Prinsessbröllop med tårar
Ja så var det dags för våran Viktoria och få sin Daniel. Pampigt och vackert kommer det ju garanterat bli. Inte ett öga torrt.
Satt och tittade på konserten regeringen gav i bröllopspresent igår och tårarna rann, ja ibland grät jag så jag hulkande, speciellt när de självklart hade låten jag sjöng för min älskling flera gånger nämligen, Utan dina andetag med Kent men till Daniel och Viktoria var det Lisa Nilsson som sjöng.
Jag låg där i min säng och hörde en av de vackraste låtar jag vet, den som jag dessutom sjöng för min älskling vid flera tillfällen. Tårarna sprutade, saknaden av honom värkte nästan hål på mig och jag tyckte så synd om mig själv där jag låg där ensam i min stora och tomma säng. Hatar alkohol, den förstör mitt liv hela tiden. Igår hatade jag alkoholen ännu mera.
Bad en bön att min älskling ska hitta tillbaka till nykterheten. Ångesten kom över mig, att han kanske ändå inte vill ha mig och paniken och ensamheten kom över mig mer och mer medans tv´n spelade och visade den ena efter den andra romantiska låten. Ångesten kom, tårarna kom, själv destruktiva tankar kom.
Fan vad ensam jag kände mig. Fan vad jag tyckte synd om mig och fan vad jag tyckte synd om honom och fan vad jag tyckte synd om oss.
Jag vill ha min alkis bajare. Jag vill ha honom med hela mitt hjärta.
Kan inte låta bli att drömma om ett bröllop med honom. Alkoholfritt till 100%. Jag ska ha en vacker vit klänning med ljusrosa snörning i ryggen, uppsatt hår med små blommor i.
Eftersom bajen betyder mer för honom är djurgårn gör för mig så ska det vara mycket grönt och vitt och festlokalen ska vara full med vita och gröna ballonger, det är han värd. Han ska få sitt bajen bröllop, det gör mig inget, bara jag får honom.
Bröllop har alltid känts viktigt för mig men med åren så har jag tappat hoppet och inte prioriterat det lika mycket, huvudsaken är att jag får leva med den jag älskar, har jag tänkt.. Och när jag träffade R så kände jag att inga ringar i världen är viktigare än att få vara med honom, huvudsaken var att få leva med honom. Men när han frågade om jag ville förlova mig med honom till sommaren så kände jag att jag var världens lyckligaste och hoppet om att faktiskt få allt, både honom och två ringar på fingret kom.
Nu sitter jag här ensam och drömmer om att få vara hans kvinna igen. Jag skiter i allt annat, bara jag får vara hans igen. Saknar honom så enormt mycket.
Ingen förstår mig som han. Ingen är så rolig som han. Ingen är så underbar som han.
Vad kan jag göra mer än att vänta? Snälla hjälp mig någon…
Jag kan inte låta bli att bli sentimental och ta offer kofta på mig nu när hela staden är full av hjärtan, kärlek, bröllop osv.
Jag är avis på alla lyckliga familjer och jag saknar min pojkvän, om han nu fortfarande är min pojkvän, det är ju lite diffus då han bara försvann med orden ”hörs sen puss puss” Men så länge han inte gjort slut så antar jag vi är tillsammans, eller?
Hur som helst så känner jag mig sjukt avis på alla lyckliga kärlekspar som får gå hand i hand i solen, lyckliga och kära.
Jag är kär så jag spricker men ensam. Fyller snart 37 år, inga barn och ingen sambo, ingen ring på fingret eller nåt av allt som jag så innerligt velat ha.
Jag bryr mig inte om något annat än att få den mannen jag älskar, att få bilda en familj.
jag har aldrig brytt mig om karriär, pengar eller att resa jorden runt.
Jag har bara drömt om att skaffa familj med en man jag älskar och helst två ringar på fingret.
Det är det enda jag drömt om.
36 år gammal, ingen av mina drömmar har uppfyllts. Det skrämmer mig och det gör ont.
Men jag var väldigt lycklig de 3 månader som jag hade min älskling, alla timmar i telefon och alla tusen sms. Jag ber till gud att jag får uppleva det igen. Blir han nykter borde han minnas och känna allt vi hade. Hoppas han då vill komma tillbaka till mig och fortstätta där vi slutade.
Om man lever ett helt liv och inte uppfyller sin enda dröm är det då någon vits att leva?
Kan man må bra och bli lycklig, ensam utan en enda dröm?
Kan min dröm uppfyllas och när ska man ge upp?
Jag vet att inget blir bättre av att tycka synd om sig själv, men jag känner mig så ensam, utanför, annorlunda och fel. Bara min älskade R kände jag mig hel med, han är den första människa som jag känner har sett mig. Jag kände mig inte annorlunda eller fel. Vi var rätt för varandra..
Jag hör ingenstans, det har aldrig gjort, aldrig varit som de andra och aldrig känt tillhörighet någonstans. Med R gjorde jag det.
Nu står jag ensam, utanför och annorlunda igen.
Om han var hos mig skulle jag aldrig mera tvivla, aldrig mera vara rädd och aldrig mera känna mig ensam igen.
Jag lovar att ständigt vara tacksam och göra allt som krävs. Gud gör han nykter!
Allah, Oden, Tor, Buddha eller vilken gud som nu kan hjälpa mig. Snälla gör honom nykter, låt mig få tillbaka min älskling.
Sinnesro
