Dagarna går, saknaden består.

Tiden går, jag har inte sett honom inne på facebook på två veckor, hon har inte heller skrivit något på facebook om honom. Ingeting vet jag. Men jag saknar honom fortfarande. Jag tänker på honom nästan hela tiden och han fattas.
Men jag försöker glömma.

M fortsätter att skicka fina sms och hans sms hjälper. Men igår var han tyst, trots att jag sänt ett sms på morgonen så fick jag inget svar på hela dagen. Han drack med några kompisar på lördagen så jag anade att det hade med det att göra men jag bestämde mig för att vara rak och ärlig, bära eller brista. Så jag skrev att jag tyckte han va tyst och att jag saknade hans sms och hans röst. Då kom ett svar efter en timme och sen kom en rad med sms tills jag somnade. Det va som jag trodde han va trött och sliten efter kvällen med vännerna, de hade haft en hemma fest med ”lips” (x-box singstar) Det blev nog ett antal öl och jag vet inte hur mycket han dricker eller hur ofta eller på vilket sätt, men han vet min inställning och att jag knappt dricker alls. Det verkar han respektera och förstå .Men det är ju inga garantier. Han verkar vara en bra kille med ”sunda” alkoholvanor, men man vet ju aldrig. Jag hoppas att vi kan träffas snart så jag vet om det klickar eller inte, för hur bra allt kan se ut på pappret så är det ändå klicket som avgör.
Kan han få mitt hjärta att slå? Kan han få mig kär trots R? Eller kan han åtminstone få mig att känna hopp om att det går att komma över R? Jag vill ta nästa kliv nu. Jag vill slippa tänka på R hela tiden, för det gör ont.

Kan fortfarande inte fatta hur det blev som det blev, den fina kille som var så kär i mig och som lät mig vänta och gav mig hopp, hur kunde han skriva ett så kallt och konstigt meddelande. Vad har hänt och vad gör han?
Han och hans nya tjej har fortfarande R och min årsdag kvar på facebook, vilket jag tycker är jätte skumt. Sjukt rent av. Men han är nog inte nykter och hon verkar inte heller vara helt ok, men det är ju min åsikt.

Hade en liten fest i helgen eftersom jag fyller år i veckan, det blev en trevlig kväll, många vänner kom och min familj kom. Min älskade bror kom och eftersom hans fru inte kom med så var min bror precis den bror som jag älskar. Alla tyckte han va så annorlunda, han va så avslappnad och vi hade alla så trevligt nu när hans fru inte var med.
Sammanlagt kom det ca 15 pers och jag fick massor med fina presenter. En trevlig kväll, men som vanligt så känner jag mig ensam, aldrig får jag fira min födelsedag med en man som jag älskar, jag minns inte när jag fick göra det. Måste ha varit 1995 tror jag….urk. Jag känner mig så ensam och jag längtar så efter att få gå ut och äta med den jag älskar när jag fyller år, det skulle vara så romantiskt och mysigt, eller att få vara två som står i dörren och tar emot gäster när man har fest. Det har jag aldrig fått uppleva. Det är sådana saker jag saknar nästan mest, att få vara två och att få vara älskad.

Jag minns när min vän A fyllde år i våras och R följde med, det va en så härlig känsla att komma med honom, vi satt hand i hand och fikade med mina vänner och jag var så stolt och lycklig över att vara hans och att han var med mig på kalas. Alla tyckte vi var så söta och att han var så trevlig och fin. Jag var så lycklig och stolt. Jag kände mig så älskad av honom. Jag saknar honom så mycket.

Jag vet att det är fel av mig men jag jämför alla med honom och en del av mig hoppas fortfarande på att allt är en dum fylle grej och att han ska höra av sig när han är nykter och be om förlåtelse för att det är mig han älskar. En liten del av mig har inte gett upp än, även om jag vet att jag inte borde och även om jag vet att det är fel.
Kanske kommer han alltid att finnas i mitt hjärta, kanske kommer jag aldrig över honom helt, eller så kommer M kyssa bort alla gamla minnen.
Jag hoppas på det sistnämnda för jag orkar inte sakna någon som kanske aldrig någonsin vill träffa mig igen.

Idag är det terapi dags igen. Går ju hos terapeuten en gång i veckan och sen går jag på al-anon nästan varje söndag. Jag jobbar verkligen med mig själv, men det går väldigt sakta och många gånger går det även bakåt. Men jag gör så gott jag kan och jag kämpar på, dagarna går men saknaden består.

Sinnesro


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0