstigt att inte skicka ett sms till min älskling, men jag ska låta honom vara, mina sms ger honom förmodligen bara dåligt samvete och ångest, kanske är det bra att jag låter honom vara, men det är super jobbigt att låta bli och idag är det extra svårt.
Undrar vad han gör nu och vart han är.
Jag saknar honom så mycket, kommer jag någonsin kunna leva ett normalt liv igen. Saknaden av honom gör så himla ont. Snart har han varit borta i tre månader.
Är jag knäpp som väntar och hoppas och tror att han ska komma tillbaka? Är det fel av mig att fortfarande älska en missbrukare som är aktiv?
Gjorde jag fel som hörde av mig varje vecka, eller gör jag fel som låter han vara ifred nu?
Finns det rätt och fel? Hur ska jag bära mig åt?
Nu är det snart 1 månad sedan rättegången, kan frivården kommit igång med sina möten?
Min terapeut är övertygad om att han kommer höra av sig till mig och att han fortfarande är kär i mig, varför skulle han inte vara det, menar hon.
Om någon inte vill vara tillsammans med en längre så gör man slut. De flesta om inte alla människor säger ifrån om de inte vill veta av en annan människa.
Och kanske har hon rätt, de flesta människor försvinner inte bara och min älskling sa ju samma sak att om han mot förmodan skulle vilja göra slut så skulle han ju säga det, bara för att han är alkis så är han inte dum i huvudet, så då antar jag at vi är tillsammans än.
Men de flesta verkar tycka jag är knäpp, ibland undrar jag om dom har rätt.
Men jag kan inte sluta älska och jag kan inte sluta hoppas.
Så…. Glad Midsommar på dig min älskling, vart du nu är. Jag finns här och älskar dig.
Fick ett sms av min bror i morse han skrev att han älskar mig. Det var underbart att se hans sms. Kanske var det bra att jag inte hörde av mig på två månader….
Hm, om det fungerade på min bror kanske det fungerar på min älskling?
Det tog två månader och 8 dagar för min bror och det är nu 18 dagar sedan jag sände ett sms till min älskling. Tåls att fundera över. Kanske gör jag rätt?
Om jag ändå viste vad som var det bästa att göra.
Jag försöker jobba med mig själv och med terapi, böcker, al-anon osv. Men saknaden är olidlig, jag vet inte hur länge jag ska orka leva såhär.
Kan han inte bara skicka ett litet sms….kan han inte sluta supa nuuuuuuuuuuu?
Sitter på jobbet, jobbar kväll, ska sen till några vänner, de är tre familjer som ses, så det är ju inget party party, men säkert trevligt. Men det är alltid lite trist att komma ensam då alla andra är par med barn, men jag tänker åka dit och säga hej iaf och gosa med mina gudbarn om de är vakna.
Köpte ny laptop igår och idag installerade jag den. Jag klarade nästan av att fixa allt själv, fick ringa min kompis man vid två tillfällen, men annars grejade jag allt, tror jag.
I morgon ska jag försöka få igång det trådlösa nätet också.
Min gamla laptop ligger och väntar på att min älskling ska sluta supa, så han kan fixa den.
Men nu har jag iaf en ny dator som jag kan ha så länge. En bra kvinna reder sig själv, heter det ju och jag ska minsann visa honom att jag kan och är stark. Han ska inte behöva känna att jag behöver honom av någon annan anledning än ren kärlek.
Min kärlek är ren, nykter och stark. Jag väntar på dig min kung.
Sinnesro
