"Den största gåva gud har gett oss är morgondagen".
Städade och fixade hemma idag innan jobbet, allt för att slippa känna.
Så fort jag får en ledig stund så kommer tankarna, paniken och ångesten.
Jag är livrädd att min älskling inte ska komma tillbaka och snart har han varit borta i 3 månader. Hur länge kan man supa utan att höra av sig? Kommer han ihåg mig eller är jag helt bortglömd? Har det hänt honom något? Har han en ny tjej? Älskar han inte mig mer? Frågorna är jätte många och rädslan och saknaden enorm.
Jag kan ingenting göra, absolut ingenting, jag måste bara vänta och se vad som sker.
Kanske kommer han tillbaka till mig och nykterheten snart, kanske i morgon….
Fortsätter läsa min favorit blogg, är fortfarande kvar i december 2009 bloggen och där stod det. "Den största gåva gud har gett oss är morgondagen".
Den meningen var klockren, behövde den så, just idag.
Det enda jag kan göra är att hoppas och vänta på morgondagen.
Jag kan inte sluta älska honom, jag kan inte ge upp. Han har ju inte lämnat mig, han har inte gjort slut, han har inte bett mig gå.
Jag vet att han var jätte kär i mig och varför skulle dom känslorna försvinna? Han kanske fortfarande är kär i mig men att missbruket har tagit över.
Varför skulle han inte tycka om mig, vi hade det ju jätte bra och jag vet att han hade känslor för mig som ingen annan haft. Jag vet ju det.
Han är ute i missbruket nu, missbruket äger honom nu. Men han kommer bli nykter en dag och då kommer han höra av sig. Det är det jag hoppas och det jag ber högre makter om hjälp för.
Jag älskar honom, jag tror på honom och jag tror på oss, vad han än gör i sitt missbruk så finns jag kvar och tror på morgondagen.
"Den största gåva gud har gett oss är morgondagen".
Att älska en missbrukare är inte lätt och det har jag aldrig trott heller, hade jag vetat det jag vet idag kanske jag hade gjort andra val. Men jag blev förälskad i en underbar människa som var nykter. Sen insjuknade han i sitt missbruk, ett återfall.
Hade jag varit en del i hans aktiva missbruk och sett alla hans fel och brister, kanske jag hade tröttnat, jag vet inte, det kan jag inte svara på. Men kanske hade jag inte orkat om hans missbruk gick ut över mig. Om han hade varit otrevlig, ljugit, stulit pengar, varit aggressiv eller gjort mig illa om och om igen. Kanske hade då min kärlek avtagit, kanske, vad vet jag. Men nu ”belastar” han mig inte med något. Han håller sig borta, han kontaktar mig inte alls när han är aktiv. Jag ser inte hans sjuka sidor, jag bara minns hans friska och underbara jag.
Den mannen jag älskar finns där och jag kan inte ge upp honom. Han är för underbar, för fin.
Men sjuk.
Jag ber till de högre makterna så som jag själv uppfattar honom att hjälpa min älskling hitta tillbaka till mig, programmet och till nykterheten.
Kanske är morgondagen den dagen jag får svar på mina böner, kanske morgondagen efter.
Jag har inte slutat älska och inte sluta hoppas, inte än….kanske aldrig.
Sinnesro
