Par & sen jag
Midsommar var okej trots allt, jobbade till kl 21.30. Ångest över vetskapen om att någonstans i vårt avlånga land ligger förmodligen den jag älskar kanonfull. Vet inte hur han mår eller vart han är, men jag bad till högre makter att han inte skulle fara illa under denna fylle helg.
Efter jobbet åkte jag hem till några vänner som hade ”par-fest” hemma. Dom var tre par som firade midsommar ihop, med alla deras barn. De hade gjort så fint med midsommarstång och allt. När jag kom blev jag omkramad av alla och allra gladast verkar mitt ena gudbarn på 4 år bli. Hon släppte inte taget om mig en sekund, hon satt i mitt knä eller höll min hand hela tiden.
Det bjöds på massa god mat, och det var kanon trevligt, även om jag var ensam nykter bland alla kärleksfulla berusade par.
Fick förvånansvärt bra förståelse för min situation. Jag är van att behöva försvara mig till max eftersom jag fortfarande älskar min älskling trots att han gått ut på ett återfall och inte hört av sig på snart tre månader. Men jag behövde inte försvara mig denna gång, de förstod mycket väl att jag inte bara kunde sluta älska och att i kärlek så måste man kämpa och ställa upp i med och motgångar och att jag inte bara kan sluta älska honom för att han insjuknat och mår dåligt. Nu om någonsin behöver han ju att jag älskar honom.
Helt paff satt jag och njöt över att bli accepterad trots min kärlek till min älskade alkoholist.
Min lilla guddotter satt som sagt i mitt knä hela kvällen och ville även följa med mig hem och sova hos mig. Vilket hon självklart fick, så vid midnatt begav sig vi hem till mig men Pippi Långstrumps ryggsäcken full med nattlinne, tandborste, och massa gosse djur.
Väl hemma hos mig blev det gos med mina katter tills hon somnade helt utmattad kl 01.00. Hon sov så sött bredvid mig med min ena katt vid hennes fötter.
Väcktes av en söt nyvaken guddotter kl 8.00 på midsommardagen för då ville hon klappa mina katter och äta frukost och sen blev det ut i solen och besök av lite lekplatser.
Vid 11 tiden var det dags att lämna tillbaka lånet av den lilla prinsessan, käkade en liten sill lunch med prinsessans två lite små slitna föräldrar innan jag åkte vidare mot Solna och ett annat par som jag tillbringade eftermiddagen med genom att åka till Rinkeby och handla vissa ingredienser till parmiddagen som skulle bli till kvällen.
Vid 17 tiden kom det andra paret och det blev middag med för och varmrätt, sedan en långpromenad runt de fina fågel sjöarna i området innan efter rätten.
Jag är tacksam att jag är välkommen trots att jag inte har en partner, eller iaf ingen närvarande partner, men samtidigt var det ganska jobbigt. Det var super trevligt på alla sätt men jag kände mig ändå lite utanför, udda och ensam.
Jag vill också ha en man med mig på middagar och fester. Trött på att alltid vara ensam och utanför.
Men jag är glad att jag får vara med trots att jag inte har en närvarande partner. Men det är med blandade känslor man sitter på en parmiddag utan en partner kan jag säga.
På söndagen blev det dock inga mera par i i min omgivning, utan stranden med grannen och sen ett al-anon möte på kvällen.
Skönt att gå och trots en jobbig helg med många känslor så var det första mötet som jag inte grät floder på.
Jag delade om hur duktig jag varit som inte skickat ett sms till min älskling på snart tre veckor och hur jobbigt det varit att inte skicka ett litet sms trots allt. Pratade också om hur osäker jag är på att det är rätt metod att inte höra av mig. Pratade också om att jag måste lära mig att våga säga nej. Jag säger sällan nej, tar emot allt och ställer upp på alla, kanske för att jag är rädd att inte bli omtyckt och rädd för att bli lämnad?
Eftersom det var arbetsmöte så blev det ont om tid att dela så kanske var det därför jag inte grät, jag hann kanske inte komma in i alla mina känslor.
Men jag hann med lite iaf och det var ganska skönt att inte alltid gråta.
Tror att några av mina vänner börjar höra att jag förändras, även om jag inte kommit så långt så långt i mitt arbete så jag vågar säga ifrån och ställa krav samt säga nej så verkar det som om det ändå hörs på mig när jag blir irriterad eller sårad.
Igår kom ett sms från en av mina vänner jag pratat med tidigare under dagen, hon bad om ursäkt om hon lät hård när vi pratade och att det inte var meningen att såra mig men att hon är rädd att jag älskar förgäves.
Jag blev glad för smset men lite förvånad, jag blev inte så sårad denna gång, värre samtal har vi ju haft, men kanske börjar det höras på mig att jag inte tycker det är okej.
Hur som helst så hade jag en annan god vän i telefonen och hon peppade och stöttade mig att passa på att tala om att jag faktiskt blir sårad och att det får mig att känna mig dum. Jag tog mod till mig och knåpade ihop ett litet sms. ” Hej gumman, tack så jätte mycket för ditt sms, det värmde jätte mycket. Ja jag blev sårad, det får mig att känna mig så korkad ibland. Hade inte R varit alkoholist hade jag inte väntat och hoppats lika länge. Uppskattar din ursäkt och vänskap jätte mycket. Puss och kram. Love U”
Fick inget svar på smset men det kändes bra att jag vågade säga att jag blev sårad. Jag sa ifrån för första gången i mitt liv, tror jag.
Jag blir ju sårad när hon och många med henne hela tiden får mig att känna mig som en idiot som inte fattar att jag blivit dumpad och att han hela tiden ljugit med hans kärlek till mig.
Jag tror inte att det är så, jag tror inte att hans återfall är mitt fel eller har med mig att göra och jag tror att anledningen till att han inte hör av sig handlar om att han skäms och mår piss över att han svikit mig och oss.
Jag kan självklart ha fel, men jag hoppas och tror att jag har rätt och min terapeut är ju övertygad att det är så och alla böcker om missbruk och alla som kan något om missbruk säger ju att det är så. Jag hoppas att min älskling snart kommer och bevisar att jag inte är knäpp och att han vist älskar mig.
Hoppas att metoden med att inte höra av mig till honom hjälper, men tänk om det är fel metod?! Hur ska jag veta? Vill ju vara med honom.
Jag saknar honom så enormt.
Sinnesro
