Mitt liv & Mina tankar så öppet jag kan.

Känner att jag har problem med tillit. M smsar och är go men det har varit lite mindre idag, dessutom har han tagit bort en sak jag skrivit på facebook. Jag skrev bara lite på skoj ”Puff Puff, Puss puss ;o)” Eftersom vi puffar på varandra typ 10 gånger per dag, tyckte jag det va lite kul att skiva lite på skoj sådär.
Någon timme senare hade han raderat det. Hm, varför? Har han något att dölja? Direkt blev jag skeptisk och misstänksam. Kanske är det inte så farligt, men jag blir ändå misstänksam. Det skrämde mig.
Men han har skickat sms i dag, inte lika många som vanligt än, men han är dock fortfarande gullig på sms. Men jag drar mig lite tillbaka nu tror jag, men jag ska ringa honom i kväll och prata lite, kanske får jag mer info då.
Men lite skumt tycker jag det är, en sak är säkert jag tänker inte bli någon hemlig lite pinuppa till någon. Glöm det!

Tänker på R jätte mycket som vanligt. Idag kändes det extra jobbigt, vet inte varför, alla minnen känns så färska och jag inte fatta att det är som det är. Men han dricker nog, det är nog så och den R som jag känner och älskar var nykter, så jag försöker se det som om han liksom inte finns. Men idag är det svårt. Tänker på honom och saknar honom.

Det blir inte bättre av att M är lika på idag, han är väldigt tyst, brukar ju få massor med sms men idag har jag bara fått två. Men det är fredag och han kanske har mycket på jobbet osv. men när R hela tiden ploppar upp i skallen så behöver jag massor med sms av M. Men allt har kanske en mening?

Men jag vill må bra nu, jag vill bli uppvaktad och kär igen, jag vill ha det jag hade med R. Det är så jobbigt att sakna hela tiden, alla minnen gör så ont och minnena känns så färska trots att det gått över 6 månader. Jag saknar att åka till Uppsala, saknar att vara på väg till honom, att ha en helg med honom, att sitta i telefonen och planera framtiden, skratta, jag saknar hans ömma och varma famn. Jag kan inte fatta att allt är borta, han som verkade var så stolt och kär i mig. Jag trodde verkligen på honom, jag trodde på oss.
Fan vad jag saknar allt vi hade och fan vad jag saknar honom.

Kan inte M höra av sig, kan han inte vara lite mera på, jag vet inte ens om vi ska ses och när i så fall. Jag måste skapa nya minnen och nya upplevelser, jag kan inte bara leva i det förflutna.
Men hela tiden är jag tillbaka i det förflutna och hoppas på framtiden. Jag kan liksom inte vara här och nu.
Jag är mest i det förflutna just nu. Minns has röda jacka, hans fina kropp och hans hand i min.
Vill inte….men minnena kommer upp och bränns i mitt hjärta. Det gör så ont. Försöker trycka bort dom, men det går inte idag.
När M smsar så blir det lite bättre, men idag är han tyst. Väldigt tyst och han har raderat det jag skrev på facebook, så idag är R i min skalle hela tiden.

Om ändå den där snygga räddnings kurs ledaren kunde förvåna mig, kan han inte snoka reda på vem jag är och höra av sig, hur coolt och romantiskt skulle inte det vara?!?!
Sånt händer andra men det har aldrig hänt mig. Tänk om han skulle göra det….wow.
Han va verkligen fin, och han va verkligen trevlig.

Vill betyda något för någon, vill känna mig speciell, vill bli uppvaktad.
Vill komma bort från alla minnen som gör ont.

Läser andra bloggar, men inga modebloggar dom gillar jag inte. Är inte en sådan tjej. Försöker hitta bloggar med folk i min ålder, hittar en hel del bra, men många handlar om barn, saknaden av barn, eller bröllopsplaner, graviditets bloggar osv. Dom är bra, missförstå mig inte, men bloggarna gör att jag trycker ner mig ännu mera ibland.
Jag vill ha barn, jag vill ha en man, jag vill förlova mig och jag vill gifta mig. Jag fyller snart 37 år och jag vet inte ens om jag kan få barn. Har liksom aldrig fått chansen att prova.
R frågade om jag ville förlova mig med honom till sommaren, det är det närmsta jag har kommit mina drömmar. Det gör ont och det skrämmer mig.
Tänk om jag inte hinner….tänk om jag förblir ensam och barnlös. Vad gör jag då?
Jag får panik. Jag fyller ju fan snart 37 år….

Har fortfarande mycket ångest och ont i bröstet, känns som om bh bandet sitter för hårt liksom. Som om revbenen har krympt och klämmer på lungorna.
Jag gråter inte varje dag just nu, har nog inte gråtit på två dagar faktiskt. Men bröstkorgen gör ont och jag är trött, trött, trött.
Glömmer bort saker, tappar kollen på dag och datum hela tiden. Glömmer saker jag aldrig glömt.
Ex. Jag har ätit p-piller sedan jag var 18 år gammal. Jag har aldrig glömt ett piller under alla dessa snart 20 år, men sista 6 månaderna har jag glömt dom flera gånger, inte för att det egentligen spelar någon roll då jag inte varit i närheten av sex sedan mars, äter p piller mest för min jobbiga mens skull. Men jag har ju inte glömt ett piller på 20 år men nu glömmer jag nästan var och varannan vecka något piller eller två. Börjar jag bli senil eller bara knäpp?

Inget sms, inget samtal, ingen uppvaktning, ingenting sedan i morse. Känner att jag rasar längre och längre ner i R-gropen igen. Tänker på honom hela tiden.

Kan någon få mig att glömma?

Sinnesro