Separationsångest.
Idag har jag näst sista samtalet med min terapeut innan hon går på semester, jätte jobbigt. Vill verkligen inte att hon ska gå på semester i fem veckor, vet inte hur jag ska överleva utan henne. Får panik, verkligen panik. Hon är det enda jag ser fram emot i veckan, hon är den enda som får mig att må bra och släppa på trycket av ångest och tårar.
Jag är livrädd för de fem veckor hon ska vara borta.
Idag åker Pappa bort på semester, jag får alltid en konstig känsla när han åker bort. Jag blir liksom helt ensam kvar i Stockholm. Vet inte varför jag känner så, jag träffar inte Pappa så ofta då vi inte bor så nära varandra. Vi kanske ses en gång varann månad i genomsnitt men ändå tycker jag det är jobbigt när han åker bort en vecka eller två.
Min familj består ju bara av min Pappa och min lillebror och nu när de bor på landet och dessutom våran kontakt nästan är obefintlig så blir jag liksom ensam kvar i stan. Läskigt på nåt sätt. Åter igen har vi mitt problem med att bli lämnad och övergiven antar jag. Hm….
I går hade jag sista besöket hos min nagelspecialist. Hon ska snart föda sitt första barn och sen vara mamma ledig så nu får jag gå och göra mina naglar fina hos en kollega till henne ett tag. Det var jätte jobbigt att ta farväl av henne. 2 timmar var 5e vecka i 7 år har gjort att vi lärt känna varandra och jag mår bra av henne. Tycker det ska bli jätte tomt och trist utan henne.
I söndags tog jag mod till mig och erkände att jag blir sårad av vissa saker som min kompis säger, och sedan jag sa ett försiktigt stop så har hon inte hört av sig.
Hitintills har jag inte fått någon bra respons på mitt arbete med mig själv. Kanske kommer det bli bra i slutändan och kanske kommer jag må bättre själv en vacker dag, men som det är nu så gör mitt arbete med mitt inre att jag blir mer och mer ensam och mår sämre och sämre.
Inte verkar det hjälpa att jag hållit mig från att smsa min älskling heller.
Skulle behöva lite positiv respons på saker jag anstränger mig för. Ett litet bevis på att jag gör något bra och rätt. Men hitintills har jag inte fått något. Tvärtom.
Satt och surfade runt lite på jobbet i går, av en slump hittade jag en låt text av Lisa Ekdal. En grym text som kändes som den var riktad rakt till mig, kanske var det en mening med att den låten av en ”slump” skulle hamna på min dator skärm. Är det ett tecken?
Läs texten så förstår du nog vad jag menar.
Öppna upp ditt fönster
slå upp din dörr
Släpp in ljuset och min älskling
låt allting bli som förr
Låt honom veta
än finns en väg tillbaks
Låt honom veta
att han är den enda du vill ha
Visst kan du välja att bryta nu
Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du
Så varför inte låta honom vara där
Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär
Öppna upp ditt fönster
slå upp din dörr
Släpp in ljuset och min älskling
låt allting bli som förr
Låt honom veta
än finns en väg tillbaks
Låt honom veta
att han är den enda du vill ha
Ropa ner i gränden
högt så han hör
Ropa att den kärlek
är inget man förgör
Ropa att den kärlek
aldrig kan ta slut
Ropa honom in igen och om han inte hör
spring då ut
Visst kan du välja att bryta nu
Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du
Så varför inte låta honom vara där
Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär
Ropa ner i gränden
högt så han hör
Ropa att den kärlek är inget man förgör
Ropa att den kärlek aldrig kan ta slut
Ropa honom in igen och om han inte hör
Jag säger om han inte hör
spring då ut
Står han ej att finna
sök som besatt
Säg till hans vänner att de ska hälsa att
fönstret är öppet och dörren står på glänt
Ack vad som händer är han alltid det finaste som hänt
Visst kan du välja att bryta nu
Men han finns alltid där i ditt hjärta det vet du
Så varför inte låta honom vara där
Du kan ändå aldrig glömma den ditt hjärta håller kär
Står han ej att finna
sök som besatt
Säg till hans vänner att de ska hälsa att
fönstret är öppet och dörren står på glänt
Ack, vad som händer är han alltid det finaste som hänt
Öppna upp ditt fönster
slå upp din dörr
Släpp in ljuset
låt allt bli som förr
låt allt bli som förr
Ropa ner i gränden
ropa högt så han hör
Ropa att den kärlek är inget man förgör
Nej, det är inget man förgör
Öppna upp ditt fönster
slå upp din dörr
Släpp in ljuset och min älskling
låt allt bli som förr
låt allt bli som förr
låt allt bli som förr
låt allt bli som förr
Va den inte klockren så säg, det var så jag fick gåshud. Varför kom den låten upp, kan det va någon som försöker säga mig något, eller är jag bara knäpp och ser allt som jag vill se det?
Försökte köpa mig ro och lite lycka igår genom ett par jeans för 600 kr, kan inte påstå att det hjälpte men jeansen var sköna.
När jag går på stan söker min blick efter min älskling, speciellt när jag går i city och igår när jag korsade plattan så gick blicken över alla missbrukare som stod och hängde och köpte/sålde.
Jag såg honom inte, och ärligt talat så tror jag inte att han är i Stockholm utan i en stad norr om Stockholm. Jag är nästan övertygad om att han är kvar där. Har mina misstankar med vem han dricker. Spionerar på facebook och spekulerar i allt, Jo jag vet att jag är knäpp….Hm…
Tror han tagit återfall med en annan kille, de startade återfallet redan i våras men skulle lägga av igen, så jag misstänker att de bägge inte pallade att komma tillbaka, utan att de bägge gick ut. Kanske triggade de varandra, inte fan verkar de peppat varandra i rätt riktning iaf. Men det är ingens fel att det blev som det blev, även om jag ibland söker fel på mig själv, om jag sagt eller gjort så kanske han inte hade gått ut osv.
Jag bestämde mig ju snabbt för att inte vara hans mamma utan bara flickvän och därför inte försöka bestämma över hans liv, jag sa att jag tyckte om honom för den han var, med eller utan alkohol, men att jag tyckte om honom allra bäst som nykter. Jag sa att jag ville stötta honom och få honom tillbaka till nykterheten efter hans ”korta” återfall (som aldrig egentligen slutade)
Jag försökte göra rätt, inte förbjuda men säga att nykter är han som bäst. Jag blev inte arg när han erkände att han tagit en öl men jag stöttade honom att inte ta en till osv.
Kanske gjorde jag fel, kanske är det mitt fel att han gick ut, eller så hade han gått ut oavsett vad jag gjorde eller sa?
Han va nykter på vita knogar och jag tror han kanske var nykter för min skull men sen inte pallade längre. Sista tiden innan han gick ut, var han verkligen nykter på vita knogar, och många gånger tog han en folköl eller två i smyg, det vet jag ju.
Kanske var det så att han försökte för min skull och sen inte kunde stå emot längre och då gick ut på ett race och därför inte hör av sig till mig.
Kanske är det så att han älskar mig trots allt. Kanske är det så att det var av kärlek till mig som han försökte vara nykter efter återfallets start i mars, men att han sedan inte kunde vara nykter med konstgjord andning och vita knogar längre.
Kanske kom han tillbaka från sitt återfall för min skull och försökte hålla sig nykter och ta sig tillbaka till nykterheten för min skull och inte för sin egna, kanske var det så att han försökte för våran kärleks skull att komma in på en ny behandling men att kärleken till alkoholen tog över och han stack ut på ett ”stor race” dagen innan han skulle få en behandlingsplan.
Kanske är det så? Det är ju självklart så, eller?
Han hade ju ett ”kort återfall” på ca två veckor men sen kravlade han sig tillbaka med nöd och näppe, kanske var det pga. av kärleken till mig som han försökte komma tillbaka men att det sen sket sig, han försökte men det räckte inte, för man kan ju inte sluta kröka bara med hjälp av kärlek. Han måste ju själv vilja och våga också.
Nu börjar det klarna för mig, så här är det ju såklart. Men jag kan ju självklart ha fel, men det känns faktiskt som om jag fattar nu. Det är ju så här det är…..wow vilken känsla, vilkan aha upplevelse, jag tror jag hajar nu….
Men älskling vad jag älskar dig. Om jag ändå fick hjälpa dig, om jag ändå fick hålla om dig och sjunga i ditt öra. Om jag ändå fick säga hur mycket jag älskar dig.
Jag kan vänta på dig i evigheter, för vi hör ihop och du kommer att klara av ett nyktert och drogfritt liv sen när du är redo.
Men hur ska jag kunna komma åt dig? Hur ska jag lättast kunna nå dig och hjälpa dig??
Funderar på att gå på några öppna aa möten, men lite rädd för att gå ensam, larvigt kanske men att gå ensam på ett al-anon möte var okej men att gå på ett öppet aa möte är ju jätte läskigt. Jag tillhör ju inte deras gemenskap på samma sätt. Tänk om de tycker jag som anhörig inte bör dela eller komma alls.
Önskar jag hade någon att gå med, eller att jag hade en fd missbrukare som vän. Jag har ju några bla. min bror men han pratar ju knappt med mig och framför allt inte om mina kärleksproblem. Ingen nämner min älsklings namn och ingen frågar hur jag mår.
Men kanske ska jag våga mig på ett öppet aa möte själv. Får se hur jag gör.
Tror att det kan vara nyttigt och skönt för mig och få höra lite hur de tänker och fungerar, min bror och min pappa har ju aldrig tagit ett återfall och de vill dessutom inte prata om det och de två fd heroinister jag känner har jag bara kontakt med en och han är förvisso toppen men han har ganska mycket just nu. Men när han har tid är han underbar att prata med, helt fantastisk.
Men jag skulle vilja höra mer hur de brukar tänka och agera. Skulle verkligen vilja gå på lite öppna aa, na och da möten och allt vad det nu heter.
Ju mera jag tänker på det ju mera känns min teori rätt, det blev så klart, en aha upplevelse.
jag har väl tänkt i liknade bana förut, men nu kändes det så rätt och alla pusselbitar föll på plats. Kanske är det precis så det är….
Men det finns ändå massa frågor kvar, ibland tänker jag på de positiva sakerna och ibland bara på de negativa sakerna och när de negativa sakerna kommer fram så kommer ångesten
.
En sak som gör grymt ont och ger ångest är att han på fyllan mitt i natten i april tog bort mitt namn på facebook som flickvän, tjejen han skrev dit istället och han är jag ganska övertygad om att de inte har en relation med utan att de är vänner, kanske var det en kul grej på fyllan eller så ville hon bli av med någon så det var lätt att ha en kompis som pojkvän på facebook, vad vet jag, hur som helst så står mitt och hans datum kvar så hon kan ju knappast vilja ha vårat års datum kvar om det var något seriöst.
Nästa gång han klev in på facebook så tog han bort statusen helt och jag tror och hoppas det beror på min reaktion och att han inte har ihop det med någon annan. Men det gör fortfarande ont att inte våra namn står ihop. Jag var så stolt när våra namn stod ihop i förhållande.
Fånigt kanske för vissa, men för mig betydde det enormt mycket.
Jag hade mått mycket bättre om våra namn stod kvar, men jag mår bättre efter att han tagit bort statusen helt än när det stod på hans sida att de hade en relation med en annan. Då grät jag floder och smsade honom i panik och frågade vad som skedde.
Åh varför började jag tänka på det där gamla igen, fan va ont det gör.
Men att han tog bort statusen så fort han gick in på Internet igen, det måste ju vara som ett meddelande till mig. Jag uppfattade det iaf så, varför skulle han annars ta bort det?
Att han super är jobbigt såklart men det kan jag ändå hantera, men att han kanske inte älskar mig eller är kär i mig mera, det gör för ont, det är det som får mig att må så dåligt.
Om jag viste till 100% att han tänker på mig och saknar mig och vill tillbaka till mig sen när han blivit nykter så skulle jag må så otroligt mycket bättre. Denna ovishet gör mig galen och hur jag liksom pendlar mellan positiva och negativa tankar. De negativa får mig att må piss, en olidlig plåga med tårar, panik, ångest, saknad och sorg.
Medans de positiva tankarna får mig att hoppas och tro och känna han kärlek, jag saknar och längtar men känner att hans kärlek finns kvar och när han kommer tillbaka till nykterheten kommer ha även tillbaka till mig.
Jag är övertygad om att vi skulle få ett underbart liv ihop om han vågade sig in i en ny behandling.
Det är som om en ängel och en djävul sitter på varsin axel på mig och pepprar mig med negativa och positiva tankar.
Ängeln är underbar, hon ger mig hopp och sinnesro. Hoppas ängeln även kan hjälpa honom.
Sinnesro
