Friskförklarad
Fick provsvaren i går, det var normala förändringar, så tack o lov ingen Cancer!! Underbart.
Ett problem mindre.
Hade två av mina goa vänner på middag igår kväll, trevligt och skönt att prata med folk som förstår. De förstår min process och stöttar mig i den. Det är en hel del jag behöver göra.
Sluta umgås med folk som gör mig illa eller får mig att må dåligt. Jag måste lära mig att säga ifrån när folk är dumma och kränker mig. Våga säga att jag tar illa upp eller blir sårad.
Sluta ta skit med andra ord.
Jag har i så många år låtit folk kränka mig och såra mig. Folk är faktiskt inte justa mot mig och det är dags att jag börjar ta avstånd mot folk som sårar mig och dags att säga ifrån.
Mina känslor och mina behov är också viktiga. Jag är så van att mina känslor och behov inte får plats eller ens existerar så jag har fortsatt att leva så och låtit folk strunta i mina behov och känslor. Jag är ju van vid det så jag har fortsatt tillåta det.
Men när jag träffade min älskling hände något och jag är nu inne i en process, jag känner att jag förändras och att jag är hellre ensam än med folk som inte ser mig och mina behov.
Min älskling såg mig när han var nykter och jag tänker fortsätta be till högre makter att han ska komma tillbaka till mig och nykterheten så att han åter igen kan se mig som ingen annan kan.
När mina vänner gett mig energi och lite kraft så pratade jag med en annan god vän, även han är 12 stegare, en gammal missbrukare som kämpat igenom en jävla massa skit, men överlevt.
Han är toppen att prata med och trots att hans bror ligger på sjukhus av en överdos och han mormor precis gått bort så tar han min ångest på allvar och stöttar mig. När jag hade lagt på med honom så kände jag mig riktigt stark.
Jag bad en liten bön om styrka och att min älskling skulle hitta tillbaka till nykterheten och sen somnade jag. Nästan ingen ångest denna natt. Skönt.
Jag har börjat se hur folk är mot mig och jag börjar se ett mönster. Jag låter folk vara rätt taskiga mot mig. Det är dags att jag börjar ändra på mig och inte tillåta lika mycket och ifrågasätta vad de menar med det de säger.
De som inte klarar av det behöver inte stanna. Jag måste ändra på mig om jag ska börja må bättre. Jag måste försöka få tillbaka lite respekt.
När min älskling blir nykter och kommer tillbaka, vilket jag hoppas och ber för, så måste jag vara stark och stå stadigt. Jag måste helt enkelt må bra. Det är dags för mig att få må bra, så jag sen kan bli lycklig. Förhoppningsvis med en nykter underbar älskling.
Jag orkar faktiskt inte umgås med folk, tycker många är så jävla taskiga. Mina behov och känslor tas inte på allvar. Nä nu ska jag lära mig säga ifrån. Sen får väl folk tycka jag är en Bitch. Jag måste öva på att säga ifrån och säga till när jag tar illa upp. Nu jävlar måste jag jobba med mig själv.
Jag tycker det är jätte svårt att säga ifrån och tala om när jag blir sårad, jag får dåligt samvete för allt och låter hellre folk kränka mig och såra mig än att jag säger ifrån och sårar någon tillbaka. Jag är konflikträdd och jätte rädd för att såra någon.
Varför? Är jag rädd för att bli lämnad och övergiven, rädd för att inte bli omtyckt eller vad är det som får mig att låta folk göra mig illa och såra mig utan att säga stop?
Jag törs ju slåss för min kärlek till min alkoholist, det spelar ju ingen roll vad andra tycker eller om de lämnar mig, jag älskar honom och viker mig inte en millimeter från min kärlek. Jag försvarar honom och min kärlek till döden.
Men jag vågar inte säga att jag blir sårad eller att någon är dum mot mig. Varför?
Så fort jag visar mina känslor och jag försöker se mina behov som viktiga, så undviker folk mig. Hur kommer det sig?
Kanske borde jag bryta lite mönster, kanske byta vänner eller iaf umgås minde med dom som inte respekterar mig eller som inte får mig att må bra.
Längtar efter min terapeut, hon förstår mig och hon gör mig stark
Får panik av tanken på att hon snart ska gå på semester i fem veckor.
Många som kämpar med att tillfriskna oavsett missbruk har familj som stöd, sambo, barn, mamma, pappa, syskon osv.
Jag är dessvärre väldigt ensam i min kamp. Det är jobbigt och svårt när man inte har något stöd och ingen att prata med när det är som tyngs, jag har ett fåtal vänner som går att prata med, de har antingen själva gått i terapi eller 12 stegs behandling/kurs. Men det är få som förstår mitt arbete, mitt missbruk och mitt mående. Vissa vill inte prata alls om det och vissa nästan gör narr av det. Det är så jobbigt att behöva gå igenom detta ensam och inte ha stöd och kärlek. Om ändå min älskling fanns hos mig. Han förstod. Det är så svårt när man är ensam.
Saknar honom, saknar att prata med honom, vi hade alltid så bra samtal. Saknar allt med honom, men mest hans skratt och våra samtal.
Han bara måste komma tillbaka, jag måste få uppleva det underbaraste av det underbara, att vara med honom. Min älskade lilla bajare. Fan vad tufft det är utan honom.
Igår kom jag på en skum och cool sak. För ca 1 år sedan spådde en vän mig i kaffe sump, på turiskt vis. Hon såg att en man som inte var så lång och som var mörk under ögonen, hon såg stark kärlek men hon såg att det var jobbigt under en väldigt lång period, det var mycket jobb och mycket jobbigt men att det skulle vara värt all kamp och allt kämpande för att vi skulle bli otroligt lyckliga i slutändan.
Det stämmer ju väldigt bra in på situationen med min älskling och dessutom är han inte så lång, bara några centimeter längre än mig och han är väldigt mörk under ögonen, speciellt när han dricker. För att inta tala om när han drack med antabus i kroppen, Nåja beskrivningen stämmer ju bra in på honom och oss och när hon såg kortet på min älskling så hajade hon till, han såg precis ut som den mannen hon hade sett i kaffe sumpen, för ett år sedan, coolt va?
Sen såg hon min bror slå sig fri. Vad det kan betyda är lite mer oklart, kan ju bero på hans tidigare problem, då han slog sig fri från sitt drog beroende, eller så är det något nytt han ska slå sig fri ifrån?
Nåja den som lever får se, men lite coolt är det ju ändå.
Sen om man tror på sånt eller ej är ju en annan sak men varför skulle det inte kunna stämma?
Jag hoppas och ber…
Sinnesro
