Min drog - sms
Idag skickade jag iväg det där smset som jag så länge sugit på. Jag har säkert skrivit om det 10 gånger om inte mera. Formulerat om det och ändrat detta sms i ca 11 dagar.
Sist jag sände ett sms till honom var den 26 maj på morgonen, innan hans rättegång.
Jag har alltså hållit mig i 11 dagar, det är rekord, för sedan min älskling gick ut på sitt återfall har jag minst sänt ett sms i veckan.
Detta sms skall nu vara det sista jag sänder på ett tag. Är tanken iaf. En dag i taget ska jag klara mig. Det var därför extra noga att jag fick med allt som kändes viktigt för mig.
Så här blev smset:
”Grattis på namnsdagen baby. Hoppas du är okej. Jag gör vad som helst för att hjälpa dig, det hoppas jag du vet. Men då måste du släppa in mig. Jag börjar känna mig dum som smsar när du inte svarar. Kanske bättre du hör av dig när du kan och orkar. Jag finns här o väntar på dig. Älskar dig Puss ”
Jag sände smset 9.50 i morse men har ännu inte fått någon leveransrapport så hans telefon är avstängd. Det är vanligt när han är ute och super att den är avstängd, hans batteri är dåligt och han vill säkert många gånger även vara ifred. Men jag får ångest. Rädd att något har hänt, tänk om han dött eller om han bytt nummer för att bli av med mig osv. Paniken stiger för varje timme telefonen är avstängd, även om jag vet att det varit avstängd i fyra dygn eller mer förut. Men jag är rädd, väldigt rädd. Detta är dessutom mitt sista sms på ett tag.
Nu måste jag försöka lämna över och sluta höra av mig till honom, jobbigt, läskigt och rent av obehagligt faktiskt. Ett par dagar går bra men när det gått en vecka börjar jag må piss, riktigt piss.
Nu när jag sänt mitt sms känns det bättre även om jag har lite ångest över att det inte kommit fram än.
Jag har ett sms till hans syster som jag tänkte skicka när det är som jobbigast, bara så hon också vet att jag fortfarande finns, älskar och väntar.
Min största rädsla är att svika honom, att inte han ska veta hur mycket han är värd och hur mycket han betyder, alla har ju svikit honom i alla år, jag lovade att inte göra det.
Jag älskar honom så mycket.
Att smsa honom har blivit min drog och suget är grymt starkt, det är faktiskt skit svårt att låta bli att smsa honom och att ringa honom, skulle jag tappa kontrollen och skita i rätt och fel så skulle jag nog tok ringa och smsa varje dag, men jag har kontroll, en gång i veckan har jag klarat av, med några få undantag, och nu ska jag alltså klara en månad eller mer. Om det nu går, som sagt jag förstår hans törst, för att hålla mig borta från att sända sms är svårt för mig.
jag skriver massor med sms som jag har liggande i telefonen för att dämpa mitt sug, det hjälper lite att hela tiden knåpa på ett perfekt sms, nu gäller det bara att inte sända något, hur perfekt sms det än blir.
Om det bara fanns bevis och garantier för att han älskar mig och kommer tillbaka, om jag bara viste, då skulle jag kunna vänta i evigheter och då skulle jag inte må så här piss, jag är så enormt rädd att jag inte får träffa honom igen, att jag aldrig mera ska få känna hans kärlek,
Jag vet att jag är medberoende, jag har alltid varit det, långt innan jag viste vad det var, jag har iaf varit det sedan jag var 12 år, kanske var jag det innan också på något sätt. Men när jag var 12 år dog min mamma och min pappa började dricka och sen efter några år började även min bror även dricka och droga så medberoende är mitt mellannamn,
Men det är inte bara med beroende, jag har alltid känt mig utanför och annorlunda och jag kan inte förklara känslan, jag bara inte känner mig hemma någonstans, jag är inte som alla andra och jag hör inte hemma någonstans, går inte att förklara.
Men när jag träffade min älskling så kände jag mig för första gången i mitt hel och äkta. Vi hörde ihop och jag var trygg och kunde vara jag, exakt jag som jag är, med alla mina fel och brister för han tyckte om mig som jag var, jag var jag helt enkelt och han tyckte om mig ändå. Jag hade äntligen hittat hem, jag kände mig inte utanför. Med han var jag för första gången hel. Detta förändrade allt, han startade något i mig, jag vill tillbaka dit. Behöver hans trygga famn, där jag kan vara jag och bli älskad för precis den jag är.
Men nu måste jag försöka släppa taget, för att få tillbaka honom måste jag släppa taget och lämna över. Jag kan inte skicka sms till honom varje vecka, hur ska jag klara det?
11 dagar är mitt rekord. En dag i taget måste jag klara det.
Jag saknar honom och älskar honom, vill att han ska veta det och jag vill visa att jag finns kvar. Samtidigt vill jag ju ha en liten kontroll, en leveransrapport talar ju om att han lever och jag vill ju ha bevis, kontroll och lite vetskap om vad som sker.
Samtidigt känner jag lite att för varje sms jag sänder som han inte svarar fuck off på så måste han ju vilja att jag väntar, eller? Borde han inte be mig sluta om han inte ville att jag skulle stanna. Hur tänker missbrukare, hur vill dom ha det? Jag vill ju göra rätt, vad kan jag göra?
Jag vill ju att han kommer tillbaka till mig, jag gör vad som helst!
Många av mina vänner är rent knäppa, jag orkar fan inte med vissa längre, de bara kritiserar mig hela tiden, allt jag tycker och känner är fel. Allt med mig är ju fan fel. Allt ska jag tydligen ändra på.
Jag får inte vara deppig och jag får inte vara ledsen. Jag ska passa in i deras lilla värld, inte i min egna. De vill att jag ska förändra mig hela tiden, jag orkar inte höra alla fel jag har.
Jag känner mig utanför och hör inte hemma bland alla de där, jag vet inte hur jag ska förklara, jag bara känner mig utanför.
Det är så jobbigt att vara utanför, det är värre nu när jag inser att jag inte behöver känna så här, jag kände mig inte utanför med honom, med honom var jag hel.
Jag har alltid känt mig så ensam, alltid utom när jag var med honom, hur kan det vara så om han inte är mannen i mitt liv?
Orkar inte må så här, vill bara jobba och sova. Orkar inte vara med folk, orkar inte, vill inte.
Men vill inte vara ensam heller.
Om jag bara kunde få ett livstecken från honom.
Saknar honom så in i helvete
Sinnesro.
