Väntan
Var på Ks i dag på mammografi, blev även ultraljud och då hittade de en knöl i vänster bröst som de punkterade. Mindre kul, men hoppas det inte är någon tumör.
Får vänta i en till två veckor på provsvaren. Jobbigt, man vill veta nu.
Mina bröst är alldeles ömma av undersökningarna och vänstra brösten är ju sönderstucket, de har ju gått in med en nål från flera håll för att suga ut vätska som de sedan kollar, han verkligen tok stack och rullade runt med nålen i knölen, så det känns ju lite, det gör ondare inne i själva bröstet, det känns att han var inne med nålar och liksom grävde runt.
Obehagligt är det, min mamma fick ju bröstcancer när hon var 38 år och dog på sin 40 års dag. Så det är läskigt.
För ca 10 år sedan hittade de två knölar i mitt högra bröst och en i det vänstra men då var det systor, jag blev livrädd och var säker på att jag skulle dö. Nu är jag inte lika rädd även om läkaren sa att han inte trodde det var en systa. Men jag är ändå inte lika rädd, jag är lite mera luttrad och van numera. Eller så är jag inte lika rädd för döden, jag vet inte.
Men jag hatar att jag måste gå igenom detta ensam.
Åter igen måste jag gå igenom detta ensam, och vänta …
Min nya bil har jag inte fått någon leveransdatum på än, jag går och väntar på att få veta när jag får hämta den och när jag måste betala insatsen på 28.000 kr, men inget samtal idag heller om någon leverans tid, Irriterande.
Men ändå är väntan på min älskling störst och hårdast. Jag saknar honom ännu mera nu när allt går emot mig.
Önskar han hade varit vid min sida nu och stöttat mig, och pussat mina ömma bröst.
Jag kan bara be och hoppas att han finns vid min sida snart, att han kan vara där om beskedet är dåligt och att han kan finnas hos mig när vi ska hämta min bil, så det kan bli våran bil.
Med honom ska jag klara allt, med honom kan jag klara allt.
Men just nu får jag klara allt ensam, alla funderingar och läskiga tankar får jag bära själv.
Ensam är inte stark, jag vet inte hur mycket mer jag ska klara av.
Men jag försöker ta en dag i taget, bara se denna dag, inte morgondagen utan bara klara av denna dag, denna stund.
Om han bara viste hur jag har det, om jag bara kunde nå honom, om vi bara kunde vara tillsammans och jobba ihop. Jag behöver honom mer än någonsin nu.
Jag håller på att bygga upp mig, lära mig säga ifrån till folk, inte ta skit, lära mig se skillnaden på kompisar och vänner.
Jag har mycket att jobba på och det kommer bli många arga miner när jag som alltid säger ja och alltid ska vara glad kommer börja säga nej och säga ifrån.
Men jag är rädd för att jag kommer bli ännu mera ensam, men då får det vara så, jag orkar inte längre ha folk runt mig som inte accepterar mig för den jag är.
Jag känner mig redan nu väldigt ensam, och jag känner att jag sluter mig mera och mera med mina tankar, utåt försöker jag vara glad och kämpa på men min insida skriker, jag orkar inte mera, vill inte mera, vill försvinna, vill ge upp, lägga mig i min säng med mina katter och aldrig mera kliva upp.
Men jag går upp varje morgon, gör mitt kaffe, sätter på mig min mask, kämpar på och hoppas att denna dag är den dagen han hör av sig och kommer tillbaka till mig och nykterheten.
Kanske är det idag har vågar ta klivet in i nykterheten och till mig. Kanske är det idag.
Varje kväll, tar jag av mig min mask, låter tårarna rinna längst kinderna, jag tittar en sista gång på mobilen i hopp om att sms ska ha kommit, sen kryper jag ner i sängen, klappar mina katter och ber en bön att nästa dag ska bli den dagen då allt blir bra.
Jag somnar alltid med tvn på, vill inte höra tystnaden.
Vaknar ofta tidigt på morgonen, vet inte varför, antingen vid 4 eller vid 6 tiden, tittar på mobilen för att se om jag missat ett sms, tittar på klockan, klappar katterna och somnar om. Ibland somnar jag fort och ibland får jag ligga med ångest ett tag innan jag somnar om.
Kan inte förklara ångesten, men det är tungt att andras och det gör ont mellan mage och lugna på något konstigt sätt, obehagligt men jag börjar bli van.
Jag äter ingen medicin, ingen har ens nämnt förslaget, aldrig fått det erbjudandet.
Jag har dock hittat några saker som hjälper lite när det är som värst, att känna hunger hjälper lite att skära sig hjälper om det är kris, men jag försöker att inte komma dit.
När jag var ung var det lättare, nu har mitt vuxna förstånd tagit över och gjort mig klok så pass klok att jag inte tillåter mig att bli för destruktiv.
Det var mycket lättare i tonåren, innan det vuxna klokheten tog kontrollen, då kunde jag bränna mig med cigg, tändare eller ljus, jag kunde skära mig med rakblad, saxar, knivar, ja allt vasst och om inte något fanns kunde jag skrapa mina knogar mot en husfasad eller asfalten. Det fanns många sätt, enkla och sköna sätt att slippa ångesten.
Nu har mitt vuxna tänk för mycket kontroll över mig, jag har inte så många bra knep kvar mot ångesten.
Att blogga hjälper lite, men det är inte många som läser och det har aldrig varit någon som kommenterat, men jag skriver av mig och hoppas det åtminstone hjälper lite mot min ångest.
I morgon ska jag till min terapeut, längtar. Hon är bäst, hon får mig stark, jag önskar jag fick gå till henne varje dag.
Jag längtar efter henne, hon är just nu min bästa vän. Den enda som förstår, den enda som lyssnar nu när min älskling inte finns hos mig.
Jag är tacksam att jag har min terapeut.
Jag ber om hjälp att stå ut med denna saknad.
Jag hoppas min älskling kommer tillbaka snart
Jag hoppas jag inte har cancer.
Sinnesro
Får vänta i en till två veckor på provsvaren. Jobbigt, man vill veta nu.
Mina bröst är alldeles ömma av undersökningarna och vänstra brösten är ju sönderstucket, de har ju gått in med en nål från flera håll för att suga ut vätska som de sedan kollar, han verkligen tok stack och rullade runt med nålen i knölen, så det känns ju lite, det gör ondare inne i själva bröstet, det känns att han var inne med nålar och liksom grävde runt.
Obehagligt är det, min mamma fick ju bröstcancer när hon var 38 år och dog på sin 40 års dag. Så det är läskigt.
För ca 10 år sedan hittade de två knölar i mitt högra bröst och en i det vänstra men då var det systor, jag blev livrädd och var säker på att jag skulle dö. Nu är jag inte lika rädd även om läkaren sa att han inte trodde det var en systa. Men jag är ändå inte lika rädd, jag är lite mera luttrad och van numera. Eller så är jag inte lika rädd för döden, jag vet inte.
Men jag hatar att jag måste gå igenom detta ensam.
Åter igen måste jag gå igenom detta ensam, och vänta …
Min nya bil har jag inte fått någon leveransdatum på än, jag går och väntar på att få veta när jag får hämta den och när jag måste betala insatsen på 28.000 kr, men inget samtal idag heller om någon leverans tid, Irriterande.
Men ändå är väntan på min älskling störst och hårdast. Jag saknar honom ännu mera nu när allt går emot mig.
Önskar han hade varit vid min sida nu och stöttat mig, och pussat mina ömma bröst.
Jag kan bara be och hoppas att han finns vid min sida snart, att han kan vara där om beskedet är dåligt och att han kan finnas hos mig när vi ska hämta min bil, så det kan bli våran bil.
Med honom ska jag klara allt, med honom kan jag klara allt.
Men just nu får jag klara allt ensam, alla funderingar och läskiga tankar får jag bära själv.
Ensam är inte stark, jag vet inte hur mycket mer jag ska klara av.
Men jag försöker ta en dag i taget, bara se denna dag, inte morgondagen utan bara klara av denna dag, denna stund.
Om han bara viste hur jag har det, om jag bara kunde nå honom, om vi bara kunde vara tillsammans och jobba ihop. Jag behöver honom mer än någonsin nu.
Jag håller på att bygga upp mig, lära mig säga ifrån till folk, inte ta skit, lära mig se skillnaden på kompisar och vänner.
Jag har mycket att jobba på och det kommer bli många arga miner när jag som alltid säger ja och alltid ska vara glad kommer börja säga nej och säga ifrån.
Men jag är rädd för att jag kommer bli ännu mera ensam, men då får det vara så, jag orkar inte längre ha folk runt mig som inte accepterar mig för den jag är.
Jag känner mig redan nu väldigt ensam, och jag känner att jag sluter mig mera och mera med mina tankar, utåt försöker jag vara glad och kämpa på men min insida skriker, jag orkar inte mera, vill inte mera, vill försvinna, vill ge upp, lägga mig i min säng med mina katter och aldrig mera kliva upp.
Men jag går upp varje morgon, gör mitt kaffe, sätter på mig min mask, kämpar på och hoppas att denna dag är den dagen han hör av sig och kommer tillbaka till mig och nykterheten.
Kanske är det idag har vågar ta klivet in i nykterheten och till mig. Kanske är det idag.
Varje kväll, tar jag av mig min mask, låter tårarna rinna längst kinderna, jag tittar en sista gång på mobilen i hopp om att sms ska ha kommit, sen kryper jag ner i sängen, klappar mina katter och ber en bön att nästa dag ska bli den dagen då allt blir bra.
Jag somnar alltid med tvn på, vill inte höra tystnaden.
Vaknar ofta tidigt på morgonen, vet inte varför, antingen vid 4 eller vid 6 tiden, tittar på mobilen för att se om jag missat ett sms, tittar på klockan, klappar katterna och somnar om. Ibland somnar jag fort och ibland får jag ligga med ångest ett tag innan jag somnar om.
Kan inte förklara ångesten, men det är tungt att andras och det gör ont mellan mage och lugna på något konstigt sätt, obehagligt men jag börjar bli van.
Jag äter ingen medicin, ingen har ens nämnt förslaget, aldrig fått det erbjudandet.
Jag har dock hittat några saker som hjälper lite när det är som värst, att känna hunger hjälper lite att skära sig hjälper om det är kris, men jag försöker att inte komma dit.
När jag var ung var det lättare, nu har mitt vuxna förstånd tagit över och gjort mig klok så pass klok att jag inte tillåter mig att bli för destruktiv.
Det var mycket lättare i tonåren, innan det vuxna klokheten tog kontrollen, då kunde jag bränna mig med cigg, tändare eller ljus, jag kunde skära mig med rakblad, saxar, knivar, ja allt vasst och om inte något fanns kunde jag skrapa mina knogar mot en husfasad eller asfalten. Det fanns många sätt, enkla och sköna sätt att slippa ångesten.
Nu har mitt vuxna tänk för mycket kontroll över mig, jag har inte så många bra knep kvar mot ångesten.
Att blogga hjälper lite, men det är inte många som läser och det har aldrig varit någon som kommenterat, men jag skriver av mig och hoppas det åtminstone hjälper lite mot min ångest.
I morgon ska jag till min terapeut, längtar. Hon är bäst, hon får mig stark, jag önskar jag fick gå till henne varje dag.
Jag längtar efter henne, hon är just nu min bästa vän. Den enda som förstår, den enda som lyssnar nu när min älskling inte finns hos mig.
Jag är tacksam att jag har min terapeut.
Jag ber om hjälp att stå ut med denna saknad.
Jag hoppas min älskling kommer tillbaka snart
Jag hoppas jag inte har cancer.
Sinnesro
Kommentarer
Trackback
