Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Vaknade av telefonen, en god vän som ringde och snackade lite skit. Han är en toppen vän, vi bor inte i samma del av Sverige så vi ses aldrig men vi har en bra telefonkontakt sedan över ett år tillbaka. Vi har terapi ihop kan man säga, han är en av få som orkar lyssna på mina tårar och ångest attacker och jag lyssnar på hans. Det är toppen att ha honom även om det bara är lite telefonkontakt medans han jobbar.
När jag får prata av mig så släpper ångesten och jag ser klarare på saker och ting.

Problemet är väl att jag har mer ångest än jag har vänner att prata med. Därför blir det till att kvida och gråta i ångest attacker och smärta.
Jag vet inte hur mycket man ska klara, hur det ska försvinna. Jag är så enormt rädd för att min älskling har eller ska lämna mig.

Jag har många kompisar men få vänner och det är få som finns när jag behöver och få som har tid. Nästan alla mina vänner har familjer, och familjer kräver tid.

Sen har jag min familj som helt tagit avstånd verkar det som, en obehaglig tystnad råder.
Inte min Pappa, han ringer fortfarande och han tycker att min bror och hans familj gör fel. Dom har inte med att göra vem jag älskar eller inte. Men han säger inget till dom, utan det råder en obehaglig tystnad om mig. Ingen nämner mitt namn och ingen frågar efter mig eller om mig. Jag finns inte och mitt mående finns inte.

Några såkallade vänner gör samma sak, de ringer mindre och mindre till mig och när de väl ringer så pratas det om allt annat än mitt mående.
Men terapeut är min bästa vän just nu och när jag var hos henne i måndags så fick jag en panik ångest attack, jag satt och stört bölade, hon går nämligen snart på semester i fem veckor och jag vet inte hur jag ska överleva. Hon satt och tröstade mig och sa att hon kommer tillbaka, att hon inte ska lämna mig, bara gå på semester, jag grät som ett litet barn som inte vill bli övergiven och paniken var enorm.
Oron har stigit mer och mer de senaste veckan då det blir närmare och närmare hennes semester. Jag vet inte hur jag ska klara sommaren utan henne, just nu är mötet med henne det ända jag längtar och ser fram emot. Hon förstår mig, hon stöttar mig och hon låter mig prata, gråta och vara den jag är.
Hon är övertygad om att min älskling kommer tillbaka när han tillfrisknat. Att kärleken till mig finns i honom när alkoholen försvunnit. Jag hoppas hon har rätt. Hon är den enda som tror på mig och min älskling, det känns skönt att ha någon som tror på en framtid. Utan den tron så vet jag inte vad jag skulle göra.

Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv, jag bara lever utan att leva just nu.
Försöker göra ett bra jobb, försöker finnas och bli starkare. Jag jobbar med mig själv och att säga ifrån, fatta egna beslut. Att säga stop när folk beter sig illa mot mig och att leva ensam och få de ensamma dagarna att vara okej.

Försöker hitta meningen med livet även om min älskling inte kommer tillbaka till mig.

Men det är svårt. Utan hans kärlek så känns det värdelöst.

Ärligt talat så ser jag inte någon mening med detta liv, jag känner mig överflödig och inte alls nyttig eller värdefull. Ingen behöver mig och allt skulle fungera precis lika bra utan mig om inte bättre.
Mina katter är allt som håller mig i liv just nu och hoppet om att min älskling ska komma tillbaka. Jag kan inte svika mina katter och jag kan inte ge upp min älskling. Han kanske behöver mig snart.
Men annars känner jag mig ensam och onödig. Men jag försöker, jag försöker verkligen att se en mening med allt, men hoppet är nog det som håller mig i livet just nu.

Jo jag vet vad du tänker. Att jag vist behövs och att många säkert tycker om mig osv.
Jo folk kanske tycker om mig, men hur länge skulle de sakna mig? En vecka eller? På jobbet skulle jag ersättas av någon annan ganska så fort och mina vänner har ju andra att leka med. Alla klarar sig utan mig, jag skulle inte fattas speciellt mycket för någon.
Det är många gånger som jag undrar hur lång tid det skulle ta innan någon skulle hitta mig om jag dog i min lägenhet.
Jag känner mig onödig och överflödig. Jag verkar vara mera till besvär för folk runt om mig så frågan är varför man finns?
Men mina katter behöver mig och min älskling kommer förhoppningsvis behöva mig igen.

Om han bara viste hur mycket jag älskar honom och hur mycket jag är beredd att göra för honom skulle det kunna ändra något då?

Jag har nu låtit bli att skicka sms till honom i över två veckor. Två veckor och tre dagar sedan jag sände mitt senaste sms. Det skall vara bra säger de som förstår sig på missbrukare, själv håller jag på att gå i bitar. Saknar honom ännu mera när jag inte skickar sms till honom.
Känns så jävla jobbigt och tomt. Även om han inte har svarat på ett enda sms sedan han gick ut på sitt återfall så känns det bättre för mig när jag sänder sms. Men om det är så att han kommer tillbaka fortare om jag låter honom vara så är det ju värt att låta bli. Men jag vet ju inte, jag bara hör alla säga att det är så. Jag hoppas de har rätt och att jag gör rätt som låter honom vara i fred en stund. Vet inte hur länge jag ska låta bli att smsa, men ska försöka att låta bli att höra av mig länge, kanske hör han av sig snart.

Jag har nästan inga läsare på min blogg och inte en enda människa har kommenterat. Även om jag skriver för mig själv så måste jag ju erkänna att jag blir lite besviken när ingen verkar läsa.
Man undrar ju om någon känner igen sig i det jag skriver, eller om det finns någon där ute som kan ge mig råd och stöd. Men så länge så får jag trösta mig med att mitt skivande lättar på min ångest oavsett om någon läser, men klart jag önskar stöttning och råd.

Jag fortsätter läsa min favorit blogg, han som varit drogfri i 4 år, jag har nu kommit in i januari 2010. Känner igen mig så i hans sätt att tanka, det är så mycket i hans blogg som får mig själv att tänka och få igång mitt egna arbete.

Jag har börjat tänka mycket på min barndom och ungdom, ja hela mitt liv, det är jobbigt att börja minnas, men jobbigt.
Jag har inte tillåtit mig känna, bara låtit folk behandla mig som skit och jag har bara bitit ihop och hållit masken, inte blivit arg, inte blivit ledsen utan bara stängt av och nu gråter jag för allt men mest för att min älskling är ute och super istället för att hålla om mig. Men jag tror jag gråter för att ingen någonsin hållit om mig, för att ingen har sett mig och att ingen sett mina behov, mitt mående och försökt komma innanför min hårda mask. Ingen har någonsin ens försökt, men min älskling såg mig, han såg allt. Men nu är han inte här, nu är han någonstans förmodligen full eller ner drogad.

Jag skulle göra vad som helst för att få vara i hans famn igen.
Ju fler som sviker ju mer behöver jag honom och min egna styrka.
På söndag ska jag på al anon möte, ska bli skönt, det brukar vara rätt skönt att dela och gråta i den gruppen.

Men även detta förstår ingen, alla mina vänner tycker det är konstigt och ingen bryr sig att ta reda på vad det är jag går på för möten.
Ingen bryr sig ett skit om mig och mitt. De vill bara att jag ska trycka på någon magisk knapp så jag slutar älska honom och gå vidare.  Att jag ska bli mitt gamla jag, att jag ska bita ihop, vara glad och finnas där för dom när dom mår piss.
Ingen verkar respektera mig för den jag är och min kärlek till min R, utan de slutar helt enkelt prata med mig eller om de ämnen de inte orkar prata om, min kärlek, mitt mående och min sorg.
Men jag får väl acceptera dom för dom de är, antar jag eller skita i dom.

Men det är svårt, för det är ensamt och tomt. Det gör ont att bli sviken och lämnad.
Men detta gör bara min kärlek starkare till min älskade R. Sen om det är rätt eller fel, skiter jag i.

Sinnesro