Orden Vi och Ni gör ont.
Kan inte låta bli det, men oren Vi och Ni gör så jävla ont just nu , jag är så grymt avundsjuk på alla som har någon att kalla Vi.
Jag vill också vara Vi och jag vill också dela allt med någon.
Jag är så trött på ensamheten och att sitta här ensam och blogga istället för att vara med en man och hångla och har det mys pys på de lediga dagarna.
Det var så underbart med R, det va alltid vi och vi planerade helgerna och vi fanns där för varandra, vi gick och fikade hos hans syster eller mina vänner. Vi var ute och gick. Vi tittade på film, Vi hånglade i timmar och vi sov i varandras armar och vi hade tok skönt sex och vi vi vi vi vi.
Fan vad jag saknar VI!
Jag blir nervsjuk av att vara ensam hela tiden. Det är så tråkigt och jag har ingenting att se fram emot. Trots att jag på pappret har så enormt mycket vänner som tycker så mycket om mig så är jag så jävla mycket ensam för ingen har tid. Alla har fullt upp med sina familjer och sina egna liv. De har inte tid ens att fika. Trots att jag är så grymt trött på att fika med vänner hela tiden så saknar jag även det just nu.
Jag som hade hoppats på att M skulle komma till mig i helgen så jag fick ha lite tvåsamhet för en stund, lite sex och lite mys men nej då han försvann och hörde som sagt inte av sig, han svarade inte ens på mitt sms och bad om ursäkt, utan hans liv rullar på som om ingenting har hänt. Som om jag aldrig har funnits.
Lördagen var jag ensam hela dagen fram till klockan 18, igår var jag ensam hela dagen och kvällen bortsätt från mellan 18 och 20 då jag var på ett al-anon möte och idag sitter jag åter igen vid datorn, bloggar, läser aftonbladet om och om igen och sen sitter jag på den där facebook och gör mig själv illa genom att titta på den där jävla Kattis sida och hur hennes faster skriver att R får hjälpa henne osv. Sen går jag in på den där killen jag hånglade med i E-tuna. Han jag kallar J. Hans sida händer det inte mycket på men på hans flickväns sida står det så fint att de fått så fint hemma och att hon har världens finaste pojkvän och nu har de skaffat en till katt osv. De verkar ha det så mysigt och jag kan inte låta bli att bli avundsjuk även om han uppenbarligen kanske inte är den trogna typen då han stod och hånglade med mig i flera timmar men han var ju uppenbarligen trognare än många andra då han faktiskt tackade nej till att ses igen. Hur som helst verkar hon lycklig och de verkar verkligen ha ett fint och mysigt hem tillsammans.
Jag vill också dela mitt liv med någon, jag vill också ha en familj och massa kärlek. Varför är jag alltid så ensam?
Min mamma dog när jag var 12 år och då blev min pappa deprimerad och började dricka, så sedan jag var 12 år har jag varit ensam.
Nu har jag bott själv i över 16 år. Och mitt förhållande med R var det som jag räknar som den tiden jag delade mitt liv med någon som förstod mig och såg mig. Han såg in i mig och för första gången sedan jag var 12 år kände jag mig hel och trygg.
3 månader senare tog även alkoholen honom från mig och jag står åter igen ensam och övergiven. Ingen ser mig, ingen förstår mig. Jag lever för att jag måste, men jag lever inte för jag syns inte.
Jag är nu 37 år, jag har varit ensam och osynlig större delen av mitt liv. I 24 år har jag varit osynlig. Jag har varit osynlig så länge så jag inte vet vem jag är. Bara R kunde få fram den där tjejen i mig som jag glömt bort och jag vet inte hur jag ska kunna hitta henne igen.
Just nu vill jag bara att någon håller om mig. Jag vill känna att jag lever.
I ett försök att förändra mitt liv ska jag nu börja träna, jag har ingen lust alls men jag måste väl försöka. Så i eftermiddag blir det träning på ett gym i stan. Inget gym jag kommer hänga på sen, för det är för dyrt för mig och för långt ifrån mitt hem, men jag fick ett prova på kort på 10 dagar när jag fyllde år som jag tänker utnyttja iaf.
Medberoende som jag är skulle jag ju få så dåligt samvete om jag inte använde presenten som jag fick så jag blir ju liksom tvungen att träna nu. Allt med medberoende är ju inte dåligt. Jag kan som sagt inte säga nej och inte göra någon besviken, men i detta fall kanske det är bra för nu kommer jag iväg och tränar vare sig jag vill eller inte.
Jag slipper iaf vara ensam en stund i kväll.
Sinnesro.
Åter tårar
Idag har det redan nu varit många tårar och mycket ångest, ändå har dagen precis börjat.
Känner mig ensam och misslyckad, varför klarar jag inte av att hitta någon som vill leva med mig? Varför vill eller kan ingen älska mig?
Drömde härliga drömmar i natt. Nördigt, jo som fan, men det va underbart. Jag drömde att det va jag och Jay. Ja, just den Jay. Jay Smith, han som sjunger så satans bra i idol just nu.
Han och jag var ett par och vi hade tok mycket sex utomhus. Minns inte så mycket nu men vi var så kära och vi låg i gräset och hånglade i massor, minns att han hade bar överkropp och var underbar på att kyssas. Minns hans varma bröstkorg mot min och jag minns hur värmen och lyckan spred sig i min kropp.
Det var skönt att drömma om någon annan än R. Det var skönt att vakna tok kär i en annan än R. Men när jag vaknat och insett att jag drömt som en tonårstjej, om en kille som jag aldrig träffat utan bara sett på tv blev jag rätt generad och insåg vilken nörd jag är. Men drömmen va ändå underbar och det var så skönt att få vara lycklig en kort sekund och jag var enormt lycklig i min dröm, jag låg och hånglade med en sexig underbar kille och vi var så kära.
Efter lite morgonkaffe kom jag åter tillbaka till verkligenheten och saknaden av R är enorm idag.
Vill bara kontakta honom, bara skriva några rader att jag fortfarande tänker på honom.
Kanske kan jag sicka ett julkort om en månad? Bar skriva några rader, typ, Förlåt att jag skriver men jag kan inte sluta tänka på dig, du finns fortfarande i mitt hjärta. God jul XXX
Är det helt sjukt att göra så tro?
Funderar på om jag ska gå med i mötesplatsen på nätet och se om jag kan hitta någon att dejta. Jag är ett desperat behov av ömhet och sex och jag vill bli lyckligt kär igen. Jag vill träffa någon som kan överträffa R. Jag vill att någon ska visa mig livet, att någon ska visa att det går, att även jag kan bli älskad att även jag kan bli omtyckt. Vågar jag prova igen? Ska jag prova igen? Hur ska jag prova igen? Eller ska jag vänta på att R blir nykter och att han kanske kontaktar mig igen?
Pratade med min pappa i går om livet och hur trött jag är på min ensamhet. Han tycker att jag ska lära mig leva med ensamheten och att livet är så här. Eller så får jag ta och ändra stil.
Vet inte riktigt vad han menar med det men jag antar att han menar klädstil och sånt. Men jag vet inte. Men att jag inte duger som jag är var vi ju båda överens om. 37år singel, utan barn, aldrig förlovad eller älskad mer än några månader av en man som valde spriten och en annan kvinna istället för nykterhet och mig.
Ensamhet, tomhet och saknad är allt jag känner. Jag försöker hitta saker att vara tacksam över, men det är svårt ibland. Det är svårt att hitta meningen med kivet bara för att jag har jobb lägenhet och två katter. Jag är enormt tacksam över dessa saker såklart men är det meningen med livet?
Min brorson hade tydligen fest förra helgen, han fyllde 19 år. Trodde först att festen bara var för ungdomar men har nu fått höra att många var bjudna , bl.a. en av mina bästa vänner och hennes sambo. Min bror va där också det såg jag på korten som las upp på facebook. Men jag var inte bjuden. Det gör ont när jag inte får vara med min familj. Jag är inte välkommen och jag vet faktiskt inte varför.
Ingen katastrof kanske men när man känner sig ensam och oälskad gör sådana saker ganska ont. Om inte min familj vill vara med mig, vem vill då vara med mig?
Hade hoppats på en helg med sex och kärlek, en helg som skulle få mig att glömma alla tårar och sakanden av R. Men jag blev istället dumpad igen och helgen blev tom, och ensam. M har fortfarande inte hört av sig, han svarade inte ens på mitt sms, han bara ignorerar mig helt plötsligt. Tycker att ajg iaf borde vara värd ett förlåt. Han gjorde det inte speciellt snyggt.
Men trots allt så går dagarna och snart är denna helg över.
Fredagen blev det några skräck filmer med en vän och I går var jag dock på middag hos en gay vän. Det var trevligt. Men ensamheten är så enormt jobbig när man kommer hem och tystnaden är så grymt tyst och min kropp skriker efter närhet.
Idag blev det ingenting, bara ensamhet, försökt hitta någon att fika med iaf men inte ens det lyckades jag med så det blir nog att bara vara hemma och surfa omkring och zappa på tv´n och sen gå på ett al-anon möte till kvällen.
Jag vill inte sitta och självömka, jag vill inte ge upp men jag vet inte hur länge till jag orkar sakna R. Vet inte hur länge jag orkar älska utan att bli älskad.
Nästan alla har sina familjer nu, det går på parmiddagar och olika evenemang med barnen. Jag kan inte råför det men jag känner ingen glädje i saker jag gör, jag känner mig bara så misslyckad som inte klarar av att uppfylla den enda drömmen jag haft i mitt liv. Att få bilda en egen familj med massor med kärlek.
Jag hittar inget som kan ge mig mening med livet, jag brinner inte för något och jag tycker ingenting är speciellt meningsfullt och kul.
Jag vet att jag låter som en tragisk bitter fitta och kanske är det just det jag är, jag vet inte men det enda jag vill med livet är att få vara men en man som älskar mig och som jag älskar. Jag vill krypa in i en trygg varm famn och känna mig betydelsefull och älskad.
Det ända jag vill är att bli älskad.
Sinnesro
Fan vad jag saknar R
Det är mitt i natten och mitt hjärta blöder. Fan vad jag saknar R. Det värker i bröstet och alla minnen känns som om det vore igår.
Va inne på facebook och tittade på den där Kattis sida, hon hade ont i ryggen och hade migrän och någon som jag tror är hennes faster hade kommenterat att hon fick be R serva henne. Det gjorde så ont att se hans namn ihop med hennes status. Inget säger ju att han är nykter och att de har det bra, snarare tvärtom om han är hos henne så är han inte på behandling och är han inte på behandling nu så tror jag att han fortfarande dricker för han var garanterat full i september och förmodning även nu.
Så länge han dricker så har de ingen vettig relation, det vet jag. Kanske är han inte ens hos henne. Men det gjorde så ont att se att hans namn fortfarande finns med i hennes liv.
Kan inte sluta hoppas att han fortfarande tänker på mig, kan inte sluta undra vad som hände och vad som är sant och falskt. Kan inte fatta och kan inte riktigt ta in att han är hennes.
Dum som jag var googlade jag hans namn igen och nu hittade jag en gammal myspace sida och där fanns en bild och massa text som fick mig 100% säker på att det var hans, känner igen hans sätt att skriva och även om hans bild var maskerad så kände jag igen honom. Gjorde så ont och jag saknade honom mer än det går att beskriva. Fattar inte varför jag plågar mig själv sådär. Jag vet ju att jag mår piss och får kraftig ångest, svårt att andas och värk i flera timmar. Ändå gör jag det. Saknar honom så jävla mycket.
M svarade inte på mitt sms idag. Jag var tydligen inte ens värd en förklaring.
Såg på facebook att han drack öl hos någon kompis och sen skulle ut på krogen. Så jag är väldigt dumpad och jag kommer aldrig få veta varför. Han bara försvann och jag verkar totalt bortglömd. Som om jag aldrig hade funnits, som om vi aldrig hade haft kontakt. Inte ett spår av mig i hans liv. Suck.
Kanske va det inte meningen att jag skulle komma över R ännu, kanske var det inte meningen att jag skulle glömma och hitta någon ny. Kanske , kanske inte. Men för M var jag tydligen bara någon han tycke va kul att prata i telefonen med någon månad.
Min självkänsla och mitt självförtroende är inte på topp. Vet inte hur jag ska orka försöka igen.
Jag måste inse att R inte vill ha mig, att han vill supa med den där fula haggan Kattis.
Kan inte förstå att han valde henne, det gör så ont att han är med någon annan. Jag sitter här ensam med mina tårar och han är med henne.
Jag försöker trösta mig och inbilla mig att den nyktra R älskar mig men den fulla R väljer Kattis för henne kan han supa med utan att få dåligt samveta, eller nåt.
Vad ska jag göra, jag kan inte glömma honom, inte ensam. Inte utan nya hopp om livet.
Snälla älska mig, kom tillbaka. Jag kan ju inte leva utan dig, R du finns i mitt hjärta än…. för alltid.
Sinnesro
Dumpad igen….
Jaha då va det slut för denna gång. Blev ingen dejt och inte något sex. Åter igen försvann han bara.
“Jag ringer dig om en stund” sa han i Tisdags, men blev vist slutet.
Idag är det Lördag och han har fortfarande inte ringt. Han som ev. skulle komma till mig i helgen. Dåligt och märkligt. Varför försvinner folk bara, kan man inte iaf säga hej då?
Jag bestämde mig för att ta mod till mig och faktiskt säga ifrån denna gång, så för någon timme sedan skickade jag ett sms.
“ Vad hände? Vart tog du vägen? Jag fattar att du inte kommer till mig i helgen och jag förstår att du av någon anledning tappat intresset, men du kunde väl sagt nåt. Tråkigt / xxx”
Inget svar har kommit än, det var med andra ord inget missförstånd. Jag är dumpad igen!
Vad hände? Vad gjorde jag för fel? Vad sa jag som va så otroligt fel eller vad va det som blev fel? Åter igen får jag inget svar på vad som är fel på mig, är det något jag säger, är det mitt utseende eller vad är det? Alla bara försvinner, utan att ens säga hej då? Varför gör man så?
Inger på internet om R, inte ens på någon Bajen sida. Den där jävla Kattis har inte skrivit något om honom heller, på gott och ont. Jag är så sugen på att försöka kontakta honom igen. Saknar honom fortfarande. Ingen är som han.
Hittade en låt på en tjejs blogg. Underbar låt “Gubben i låda” med Daniel Adams. Ray. Kan lyssna på den om och om igen. Blir lite peppad av den. Sjunger den högt, högt i min lägenhet som om att min röst ska höras till Uppsala där jag tror att R är kvar.
“Jag tog en kula för dig och fick en smula tillbaks, för dig ska jag göra det 1000 gånger om.”
Grym låt.
Nu när M dumpat mig så är varje tanke hos R, jag väntar och hoppas än. M va inte mannen som kunde ta mig med storm och få mig att tro på kärleken igen. M var inte den mannen som kunde hjälpa mig läka såren och få tilliten tillbaka, M var bara en som gav mig vatten på min kvarn, det är bara R som är rätt, alla killar sviker. Jag kan lika gärna vänta på att R ska bli nykter och frisk. Om nu inte det kommer en man och visar mig att jag har fel.
Jag vill att någon ska ta mig med storm, älska mig, se mig, visa mig att det finns hopp kvar.
Idag, just nu är jag arg och besviken. Far åt helvette alla svin! Jag ger upp. Ni vinner, jag fattar piken…jag kan inte bli älskad. Men jag skiter i det, det är ändå bara R jag vill ha. Utan han, ingen kärlek, utan honom inget liv.
Men det får gärna komma en snygg, trogen, pålitlig och underbar man och bevisa att jag har fel ….
Sinnesro
Same old story
Jaha så var vi här igen.
M har fortfarande inte hört av sig och han har åter igen ignorerat min puff på facebook.
Jag antar att hans tystnad betyder att han inte kommer i helgen. Men varför säger han inget varför hör han inte av sig, varför bara försvinna?
Han sa Jag ringer om en stund och sen är han borta.
Jag fattar verkligen inte. Vad fan hände? Varför?
Jag tänker inte tjata, vill han inte träffa mig och vill han inte prata med mig så ska han få slippa. Det är inte okej att bara försvinna såhär. Jag har bjudit hem honom till mig och han svarar inte på om han kommer eller ej och nu är han borta. Det är inte juste. Jag blir så trött.
Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv. Ingenting känns kul eller vettigt just nu.
Saknar de där samtalen på kvällarna, att ha någon att prata med och dela dagens händelser med, någon att pussa god natt, någon att längta efter.
M verkar fått kalla fötter eller nåt. J verkar ha tjej och var inte sugen på mer än lite hångel utanför krogen och min älskade R är borta, förmodligen i sitt missbruk eller så är han så där lycklig och gullig som han va med mig med någon annan.
Jag mår illa av den tanken, det gör ont och jag får yrsel och svettningar när jag tänker så.
Jobbar sista natten nu, tack o lov inte med idioterna som tycker jag skriver för högt.
Efter denna natt så är jag ledig i flera dagar, hade hoppats på en dejt men nu blir det dvd med en god vän och depp talk istället. Tänker inte hyra någon jävla kärleksfilm iaf så det blir väl någon skräckfilm och massa chipps eller nåt.
Va hos terapeuten i dag, givande samtal men jag stör mig lite på att hon säger jag förfinat R. Men bortsätt från att hon försöker få mig att inse att han inte va så bra som jag trodde och jag envisas med att försvara honom så har vi givande samtal.
Hon försöker få mig att säga ifrån och avsluta relationer med folk som inte behandlar mig juste och det låter ju som en självklarhet men för mig känns det omöjligt att dumpa folk och att säga ifrån, jag vet inte om jag överdriver min reaktion eller om jag kräver för mycket så jag knipet käft till folk gått över gränser alldeles för många gånger, då kanske jag kan säga stopp och hejdå. Men min gräns är långt bort och jag accepterar mycket för att jag är osäker på om jag har rätt att bli arg, besviken osv.
Jag vågar inte, jag vill inte vara en subba och jag vill alltid ge folk 10000 chanser.
Ex M. Jag vill inte ha en kille som inte ringer när han säger att han ska ringa och jag vill inte ha en kille som kommer och går som det passar honom.
Jag tycker inte man säger att ”jag ringer om en stund” och sen hör man inte av sig på flera dygn. Jag tycker inte heller att man uppvaktar någon i över en månad och säger att man ska ses men sen inte ens kan svara ja eller nej när jag bjuder hem honom.
Jag vet att jag kanske sätter R på en pedestal men när han va nykter innan hans återfall var han precis så som jag vill ha en man, Exakt! Han ringde alltid mig, vårat samtal var dagens höjdpunkt. Han hörde av sig hela tiden, tänkte på mig och saknade mig och han visade det. Om han missade mitt samtal så ringde han upp inom 10 min han VILLE alltid prata med mig och han ville ALLTID träffa mig. jag vill att det ska vara så, jag vill känna mig betydelsefull och älskad, jag vill vara någons allt. Prio 1 liksom.
Jag har aldrig fått vara det förutom med R och jag känner att det är så jag vill ha.
M har redan nu sårat mig så varför fortsätter jag? Varför ber jag honom inte dra? Varför väntar jag på att han ska bli värre eller dumpa mig, varför säger jag inte till honom att jag tycker han gör fel? Bara tanken på att skriva ett sms eller ringa och säga till honom att jag tycker han är dum som gör så här mot mig, bara tanken får mig att må dåligt. Varför är jag rädd? Varför anser jag mig inte ha rätt att ställa krav och säga ifrån?
Varför anser jag att jag inte att jag har rätt att kräva att nästa kille ska vara bättre än R eller åtminstone liks bra men nykter?
Varför kan jag inte släppa R och inse att han inte vill ha mig? Varför vill jag envisas med att det måste ha skett något missförstånd? Eller att han är full och dum och allt blir bättre när han gjort en lång och bra 12 stegs behandling och sen kontaktar mig?
Varför envisas min hjärna med att tänka och hoppas så, eller kanske är det mitt hjärta som envisas med att älska och hoppas?
Sinnesro
Surt
Denna dag har varit sur på alla sätt.
Jag retar mig på mina kollegor som var så jävla larviga och elaka i natt och jag blev riktigt stött och känner att jag är sur och besviken på dom och det kommer jag vara ett bra tag. Så irriterad och sur på dom, hur kan man gnälla på att kollegan skriver för högt? Hur kan man skriva högt över huvudtaget? Jag kan ju bara trycka ner tangenterna på ett jävla sätt, sen att jag skriver väldigt fort gör väl kanske att det låter lite mera vad fan vet jag men vadå, om det är det ända jag gör så borde de ju vara tacksamma, de får ju äga tv n och jag har ingen musik på, jag pratar inte med någon, jag sitter så osynligt jag kan i mitt hörn, alldeles tyst och skriver lite försynt och ändå stör jag herrskapet! Suck vad sur jag blir,
Sen är jag sur på M, han skulle ju ringa mig igår ”om en stund”, han har fortfarande inte ringt. Orden ”om en stund” har jag nu tappat förtroendet för.
Inte ett sms eller nåt har jag fått, men idag har han puffat mig på facebook ett par gånger iaf. Men det var efter jag sänt en ny puff för han måste ha ”råkat” ignorera min senaste puff
men som sagt han ringde aldrig i går och inte idag heller så jag har ingen aning om han kommer i helgen eller inte, jag misstänker att han inte kommer och då vet jag inte om det är någon ide att fortsätta, men kanske är det bra att ligga lågt och vänta lite till på R. Jag vet inte.
Men jag blir ändå besviken om han inte kommer, skulle behöva lite hångel och sex. Jag behöver komma bort från alla minnen med R.
Sen är det ju så att om vi inte ses denna helg så kommer det dröja ytligare en månad innan vi kan ses. Det blir liksom lite segt, ju längre tid man bara pratar i telefonen ju mera förväntningar bygger man kanske upp och sen kanske det inte klickar.
Men som sagt jag har ingen aning om han kommer i helgen eller inte, för han säger ju inget.
Ikväll bokade jag iaf upp min fredag med en vän, jag kan inte vänta på att M ska bestämma sig. Jag var tvungen att ge henne ett svar, så nu är fredagen bokad. Lördagen och söndagen håller jag öppen tills i morgon kväll om jag kan.
Jag blir så tveksam på killar, jag förstår inte. Jag orkar inte med allt spel och krångel. Jag förstår inte spelet, jag förstår inte det här med att försvinna några dagar, att dissa eller att ena dagen visa intresset och sen helt dött.
Jag har svårt att lita på folk och det blir värre när jag inte vet om personen kommer ringa eller ej, om de ringer upp eller ej. Jag tappar intresset när inte känner mig förvirrad, om de är så här redan i början hur blir det då senare om det skulle bli ett förhållande?
Men samtidigt vet jag inte hur mycket jag kan förvänta mig, vilka krav man kan ha, det kanske aldrig mera finns någon som R. Allt var ju så enkelt och rätt med R.
Jag har inte hört Rs röst på över 7 månader, jag har bara fått 3 korta meddelanden på facebook. 2 gulliga i augusti och sen det korta och kalla ”jag har gått vidare” meddelandet i slutet på september. Ändå tänker jag på honom varje vaken timme. Är det normalt? När läker såret? Hur går man vidare som alla tjatar om? Vart går man?
I morgon är det terapeuten igen, sista samtalen har inte gett så mycket, jag gråter och berättar vad som skett under veckan som gått men det händer inte så mycket, men kanske händer det saker utan att det känns men jag gråter fortfarande varje gång hos henne, jag känner mig så ensam och så sorgsen. Jag känner mig ensam och övergiven och har den känslan släpper inte.
Jag känner mig utanför. Annorlunda, det går inte att förklara men jag har bara känt mig hel när jag var med R.
I morgon ska jag också till veterinären med min hankatt, nya prover och det är jobbig då mina katter är mitt allt. Men jag hopps det ska gå bra. Det måste gå bra, mina katter är mitt liv.
Fan vad jag saknar Rs pussar, fan vad jag saknar honom, undrar hur han mår.
Googlat hans namn men inte hittat något sedan början på oktober i år. Undrar vart han är?
Fan måste tänka på annat, måste koncentrera mig på något, vad som helst, bara inte alla minnen igen. Hjälp!!!
Allt är enklare när M ringer och är gullig, men han är väl i den där manliga grottan vissa killar tydligen kryper in i ibland. Jag fattar inte. Varför ska det vara så jävla svårt att säga till när man vill vara ifred så man slipper sitta och vänta på ett telefonsamtal som inte kommer?!
Sur är jag, trött är jag, trött på allt och alla. Sur på allt och alla.
Vill hem och dra täcket över huvudet nu…..
Sinnesro
Tveksam
Varför ska allt jävlas med en när man har pms? Känner att marken viker sig under mig snart, orkar inte mera. Vågar inte lita på folk och tycker att alla beter sig så jävla märkligt.
Saknar R så in i helvete och är väldigt nära på att försöka skicka ett mail till honom. Hoppas att han har kvar sin mailadress. Men jag försöker att inte skicka något ännu. Försöker få hjärtat att läka lite till.
Men just nu fuckar sig allt och alla och jag saknar R för han kunde jag tro och lita på innan han gick ut och söp. Kanske är han nykter snart igen, kanske finns det hopp. Jag önskar så att han hörde av sig.
Såg en intervju på tv om en kille som va fd missbrukare han la av och då han träffade kärleken och han ville leva ett tryggt liv med henne. Så sa ju R till mig med, men varför är han nu med en annan tjej, vad gjorde jag för fel, varför va jag och vi inte själ till att lägga av? Har han ett nyktert och tryggt liv med henne nu tro? Vad hade hon som inte jag hade? Jag förstår inte, han var ju kär i mig, det var ju han och jag mot allt, vi skulle ju fixa det här.
Jag saknar honom så mycket och det gör så ont utan honom och det är så mycket som påminner om honom.
M är konstig igen, eller kanske är han inte konstig men jag tycker han beter sig märkligt. Jag har bjudit upp honom till mig till helgen två gånger nu men får inget svar på om han kommer han mumlar något om att det är struligt med biljetter osv. Men så kommer det ju alltid att vara, hur vi än vänder och vrider på det så är det 35 mil i mellan oss. Om vi någon gång ska ses så måste vi åka 35 mil dit och 35 mil hem och eftersom han inte bjudit över mig till helgen men jag bjudit honom hem till mig i helgen så är det han som får resa 35 mil först. Vad är problemet? Vill han att jag åker till honom så får han väl säga det.
Ska vi aldrig ses är det väl meningslöst att sitta och prata i telefon och skicka massa sms och uppvakta varandra, eller?
Sen tar han bort nästan alla inlägg jag gör på hans facebook. Alla inlägg jag skrivit, kram, kramiz , pok eller puss tar han bort väldigt fort. Är inte det skumt?
Nu har han fått något virus i datorn och han har inte haft tid idag att ens skicka mig en puff på facebook men han tog bort musiklänken jag skickade, som vi bestämde att jag skulle skicka, men det är klart jag skickade med en kramiz, så det var han tvungen att radera tydligen.
Sen tycker jag att det är lite konstigt att man tar bort en musiklänk och inte gått med i den facebook gruppen när vi diskuterat den musiken och han ska lyssna och säga vad han tycker, ska bli intressant och se vad han säger, för hur har han kunnat lyssnat på alla låtar om han inte gått med i gruppen och sen tagit bort länken? Det går ju förvisso ändå men det blir ju betydligt krångligare.
Det är ingen viktig sak med musiklänken, skit samma men jag blir sårad när han eller andra inte verkar vara intresserade av mig och mitt. När jag är intresserad av någon vill jag veta allt om honom och om han ber mig lyssna på två låtar skulle jag göra det på en gång med glädje.
Jag har ju självklart tittad igenom alla korten M har på sin sida och jag försöker fråga honom om massor. M är helt okej och frågar mig också massor men han verkar inte lika så intresserad av mig och mitt som jag och inte som R va när vi träffades.
Sen glömmer han att ringa mig ibland, somnar ifrån mig ibland och vissa dagar ex söndagar orkar han inte ens lyfta luren när jag ringer. Hm nä frågan är hur intresserad han är, men samtidigt så ringer han nästan varje dag och han låter glad när jag ringer så jag vet inte om jag överdriver eller inte, dessutom har jag pms men jag tycker inte han verkar så intresserad ibland. Idag pratade vi 10 min sen skulle han fixa en grej med dator och ringa mig sen. Men han ringde aldrig sen.
Men värsta orosmomentet är nog att han tar bort allt jag skriver på facebook om det innehåller en kram eller ännu värre PoK.
R gjorde aldrig så han va stolt över mig, ville alla skulle veta om mig, han skyltade mer än gärna och skrev puss överallt. Kalla mig flickvän stolt och högt.
Han tittade och kommenterade mina kort på facebook och la allt jag sa på minnet, han hade kollat in på korten vem min bror var och hur han såg ut och var intresserad av hela mig. Aldrig något snusk utan bara gullig och fin på alla sätt. Han fick mig att känna mig betydelsefull, omtyckt och viktig. Jag var viktig för honom, han glömde aldrig mig.
Ingenting känns bra nu, jag vill hem och gråta, saknar R och tycker M är go men skum. Kanske behöver han mera tid, men jag vet om han är så intresserad av mig.
Men o andra sidan ringde han mig två gånger på fyllan i lördags, han verkar dock inte komma ihåg detta men är det inte av fyllon och barn man får höra sanningen?
Äh jag vet inte, jag förstår mig inte på killar, vad fan vill dom?
Hade mitt ena gudbarn hela dagen idag, han är så go. Han säger att jag kommer få två barn och han tycker dom ska heta Maja och Linus så nu är namnen på mina ofödda barn bestämda. Fina namn tycker jag.
Nu ser jag att M varit inne på Facebook han har gjort andra saker men inte puffat mig eller sagt något, han har dock låtit mitt sista inlägg stå kvar, men där va det inte en kram eller nåt utan ett kallt och trist, ”Här är länken jag lovade” Men han har inte ringt mig. Han som sa att jam skulle ringa om en stund….hm 3 timmar har gått och han är uppenbarligen vaken. Men inget sms eller telefonsamtal. Han vet att jag jobbar hela natten. Nä fan jag är väldigt tveksam till om han är intresserad av mig.
R gjorde aldrig så, inte innan återfallet.
Nä jag får nog börja inse att jag inte kan vänta på någon man. Jag får nog acceptera att det nog inte blir familj för mig.
Ska nog boka tid hos läkaren och låta de ta bort mina bröst. Jag får nog acceptera att jag måste det och att jag inte hinner få barn. Ska nog ringa dom i veckan, för ett samtal iaf.
Först var jag så trög så jag fattade inte, ena killen frågade vad jag skriver och jag sa att jag rensade bort massa mail och massa annat jobb. Jaha sa han, du knapprar så mycket, ja sa jag, jag skriver väldigt fort. Sen efter ett tag så frågade han om jag hade mycket kvar att skriva, då sa jag att nä nu chattar jag med en kompis på msn sa jag och då suckade han typ lite och sen säger en annan kille något till honom som jag inte hör men han svarar till denna kille att det låter så mycket och att knapprandet ekar, då börjar jag fatta. Sen höjer killen som gnäller tv volymen jätte högt, demonstrativt liksom. Så jävla fjantigt och jag som känner mig så jävla ledsen nog idag med allt och pms på det känner att jag bara vill hem och gråta.
Fan det är ju fan fel på allt hos mig, nu skriver jag för högt också.
Nu kom killen fram till mig och frågade om jag fattade vad han menade och jag sa nej vadå, det låter så högt när du skriver, jaha vadå sa jag vad ska jag göra? Sa jag Skriva tystare sa han, det låter jätte högt och smattrar över hela rummet när du skriver.
Men jag kan inte rå för det, tangentbordet är så och jag skriver fort. Men med två killar emot sig som uppenbarligen tycker att jag kan skriva tystare på tangenterna eller inte skiva så mycket så orkade inte jag, jag vägrar böla inför dom och nu är tårarna så nära hela tiden.
De tittar på tv och väljer kanalerna jag blir aldrig tilltalad, jag har ingen att prata med på jobbet, jag får inte bestämma vad vi ska titta på för program, jag klagar aldrig på deras ljudnivå eller smak av film eller tv program. Jag sitter i mitt hörn och skriver när det är lugnt på jobbet och nu LÅTER det för mycket
Jag bar orkar inte mera, allt är skit och jag fattar mig inte på folk. Är det mig det är fel på eller är det alla andra?
Sinnesro
Måndag
Åter måndag, veckorna bara rullar på, tider går så fort men samtidigt står den så stilla. Jag vet inte vad jag ska göra med mitt liv.
M har varit jättegullig och ringt och smsat jättemycket sista tiden nu och det har börjat kännas riktigt bra men igår när jag ringde svarade han inte och nu har det snart gått ett dygn och än har han inte ringt upp, inte ens skickat ett sms. Sånt har jag lite svårt för och R gjorde aldrig så.
Jag har bjudit upp honom till mig i helgen, men han har inte svarat än. Så jag vet inte om han kommer eller ej. Det är förvisso bara måndag men om han inte kommer denna helg så kommer det dröja innan vi kan ses, men det vet inte han eftersom han inte frågat mig när jag kan ses osv. Frågan är om han vill ses och i så fall när och hur?
Igår ringde jag med hemligt nummer till Rs telefoner men ingen av dom var påslagna så jag antar att han bytt nummer. Jobbigt som fan att höra hans telefonsvarare och ännu jobbigare att veta att jag inte kan nå honom om jag nu skulle vilja, och ibland vill jag det så innerligt mycket. Hur ska jag komma över honom? Ingen verkar ju vara lika bra som honom. Jag kan inte låta bli att jämföra. R hade allt jag önskat hos en man förutom det där jävla återfallet.
Jag kan fortfarande inte fatta att allt det som hände har hänt, kan inte fatta att all min lycka och kärlek och all våran tro på framtiden bara är borta. Jag kan inte fatta hans hårda ord han skickade i september och jag kan inte förstå vad som händer.
Jag försöker gå vidare, jag försöker ge M en chans, men när han försvinner ett par dagar så tvekar jag. Kan jag verkligen lita på denna man? Om han nu är intresserad av mig varför ringer han inte upp när jag ringt? Hur viktig är jag om han glömmer eller väljer att inte ringa upp?
Jag har ingen lust att bli sviken igen, jag vill känna mig trygg och jag vill känna mig betydelsefull och när någon inte ringer upp när jag ringt känner jag mig jävligt dissad. Jag känner mig inte speciellt viktig eller älskad iaf.
R ringde alltid upp efter max 10 min, det var därför jag så fort förstod att något var knas när han tog sitt återfall.
Att M var full i lördags skrämmer mig lite, han lät ganska så packad faktiskt och han var säkert grymt bakis i går, det betyder att han nu varit bakis nästan varje söndag. Med andra ord har han varit full nästan varje helg. Är det en tillfällighet eller en vana?
Singel killar brukar ju träffa kompisarna på helgerna och då blir det ju gärna att de dricker öl, så kanske är det normalt eller så är han alkis som alla andra, hur ska jag veta?
Ska jag våga och ska jag vänta på att han ska vilja ses eller ska jag redan nu ge upp?
Mitt humör går upp och ner, jag vet inte vad jag känner eller vad vågar känna. Önskar fortfarande att R skulle höra av sig. Önskar att han åtminstone kunde ge mig svar på alla frågor och all förvirring jag har. Och jag skulle vilja veta om det finns det hopp eller är det helt kört?
Jag vet att det inte finns svar på alla mina frågor och jag vet att det aldrig finns några garantier. Men jag vill inte bli sårad igen och jag vill inte bli sviken och lurad igen men samtidigt vill jag ha närhet, sex, ömhet och jag vill bli älskad.
Jag är trött på allt tvivel, trött på ensamheten, trött på alla tårar och all sorg och saknad men jag fattar mig inte på folk.
Jag är nog ingen dejting typ, det är bara jobbigt att dejta. Jag vill känna rätt på en gång och jag vill att det ska vara rätt för bägge samtidigt, det ska vara enkelt och gå fort. Så gjorde det med R och det va så skönt och så enkelt, alla pusselbitar ramlade på plats på en gång. Det kändes så rätt och jag kunde redan efter andra dejten känna att det var mannen jag ville gifta mig med.
Det tog inte lång stund förrän vi planerade förlovning och vi ville ha barn ihop och allt var så rätt och så enkelt, fanns inget fel på något. Men sen tog han återfallet som tog honom från mig. Fan fan fan. Jag kan inte glömma, kan inte acceptera och jag kan inte fatta.
Hur ska jag kunna hitta kärleken igen? Alla bara sviker…
Vintertid
Det går framåt med M. Vi hörs mer och mer och framförallt hör han av sig mer och mer och är mer och mer spontan i sina samtal. I natt kom två samtal när han var på fyllan. Han hade varit på 35 års fest och var ganska så på kanelen, han ringde först vid 1 tiden och sen vad 3 tiden. Han längtade efter mig sa han och han sa att han önskade jag var där, sen mumlade han massa otydliga saker och sen somnade han med telefonen vid sitt öra.
Han är gullig och hör av sig mera nu, vilket är kul och skönt, men anspelningarna om sex blir värre men kanske är det normalt, jag vet inte. Jag blir lite rädd samtidigt som jag självklart tar det som en komplimang att han verkar så kåt på mig. Men jag är rädd att det bara ska bli en sak.
Tyvärr har jag erfarenhet av att killar bara vill antingen bara ha ett sex förhållande eller t.o.m. bara ha sms sex förhållande. Men M och jag har pratat om barn osv. så han borde förstå att jag inte är intresserad av bara sex, även om jag absolut är grymt sugen på sex just nu, jag blir snart galen utan sex och närhet, men jag är rädd för att det inte blir nåt seriöst för jag har ärligt talat inte tid med mera strul förhållanden.
Men vi får se vad som sker, kanske kommer han till mig i helgen, han skulle fundera på det, så vi får väl se.
Men samtidigt som det går framåt med M så har det varit riktigt jobbiga dagar då jag tänk så enormt mycket på R, jag vill så mycket kontakta honom, men jag vet inte hur och jag vet inte om det är rätt.
Han är fortfarande helt borta, raderad från facebook, så jag vet ingenting om honom, men jag kan inte sluta tänka på honom och jag kan inte sluta sakna honom, det gör fortfarande grymt ont och de sista dagarna har varit extra jobbiga. Fan vad jag saknar honom än. Jag fattar itne att det inte går över och hur minnena kan kännas så färska och göra så ont än. Mitt hjärta blöder och hade det inte varit för M så vet jag inte vad jag hade gjort. Jag hade nog fan i desperation åkt till Uppsala och letat efter honom, för jag är även nu så nära på att göra det. Men han skrev att han skulle uppskatta om vi aldrig mera hördes och även om jag inte riktigt kan tro på dom orden så antar jag att jag måste försöka acceptera de orden och respektera hans vilja. Men jag har köpt ett julkort, om jag fortfarande vill så kan jag ju skicka det kanske, det är ju en bit kvar till jul.
Men jag har bestämt mig för att ge M en chans att hjälpa mig gå vidare, kanske kan han få mig att våga älska igen, kanske kan han få mig att glömma smärtan och min saknad.
Jag tror R alltid kommer ha en plats i mitt hjärta men jag hoppas jag kan älska igen och jag hoppas jag kan få bli älskad.
En man som kan få mig att glömma allt för en kort stund är Jay Smith i Idol. Omg vad han ’är läcker, hans röst och hans utseende för mig att glömma allt för en stund. 3 min sång med honom är 3 min i himlen. Han är bara så bra och så satans läcker. En natt med honom….wow.
Han påminner mig lite om killen jag hånglade med i E-tuna. En blandning av honom och R. Fast lite mera rockig. Kanske en bladning av R, och J men även lite M då han är mera av rocktypen. Hm tåls att tänka på.
Nu hoppas jag på att M kommer till mig i helgen som kommer för om inte någon kommer och lappar ihop mitt hjärta snart så kommer jag göra något totalt galet för jag saknar R för mycket.
Orkar inte älska och sakna mera, vill känna lycka igen.
Sinnesro
Oälskad
Känner mig så otroligt oälskad. Undrar om någon någonsin älskat mig.
Tänker på R. Vad gör han? Vart är han? Kommer han någonsin höra av sig till mig igen? Jag kan inte nå honom, det skrämmer mig.
M ringde i förrgår och han va okej i telefonen, han är trevlig och så men jag är osäker på om han är intresserad av mig. Han hör inte av sig lika mycket och han ringer inte alltid när han säger att han ska göra det. Han prioriterar att slappa ensam framför tv´n istället för att ringa till mig, och det är väl kanske okej men jag känner mig inte så speciellt viktig då. Få se om han ringer idag, det var jag som ringde igår så jag tänker inte höra av mig idag. Jag sa att han kunde ringa senare när han hade tid och att jag skulle vara hemma hela kvällen men han ringde inte så….
Mitt x i Turkiet verkar hittat sin stora kärlek han skriver på facebook hur mycket hanälskar henne osv. Det är gulligt och jag hoppas de blir lyckliga men det gör ont då han aldrig gjorde så för mig. Han gör saker för henne som han aldrig gjorde för mig och även om jag struntar i det idag så gör det ont för det känns som om jag aldrig va så pass viktigt för honom. Han älskade aldrig mig och han gjorde aldrig så söta saker för mig som han gör för henne.
Är det bara R som kan få mig att känna mig betydelsefull? Han glömde aldrig att ringa mig, han ville alltid ringa mig, även när han va sjuk orkade och ville han ringa mig. Jag betydde något för honom, jag vet det. Han prioriterade alltid mig, han hade alltid tid för mig och han orkade alltid ringa eller smsa. Tills han försvann i sitt återfall.
Min terapeut säger att jag kanske inte kommer träffa någon som är som R men att det inte betyder att nästa man inte älskar mig. Men jag vill känna mig älskad så som jag gjorde med R. Jag vill betyda något för någon, jag vill vara någons allt. Jag vill vara någons flickvän men även någons bästa vän. Jag vill ha så som jag och R hade innan han gick ut och söp.
Jag undrar om jag någonsin har varit älskad och om jag någonsin kommer bli älskad, jag undrar om det är någon mening med att hoppas eller om det är lika bra att ge upp.
Att vara ensam i denna värld är meningslöst. Jag vill bli älskad och bekräftad. Jag vill slippa denna tomhet och ensamhet.
Jag vill betyda något. Det var underbart att känna som jag kände med R. Han var min bästa vän och jag älskar honom än. Han fick mig att känna mig behövd, omtyckt och han förstod. Jag var hemma med honom. Nu är jag utanför och bortglömd.
Allt är så tyst och tomt, ingen ringer, ingen undrar hur jag mår eller vad jag gör. Allt är tyst och tomt och alla liv rullar på men mitt liv står stilla. Min själ är kvar i Uppsala i mars. Det är bara min kropp som sitter här, glor in i en vägg och lyssnar på tystheten och ensamheten.
Det är så sjukt tyst och tomt.
Kan inte sluta älska R. Tänker på honom hela tiden. Speciellt nu när M inte hör av sig lika mycket. Hade hoppats att han kunde bevisa för mig att det finns killar som är bättre än R. Men ingen verkar kunna vara lika fin och bra som R.
R var min tvilling själ och nu är jag så tom.
Ingen annan verkar vilja försöka få mig att känna igen.
De glömmer mig, de somnar ifrån mig och de orkar inte ringa. Hur viktig är jag då? Va jag bara viktig för R den korta tiden. Är det allt jag ska få i detta liv?
Jag vill betyda något igen.
Sinnesro
Det gör ont
Antar att han är ute och dricker, men jag vet inte. Jag vet bara att någon gång mellan 6 i morse och 13 idag så tog han bort sin profil på facebook.
Nu kan jag inte leta efter spår och jag kan inte stirra på hans namn och jag kan inte glo sönder mig på att hans namn står ihop med den där jävla Kattis.
Nu är han borta även från facebook. Varför vet jag ju inte, men kanske för att han är full eller för att han inte vill ha kontakt med folk. Jag vet inte, men det gör ont, för det sista jag hade kvar var hans söta kommentarer han skrivit på min sida och på mina kort.
När jag behövde sms och ett telefonsamtal som mest bestämde sig tydligen M för att skita fett i mig. Inte ett sms och inte ett telefonsamtal på hela dagen eller kvällen, han som skrev igår att han skulle ringa idag. Men nej då inget sms, inget mms och inget telefonsamtal. Total tystnad!
Känner mig enormt dissad och dumpad. Fattar inte vad som gick snett, va det någon fråga jag svarade fel på eller har jag sagt något fel? Vi har ju inte ens träffats så jag fattar inte varför han bara helt plötsligt blev så off. Först skicka han massa sms och mms i tre veckor och ringde och vi pratade i timmar med varandra, skrattade och hade det bra. Kom ju jätte bra överens sen blev han bara off. Och idag när jag lämnade bollen till honom så hör jag inte ett ljud. Han puffar mig fortfarande på facebook, men inte ett ljud. Han har inte hört av sig till mig sedan i torsdags, bara svarat när jag skickat sms eller ringt. Men inget eget initiativ.
Jag fattar inte. Nu tänker jag inte höra av mig mera och om han inte hör av sig på ett par dagar kommer jag skriva ett sms och fråga vad fan som hände, vad gjorde jag för fel och varför kan han inte säga något?
Även om vi inte inlett något så blir jag faktiskt ledsen. Det gör ont att bli dissad och dumpad gång på gång.
Hur kul är det att dejta och engagera sig när man bara blir nertryckt hela tiden. Jag försöker och försöker komma över R och känna för någon annan men så fort jag börjar känna något för någon så dumpar de mig. Varför? Jag orkar inte mera.
Det är som om jag är i en djup grop som jag försöker komma upp ur, men så fort jag får fäste och försöker häva mig upp någon meter så är någon där och trycker ner mig i leran igen.
Jag vet inte vad jag nu ska göra, jag har ingen ny flirt, ingen att smsa med, ingen att dejta och ingen att ha sex med. Nu har jag inte ens hoppet kvar.
Jo ett litet hopp om att R ska höra av sig på nåt sätt har jag, eller att jag ska stöta ihop med honom på något aa möte i framtiden eller nåt. Men just nu vågar jag inte ens gå på aa möten, jag håller mig på mina al-anon möten. Orkar inte med fler missbrukare som försvinner och sårar. Om jag inte träffar R där så blir jag väl kär i någon ny alkis. Nä jag vet inte om aa möten är så bra för mig. Men på nåt sjukt sätt så är det ju med fd missbrukarna jag känner mig mest hemma.
Försöker förklara för mina andra vänner att jag inte känner mig hemma, att jag känner mig annorlunda på nåt sätt. Men de förstår inte och säger bara att det blir vad man gör det till, går man in med inställningen att man inte passar in så gör man det inte.
Men det är inte så jag menar, jag har alltid känt mig som om jag står utanför och tittar in.
Är det någon som förstår vad jag menar? R förstod mig, han fattade mina tankar och känslor, än har ingen annan gjort det. Vet inte ens om min terapeut fattar, ska dit på torsdag igen.
Jag känner mig inte som alla andra och jag känner mig inte hemma. Bara med R kände jag mig hel, trygg och hemma. Men nu är allt förbi.
Hoppet om att jag ska hinna få bilda en familj med trygghet och kärlek börjar försvinna nu. Jag går på minor efter minor och jag vet inte hur många gånger mera jag ska orka blotta mig och lägga kraft, känslor och energi på någon som sen bara försvinner.
En del av mig vill ge upp nu, acceptera min ensamhet och bygga upp ett liv kring det. Kanske hyra filmer och bädda ner mig för alltid.
Även om M skulle höra av sig i morgon eller nåt så har han förstört en stor bit nu, han har förstört min tillit och jag känner mig inte längre trygg eller säker. Mina känslor har backat rejält och nu är hela mitt hjärta åter hos R. Han gjorde aldrig såhär mot mig när han var nykter. Jag kan inte lita på M, han har förstört det. Om han redan nu inte kan ringa när han sagt att han ska det, när han redan nu inte orkar skicka ett sms då vågar jag inte tro på honom. Jag vågar inte, vill inte och han har bränt sina kort. Jag trodde han kanske kunde vara bättre än R men NEJ han var betydligt sämre. Fuck, han dissar mig!! Jag är så jävla dissad igen!!
Jag saknar närhet och ömhet. Jag saknar kärlek och sex. Två nätter har jag vaknat av att jag fått orgasm, händerna på täcket så jag har inte rört mig själv utan jag har kommit helt av mina egna drömmar. Vet inte vem eller vad, jag vet bara att jag vaknade av att jag kom. Hur jävla desperat är kroppen då? Jag tror jag drömde om R men jag är inte säker, hans ansikte börjar bli suddigt i drömmarna nu. Jag ser nästan inget ansikte längre.
Jag vill bara ha närhet och trygghet nu. Kramar kyssar, smek, känna någons kropp emot min, någons andetag och stön. Någons svett droppar som faller. Kroppar som möts. Värme, kärlek, sex. Finns det något bättre, något skönare än att få älska sig svettig och helt slut med någon man älskar. Fan vad jag saknar det.
Varför vill ingen dela det med mig?
Vad är det för fel på mig? Jag vill ju bara bli älskad och slippa denna ensamhet.
Fan R vad jag saknar dig. Kan du inte komma tillbaka…..
Sinnesro
Osäker
Inget spår av R på hela Internet vad jag kan se. Saknar honom och nu kommer även tårarna igen. Vad ska jag göra med hans saker? Ska jag försöka nå honom igen? Varför är han spårlöst borta och varför lämnade han mig efter jag väntat på honom i 7 månader?
Saknar honom så mycket och det blir självklart ännu mera nu när M är så konstig.
Idag hörde M inte av sig på hela dagen, han puffade mig på facebook 3 gånger men nu på kvällen har han även slutat med det.
Jag sände ett sms och frågade om de hade kul igår och om han va sliten idag. Fick svar på 2 sek att han var grymt sliten och att de hade kul igår. Han skrev Puss men annars va smset kort och trist.
Svarade att jag tänkte på honom och att han kunde höra av sig i morn om han kände för det eller i kväll om han hade trist, men det smset svarade han inte ens på. Antar att jag åter igen är dumpad, han verkar iaf inte speciellt intresserad längre. Vet inte vad som hände han var så på och allt gick så bra sen i fredags va han lite off och i går när jag ringde lät han glad och go men hörde inte av sig mera och idag helt tyst igen. Känns skit trist. Gör mig rätt deppig faktiskt.
R gjorde aldrig så. Vi hade kontakt varje dag från första stund. Han fick mig aldrig att tveka. Han var precis så som jag drömt att en kille ska vara. Han var min prins han gjorde inte ett misstag tills han försvann. Vi var så lika, allt var så rätt med honom, inga tvivel.
Det gör ont. Saknar honom.
Har grymma kramper i magen, vet inte vad det är för jag har inte kommit i kontakt med de jag är allergisk mot. Antingen är det något annat, eller så är jag allergisk mot något nytt.
Magen krampar och det gör grymt ont. vet inte vad det är, gör så förbannat ont speciellt om jag äter eller dricker. Ju tommare magen är ju längre uppehåll mellan kramperna.
Måste väl söka läkare om det inte går över men min allergi fanns det ingen medicin emot och ingen utredning att göra utan bara för mig att undvika det jag vet jag inte tål.
Nu kom ett kort svar från M, han ska ringa mig i morn och sen frågade han vad jag gjort idag. Så han dissar mig inte helt men han är inte lika på och gullig. Jag förstår mig inte på folk, kanske passar jag inte in i det sociala normala beteenden. Det var bara R som va som jag.
Jag har alltid känt mig annorlunda och utanför utom med R
Nu ska man försöka träffa nya människor och jag greppar inte det sociala spelet. Jag tycker att om man tycker om någon så vill man prata med den människan varje dag även om man är trött eller bakfull. Men så är det tydligen inte, folk har tydligen dagar då de inte ens orkar smsa. Men jag fattar inte, jag känner mig dissad. Jag vill känna mig betydelsefull och saknad och hur jobbigt är det att skicka ett sms? Är jag inte värd mera?
Nu kommer lite sms trots allt, men det var ändå jag som började och jag vet inte om jag inbillar mig men får en känsla av att han är lite bakis kåt.
Jag kanske är väldigt misstänksam men jag har blivit så otroligt många gånger utnyttjad till bara en sak så jag tolkar mycket till sex. Jag har så många gånger varit kär i någon som bara haft mig som en leksak, så jag är på min vakt och försöker att inte hamna där igen. Jag är ingen 071 tjej man bara kan ringa eller snusk smsa med. Jag vill ha mera.
Men det är svårt ibland och veta vad som är antydningar och inte.
Det var enklare med R, vi pratade samma språk
Dessutom antydde han aldrig något om sex, bara hur fin jag var och hur kär han va i mig och hur mycket han saknade mig.
Men kanske överdriver jag, kanske är Ms avsikter goda och jag som larvar mig, men jag blir så osäker när han försvinner eller är off ett par dagar.
Dejting är inte min grej. Jag tycker det är jobbigt för antingen är jag inte intresserad eller jätte intresserad. Allt eller inget, svart eller vitt allt i mitt liv är så. Jag har svårt att tolka folk i det där konstiga sociala spelet då man inte ska vara för på eller av. Tycker jag om någon eller är nyfiken på någon vill jag höras mycket och ofta, jag vill känna mig speciell och uppvaktad.
Det var så enkelt med R vi var av samma sort.
Vet inte om M är så intresserad av mig. Får se om han hör av sig i morgon, för nu ör det jag som hört av mig till honom i 3 dagar, nu får bollen vara hos honom om han är intresserad.
Men utan honom är jag 100% tillbaka på R….
Sinnesro
Inge bra
Mår inge bra, ledsen. Saknar R och jag saknar M.
M har inte hört av sig, han spelar poker och dricker öl med sina vänner, en tjej som alltid skriver till honom skrev även idag. ”Låter bra men hallå, bild som piggar upp var det ju också” Kändes inte bra att hon skrev så.
De verkar prata i telefon och uppenbarligen skicka bilder till varandra, vet inte vad det är mellan dom men jag vill inte vara en i mängden.
Jag vet att vi aldrig setts och att vi inte har ihop det men om vi pratar i telefonen och vi smsarar varandra och även skriver puss till varandra så vill inte jag att han gör det till flera.
Jag är bara sån. Ska jag försöka glömma R och involvera mig i något nytt vill jag kunna känna tillit och att det ska vara en bra kille som kan ge mig mera glädje inte mera sorg.
Inte ett sms har jag fått idag. Bara ca 4 puffar på facebook, men gud vet hur många han puffar….och vad är egentligen en puff på facebook?
Det känns inte bra att han inte hör av sig och att andra tjejer skriver till honom och ganska tydligt talar om att de pratar i telefonen och skickar bilder till varandra.
Det var annorlunda med R.
Jag litade och kände mig trygg hos R från första stunden, jag tvivlade aldrig på honom och jag var aldrig orolig att han skulle vara med någon annan, jag litade på honom från dag 1. Även när han var ute på återfallet så litade jag på honom. Jag kände mig så trygg och jag kände en sådan tillit till honom, ingen har fått mig att känna så.
Jag litade på R från första sekund.
Nu känns det inte alls bra med M, jag vågar inte lita på honom, inte än iaf. Han hör inte av sig och andra tjejer skriver till honom, så va det inte med R.
Killen jag tröstade mig med i E-tuna, han som var så snygg och kysste så bra, han var uppenbarligen förlovad och hans tjej verkar så lycklig på facebook.
Mitt x i Turkiet har en ny tjej från Norge som han säger att han älskar, han kallar henne askim och massa andra fina ord, öppet på facebook så jag antar det är väldigt seriöst.
R hittar jag inte ett spår av på Internet sedan den 6 okt. Hans jävla flickvän skriver inget om honom heller.
Jag sitter på jobbet och känner mig så jävla bortglömd och ratad.
Inge bra alls…
Sinnesro
Några dagars paus
Men jag ska bättra mig, jag vet att jag mår bättre när jag är ärlig och skriver ner mina tankar.
Jag mår bra av att skriva. Men några dagar nu har jag inte orkat tänka. Inte riktigt redo än känner jag men jag ska försöka skriva ändå.
Vet inte varför jag inte orkar minnas och tänka för egentligen gör jag ju inget annat än att tänker, minns, saknar, sörjer och funderar. Men när man skriver ner sina tankar blir det liksom mera verkligt. Jag blir tvungen att sortera mina tankar och när jag skriver ner mina tankar så måste jag liksom vara ärlig mot mig själv och inte trycka bort känslor och dessutom blir det så verkligt när jag läser det efteråt. Det är svårt att förklara, men att skriva ärligt i en blogg är både jobbigt men nyttigt och bra.
Jag tänker på R nästan hela tiden och även om jag inte gråter lika mycket längre så gråter jag ofta pga. honom. Jag saknar honom och jag förstår fortfarande inte vad som hände och varför. Jag har svårt att acceptera hans kalla ord och jag har svårt att tro att han som var så fin och som var så kär i mig nu är med någon annan och inte tänker på mig mera.
Jag har svårt att förstå, jag har fortfarande inte kunnat bli arg på honom även om jag kan störa mig på hans kalla meddelande ” Jag har redan en flickvän så jag skulle uppskatta om vi aldrig mera hördes” Vadå har redan en flickvän? Ja det är ju jag!! Han har ju faktiskt inte gjort slut med mig fast jag sagt åt honom flera gånger att göra det om han inte vill att jag ska vänta. Jag fattar liksom inte och sen att han skulle uppskatta om vi aldrig mera hördes. Varför hörde han av sig i augusti till mig då+ Kallade mig baby och sa förlåt och allt. Nä jag fattar inte. Men jag försöker leva vidare, försöker glömma och jag försöker att inte tänka tillbaka på alla fina minnen som vi har.
M och jag har bra kontakt och jag börjar tycka mer och mer om honom, men han gör mig osäker ibland. Jag har svårt med tilliten speciellt när det är så luddigt.
Vissa dagar hör han av sig hela tiden med sms, mms och vi kan prata i timmar i telefonen. Men ibland är han nästan borta. Han puffar mig på facebook minst 5 gånger per dag men vissa dagar är han så tyst, i går fick jag bara ett sms trots att jag sände 3 st.
Jag ringde honom idag vid lunch och då svarade han och va gullig och så, men han hade ont om batterier så vi pratade max 5 min. Än har han inte hört av sig. Vet att han ska träffa några vänner i kväll och gå ut på krogen så det är förståligt att han inte har tid att ringa, men ett sms kunde han väl sända iaf.
Han gör mig osäker och förvirrad när han ena dagen är jätte på och sen helt tyst i nån dag. Han är super gullig när vi hörs och kallar mig sötis och allt. Vi har pratat igenom det mesta och vi är lika i sett att se på många saker och vi skrattar och har det lättsamt och öppet i telefonen och per sms. Men när han är off och inte lika på i någon dag som han varit ett par gånger så går jag direkt tillbaka helt och hållet till R. Jag jämför honom med R och R vinner alltid eftersom R var helt perfekt tills han började supa igen.
Det är skitjobbigt och jag är livrädd för att bli sårad igen eller inte bli kär igen.
Denna vecka har jag dessutom inte varit ok i magen, mått illa och haft kramper, riktigt jävla ont gör kramperna ibland och jag vet inte vad det är. Påminner lite om smärtan jag får av min allergi men inte lika kraftig smärta och jag har inte ätit något sånt som jag inte tål så jag vet inte vad det är men det är jobbigt och gör jävligt ont. 3 dagen idag. Vet inte vad jag ska göra.
Jag gråter inte lika mycket längre, det är skönt, kanske är såren på väg att läka eller så har jag bara tagit tillbaka makten över kontrollen igen. Hur vet man skillnaden?
Sinnesro
Tack!
Jag fick för ovanlighetens skull kommentarer i min blogg igår. En tjej skrev och hon gav mig mod. Hon gav mig en låt, texten sa så mycket. Den gav mig lite, lite mod. Kanske ska jag försöka lite till.
Kanske ska jag försöka lite till att släppa honom, glömma honom och försöka ge denna M en chans.
Önskar att R inte fanns i mitt hjärta så hårt, att minnena inte gjorde så ont och att sorgen inte var så stor. Saknar honom, men jag ska försöka ett tag till att glömma honom.
Tack alla ni som stöttar mig, tack alla ni som tänker på mig, tack alla som läser min blogg och tack alla ni som kommenterar. Tack alla vänner som grattade mig i går. Tack för jag är fysiskt frisk, tack för att jag inte behövde gråta på min födelsedag och tack för att jag fick vakna en morgon till. Tack för att det finns en morgondag och tack för att jag trots allt överlever även denna sorg. Tack för den tiden som var.
I går fyllde jag som sagt år, de flesta kom ihåg att gratta mig. Ingen överraskade mig direkt, någon gammal skolkompis som kom ihåg mig på facebook som va lite kul, men ingen större överraskning. Men en helt okej födelsedag.
M var bra konstig ett par dagar och jag började känna en besvikelse. Måndag hörde han inte av sig alls, trots att jag skickade ett sms till honom. Det gjorde mig skeptisk och besviken, sen igår hörde jag ingenting förrän på kvällen och då kom ett kort sms. ”Grattis på dig sötis. Kram” Gulligt javisst men betydligt mindre gulligt än vad han brukar vara.
Jag blev jätte besviken och stött. Vadå, vad menar han. Han brukar ju skicka massor med långa gulliga sms varje dag och det brukar vara pussar och kel i massor. Nu är han tyst en hel dag och sen på min födelsedag kommer ett kort sms med en Kram?!
Direkt blev jag skeptisk och besviken, ja nästan lite ledsen faktiskt. Tankarna kom direkt på R. Det var inte meningen att jag skulle glömma honom, det är meningen att jag ska vänta på honom tänkte jag.
Men sen såg jag på facebook att M jobbade och satt på en långkörning. Efter ett tag bestämde jag mig. Jag ringer honom och kollar läget. Vinna eller försvinna. Skit samma, jag ringer och kollar läget och det gjorde jag. Han svarade efter ett par signaler och han sa heeeej sötis när han hörde att det var jag. Jag sa att jag såg att han satt på en långkörning och jag tänkte bara hålla honom sällskap så han inte somnar vid ratten om han nu ville ha sällskap.
Han ville ha sällskap och det fanns en förklaring på att han va så tyst. Han hade inga batterier kvar i sin mobil och tjänste telefonen får han inte använda privat men han frågade om jag ville ringa på den trots att det var telia och dyrt. Så jag ringde upp och vi pratade i 3 timmar. Dyrt kanske men jag tror det va värt det för nu fick jag svaret på varför han varit så tyst, han jobbar som ett svin var 3e vecka och nu är det en sådan vecka, så han har knappt sovit och därför även fått migrän så han va helt off och orkade inget. Men nu pratade vi på, och vi kom bra överens och jag förklarade att jag tyckte det va viktigt att man är tydlig och att jag inte fattar pikar så är jag för ”på” så får han säga till, och det sa han var självklart så nu var det klart.
Lika bra att vara rak från början. Det var R och jag och jag tyckte det var så skönt att vi alltid var så är lika och raka och allt blev så enkelt då, sen blev det ju som det blev men det kan man ju aldrig förutspå och det finns ju inga garantier, men mer än så här kan jag ju inte göra. Jag säger att jag vill ha rak kommunikation och inga pikar för pikar kan man dubbeltolka och missförstå så säg rakt ut vad som är rätt eller fel!.
Tror att samtalet igår var bra trots allt, för idag ramlar smsen in redan från klockan 8 på morgonen. Precis så ska det vara. Tror jag börjar bli lite intresserad av denna M……
8 månader av sorg, tårar, längtan och förtvivlan får räcka, nu måste jag försöka leva igen.
M verkar vara en jätte bra kille och på många sätt påminner han om R, så jag hoppas att det kan bli något mera. Bara han inte har ett missbruk…snälla ingen missbrukare nu. Det enda han verkar missbruka är sitt xbox, han är en xbox nörd som han själv kallar det, och det är bättre det. En xbox nörd passar mig perfekt bara han inte dricker öl varje gång han spelar xbox så är jag nöjd.
Men som sagt det finns inga garantier, en vän till mig levde med sin man i 25 år innan det upptäcktes att han hade ett kraftigt spelmissbruk och hade massor med skulder som han skaffat sig bakom hennes rygg. Så det finns aldrig några garantier. Kärlek kan ta slut, alla kan vara otrogna och alla kan bli missbrukare, det finns så mycket missbruk, alkohol, droger, spel, mat, sex, träning, arbete osv. Det är lätt att döma missbrukare men vi kan alla hamna där och det är inte bara alkisarna på parkbänkarna eller heroinisterna på plattan som är missbrukare. De är bara ca 1 % av missbrukarna du ser där. Det är i hemmet och på jobbet och i vardagen alla missbrukare är, de syns inte och det märks inte. Men dom finns, tro mig!
Ingen förstod att min pappa var alkoholist och aldrig var helt nykter, ingen såg det. Han söp varje dag efter min mamma dog, i 20 år söp han utan att någon märkte något. Han jobbade, han städade och han var hel och ren, utsidan på våran familj var bra, men insidan var sorg, missbruk och saknad. Min Pappa var deprimerad och bar en enorm sorg efter att min mamma dog, alkoholen hjälpte honom överleva antar jag men samtidigt inte. Ingen i våran familj fick hjälp eller stöd efter min mammas död och det ledde till att min pappa och min lillbror hamnade i ett missbruk och jag hamnade i ett annat sorts missbruk, att ta hand om dom och inte se mig själv eller bli sedd av någon. Min dröm blev att prinsen på vit springare skulle komma med lycka och kärlek, föra mig bort från allt och leva lyckliga i alla våra dagar och på något sätt lever jag kvar där. Att någon ska älska mig, se mig och göra mig lycklig.
R va den första att förstå mig, men han var själv sjuk och orkade och kunde inte bära det lasset, han ville nog men var själv för sjuk. Vi får se om det blir R, M eller någon annan som blir min prins som ser och älskar mig.
Men jag måste fortsätta leta efter lyckan och kärleken och jag måste jobba med mig själv och låta det lilla rädda barnet inom mig, växa upp, sörja min mamma och lära mig att leva på nåt sätt. Detta är dock betydligt lättare att säga än att göra. Men jag ska försöka och jag ska försöka ge M en ärlig chans.
Sinnesro
Dagens citat
”Bästa sättet att komma över någon är att komma under någon”
Sinnesro
Min födelsedag.
Idag är det då min födelsedag och morgonen börjar med att jag saknar R mer än på länge, det gör så satans ont idag.
Inte sett ett spår av honom på ett bra tag, kan ju inte låta bli att kika runt lite på nätet, men som sagt inte ett tecken och den där jävla Kattis har inte skrivit nåt om honom heller bara om sina hästar och hundar. Jag kan inte låta bli att undra hur han mår och hur det går för honom, är han nykter eller full?
Det står fortfarande vårat års datum på facebook. Den dagen va så underbar, det är nog den finaste dagen i mitt liv, den dagen var magisk. Det var massor med snö och solen sken, en grymt fin vinterdag. Första kyssen var vid statyn vid Uppsala tågstation. Vi var så lyckliga och kära, den dagen var magisk på alla sätt.
Jag vet att det är länge sedan nu, men jag har liksom stannat där.
Jag vet att jag måste gå vidare nu och att det bästa sättet är att låta tankarna falla på någon annan. Men det går trögt. Men M är go och han är på god väg att få mig att gå vidare. Han är riktigt fin och ser bra ut på ”pappret” så att säga. Men vi har ju inte träffats än och jag känner honom inte än. Men på ”pappret” ser allt bra ut, än så länge.
Men M hörde aldrig av sig igår. Jag sände ett sms vid lunch men han svarade aldrig och han hörde aldrig av sig på kvällen heller.
Det gjorde mig besviken och saknaden av R blev värre. Jag jämför allt med R och han hörde alltid av sig och svarade alltid på mina sms. Tills han gick ut på det stora återfallet.
M är nykter, M är frisk men han valde att inte svara på mitt sms igår. Han var på facebook och han skrev till några vänner, han hade en långkörning med jobbet. Men han valde alltså att inte ringa eller messa mig. Jag blev besviken. Jag är fortfarande besviken. Han brukar höra av sig varje dag, han har ju verkligen uppvaktat mig typ och han har alltid svara på mina sms men han var tyst i förrgår men svarade på mitt sms men i går svarade han inte ens på mitt sms så….Ingen bra känsla. Ska bli intressant och se om han grattar mig idag på min födelsedag. Han har varit inne på facebook iaf, han har puffat mig, men inte grattat mig. Återstår att de om jag har blivit dumpad eller inte, men besviken är jag, tycker iaf att man svarar när man får ett sms. Eller? Men nu tänker inte jag höra av mig mera.
Ska bli intressant och se vilka som kommer ihåg mig överhuvudtaget. Har fått ganska många sms och gratulationer på facebook nu på morgonen, men inget från M och sannolikheten att R ska minnas min födelsedag är ju minimal om inte obefintlig, då vi inte ens är vänner på facebook längre. Även om ett jag nästan skulle kunna döda för en gratulation från honom så får jag nog helt enkelt inse att det inte kommer komma en sådan.
Många grattis har jag redan fått men än så länge inga direkta överraskande gratulationer, utan mera de som jag förväntade mig skulle komma ihåg eller se på facebook. Men dagen har bara börjat.
Hoppas att någon oväntad hör av sig. Skulle vara kul. Skulle behöva det.
Sinnesro
Dagarna går, saknaden består.
Tiden går, jag har inte sett honom inne på facebook på två veckor, hon har inte heller skrivit något på facebook om honom. Ingeting vet jag. Men jag saknar honom fortfarande. Jag tänker på honom nästan hela tiden och han fattas.
Men jag försöker glömma.
M fortsätter att skicka fina sms och hans sms hjälper. Men igår var han tyst, trots att jag sänt ett sms på morgonen så fick jag inget svar på hela dagen. Han drack med några kompisar på lördagen så jag anade att det hade med det att göra men jag bestämde mig för att vara rak och ärlig, bära eller brista. Så jag skrev att jag tyckte han va tyst och att jag saknade hans sms och hans röst. Då kom ett svar efter en timme och sen kom en rad med sms tills jag somnade. Det va som jag trodde han va trött och sliten efter kvällen med vännerna, de hade haft en hemma fest med ”lips” (x-box singstar) Det blev nog ett antal öl och jag vet inte hur mycket han dricker eller hur ofta eller på vilket sätt, men han vet min inställning och att jag knappt dricker alls. Det verkar han respektera och förstå .Men det är ju inga garantier. Han verkar vara en bra kille med ”sunda” alkoholvanor, men man vet ju aldrig. Jag hoppas att vi kan träffas snart så jag vet om det klickar eller inte, för hur bra allt kan se ut på pappret så är det ändå klicket som avgör.
Kan han få mitt hjärta att slå? Kan han få mig kär trots R? Eller kan han åtminstone få mig att känna hopp om att det går att komma över R? Jag vill ta nästa kliv nu. Jag vill slippa tänka på R hela tiden, för det gör ont.
Kan fortfarande inte fatta hur det blev som det blev, den fina kille som var så kär i mig och som lät mig vänta och gav mig hopp, hur kunde han skriva ett så kallt och konstigt meddelande. Vad har hänt och vad gör han?
Han och hans nya tjej har fortfarande R och min årsdag kvar på facebook, vilket jag tycker är jätte skumt. Sjukt rent av. Men han är nog inte nykter och hon verkar inte heller vara helt ok, men det är ju min åsikt.
Hade en liten fest i helgen eftersom jag fyller år i veckan, det blev en trevlig kväll, många vänner kom och min familj kom. Min älskade bror kom och eftersom hans fru inte kom med så var min bror precis den bror som jag älskar. Alla tyckte han va så annorlunda, han va så avslappnad och vi hade alla så trevligt nu när hans fru inte var med.
Sammanlagt kom det ca 15 pers och jag fick massor med fina presenter. En trevlig kväll, men som vanligt så känner jag mig ensam, aldrig får jag fira min födelsedag med en man som jag älskar, jag minns inte när jag fick göra det. Måste ha varit 1995 tror jag….urk. Jag känner mig så ensam och jag längtar så efter att få gå ut och äta med den jag älskar när jag fyller år, det skulle vara så romantiskt och mysigt, eller att få vara två som står i dörren och tar emot gäster när man har fest. Det har jag aldrig fått uppleva. Det är sådana saker jag saknar nästan mest, att få vara två och att få vara älskad.
Jag minns när min vän A fyllde år i våras och R följde med, det va en så härlig känsla att komma med honom, vi satt hand i hand och fikade med mina vänner och jag var så stolt och lycklig över att vara hans och att han var med mig på kalas. Alla tyckte vi var så söta och att han var så trevlig och fin. Jag var så lycklig och stolt. Jag kände mig så älskad av honom. Jag saknar honom så mycket.
Jag vet att det är fel av mig men jag jämför alla med honom och en del av mig hoppas fortfarande på att allt är en dum fylle grej och att han ska höra av sig när han är nykter och be om förlåtelse för att det är mig han älskar. En liten del av mig har inte gett upp än, även om jag vet att jag inte borde och även om jag vet att det är fel.
Kanske kommer han alltid att finnas i mitt hjärta, kanske kommer jag aldrig över honom helt, eller så kommer M kyssa bort alla gamla minnen.
Jag hoppas på det sistnämnda för jag orkar inte sakna någon som kanske aldrig någonsin vill träffa mig igen.
Idag är det terapi dags igen. Går ju hos terapeuten en gång i veckan och sen går jag på al-anon nästan varje söndag. Jag jobbar verkligen med mig själv, men det går väldigt sakta och många gånger går det även bakåt. Men jag gör så gott jag kan och jag kämpar på, dagarna går men saknaden består.
Sinnesro
Tillit
Känner att jag har problem med tillit. M smsar och är go men det har varit lite mindre idag, dessutom har han tagit bort en sak jag skrivit på facebook. Jag skrev bara lite på skoj ”Puff Puff, Puss puss ;o)” Eftersom vi puffar på varandra typ 10 gånger per dag, tyckte jag det va lite kul att skiva lite på skoj sådär.
Någon timme senare hade han raderat det. Hm, varför? Har han något att dölja? Direkt blev jag skeptisk och misstänksam. Kanske är det inte så farligt, men jag blir ändå misstänksam. Det skrämde mig.
Men han har skickat sms i dag, inte lika många som vanligt än, men han är dock fortfarande gullig på sms. Men jag drar mig lite tillbaka nu tror jag, men jag ska ringa honom i kväll och prata lite, kanske får jag mer info då.
Men lite skumt tycker jag det är, en sak är säkert jag tänker inte bli någon hemlig lite pinuppa till någon. Glöm det!
Tänker på R jätte mycket som vanligt. Idag kändes det extra jobbigt, vet inte varför, alla minnen känns så färska och jag inte fatta att det är som det är. Men han dricker nog, det är nog så och den R som jag känner och älskar var nykter, så jag försöker se det som om han liksom inte finns. Men idag är det svårt. Tänker på honom och saknar honom.
Det blir inte bättre av att M är lika på idag, han är väldigt tyst, brukar ju få massor med sms men idag har jag bara fått två. Men det är fredag och han kanske har mycket på jobbet osv. men när R hela tiden ploppar upp i skallen så behöver jag massor med sms av M. Men allt har kanske en mening?
Men jag vill må bra nu, jag vill bli uppvaktad och kär igen, jag vill ha det jag hade med R. Det är så jobbigt att sakna hela tiden, alla minnen gör så ont och minnena känns så färska trots att det gått över 6 månader. Jag saknar att åka till Uppsala, saknar att vara på väg till honom, att ha en helg med honom, att sitta i telefonen och planera framtiden, skratta, jag saknar hans ömma och varma famn. Jag kan inte fatta att allt är borta, han som verkade var så stolt och kär i mig. Jag trodde verkligen på honom, jag trodde på oss.
Fan vad jag saknar allt vi hade och fan vad jag saknar honom.
Kan inte M höra av sig, kan han inte vara lite mera på, jag vet inte ens om vi ska ses och när i så fall. Jag måste skapa nya minnen och nya upplevelser, jag kan inte bara leva i det förflutna.
Men hela tiden är jag tillbaka i det förflutna och hoppas på framtiden. Jag kan liksom inte vara här och nu.
Jag är mest i det förflutna just nu. Minns has röda jacka, hans fina kropp och hans hand i min.
Vill inte….men minnena kommer upp och bränns i mitt hjärta. Det gör så ont. Försöker trycka bort dom, men det går inte idag.
När M smsar så blir det lite bättre, men idag är han tyst. Väldigt tyst och han har raderat det jag skrev på facebook, så idag är R i min skalle hela tiden.
Om ändå den där snygga räddnings kurs ledaren kunde förvåna mig, kan han inte snoka reda på vem jag är och höra av sig, hur coolt och romantiskt skulle inte det vara?!?!
Sånt händer andra men det har aldrig hänt mig. Tänk om han skulle göra det….wow.
Han va verkligen fin, och han va verkligen trevlig.
Vill betyda något för någon, vill känna mig speciell, vill bli uppvaktad.
Vill komma bort från alla minnen som gör ont.
Läser andra bloggar, men inga modebloggar dom gillar jag inte. Är inte en sådan tjej. Försöker hitta bloggar med folk i min ålder, hittar en hel del bra, men många handlar om barn, saknaden av barn, eller bröllopsplaner, graviditets bloggar osv. Dom är bra, missförstå mig inte, men bloggarna gör att jag trycker ner mig ännu mera ibland.
Jag vill ha barn, jag vill ha en man, jag vill förlova mig och jag vill gifta mig. Jag fyller snart 37 år och jag vet inte ens om jag kan få barn. Har liksom aldrig fått chansen att prova.
R frågade om jag ville förlova mig med honom till sommaren, det är det närmsta jag har kommit mina drömmar. Det gör ont och det skrämmer mig.
Tänk om jag inte hinner….tänk om jag förblir ensam och barnlös. Vad gör jag då?
Jag får panik. Jag fyller ju fan snart 37 år….
Har fortfarande mycket ångest och ont i bröstet, känns som om bh bandet sitter för hårt liksom. Som om revbenen har krympt och klämmer på lungorna.
Jag gråter inte varje dag just nu, har nog inte gråtit på två dagar faktiskt. Men bröstkorgen gör ont och jag är trött, trött, trött.
Glömmer bort saker, tappar kollen på dag och datum hela tiden. Glömmer saker jag aldrig glömt.
Ex. Jag har ätit p-piller sedan jag var 18 år gammal. Jag har aldrig glömt ett piller under alla dessa snart 20 år, men sista 6 månaderna har jag glömt dom flera gånger, inte för att det egentligen spelar någon roll då jag inte varit i närheten av sex sedan mars, äter p piller mest för min jobbiga mens skull. Men jag har ju inte glömt ett piller på 20 år men nu glömmer jag nästan var och varannan vecka något piller eller två. Börjar jag bli senil eller bara knäpp?
Inget sms, inget samtal, ingen uppvaktning, ingenting sedan i morse. Känner att jag rasar längre och längre ner i R-gropen igen. Tänker på honom hela tiden.
Kan någon få mig att glömma?
Sinnesro
Bort ur min skalle.
Snälla bort från min skalle, låt honom försvinna ur mitt huvud, bedöva mitt hjärta och få mig att sluta minnas, jag vill gå vidare nu.
Varför försvinner han inte ur min skalle? Varför saknar jag honom än och varför fattar jag att han inte tycker om mig och inte vill ha mig? Jag är så trött på att sakna honom och på att tänka tillbaka på den tid vi hade. Jag vill inte och jag orkar inte, men ändå saknar jag honom så in i helvete.
M fortsätter att smsa och ärligt talat så är han underbar med sina sms. Ringde honom i går och vi pratade över två timmar, vi hade lätt för att prata och de va riktigt trevligt.
Hans dialekt måste jag nog bara vänja mig lite med. Ovant men jag vänjer mig nog.
Han var jätte trevlig och jätte go verkligen och på pappret ser allt bra ut. Han vill ha barn. Han hör av sig mycket, han är inte rasist, han har helt okej musiksmak, jobb, snygg klädstil och skosmak. Han verkade inte ha något emot att jag inte dricker så ofta och han verkar lyssna på vad jag säger. Han tror inte han är kattallergisk. Han säger iaf att han tycker om att hålla handen och kramas, men det återstår att se.
Det gäller ju att det klickar när man ses också och det är väl det som skrämmer mig. men just nu känns det som om jag skulle kunna hångla och ha sex med vem som helst. He he.
Bra kurs och trevligt sällskap, kan det bli bättre?
Tror nog man är lite skadad av alla hormoner som ligger och väntar. Jag saknar närhet och sex, så är det bara.
Jag tänker inte leva celibat och gråta över R mera, nu när han tydligt sagt att han inte vill ha mig har jag ingen anledning att sitta här och vara honom trogen. Jag måste pränta in det i skallen. Han vill inte ha mig och jag måste gå vidare.
Jag måste acceptera det jag inte kan förändra och ha mod att förändra det jag kan….
Måste acceptera att han dricker och inte vill ha mig och jag måste ta mod till mig att våga prova att försöka älska igen…. Jag måste våga dejta och inte känns skuld för det.
Sinnesro
